Gästinlägg Av Chrille Hedberg

”Min förlossningsberättelse” känns konstigt att skriva som rubrik. Jag har ju inte fött barn. Men det är ju ändå min berättelse om en förlossning. Efter att Märta Cullhed Engblom frågat mig om jag inte kunde skriva något för fodamedstod.se så har jag gått och grubblat. Vad ska jag skriva? Hur? Hur ska jag möjligen kunna fånga någon med min story? Helt omedvetet gör jag kanske själv exakt samma tankevurpa som jag försöker lyfta varningens finger för. De som följer Föda med stöd har ju uppenbarligen något intresse i graviditet och/eller barn. Varför skulle man inte vilja höra min historia? För att jag är man?

Nu drar jag en extrem killgissning här, men jag tror att detta är en vanlig uppfattning hos andra män. ”Varför skulle jag säga något eller ha lov att känna något? Jag är inte den som var gravid eller födde barn. Jag ska ju vara till stöd för henne!” Sant. Din partner – din kvinna, om du så vill – är den som tveklöst drar det tyngsta lasset här! Men att du inte skulle göra någonting? Är du säker på det? I mitt inlägg kommer jag utgå från ett förhållande kvinna/man, fast jag vet att långt ifrån många förhållanden ser ut så. Jag kommer också utgå ifrån att mannen är närvarande vid förlossningen, fast jag vet att det finns graviditeter där män inte ens är involverade (one night stand som ledde till en graviditet, insemination, etc).

”Det här är dött”

De var orden som användes för att berätta att vårt barn hade dött under graviditeten. Inte en gång sade läkarna ”barn”, ”foster”, ”bebis” eller ens ”embryo” (vilket också är lite fel när man närmar sig vecka 20). ”Det här behöver vi ta bort på operation”. Mitt minne är lite luddigt, så jag är inte riktigt på det klara med VARFÖR – men det konstaterades att ”det här” behövde avlägsnas kirurgiskt.

Dagen D kommer, det vill säga dagen för operation. En sköterska lägger armen runt min sambo och börjar gå i väg. I farten vänder hon sig mot mig och säger ”du kan väl ta en kaffe i kafeterian? Det här tar ett par timmar.” Den hjälp och de stöttande ord jag fått av vården i samband med att ha förlorat mitt barn under graviditeten, det barn jag och min sambo försökte i drygt två år att få, var orden ”ta en kaffe i kafeterian”. Det förhållande höll för övrigt inte.

Alla hjärtans dag 2015

Jag hade varit i Helsingborg för att hämta en ny tjänstebil och var på väg hem. Med hjälp av nära vänner hade jag förberett en överraskning för min fru (bara för övertydlighetens skull: inte samma kvinna som jag förlorade barnet med). Här hade vårt förhållande drygt 7 år bakom sig och vi betedde oss som nykära. När jag kommit hem så får jag en söt liten påse från Lindex. I påsen ligger en body i bebisstorlek.

Skräckblandad förtjusning! Vi pratar vidare om det på riktigt – min fru känner till de problem jag haft förut. Men vi kommer tillsammans fram till att ett helt knippe KBT och en vettig barnmorska på mödravårdscentralen (MVC) så kanske detta kan gå vägen? Jag lyckas rent av hitta en KBT-terapeut som valt att sadla om – efter att ha varit barnmorska.

På MVC hittade vi en barnmorska som tog sig tid att lyssna på oss (mig!). Hon fick bakgrunden och jag försökte att måla upp illustrationen runt tidigare erfarenheter och varför jag mådde som jag gjorde. Alla kan ju få missfall/missed abortion? Men varför bröt jag hop mer än andra? Det jag vill protestera mot (och det väldigt högljutt) är hur främst kvinnor, men även partners, bemöts och formligen hanteras i vården.

Mina tidigare erfarenheter av Kvinnokliniken i egenskap av anhörig

Det här är min första interaktion med Kvinnokliniken i egenskap av patient/anhörig:

Jag och min tidigare sambo kom till Kvinnokliniken och tas emot av en kvinnlig, yngre läkare. Efter att ha berättat varför vi är där får min sambo ta plats i stolen och det görs ett vaginalt ultraljud. Läkaren skjuter bak stolen, tar av sig handskarna och rör sig ut ur rummet med orden ”då ska jag bara hämta läkaren som får bekräfta det här”. När hon lämnar rummet drar hon till i dörrhandtaget, lite så där nonchalant som är rätt så typiskt för vårdpersonal, men dörren går inte igen. Där står jag vid min sambos huvud, hon fortfarande kvar i stolen med fötterna i luften och blir uppvisad för alla som passerar i korridoren. Jag hade lovat, dyrt och heligt, att stå vid hennes huvudända. Det mantrar i mitt huvud, samtidigt som jag frågar mig vem ”läkaren” var om ”läkaren” ska hämta läkaren? Och, vad är det som ska bekräftas?

