Hej! Jag heter Sonya och är filmvetare och kulturskribent. När jag blev gravid med mitt första barn började jag intressera mig för graviditetsskildringar på film, och fördjupade mig i ”Rosemary’s Baby”. Här kommer en text om några av de senaste årens filmer på temat graviditet och födande.

Den mest kända filmen om graviditet är förmodligen Rosemary’s Baby från 1968. Den handlar om den vackra Rosemary som blir våldtagen av djävulen och bärare av hans avkomma, för att hennes svin till make ska lyckas i sin karriär som skådespelare.

Det är inte den enda filmen som använder graviditet som skräckelement. Som ett tillstånd då en osynlig och alienlik parasit lever av och genom kvinnan, lockar den gravida kroppen gärna fram skräckberättelser.

Åtminstone om det är en man som fantiserar.

Det är inte svårt att se att Rosemary’s Baby bottnar i en misogyn kvinnosyn, särskilt när man vet vad Roman Polanski gjort sig skyldig till privat. Samtidigt har jag tidigare argumenterat för att man i en feministisk motläsning av filmen kan finna att filmen skildrar avigsidor av graviditetsupplevelsen som inte rymts i andra genrer än i skräckgenren (åtminstone inte på 60-talet), och att man som gravid kvinna kan finna stärkande identifikation med Rosemary. (https://flm.nu/2019/08/helvetesgraviditeter/)

En graviditet är och kan vara många saker. En fantastisk utomkroppslig, andlig och djupt meningsfull tillvaro för många. En tid av oro, ångest och smärta för andra – eller samma personer, på en och samma gång. Det är ett faktum att man som födande kvinna rör sig nära döden. Att bära och ge liv är också att potentiellt bära döden i kroppen. Men måste graviditeter för den sakens skull skildras genom skräckgenren där den gravida kroppen används som ett förfrämligande element? Krävs det feministiska motläsningar för att finna bra skildringar av graviditet och födande på film – eller har det hänt något sen 1968?

Jo, det har det allt. Bara under förra året kom till exempel två filmer om ofrivilliga graviditeter: ”Ninababy” och ”Never Rarely Sometimes Always”. ”Ninjababy” är en norsk romantisk komedi om en serietecknare som för sent upptäcker att hon är gravid. Fostret gestaltas som en lillgammal ninjabebis som kritiserar Rakels liv och tjatar om att den vill bli bortadopterad till Angelina Jolie. ”Never Rarely Sometimes Always” är ett abortdrama om 17-åriga Autumn som måste resa över delstatsgränsen för att kunna avsluta sin graviditet i det abortfientliga USA. På kliniken i hennes hemstad försäkrar sköterskan att fostrets hjärtljud kommer vara det finaste hon någonsin har hört, men för Autumn gör ljudet bara att ångesten blir allt mer kompakt. Hon kommer hem och börjar slå på sin mage i ett försöka att avsluta livet där inne. Båda två är träffsäkra filmer som ger ordentlig plats år den unga kvinnans upplevelse.

Under Göteborg Film Festival hade ytterligare en film om graviditet premiär – ”Du som er i himlen”. Filmen är baserad på Marie Bregendahls roman ”En dödsnatt” och utspelar sig under ett ödesmättat dygn på en gård i 1800-talets Danmark. Huvudperson är inte den gravida kvinnan, utan hennes äldsta dotter – Lise. Lise är 14 år och ska snart lämna gården för att börja skolan. Hon har fem yngre syskon, och ska alltså snart få ett sjätte.

Öppningsscenen liknar en gudomlig vision som varslar om vad som komma skall. Lise går på ett vackert vetefält, nynnar en melodi och blåser på en maskros. Men fröna som blåser iväg bildar ett moln på himlen, som snabbt mörknar och övergår i rött. Det börjar regna blod. Scenen bryts och vi kastas istället in i ett vardagligt och idylliskt familjemyller. I en tidig scen samlas alla barn och mamman vid köksbordet, där mamman sitter och smörar bröd. Det är stojigt och trivsamt. Men snart börjar värkarbetet och barnen skickas iväg till kusinerna på gården bredvid, och det visar sig att Lises förväntansfyllda tillvaro hänger på en tunn tråd – lika skör som spetsgardinen i fönstret.

