Vad är obstetriskt våld? Del två

februari 25, 2022februari 25, 2022Lämna en kommentar

Mitt första inlägg om obstetriskt våld hittar du här. I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel har författarna undersökt betydelsen och innebörden av begreppet ”obstetriskt våld” i en svensk kontext. Tolv kvinnor som fött barn och upplevt förlossningen som traumatisk intervjuades. Kvinnorna beskrev att de upplevt både fysiska och psykiska övergrepp. De fyra kategorier som dök upp var:

Undanhållande av information och frånvaro av samtycke
Otillräcklig smärtlindring
Brist på tillit och trygghet
Upplevelse av övergrepp

Författarna sammanfattar sin studie såhär:

”The study shows that physical and psychological abuse during childbirth exists in Sweden and that women experience this as being subjected to ‘obstetric violence’ during childbirth. The phenomenon of obstetric violence is very complex. The abuse of women during childbirth might be a significant problem and quality assurance is required to secure the rights of women giving birth.”

Om du vill läsa artikeln i sin helhet så hittar du den här:

Obstetric violence a qualitative interview study

Om maktmissbruk och härskartekniker

I Sverige lyfts ofta hur medicinskt säkert det är att föda barn här och att mödradödligheten är låg. Det stämmer. Men samtidigt: när jag ställer frågan om obstetriskt våld på mitt instagramkonto så får jag in hur många svar som helst. Det väller in berättelser från kvinnor som känt sig överkörda, förminskade eller rentav upplever sig ha blivit utsatta för övergrepp. Som har fått diagnosen posttrauamatiskt stressyndrom efter sina förlossningar. Här är några av svaren jag fått.

För mig innebär termen obstetriskt våld:

Obstetriskt våld för mig handlar om att undanhålla information och inte efterfråga samtycke. Jag har fött fem barn vaginalt och utsatts två gånger. Just undanhållandet av information och brist på omvårdnad/stöd (omsorgssvikt) är tydliga markörer för mig. Det handlar om makt tror jag. Jag kopplar obstetriskt våld tydligt till härskartekniker. /Umedoulan Mia Jägare
Att inte vara en människa utan ett redskap för andra att göra vad de vill med.
Allt som inte respekterar den födande. Brott mot patientlagen.
Att man gör något utan patientens samtycke.
ALLT som vårdpersonal gör mot en kvinnas kropp som inte är 110% förankrat och medgivet till.
Vård eller avsaknad av vård pga att man följer mallar istället för att se till situationen.

Osynliggörande

Jag får mail nästan dagligen från kvinnor som önskar föda hemma och som vill hitta någon hembarnmorska som kan bistå. Ibland är tonen smått desperat.

Förlossningsvården är ojämlik i Sverige – I Stockholm kan ett 40-tal kvinnor varje år få sin hemfödsel finansierad via skattesedeln. Men själv fick jag betala många tusenlappar för min planerade hemfödsel, trots att jag betalar skatt som alla andra. För mig är det tydligt att bristen på valfrihet när det kommer till förlossningsvård är ett tecken på att kvinnors individuella behov systematiskt osynliggörs i samband med födslar. Varför finns det inga evidensbaserade nationella riktlinjer? Varför är det upp till någons godtycke om hemfödslar ska ingå i vårdutbudet?

I stora delar av Norrland är problemet snarare att få tillgång till någon förlossningsvård överhuvudtaget. Hur kul är det att som födande kvinna behöva finna sig i att vara blott ett emballage med ett barn i som ska transporteras med bil på livsfarliga vägar till ett sjukhus flera timmar bort? Varför spelar inte kvinnans upplevelse någon roll?