In kommer en annan kvinnlig, äldre, läkare med den yngre bakom sig. Allt med den äldre läkaren bara skriker ”STRESS”. Hon har inte presenterat sig färdigt förrän handskarna är på och ultraljudsstaven åter är i min sambos underliv. ”Det här är dött” – det är här det kommer.

I övrigt skedde samtalet mellan läkarna, över huvudet på oss. ”När passar det för dig? … Nej, jag har ett möte då.” När de väl har bestämt tid så tystnar de och tittar på oss. Du vet, den där ”vi är färdiga här – ni kan gå nu”-blicken? Dagen innan operation får jag åka tillbaka till Kvinnokliniken för att hämta Descutansvampar (för min sambo att skrubba sig innan operation). Det är den yngre läkaren som träffar mig och lämnar ut svamparna. Vi börjar prata lite. Jag kommer ihåg att jag ställde frågor och undrade saker. Jag minns inte riktigt alla frågorna – än färre svaren jag fick.

En fråga och ett svar har dock etsat sig fast:
Jag: Varför fick vi inte/har vi inte fått någon att prata med?
Doktorn: Men, ni är ju syrror bägge två? Ni vet ju vilken hjälp som finns att få?

Här … kanske det brast lite för mig. Helt korrekt så jobbade både jag och min dåvarande sambo i vården, men är det skäl nog att inte anta att det förelåg en viss känslomässig krisreaktion och erbjuda en samtalskontakt? ”Vill ni att vi bokar in en tid hos en kurator?” Svårare än så är det ju inte. Jag drar då mitt jobb som parallell för läkaren: ”När jag står i triage på akuten och du kommer in efter en, säg exempelvis trafikolycka. Då kan jag nedprioritera dig för att jag vet att du är läkare och har kunskap att ta hand om dig själv?” Vilket liv det blev! Hur fan kunde jag resonera så!? Jag borde ju inte få ha det jobb jag hade! Jag undrar fortfarande vilken skillnaden är?

Det sammanlagda bemötandet och omhändertagandet vi fick på Kvinnokliniken var så dåligt att det hjälpte till att ärra mig ytterligare. Jag bär också andra erfarenheter med mig i egenskap av vårdgivare, som inte direkt heller hjälper till. Till exempel efter att ha jobbat på anestesin en dag och varit med och sövt en kvinna på Kvinnokliniken. När hon sövd kommer det in ett gäng studenter och undersöker henne vaginalt. När de hade klämt och känt färdigt så lallade studenterna ut ur rummet och ingreppet fortsatte. Jag är inte helt säker på att detta var förankrat hos patienten i förväg. Det verkade vara en vedertagen praxis.

Hos barnmorskan på MVC

Trots att barnmorskan på MVC var förstående, vänlig och toppen på alla sätt och vis så var hon ändå fast i sina hjulspår med att bara göra jobbet.

En dag när vi kommer på rutinkontroll har hon elev med sig. Barnmorskan presenterar eleven som ”…idag är vi två som…”. Min fru tittar direkt på mig och väntar sig antagligen en större och häftigare reaktion än den jag fick. Just där och då sade jag ingenting, vilket jag till viss del ångrar idag. Däremot tog jag upp det på nästa rutinbesök. ”Du, förra gången vi var här hade du en elev med dig. Sett till att du känner till vår, främst min, bakgrund – tycker du att det var det mest lämpliga?” Inte förrän hon blev ifrågasatt så reagerade hon. ”Nämen, du vet… Man är ju så van att bara göra.”

