Idag slår vi upp portarna till Kollektivet!

Reklam för egen verksamhet

Som jag har längtat efter den här dagen. Idag kan du som är trött på att kvinnor inte blir respekterade eller anses kapabla att fatta egna beslut runt sitt barnafödande gå med i vårt halvårsprogram: Kollektivet.

Det är ett halvårsprogram för dig som förstår barnafödandets holistiska natur och som vill bidra till förändring av vår födelsekultur.

En del engagerar sig intensivt för kvinnocentrerad förlossningsvård under de månader som graviditeten varar. Frustrationen över att med ljus och lykta försöka få tag på en hembarnmorska och samtidigt tala för döva öron – kanske behöva försvara sitt beslut inför auktoriteter inom vården som vill tala dig ”tillrätta” – det tänder en eld av vrede som brinner i några månader, för att sen sakta dö ut. Vem orkar fortsätta tala för döva öron när barnet väl är ute? Det är tungt och frustrerande att jobba med dessa frågor eftersom det är så svårt att få gehör för dem. Till slut tröttnar man på att befinna sig där i dyn.

Politiker som har försökt få igenom förslag om barnmorskeledda enheter och hemfödslar vet. Andra som har försökt börja prata om obstetriskt våld vet. Hembarnmorskor som försöker tillgodose kvinnors önskemål om alternativ utanför den konventionella vården vet. Kvinnor som försöker få läkemedel mot blödning utskrivet inför sina stundande hemfödslar vet.

Jag vet.

Det är förståeligt att många lämnar denna plats. Eftersom det är för jobbigt. Problemet är att ingenting förändras då. Det som händer är också att vi i vår frustration börjar bråka med varandra. Hembarnmorskor som bråkar med andra hembarnmorskor. Doulor som bråkar med andra doulor. Barnmorskor som bråkar med doulor. Det blir viktigare att försvara den lilla plats i hierarkin man ändå har tillskanskat sig än att tillsammans försöka ändra på hela den maktstruktur som trycker ner.

På så sätt förändras inte heller någonting. Det förstärker bara ordningen.

Jag vet att vi alla behövs och att många olika saker behöver göras. Samtidigt. Det arbete du gör just nu är värdefullt.

Tanken med Kollektivet är att fortsätta bygga momentum. Vi vill ge den rörelse som vill se mer av kvinnocentrerad förlossningsvård fart framåt. Här är därför alla som vill bygga solidaritet runt frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård välkomna.

Vi kommer lägga tyngdpunkt på att bygga relation. Eftersom få saker slår det.

Och viktigast av allt – vi måste ha roligt under tiden. Jag tror inte att det är hållbart i längden om det blir för mastigt, svårjobbat och ogenomträngligt för enskilda individer.

Kollektivet hösten 2024

  • Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
  • Community på kursplattformen
  • Kollektivet – en sluten facebookgrupp för relationsbygge & nätverk som du har fortsatt tillgång till

Det kostar 4200 ink moms för ett halvår – och det går att delbetala i tre eller sex månader till en lite högre totalkostnad. Den 2 september stängs portarna för i år. Klicka här för att komma till programmet:

https://martaocheva.newzenler.com/courses/kollektivet

Berättelsen om Märtas födelse

Av Alva Wädel

19 Juni 2024

Jag upplevde betydligt mer sammandragningar denna andra graviditet än min första för 5 år sedan. Jag tänkte att jag inte skulle märka när det drog igång på grund av detta. På morgonen den 19 juni, tre dagar innan beräknad förlossning var det ändå något inom mig som fick mig att säga till min son att ”vi får se om det är pappa, jag eller mormor som hämtar dig idag beroende på om Märta väljer att komma”. Jag sa ingenting mer till min man då jag tänkte att jag inte ville jinxa men kände nog ändå mer sammandragningar än vanligt. Under dagen var jag hemma och när jag rörde mig blev sammandragningarna tätare, när jag vilade lugnade det ner sig. Jag tog en kort promenad, ett bad och hängde i soffan. Skrev runt lunch till min man att någonting kändes men att det säkerligen skulle avta. Under eftermiddagen bad jag honom hämta sonen på förskolan då jag kände att jag inte orkade, tänkte dock fortfarande att det säkert var falskt alarm.

Vid 17- tiden kom sonen och min man hem och jag rörde mig mer i hemmet, då tilltog sammandragningarna, blev mer regelbundna och jag började väl hoppas lite på att det kanske skulle bli något. Ringde min mamma och förberedde på att hon eventuellt skulle få komma och barnvakta men sa att ”det blir säkert ingenting”. Vi satt alla tre i soffan innan sonen skulle sova och han klappade mig på kinden och magen under sammandragningarna, älskade unge. Min man gick och lade sonen vid 19- tiden och när han somnat sa jag att ”vi går och vilar tillsammans”. Min man hade nu börjat klocka lite och vi hade ringt förlossningen, jag tänkte ändå att det skulle avta och ville inte åka in tidigt. Under min första förlossning var vi inne 24 timmar och det hade jag ingen lust med denna gång.

Kunskap är bra men skapade också viss oro

När vi vilade så fick jag nog ändå erkänna att det var igång på riktigt. Jag hade varit mer nervös inför denna förlossning än den första, kanske på grund av att jag önskade att det skulle bli annorlunda denna gång. Jag hade utbildat mig till doula, hade betydligt mer kunskap och hade förberett mig mer denna gång. Kunskap är bra men skapade också viss oro, hur skulle min önskan om fysiologisk födsel tas emot på förlossningen? Skulle jag klara av att genomföra det? Vilka skulle bistå min födsel? Etc.. Men när vi väl förstod att födseln startat hade nervositeten släppt, jag upplevde att vågorna/värkarna var hanterbara, jag kunde slappna av och andas samt frustade ur min kropp efter varje våg. Min man var med hela tiden och var nära mig. 

