Freebirth – att föda ”oassisterat” i Babyz podcast

Nu finns avsnittet i Babyz podcast där jag och Carina Rylander diskuterar fenomenet freebirth. In och lyssna!

https://shows.acast.com/babyzpodcast/episodes/free-birth

Boken som vi diskuterar i slutet av podden har jag fått hem och läser just nu. Den är omskakande bra.

Faktorer som drar eller knuffar någon i riktning mot en freebirth

Författarna till boken summerar anledningar till att kvinnor väljer en freebirth. De kallar det för ”push” eller ”pull” – faktorer som kan vara bra att känna till.

  • Faror och risker med att föda på sjukhus = onödiga interventioner
  • Tillit och förtroende till den egna kroppen och förmågan att föda barn
  • Integritet
  • Autonomi och kontroll
  • Brist på barnmorskor som kan bistå (eller att inte klicka med barnmorskan som finns)
  • Säkerhet
  • Tryggheten i det egna hemmet
  • Att se förlossningen som en familjeangelägenhet
  • En önskan sen långt tillbaka om att få föda hemma ”själv”
  • Tillit till instinkter och intuition
  • Förlossningstrauma: vilja undvika, eller tidigare trauma
  • Att det känns rätt
  • Önskan om att ta helt och fullt ansvar för födseln

Oftast är det en kombination av faktorer som drar kvinnor från den ”vanliga vården” och mot beslutet att välja en freebirth.

Jag vill också tipsa om den här vetenskapliga artikeln från Sverige:

Taking the matters into one’s own hands – Women’s experiences of unassisted homebirth in Sweden

Vad vår kultur anser är värt att hylla med kvinnan

Jag förstår att mitt blogginlägg om freebirth väcker känslor. För att förtydliga: jag är varken någon representant eller expert på freebirth. Jag förespråkar det inte. Däremot är jag intresserad av att förstå fenomenet som sådant och jag vill inte vara en del i att reflexmässigt döma ut kvinnor som gör det valet. Jag vill istället lyssna till dem på ett respektfullt sätt.

Min önskan är att ingen kvinna ska uppleva att den enda utvägen är att föda oassisterat hemma. Att det blir ett negativt val.

Just nu går jag Rachel Reeds onlinekurs Reclaiming childbirth as a rite of passage. Wow, ni som följt mig vet att Rachel är en stor förebild just nu. Hon är bara såå grym. Det är en ganska omfattande och teoretisk kurs som kräver ganska mycket av den som väljer att gå den. Så jag rekommenderar den egentligen bara till dig som känner att du är mogen att lägga ner tid och energi på att ta reda på hur du kan vara med och förändra vår kollektiva förlossningskultur.

Men Rachel återkommer till hur viktigt det är att alltid centrera kvinnan. Både i stort och smått. Alltså, vilka ord vi använder om födande. Vilka bilder vi använder oss av för att berätta om födande. Hur vi genom att bli medvetna med små medel kan ändra på hur vi framställer födande.

Ta den här bilden som min mamma målat – visst är den fin! Hon gör den gravida kvinnan till sitt eget subjekt tycker jag.

Konstnär Christina Cullhed

Jämför med hur gravida kvinnor ofta framställs – som en gravidmage utan huvud. Fokus blir då på barnet som väntas och inte på kvinnan.

Rachel Reed vågar även problematisera hur vi framställer oss på sociala medier. Hur bilden av födandet blir kurerat och full av ”maiden-energy” som hon säger. Jag kan hålla med om det. Maiden är den sexiga ungkvinnan som när hon föder lyckas vara både skitsnygg och sexig samtidigt (medvetet eller omedvetet).

I verkligheten är födandet ofta naket, rått (djuriskt) och allt annat än urtypen för det stereotypt kvinnliga.

Rachel förespråkar att vi ska våga visa mer mother och maga i våra sociala kanaler. Jaa!! Hur kan vi göra det då? Genom att inte använda filter för att se unga ut till exempel. Genom att våga visa alla aspekter av vad det är att vara kvinna. Den här bilden togs i somras på Åland.

Maiden-mother-maga-crone

Varje förändringsfas i en kvinnas livscykel äger förändringskraft. 

Genom att lära känna de olika faserna blir det lättare att jobba med dem på ett dynamiskt sätt, istället för att försöka gömma undan eller kontrollera dem. Under varje livscykelfas berättar vår kultur på olika sätt vilket värde som finns inbäddat och vad som är viktigt att hyllas. 