Exakt! Man är så van att bara göra, så man ber inte ens om lov. Och varför skulle jag veta? För att jag också jobbat inom vården? Barnmorskan på MVC tyckte hur som helst att vi borde träffa någon på
Auroramottagningen på sjukhuset. Det är en mottagning för de med förlossningsrädsla. Sagt och gjort. Vi var där. Vi fick under en timmes tid sitta ner och prata med en barnmorska, berätta vad som var vårt (mitt) problem, fick en rundtur på förlossningen och fick också det bestämda rådet att skriva ett förlossningsbrev. Sedan var det inte mycket mer.
”Älskling, bli inte rädd nu…”
Har du orkat läsa så här långt så har du säkert lagt ihop 1 + 1, och förstått att ”nervös” inför förlossningen var en underdrift.

Skitskraj deluxe är kanske mer rätt ord?

Bebis var beräknad till nyårsafton.

Natten mot den 27:e väcker min fru mig på det allra mest ömsinta sätt jag någonsin kommer bli väckt! Hon kliar mig lite försiktigt i håret, pratar med den där riktigt mjuka rösten och viskar ”Älskling! Bli inte rädd nu, men jag tror vattnet har gått.”
Fortfarande rätt så sömndrucken lyfter jag huvudet från kudden, tittar på henne och frågar om hon har värkar. ”Nä, inte mer än typ mensvärk” svarar hon.
”Äh, lägg dig ner och försök sova en stund. Det är ingen idé att vi åker in, för de kommer
ändå bara skicka hem oss” svarar jag, vänder mig i sängen och somnar om. Så. Antiklimaktiskt. Till och med min fru blev besviken.

På sjukhuset

Det var inte riktig vattenavgång, utan det sipprade. På förlossningen ville man gärna vänta och se så att det kom i gång spontant. Ett par dagars fram och tillbaka med kontroller och detta eviga CTG:ande. Den 30:e blev det ändå bestämt att min fru skulle bli igångsatt. Här börjar en serie saker som, när jag minns tillbaka, vet att jag reagerat på men inte heller ifrågasatt där och då – i stunden! Exempelvis var det extremt tydligt när man läst vårt förlossningsbrev! Inte var det första eller andra gången när man var inne hos oss. Fjärde, kanske femte. Då vänder man sig mot mig och, med den menlösaste tonen av alla och nästan som om jag vore fyra år gammal, säger ”jag förstår ju att du har en jobbig upplevelse i bagaget! Men du ska veta att du kan lita på oss!”

Kompis, ni har uppenbara problem med att läsa ett papper – ett enda papper – men jag ska lita på er? Och till min nästa fråga: varför ska jag lita på er? Ni har vita kläder? Fram tills alldeles nyss har ni knappt erkänt min existens och med nöd och näppe hälsat på mig. Vad har ni hittills gjort för att jag ska känna mig trygg eller tillitsfull? Vi får höra att min frus kropp bråkar. En barnmorska vill försöka ”ge lite massage” för att se om det hjälper livmodertappen på traven. I medicinska facktermer kallas detta för att ”dilatera”.

Till slut vill man sätta värkförstärkande dropp. Innan det tycker man det är bra med en EDA (epidural – ryggmärgsbedövning). Narkosläkare kommer till oss, klär sig sterilt och hela videvippen. Min fru sitter på sängkanten, jag står framför och agerar stöd. Då… Försvinner. Barnmorskan. Ut. Ur. Rummet. Läkaren är som sagt steril och har ansiktsmask (kom ihåg att detta är tiden innan Covid), men hennes ögon säger ”VAD GÖR JAG NU?!”

Syster Chrille to the rescue; ”Vad behöver du?” Hon känner inte mig och vet inget om min bakgrund. Hon försöker sig på det sjukt avancerade att beskriva en pincett – utan att använda ordet ”pincett”, eller vad det nu var för grej. Hur som haver – plötsligt assisterar jag läkaren, för ingen annan fanns där att göra det.

Bebis trilskas på väg ut. Vill inte riktigt komma sista biten. En av sakerna min fru fruktade var en instrumentell födsel (sugklocka eller tång). Men det fanns inte mycket att göra här. Läkaren rekommenderar att ”hjälpa till med sugklocka”. Min fru, utmattad och hög på lustgas tittar på mig. Jag nickar. Hon nickar. Efter detta brakar helvetet lös.