Vi vilade en stund. Sedan sa min man att vi kanske borde ringa hem min mamma. Jag sa -nej jag vill duscha först och det kan fortfarande avta. Jag gick in i duschen och nu var det definitivt igång men fortfarande hanterbart. Efter duschen sa min man att han hade ringt min mamma, han hade klockat mina värkar lite i smyg och förstod att det var läge. Jag sa att det var nog bra ändå. Min mamma kom vid 21.20 och vi åkte till förlossningen.

Jag sa åt min man att parkera vid parkeringen, att jag kan nog gå därifrån, en fin känsla som jag definitivt inte kände första förlossningen. När han parkerat och vi gått över vägen såg jag att han parkerat lite snett, vi hade dragit på oss några p-böter senaste tiden och jag hade ingen lust att få en till så jag jag sa att ”Nej du får parkera om, vi har fått tillräckligt med böter”. Denna detalj är viktig för mig för under min första förlossning hade jag smått panik när vi kom till förlossningen och min man fick släppa mig vid dörren. Nu kände jag att jag både kunde gå och ta värkar från parkeringen samt orkade bry mig om eventuella böter.

Det var en lagom sval sommarkväll, folk var ute och cyklade, sprang och jag hängde på min man vid cykelvägen och tog en värk. Jag hade packat mycket denna gång då jag ville skapa så hemliknande förutsättningar som möjligt. Min favoritkimono, sonens Rymdlampa, godis mm. Vi kom in på förlossningen och fick ett rum direkt, ingen ”kontroll” som under första födseln och inget väntande i väntrum. Ingen stress med undersökning denna gång för den delen heller. Jag vet inte om jag inbillar mig eller är mer påläst och medveten nu än med första barnet men upplevde nog en skillnad åt det positiva hållet på förlossningen denna gång.

Mitt förlossningsbrev

Jag hade en del punkter i mitt förlossningsbrev och hade varit orolig innan kring vad personalen skulle tänka gällande mina krav/önskningar/rättigheter. Jag hade bla skrivit att jag hade som mål att föda fysiologiskt och att ingen skulle föreslå medicinsk smärtlindring, det initiativet skulle i så fall komma från mig. Jag upplevde att personalen respekterade det som stod samt frågade om samtycke vid samtliga undersökningar, otroligt trygg och skön känsla som garanterat bidrog till min fina upplevelse.

Vågorna kändes fortsatt hanterbara så jag låg på sidan varierat med att stå upp samt hänga på sängen. Det kändes skönast att ligga på sidan, några vågor som kom var mer utmanande men ofta blev vågen efter något lugnare vilket gjorde att jag orkade fortsätta födseln med målet att föda fysiologiskt. Min man lade sig bredvid mig, tryckte på ländryggen där det kändes bra samt pratade lugnande och uppmuntrande hela tiden. Att hålla hans hand var det bästa. 

Efter en värk sa jag till min man att jag var orolig för hur det skulle kännas längre fram, det var det mest utmanande under förlossningen, det slutade aldrig vara hanterbart och jag tappade aldrig kontrollen. 

Efter ca 1,5 timma bestämde jag mig för att prova med TENS eftersom jag gillade det under första förlossningen. Den hjälpte avledande och var ett bra komplement till min mans stöd. Jag lyckades hålla mig avslappnad under de flesta värkarna vilket förenklade och jag märkte en tydlig skillnad om jag spände mig. Jag använde mig av tekniker som jag lärt mig och försökte slappna av i ansikte och käkar, frustade ur mig efter varje värk som en häst, så skönt. Min man påminde mig och pratade lugnt och uppmuntrande ”du kan det här, det går fint, du är fantastisk mm”. 

Är det redan dags?

Efter en stund med TENSEN började jag känna av krystvärkar, en fantastisk känsla att få börja vara aktiv själv och jag tänkte ”är det redan dags, kan det gå så snabbt och enkelt?”. Jag vågade nog fortfarande inte tro på att hon snart skulle vara ute! Denna gång kändes krystvärkarna på ett helt annat sätt än under förra födseln eftersom jag inte var bedövad. Det var inte mer smärtsamt utan mer tydligt och kroppen skötte sig själv. Jag kände också allt vilket var otroligt häftigt.

Jag kunde känna huvudet och att hon hade hår, då frågade jag ”kommer hon snart?” Kanske började jag här förstå att – nu är hon snart ute på riktigt. Några krystvärkar, sedan kom huvudet och kroppen kom på nästa. Otrolig känsla och jag upplevde att jag hade kontroll hela tiden och att det var jag som födde mitt barn. Efter 2,5 timma på förlossningen kl. 23.52 var hon äntligen här, Märta. Vårt andra och sista barn ❤️

Jag är så otroligt glad över denna förlossning som blev en helt annan start för mig jämfört med förra. Jag fick då en svår postpartumdepression som tog över ett år att tillfriskna från. Nu är Märta 4 veckor och jag har nästan gått och väntat på att ett mörkt moln ska lägga sig som ett lock över mig. Men det kommer inget mörkt moln. Jag njuter av min familj, min fina femåring och min bebis. Jag och min man är mer sammansvetsade än någonsin och han är verkligen otrolig på alla sätt och den finaste jag vet. Givetvis är livet med bebis stundtals utmanande men utan den psykiska ohälsan är det en obeskrivlig skillnad. Jag är mig själv. Jag är stolt över mig själv som burit och fött två fina barn och tagit mig igenom en tung postpartumdepression. Jag är stolt över att vi som par och föräldrar tillsammans tagit oss igenom allt, kommit ut starkare och nu till slut vågat skaffa ett andra barn. Fina Märta, ett syskon till Olle.