Förlöjligande

Att till exempel le i mjugg åt laminerade förlossningsplaner. Att inte ta kvinnors egna ord på allvar eller erbjuda stöd på kvinnans egna villkor. Här är ett exempel på det:

En av dom jobbigaste sakerna jag var med om under förlossningen var nog att ingen vela hjälpa mig med smärtlindring jag vela ha. TENS, akupunktur, stöd, massage osv. Blev konstant ifrågasatt om varför jag inte vela ha EDA. När jag gick på toa ”terroriserade” personalen min sambo om varför jag inte vela ha EDA. Vi blev lämnade själva hela tiden, jag fick panik tillslut av all smärta. Och fick tillslut bråka för att få EDA, då ingen vela hjälpa mig på annat sätt. Det hela var så förnedrande. Att vägras hjälp man ber om, bli ifrågasatt, sen behöva bråka/böna och be för att få EDA jag inte vill ha, men ser ingen annan utväg.
Sen miljoner andra sjuka saker som hände.
Varav en att toaletten var långt bort från vårt rum, jag hade sån foglossning att jag haltade sakta och behövde hålla mig i väggar för att ta mig fram. Fick ingen hjälp fast personal såg och jag berättade hur ont jag hade och hur svårt det var att gå.

Undanhållande av information

Att till exempel påpeka risker med hemfödslar men inte berätta att det i systematiska forskningsöversikter visat sig vara medicinskt säkert med betydligt bättre utfall för selekterade lågriskgravida (tre gånger högre sannolikhet till en spontan vaginal förlossning).

Att på vaga grunder erbjuda en igångsättning till en förstföderska med omogen livmodertapp utan att berätta att det är ett invasivt ingrepp med risk för utdraget förlopp och traumatisk upplevelse.

Att säga ”Ta det som det kommer” utan att berätta vilka rutininterventioner den födande kvinnan förväntas underkasta sig.

Påförande av skuld och skam

De kvinnor som ifrågasätter interventioner eller den vårdkultur de förväntas föda i och som ber om alternativ får ibland finna sig i misstänkliggöranden och skuldbelägganden. Att hänvisa till ”barnets bästa” är ett knep som kan få vilken kvinna som helst att gå med på nästan vad som helst.

Om egenmakt, integritet och vikten av att inhämta samtycke

Jag tror att vi måste börja arbeta mer aktivt på att få till en samtyckeskultur, en där inhämtande av samtycke blir en viktig arbetsuppgift. Ett informerat nej tack ska självklart respekteras.

När jag arbetade som skolsköterska under en tid gick en stor del av min tid åt till att inhämta skriftliga samtycken inför vaccination av barn. Vad jag själv ansåg om nyttan med vaccinationen stod inte riktigt i centrum, det viktiga var vad föräldrarna ansåg om nyttan. Deras givna eller inte givna samtycke trumfade allt annat.

Såhär skriver en av mina barnmorskekollegor:

Tänker på språket, ”då var jag tvungen att”, ”de sa att jag inte fick” osv. Hur födande kvinnor ännu fogar sig, böjer sig, lyder, accepterar. Inte sällan mot sin och sin kropps vilja. Det här är nåt vi barnmorskor måste jobba med. Allt är inte en dans på rosor när vi föder och vi får inte alltid allt vi önskar oss men fy för att födande förminskas till den grad att de förlorar egenmakt och integritet och känner att andra styr över deras huvuden. Tror relationsbaserad vård kan vara en nyckel och viktig del av lösningen på detta maktproblem.

Såhär skriver författaren Milli Hill om hur många kvinnor ännu inte får lov att säga tack, men nej tack.

“What is the point in learning about your options against a backdrop in which the phrase “not allowed” is used with such alarming frequency? Most pregnant couples believe that the majority of choices are out of their hands. In practical terms this means that, on a daily basis, fingers enter the vaginas of women who do not know they can decline. How can this be acceptable? Even the most progressive of maternity conversations emphasizes “informed consent” with the unspoken assumption that consent, not “decision making”, or possibly even “informed refusal”, is the goal. Maternity professionals will speak of how they “consent” women – using it as a verb, “I am just going to consent her”, as if the professional is the active one in the exchange and the woman herself is the passive. It’s time to challenge a system that perpetuates this myth of unquestioning a co-operation and female powerlessness.”