Från att ha varit en liten och begränsad skara människor på rummet (enligt våra uttryckliga önskemål) har vi helt plötsligt ett halvt fotbollslag där. Utan förberedelse på det. Från att ha haft hyfsat öppen kommunikation går det till att ingen talar till någon av oss. I bästa fall om min fru, men då över huvudet på henne. In rullas en vagn med en rostfri mackapär. Min fru skriker i lustgasmasken ”Vad i helvete är det där!?”. Det som förevisades för oss på föräldrautbildningen på MVC går under namnet ”Kiwi”. Det ser ut som en vit snusdosa i ett handtag med en plastslang emellan. Här kommer plötsligt något i storlek med ett Herkules-flygplan, kändes det som. I bästa fall ger läkaren information samtidigt som läkaren gör det hon gör. Samtycke fanns väl redan, typ… ”Nu sätter jag klockan” – och då har hon redan börjat skruva in den i min frus underliv. Någon bedövning har jag inget som helst minne av att det ges. Min fru skrek.

Jag har vid det här laget sedan en tid planterat fötterna i golvet bredvid sängen och gör vad jag kan bara genom att finnas till. En minnesbild jag har är armar som jobbar runt mig och jag tänker ”om någon försöker flytta på mig spräcker jag en näsa” – och är faktiskt rätt allvarlig i denna tanke. Ut kommer bebis. Bebis bölar. Mamma bölar. Jag bölar mest! Plötsligt skriker min fru rakt ut och flyttar sig ungefär en halvmeter högre upp i sängen. ”Jaja, jag har två fingrar i stjärten på dig! Du förstår väl att jag måste undersöka dig!” säger läkaren nonchalant. Man säger ”en djup, hög bristning” – nämner aldrig någon grad, eller något annat. Men den behöver sys på operation. Rummet töms på människor, så när som på en barnmorska. Hon förklarar att det inte är något allvarligt, utan skadan sitter besvärligt till. Man vill sy på operation för att vara säker på att det blir bra. Men ”du har ju EDA:n, så den behöver ju bara toppas på så är det färdigt på 20 minuter”. Vi pussas, kramas och säger ”syns snart”. Jag fokuserar på bebis och tänker att hud mot hud är viktigt, så jag drar av mig tröjan och kryper ihop i stolen med bebisen.

Vi kommer till BB

Bebis kom ut 01:45. Jag har ingen aning om vad klockan var när en barnmorska hjälper oss över till BB från förlossningen. Det kändes betydligt mer än 20 minuter. I rummet på BB finns en klocka ovanför dörren, vilket jag reagerar över när den traditionella ”enknacks-öppningen” sker: ETT enda knack på dörren innan den går upp. Jag ser inget ansikte, bara siluetten av en person med en kvinnas röst.
”Nu är din fru på IVA (intensivvårdsavdelningen!”
Jag sjunker som en jävla sten! ”IVA!? Va!? Vad har hänt!? Hur mår hon?”
”Jag vet inget mer än så. Hon är på IVA.” Dörren går igen. Klockan? Omkring 04-tiden. Vid det här laget har jag varit vaken i 40-någonting timmar. Jag går från att ha varit tröttare än någonting annat till att vara piggare än aldrig någonsin, och ångesten är på max! Redan här har jag börjat planera hur jag ska försöka klara av att ta hand om en bebis på egen hand, och är fullt övertygad om att jag blivit ensamstående.

När klockan är omkring 06:30-snåret kommer enknacksöppningen igen. Ny siluett och ny röst. ”Nu ska du få träffa din fru”. Jag är skakig och livrädd för att ställa frågan, men den kommer av sig självt. ”Hur mår hon? Hur är det med henne?” ”Jag vet inte mer än att jag ska följa dig till IVA.” Bebis i plastbalja, promenera genom kulvertar och hissen upp till intensiven och in i en stor sal med ett 10-tal sängar. Min fru lyfter på huvudet och jag börjar böla. Igen. Den obeskrivliga lättnaden alltså! Det är nämligen så att på detta sjukhus delar post-OP (postoperativa avdelningen – eller också känt som ”uppvaket”) och IVA lokaler och personal nattetid. När man har sagt ”IVA” har man egentligen menat post-OP. Vi får strax därefter och gemensamt komma tillbaka till BB.

Hur svårt är det att lyssna? Klockan är strax efter sju. Enknacks-öppningen. ”God morgon familjen!” från en glad röst. Mig spelar det faktiskt inte så stor roll, jag var vaken och kunde inte tro att två blivit tre och att alla andades. Fråga inte varför, men jag hade ett svårt kontrollbehov dessa timmar av att se till att alla andades. Min fru vaknar till och har tidernas värsta huvudvärk. Deluxe! Med smält ost! Hon lyckas möjligen lyfta huvudet från kudden, sedan faller det ner igen. ”Du hade en tuff förlossning! Du har ansträngt hela kroppen! Försök vila.”