Maiden: Vår! Rite of passage: Den första mensen.

Tyvärr blir den här tiden svår för många unga tjejer på grund av ouppnåeliga ideal, sexualisering, objektifiering, stereotypa könsroller, heteronorm, listan kan göras lång.

Mother: Sommar! Rite of passage: graviditet och förlossning. Även abort och missfall. 

Jag citerar Rachel Reed:

”The messages transmitted to Women during these rites of passage reinforce a lack of trust in the body and self and the assumption that external experts are required. However, childbirth also brings with it the potential to heal wounds that arose in the maiden phase regarding connection to body and self-worth”

Maga: Höst! Rite of passage: Menopaus

En förändringsfas där en del börjar om på nytt, men med den skillnaden att det nu finns en massa ackumulerad kunskap och livserfarenhet = visdom. En Maga som ryter ifrån och säger sin sanning kan bli ett hot – eller en ledare. Vår kultur värdesätter knappast Magan. Hon framställs som ett ruttnande äpple. Kvinnor försöker därför förtvivlat hålla fast vid sin maiden-fas med botox, fillers och filter. Det är synd för magan är ofta en kvinna med så mycket kraft och visdom.

Crone: Vinter! Rite of passage: Död

Tänk nypon, någon som håller i de frön som skapats av all den samlade visdom som kommer av att ha gått igenom hela denna livscykel.

Dessa frön blir det arv som förs vidare till nästa generation.

👑

Vi påverkas så fundamentalt av vad vår kultur anser är viktigt och värt att hyllas med de olika faserna i en kvinnas livscykel. Vi internaliserar dessa meddelanden, vi BLIR dem. Men vi kan också göra oss medvetna om dem och vara med och aktivt förändra dessa meddelanden.

Mina tankar om freebirth eller oasissterad förlossning

Jag fick frågan om att diskutera fenomenet ”freebirth” i en podcast strax efter att jag själv börjat göra efterforskningar inom ämnet. Det är av naturliga skäl ett ämne som väcker otroligt mycket känslor! Jag ska därför försöka bena lite varsamt i det. För det finns mycket intressant att diskutera om freebirthing. Men det som kanske intresserar mig mest är hur själva diskussionen om fenomenet freebirth ser ut i vårt samhälle. Det är närmast ett tabu att diskutera och kan innebära ett socialt stigma att vara den som föder utanför systemet. Trots att det är varje kvinnas rätt.

Vad innebär freebirth?

Ja hur definieras freebirth? En bred definition är att inkludera alla som väljer att föda utanför systemet i någon form. Det innebär oftast att planera för att föda hemma utan legitimerade barnmorskor närvarande. I Sverige säger vi ”oassisterad förlossning” om att föda utan barnmorskor. Men det betyder ju inte att förlossningen behöver vara oassisterad. En partner, familjemedlemmar eller andra stödpersoner kanske närvarar istället.

I den vetenskapliga litteraturen på området inkluderas alla som på olika sätt föder utanför systemet under paraplyet ”freebirth” – alltså även högriskfödslar som sker i hemmet med barnmorskor närvarande. Så jag väljer att använda den breda definitionen. Men framförallt är freebirth en födsel som har planerats att ske utan legitimerad vårdpersonal närvarande.

Är de som väljer en freebirth dumma i huvudet?

När ämnet kommer på tal dyker den bilden ofta upp: kvinnor som väljer att föda utanför systemet avfärdas som tokiga galningar. Galningar som varken vet sitt eget eller sitt barns bästa. Jag har nog själv gjort mig skyldig till att spä på den bilden. Men stämmer den?

Definitivt inte. Skulle jag säga idag.

Tvärtom så tror jag att många av de som planerar för en freebirth är betydligt mer pålästa och kunniga än många som väljer att göra som de blir tillsagda. De kvinnorna har gjort en egen riskvärdering och landat i en annan slutsats än den som vår mainstream förlossningskultur förespråkar.

Men det betyder inte att jag inte ser att det kan finnas risker eller faror med fenomenet. Vilket är en helt annan sak.

Jag dömer bara inte reflexmässigt ut kvinnor som väljer en freebirth. Jag väljer att lyssna på dem noga istället.