Perspektivet är genomgående Lises. Därför får vi inte följa förlossningsförloppet särskilt nära – de skymtar vi får se är från de tillfällen då Lise smugit sig hem och kikar in bakom en dörr. Men den komplicerade förlossningen är filmens dramatiska kärna och motor. Filmen fångar spännvidden mellan födandet som det mest naturliga och vardagliga som finns, och samtidigt det mest extrema och dramatiska man kan uppleva. Lise försöker orientera sig i situationen och har främst kristendomens lära att använda som kompass. Är det som händer ett gudomligt straff, och är det en konsekvens av något hon själv har gjort?

”Pieces of a Woman”

En desto mer närgången förlossningsskildring får vi i ”Pieces of a Woman” från 2020. Den som snart ska föda sitt första barn kan med fördel vänta med att se filmen. Vi kastas in i filmen när Martha är höggravid. Martha och hennes partner Sean har valt att föda hemma. I en enda lång, imponerande tagning får vi följa förlossningen som (åtminstone för en lekman) ser mycket trovärdig ut. Men något går fel och bebisen hinner bara ta några andetag innan hon dör. Resten av filmen handlar om det efterföljande sorgearbetet, och hur förlusten bildar sprickor i familjerelationerna som blir svåra att överbygga.

Som en förlossningsskildring är filmen ångestladdad och stark. Av dramaturgiska skäl är det en relativt snabb förlossning vi får följa, men intensiteten och trovärdigheten gör att den känns längre än vad den är. Precis som i ”Du som er i himlen” handlar filmen om de svallvågor en komplicerad förlossning kan föra med sig, även om tidsramarna ser olika ut. I sin koncentrerade form tar ”Du som er i himlen” slut efter ett dygn, och vi som publik får själva föreställa oss hur Lises tillvaro påverkas på lång sikt av dramat som har utspelat sig. I ”Pieces of a Woman” handlar merparten av filmen om själva svallvågorna.

Tyvärr blir resultatet inte helt lyckat. Många trådar sätts i spinn, bland annat en om en rättsprocess mot barnmorskan, som också får utgöra filmens klimax. Skrämselpropaganda mot hemfödsel? Nja, kanske inte, man får förstå det som att filmen i första hand intresserar sig för sorgen i att förlora ett barn. Familjens vilja att dra barnmorskan inför rätta är säkert en trovärdig reaktion, inte minst i ett USA som är besatt vid rättsliga processer. Men det är också någonting som skaver i skildringen av barnmorskan. Hon fråntas röst, snarare används hon som ett symboliskt slagträ mellan de olika familjemedlemmarna. Kusinen, som också är åklagare, försäkrar Martha om att de kommer vinna, att ”everyone hates her”. Hm. När man ändå väljer att utvidga filmen och gör den till ett rättsdrama, är det ett märkligt val att inte inkludera barnmorskans perspektiv. Inte ens under själva rättegången får vi höra hennes syn på vad som hände. Hon avvisas helt enkelt som en inkompetent barnmorska.

Förlossningen skildrades ändå på ett fint sätt. Vad är det man säger, två steg framåt, ett steg bak?

Genom filmhistorien har man har känt ett behov av att spetsa till graviditeter, om de alls skildrats. Alla filmer jag har diskuterat har förvisso en dramatisk knorr – om det inte rör sig om en ofrivillig graviditet så är antingen fostrets eller mammans liv i fara. Men det är ju också viktiga, utbredda kvinnliga erfarenheter. Jag tror inte man ska lägga alltför mycket vikt vid det faktum att ”Pieces of a Woman”, den film jag tycker är minst lyckad, är den enda som är regisserad av en man – men det är intressant att få syn på att graviditet och födande äntligen börjar ta plats på vita duken, och att det är kvinnor själva som i hög utsträckning berättar. Fler och fler filmskapare tycks inse att graviditeten och födandet inte behöver kryddas med djävulsbarn eller alienfoster för att vara engagerande, skrämmande och intressanta nog. Födandet i sig är stoff nog för konsten. Det är ju livets bästa berättelse.

Läs mer på sonyahelgesson.com

Rosemary’s Baby och Never Rarely Sometimes Always finns på Viaplay, Pieces of a Woman på Netflix. Du som er i himlen har inte fått premiärdatum än och Ninjababy finns inte heller att streama i nuläget.