Dörren går igen. Besöken återkommer väl ungefär varannan timme under dagen för att hålla i gång amningen. Varje gång ifrågasätter jag min frus huvudvärk och uttrycker under dagen en oro för postspinal huvudvärk, som är en typ av huvudvärk man kan få efter att ha haft en EDA. Jag har inte haft den själv, men misstänker att den kan jämföras med ”lite massage” av hjärnan. Jag föreslår koffeintabletter, då koffein är behandlingen för postspinal huvudvärk. Den är inte skadlig för min fru, går inte över i bröstmjölk när hon ammar … Kort och gott gör det ingen som helst jävla skada att testa! I stället väljer man att kasta Alvedon på henne som om det vore sockerpiller, naturligtvis utan att ge eller få den minsta lindring.

Min fru försöker amma så gott hon klarar, och jag försöker stötta henne så gott jag kan. Inte helt förvånande är hon fullkomligt utmattad och huvudvärken sänker ju henne totalt! Men ju mer hon sover desto mer lättad är faktiskt jag, och hoppas att vilan hjälper. Morgonen dag 2 på BB. Huvudvärken är exakt lika illa som dagen innan, om inte värre. När personalen kommer på morgonen ifrågasätter jag den – ännu en gång. ”Nä. Postspinal huvudvärk gör så ont att man vill dö”, svarar personalen och avfärdar mig snabbt.

Runt lunchtid har ingen som helst förbättring skett, min fru ska på nytt försöka amma och mår skit, så när personalen kommer är mitt tålamod fullkomligt bortblåst: ”Om nästa jävel som kommer genom dörren inte har koffeintabletter med sig kommer jag förbanne mig att kasta något efter er! Försvinn!”
Märkligt nog tar det 10-ish minuter innan en yngre läkare vågar sig in på rummet. Hon har en liten kopp i handen, men vill prata med min fru först. Några minuters samtal, sedan säger läkaren ”Det låter som postspinal huvudvärk! Jag tänker att vi testar med koffeintabletter.” Abrakadabra! Vem sitter upp i sängen och äter inte långt därefter?

Varför kunde ingen av de femtielva personer som var in till oss före jag fick ett tokflipp faktiskt lyssna på det som sades? Vårt gemensamma första dygn kunde ha varit så mycket trevligare än detta!
Och varför, varför måste man bli förbannad för att någon ska börja lyssna!? Vi blev kvar på BB ett dygn till innan fru och bebis blev utskrivna. Så kommer det obligatoriska utskrivningssamtalet. Här behöver en bättre vetande förklara för mig vad det ska tjäna till? Behöver man ändå vara professor i obstetrik för att förstå vad som sägs så kan du väl spara tiden för egen del, bespara mig mödan, och bara skriva ut oss!? Nädå, barnmorskan sitter läser journalen innantill. När hon är klar så vill vi ge vår feedback på vår upplevelse, och kanske då främst de saker som inte gick sådär jättebra.

Detta kom ju helt spontant för ingen av oss visste väl direkt vad vi hade att vänta av detta samtal. Barnmorskan blir superdefensiv till allt som kunde tolkas som negativt. Hon försvarar allt som sagts och gjorts – utan att ha varit närvarande eller ens träffat oss förut. Pricken över i:et är nog när hon säger ”det vore mycket bättre om papporna väntade i väntrummet”. Jag är än idag inte säker på om hon skämtade eller var allvarlig. Jag hoppas ju innerligt att det var ett riktigt dåligt skämt med lika illa timing.

Tillbaka till den första frågan

I början på denna novell ställde jag en fråga: är du säker på att du som man inte gör någonting?
En rätt så normalt funtad person står inte vid sidan av och ser den människa han älskar, som han valt att leva ihop med och som han valt att sätta ett nytt liv till världen med, kämpa som en tok och ha ont – och tycka ingenting. ”Vaddå? Helt vanlig dag idag …” Nä, inte riktigt så. Det finns också en sannolikhet för att din kvinna kommer bli så trött att hon inte riktigt kan ta till sig av det personalen, eller du för den delen, säger. Vem tror du att personalen vänder sig till med frågor? Hon kommer att göra allt fysiskt arbete och utstå all fysisk smärta. Du kommer å din sida att stå bredvid och titta på och kan inte göra mer än att finnas där för henne. Men – det du gör är viktigt.