För det är precis här skon klämmer enligt mig. Många barnmorskor och läkare blir så otroligt ivriga på att berätta hur livsfarligt det är att föda oassisterat hemma och tror att DE vet en massa saker som de här kvinnorna inte vet. Tänk om det är precis tvärtom? Att det är just de här kvinnorna som har något att berätta. Tänk om det är vi som borde spetsa öronen och börja lyssna istället.

Det handlar om trygghet och om att undvika trauma

De forskare som har lyssnat till kvinnornas berättelser kommer till ungefär samma slutsats:

Kvinnor som har valt alternativet oassisterad hemfödsel eller ”freebirth” har mycket noggrant vägt olika risker mot varann. De har lagt energi och möda på sina riskvärderingar och kommit till slutsatsen att en sjukhusfödsel inte är lika säker som en födsel i hemmet.

Delvis kan man därför säga att freebirth är ett fenomen som säger något om vilka stora brister som finns i vår förlossningsvård – mer än vad det berättar om de kvinnor som faktiskt väljer detta alternativ. Jag citerar här ur en artikel av Jackson et al. 2020:

Women who gave birth outside the system in Australia had the countercultural belief that their knowledge about what was best and safest had greater authority than the socially accepted experts in maternity care. The women did not believe the rhetoric about the safety of hospitals and considered a biomedical approach towards birth to be the riskier birth option compared to giving birth outside the system. Previous birth experiences taught the women that hospital care was emotionally unsafe and that there was a possibility of further trauma if they returned to hospital. 

Just den vetenskapliga artikeln tycker jag sammanfattar ganska väl vilken process det är för kvinnor att välja en freebirth. Jag har ”översatt” två av de grafiska figurerna från den vetenskapliga artikeln så att du som läser här enkelt ska kunna ta del av processen.

När ett fenomen upphöjs till ideologi

Risken eller faran med freebirth (eller ja, vadsomhelst egentligen) är – tror jag – när det framställs som ett ideal. När en förlossning utan legitimerade barnmorskor närvarande blir ett mål i sig.

Om en kvinna blir traumatiserad av sin förlossning på sjukhus har vi alla ett ansvar. Att som samhälle vända den kvinnan ryggen är ett svek. Att inte lyssna eller erbjuda henne något som rimmar med de egna värderingarna eller synen på födandet. Det är faktiskt vårt fel. Om facebokgruppen med ”radical birthkeepers” som innehåller vissa karismatiska röster blir den enda gemenskapen eller trösten – ja det är också vårt fel.

För idag, om en planerad freebirth leder till en katastrof. Vem får då skulden av samhället?

Kvinnan.

Alltid kvinnan.

Men det är faktiskt inte hennes skuld att bära.

Referenser:

Jackson, M.K., Schmied, V. & Dahlen, H.G. Birthing outside the system: the motivation behind the choice to freebirth or have a homebirth with risk factors in Australia. BMC Pregnancy Childbirth 20, 254 (2020). https://doi.org/10.1186/s12884-020-02944-6

Henriksen L, Nordström M, Nordheim I, Lundgren I, Blix E. Norwegian women’s motivations and preparations for freebirth-A qualitative study. Sex Reprod Healthc. 2020 Oct;25:100511. doi: 10.1016/j.srhc.2020.100511. Epub 2020 Apr 4. PMID: 32283477.

Jackson M, Dahlen H, Schmied V. Birthing outside the system: perceptions of risk amongst Australian women who have freebirths and high risk homebirths. Midwifery. 2012 Oct;28(5):561-7. doi: 10.1016/j.midw.2011.11.002. Epub 2012 Feb 1. PMID: 22300611.

En sommar med larver och fjärilar

Är sommaren slut snart? Nej, inte riktigt än. Jag har en känsla av att det bästa ännu är kvar. Augusti och september är två så mumsiga månader.

Men juli är över. Åh den här sommaren har varit mäktig på fler än ett sätt. Första sommaren med en 18-åring som flyger ur boet (befinner sig nu på Kreta utan oss) och en 9-månaders som mest har kravlat runt som en liten larv inne i boet. Att ha en larv och en fjäril på samma gång liksom. Det är rätt mäktigt.

Sen har den här sommaren haft en hel del förväntningar på sig. Familjesemestrar som stått i post-covid-kö. Nu efter två veckor på Åland infinner sig en behaglig känsla av att inte riktigt veta vad som står näst på tur. Finns det utrymme för spontanitet? För det kan också vara lite tungrott med så mycket förväntningar från alla håll.

