För några dagar sedan läste jag Maja Larssons text i DN om Barnmorskan som försvann från människors vardag
I slutet av 1800-talet var barnmorskan synlig i samhället, och kunde ha enorm betydelse för familjer. Dagens barnmorskor finns på mottagningar där man behöver boka tid. I stället kanske sociala medier fyller behovet av en barnmorska att ha en personlig relation till, skriver författaren Maja Larsson.
Det finns egentligen ingen motsättning mellan sjukhusförlossningar och en barnmorska i byn. Dagens fragmenterade mödra – och förlossningsvård där kvinnor går en snitslad bana mellan olika institutioner och vackert tar seden som den kommer på respektive institution, den är inte särskilt modern. Jag skulle säga att vår modell för födande idag är rätt omodern.
Barnmorska Ingegerd Hildingsson (tidigare verksam som forskare och professor) har skrivit en bok om vårdmodeller med barnmorskekontinuitet. I den går hon igenom den forskning som finns och som tydligt visar på fördelar med att ha en modern och uppdaterad variant av en ”barnmorska i byn”. Den röda tråden som löper genom historien och som inte går ur tiden är behovet av att ha en personlig relation till sin barnmorska. Ingen avancerad teknisk utrustning eller topptrimmat operationsteam i världen kan slå den trygghet och säkerhet som kommer av att ha byggt relation över tid. Att ta med sig den tryggheten in i förlossningsrummet (som förvisso gärna får ha avancerad teknisk utrustning och ett topptrimmat operationsteam i bakfickan) kan göra all skillnad i världen.
Det gäller att förstå att relationer är ett skyddsnät. Det är svårt att begå våld på någon man känner intimt och har fattat tycke för – och som man sedan ska träffa igen. Men det är lätt att begå övertramp på någon man inte känner och som man förmodligen aldrig mer kommer träffa efter att man stämplat ut från sitt hektiska pass. Om det uppstår ett känslomässigt trauma hos den födande så är det en annan institution som i den akuta fasen får skrapa ihop bitarna och försöka hjälpa.
Ingegerd Hildingsson sätter fingret på detta i sin bok:
I modern hälso-och sjukvård ses ofta kroppen som en maskin och livmodern som en muskel som kan manipuleras och förlossningen som en process som kan styras. Sett ur ett större perspektiv, med barnafödandet som en livshändelse, så spelar psykologiska och sociala faktorer en stor roll i hur förlossningen upplevs och framskrider. Förlossningsupplevelsen följer med in i nästkommande graviditet och minnet av förlossningen är ofta levande under lång tid efteråt. Om kvinnan upplever förlossningen negativ eller traumatisk finns det risk att drabbas av förlossningsrädsla.
Det finurliga med att barnmorskan och kvinnan gör den här gravidresan ihop är att den verkar skydda båda. Risken att barnmorskor som arbetar inom vårdmodeller med kontinuitet ska bli utbrända minskar, medan arbetstillfredsställelsen ökar. Arbetet inom kontinuitetsmodeller innebär färre avhopp från yrket!
Evidensen visar tydligt att vårdformer med kontinuitet är bättre för kvinnor eftersom den leder till färre interventioner och ökad tillfredsställelse med vården SAMTIDIGT som barnmorskor behålls där de behövs så förtvivlat – inom förlossningsvården. Winwin. Så, vad väntar vi på?
Ingegerd Hildingssons bok ”Vårdmodeller med barnmorskekontinuitet” är en bra bok att läsa för dig som är intresserad av att implementera denna vårdform i Sverige.