Mina åsikter

Jag är bitter! Jag är så bitter och leds på hur vården fungerar. Jag är ännu mer besviken på hur kvinnosjukvården och förlossningsvården fungerar. INGEN annan specialitet inom vården skulle få lov att agera som man gör inom just kvinnosjukvård eller förlossningsvård, och jag kan inte låta bli att spekulera i varför?

• Information ges som ett konstaterande.
• Samtycke (=lov) är samma sak som den konstaterande informationen.

Ett exempel: Vi utgår ifrån att ni ska få barn och kommer till förlossningen. Det tar inte lång tid förrän någon knackar på dörren och kommer in med en vagn. De presenterar sig, lägger till sin titel och säger något i stil med ”Nu ska du få en kanyl av mig.” Var finns informationen om varför en kanyl är bra? Var finns över huvud taget en fråga i den meningen? Nu är måhända en grej som kanyl ganska trivial, men det föranleder ju frågan vad mer man gör på rutin utan att informera eller inhämta samtycke?

• Vårdpersonal, i synnerhet inom kvinno- och förlossningsvård verkar ofta arbeta utifrån härskartekniker: osynliggörande, förlöjligande, ger inte information, dubbelbestraffning, skam- och skuldbeläggande, objektifierande.

• Kommunikationen är illa underbyggd, där personal utgår från sin interna jargong, fackspråk och terminologi, och ser inte till att mottagaren har förstått vad som avsetts.
• Vården som ges är inte baserad på den enskilda kvinnans behov, utan baseras helt och hållet på hur mycket det är att göra den specifika dag hon besöker kliniken och vilket humör den enskilda vårdgivaren är i just den stunden.
• Förminskande av precis allt! ”…jag ska bara undersöka…”, ”…du ska få en liten…” och så vidare. Varför?
• PM (avdelningens/klinikens egna rutiner och riktlinjer) blir det enda tillåtna sättet att jobba och egen tankeverksamhet kan upphöra.
• Extremt klinisk, medicinsk, behandlande, med ingrepp… Var är holismen?
• Tystnadskultur som skadar. Trots lagstadgad journalföringsplikt och rapporteringsskyldighet så utelämnas saker ur journalen, och någon rapport blir det inte. Om kvinnan själv gör en anmälan till LÖF (vilka i sig är ett skämt enligt mig) så står hon alltså ensam mot en klinik, en felaktig journal och en legitimerad personal som menar att det behövdes – och därför gjordes. Ärendet avskrivs.

Jag har en dotter hemma som i januari fyller sju år. Hur ska jag kunna lära henne Stopp min kropp, med rätten till sin egen kropp och att ha rätt att säga nej – och samtidigt veta att det här är vården hon kommer kunna möta?

Min uppmaning till dig som är partner:

Läs på! Lär dig. Ställ frågor, ifrågasätt och försök förstå. Det är okej att ställa krav på vården. Ta det inte som det kommer. Skriv ett eget förlossningsbrev och bifoga hennes. Nej, du kan inte svara på frågan om vilken smärtlindring du vill ha – men du kan absolut berätta vad som är viktigt för dig.

Läs gärna denna uppsats: Män, förlossningsrädsla och Auroraverksamhet. Det är en D-uppsats från Linnéuniversitetet. Den har i skrivande stund 10 år på nacken, men den gav mig mycket viktiga saker och med källhänvisning till forskning.

▪ Ca 20% av gravida kvinnor lider av förlossningsrädsla och ca 13% av män känner en förlossningsrädsla.

▪ Män pratar oftast inte med någon om sin rädsla.

▪ Män känner ofta i efterhand att de inte varit förberedda på förlossningen.

▪ Födande kvinnor som fått kontinuerligt stöd under förlossningen har använt mindre smärtlindring, i högre grad varit nöjd med förlossningsupplevelsen och har mindre risk för förlossningsdepression.

▪ Män med ett svagt socialt stöd (familj och vänner) får även mindre stöd.

Tack för att du läst min berättelse.

Du är också välkommen till min nystartade blogg på https://chrille.nu/