Ljuset på Åland om kvällarna

Jag försöker förstå att det har gått snart ett år sen Nils föddes. Det var ju liksom igår. Vet inte om något år nånsin har gått såhär fort. Är så otroligt glad för honom. Jag fattar verkligen inte (eller jo, jag förstår) att förälskelsen kan bli så total i ett sjätte barn.

Men det kan den!

Nils ska vara hemma ett år till innan han börjar dagis. Jag fortsätter att jobba (såsom jag har gjort sen han föddes) för det finns liksom inga bra alternativ när man håller på med det jag gör.

Och jo jag vet hur snurrigt och rörigt det kan bli när det blir svårt att måtta hur mycket jobb som kan hinnas med. Men jag har gjort det förr. På något sätt får jag ihop det.

I vår trädgård hänger stora klasar med vindruvor som snart går att äta. Och min syster har skördat lök.

Jag hoppas få njuta av sommarkvällar ett bra tag till.

När började doula(r)evolutionen?

Från vårens doulautbildning

När var första gången du hörde ordet doula? Minns du? Jag minns att ordet inte fanns med i mitt eget ordförråd när jag födde mitt första barn år 2004.

År 2012, när jag födde mitt fjärde barn, fanns det med. Man kan nu prata om en trend med doulor, eller för all del en ”doularevolution”. Den provocerar vissa. Andra jublar.

För att förstå var allt det här kommer ifrån måste man backa bandet och förstå vad som har hänt med barnafödandet under de senaste hundra åren.

Innan industrialiseringen och den närmast totala institutionaliseringen av barnafödandet så tillhörde hela området kvinnorna själva. Ja makten och kontrollen över barnafödandet har faktisk tillhört kvinnor: allt från de kvinnliga vännerna och familjemedlemmarna till traditionella hjälpkvinnor, jordgummor, jordmödrar. Barnen föddes hemma. En ”tyst kunskap” om födandet och hur man bäst kunde stödja det ärvdes vidare från kvinna till kvinna. Tyst i den meningen att den ej blev nedskriven. Bokskrivandet och naturvetenskapen var framförallt männens sfär.

I samband med att naturvetenskaperna och den moderna medicinen började vinna mark, samtidigt som sjukhusen byggdes upp, så började den kollektiva ”tysta” födslokulturen sakta vittra sönder. När barnmorskeyrket formaliserades så försvann en stor del av de traditionella barnmorskornas kunskaper. En förståelse för barnafödandets holistiska natur ebbade ut. Den mekaniska synen på människan och barnafödandet fick företräde.

Men förändringsresan in i moderskapet är holistisk till sin natur. Det är en psykologisk, känslomässig, existensiell (spirituell?) social och kulturell händelse. Att enbart betrakta det som en fysisk händelse där ett barn lämnar en kvinnokropp är ett väldigt begränsat perspektiv. Det är som att rikta strålkastaren mot dörrmattan och samtidigt missa hela huset.

När kvinnor i en allt stridare ström började åka in till sjukhusen för att föda barn (vilket skedde under andra hälften av 1900-talet) så slutade vi kollektivt att erkänna de andra dimensionerna av födandet. Kvinnor skulle inte bara föda på sjukhusen! De skulle även underkasta sig sjukhuskulturen som var inspirerad av industrins löpande band. Den teknokratiska modellen för födandet som har kommit att dominera över världen var född.

Det är inte så svårt att se att något gick förlorat.

I The Doula Book läser jag om ordet doula:

In searching for a term to decribe this role, we wanted a word with a non-medical connotation that would adress the value of a woman companion as attentive and comforting. We turned to the Greek word doula, meaning ”woman caregiver”.

Whatever the term, we hope our readers will come away with an understanding oft the vital shared ingredient that makes this role so powerful and beneficial.”

Dagens trend med doulor började ta fart på riktigt någonstans på 1990-talet.

Referenser:

The Doula Book av Marshall H. Klaus med flera

Reclaiming childbirth as a rite of passage av Rachel Reed

offentlig amning

Lever vi i ett amningsvänligt samhälle?

Ibland glömmer vi människor bort att vi är en del av naturen. Att vi är biologiska varelser. Ja, vi har smartphones och kan göra en massa avancerade saker. Åka till månen till exempel. Men en kvinna som offentligt ammar sin treåring är inte en varelse från yttre rymden.

Borde inte den här synen vara något av det mest naturliga i världen?

Förra året när jag och min dotter var med i ett reportage om amning i Göteborgsposten. I kommentarsfältet på nätet var det många som förfasade sig. Foto: Anna Tärnhuvud

Att amning av ett lite större barn har ett nyhetsvärde och får ett eget uppslag i en stor tidning kan ju tyckas märkligt. Men det är så det ser ut i vårt samhälle.

Jag tänkte nu dela en kommentar som skrevs som ett svar på det här blogginlägget, signerat min vän och kollega Paola Oras. Både blogginlägget och kommentaren säger något viktigt om samhällets syn på amning. Tack!

Annas kommentar om vårt amningsovänliga samhälle

”Sen på bollen här. En aspekt jag alltid saknar i den här diskussionen är hur amnings-ovänligt samhället är. För det första bor många numera långt från sina föräldrar och annan släkt = liten möjlighet till avlastning. Partner jobbar. Då ska jag alltså sitta hemma själv med en unge som sitter klistrad vid bröstet (mitt barn ammade konstant första veckorna, alltså utan avbrott hela dagarna, och tätt, varje timme, ännu vid 4 månader – så HOPPLÖST det kändes när alla sade att det kommer glesas ut snart och det kändes som det aldrig gjorde det…) alldeles ensam. Det fixade inte jag mentalt, så i början var vi mycket ute på bibliotek, café, hälsade på folk. Och det gick jättebra i början, kunde amma överallt (jag är inte så pryd av mig). Alla som säger att man ska stå ut men det är helt onaturligt att vara så ensam som en nybliven mamma är idag! Det har inte varit så människa levt tidigare och det är inte konstigt att folk mår skit och lägger ner amningen om de inte får komma ut, eller träffa människor. Se på vad pandemin gjorde med folk, när de satt hemma?

När amningsstrulet började efter 2 månader höll jag på att bli knäpp; i två månader blev det bara värre och värre, först var omgivningen för distraherande, sen skulle hon bara amma i vissa positioner, sen kunde jag bara liggamma i tyst rum. Varje-varannan timme! Jag blev mer låst hemma än när hon var nyfödd för det gick absolut inte amma på stan i stökig miljö längre. Kunde inte ta mig nånstans. Vägrade flaska gjorde hon också. Under en period när jag flera ggr behövde göra besök hos tandläkaren, det var en konstant stress att fundera på hur mycket hon skulle skrika och krångla med den stackars sambon som försökte flaskmata innan jag hann hem igen.

Vi härdade ut med amningen, och när jag började jobba så hade jag nära till arbetet och kunde amma morgon, lunch och sen efter jobbet. Men om man inte har det? Om det är längre väg till jobbet? Om jobbet inte är så amningsvänligt i praktiken trots att jag har rätt till det?

”Problemet” som jag ser det är att dagens kvinnor inte accepterar att sitta hemma isolerade, inte accepterar att inte få dela föräldraledighet och kunna återgå till jobb, och då motarbetar samhället oss., samhället är fundamentalt ovänligt mot spädbarn och amning. Var finns det en lugn plats att amma på stan? Inomhus? Ikea och BVC har amningsrum men hur många har det? Inte ens på sjukhuset finns det nånstans att amma när jag varit där i privat ärende. Det finns ingenstans att ta vägen! Klart att man tröttnar på att kedjas fast i soffan hemma, jag var SÅ avundsjuk på mina flaskmatande väninnor som bara kastade fram en flaska i parken och matade under sufflett medan jag förtvivlad letade efter skugga, meckade med filt och sen försökte få mitt trilskande, bråkande barn att ta bröstet… Istället för att försöka driva fram jämställdhet genom att göra våld på amning eller genom att kvinnorna ska bete sig som män, så behöver samhället isåfall anpassas till att tillgodose kvinnans och barnets behov. Se till att det finns möjlighet att amma överallt. Ta det som en självklarhet att ett spädbarn kan tas med överallt! Att jag som kvinna faktiskt behöver göra besök hos fysioterapeut, och tandläkare, och att jag rimligen bör kunna gå till mataffären eller biblioteket. Att barn får ta plats.”

Amning i bärsjal på zoo.