Vad är obstetriskt våld?

februari 18, 2022februari 18, 2022Lämna en kommentar

Det här är mitt första inlägg i en inläggsserie om obstetriskt våld. Omedvetet har jag dragit mig lite för att ta upp det här ämnet och skriva om det på bloggen. Kanske är det för att det väcker jobbiga saker även hos mig? Dels väcker det minnen från sådant jag själv blivit utsatt för och behövt bearbeta. Men något som kanske är ännu viktigare: jag påminns om situationer där jag själv i egenskap av att vara barnmorskestudent eller barnmorska har gjort saker mot födande kvinnor som jag idag ångrar.

För att kunna bli legitimerad barnmorska var jag själv tvungen att normaliseras in i ett system där vissa saker bara gjordes utan att först fråga kvinnorna om lov. Vi trodde oss veta bättre än de födande kvinnorna själva. Och allt som görs i bara farten och på rutin befäster maktförhållandet i ett förlossningsrum. Jag minns hur det tog emot de första gångerna, men sen kom jag över den tröskeln. Jag fick lovord och bekräftelse när jag gjorde det.

En hel del barnmorskor som arbetar i förlossningsvården idag blir provocerade när de hör termen ”obstetriskt våld”. Jag kan förstå det. Det är slitsamt att jobba som barnmorska på förlossningen och det sista man vill höra är att man bidrar till att ”göra våld” på kvinnor. Barnmorskor jobbar ju på förlossningen för att hjälpa kvinnor att föda! Så vi börjar där tänker jag, och djupdyker i det här tillsammans.

Vad innebär begreppet ”obstetriskt våld” – hur definieras det?

Själva begreppet obstetriskt våld väcker känslor. Men obstetriskt våld handlar inte om enskilda individers misshandel med uppsåt att skada utan det handlar om ett objektifierande av födande kvinnor. Ett obstetriskt maktutövande som är sanktionerat och godkänt av organisationen.

Obstetriskt våld eller förlossningsvåld är ett paraplybegrepp som omfattar olika former och grader av obstetriskt maktutövande där den födande kvinnan fråntas rätten att besluta över sin egen kropp. Ibland behöver man blicka bakåt för att förstå sig på nutiden:

På 50 och 60-talet i USA så var obstetriska övergrepp normaliserat inom förlossningsvården: under en period förlöstes 65- 70 % av barnen med tång. Kvinnorna gavs ingen möjlighet att säga tack, men nej tack. De blev beordrade att ligga i gynläge, bands fast med läderremmar och ett klipp lades i mellangården. Sedan drogs barnet ut med tång. Partners var inte välkomna inne på förlossningsrummet. Kvinnorna lämnades ofta helt ensamma med morfin och glömskedrogen scopolamine i kroppen tills det var dags att dra ut barnet. Eftersom drogerna påverkade deras medvetande så pass ansågs det klokast att binda fast dem.

Det är lätt att förfasas över hur många förlossningspraktiker såg ut då. Desto svårare är det att vända spegeln inåt mot oss själva och titta på hur vi handlägger förlossningar nu.

Vi är ofta väldigt snabba på att demonisera förövare, särskilt när det handlar om våldtäkt. En slubbig typ som hoppar fram i en park är ju något helt annat än en genuint trevlig person som överträder en annan persons kroppsliga integritet – en som inte kan ta ett nej. Även ett väldigt subtilt uttryckt nej. Men det är precis lika mycket våldtäkt när en trevlig, välkänd och charmig typ överträder någons kroppsliga gränser.

Venezuela var det första landet i världen som började referera till begreppet ”obstetriskt våld” som något straffbart. Deras definition lyder såhär på engelska:

“Obstetric violence: the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.

Kristina Turners sammanfattning på svenska tycker jag tydliggör vad begreppet obstetriskt våld innebär i praktiken. Hon förklarar det såhär:

Obstetriskt våld utövas när sjukvårdspersonal, medvetet eller omedvetet, berövar en kvinna rätten att fatta egna beslut om sin kropp och sitt kön genom:

Avsaknad av information om ingreppet, interventionen eller behandlingen
Bristfällig information om fördelarna, nackdelarna och alternativ till behandlingen
Tvingande press med hänvisning till rutiner, praxis och auktoritet
Risktänk som inte är evidensbaserat

Våldet tar sig formen av omänsklig behandling, kränkande medikalisering och patologisering av kvinnans naturliga processer som innebär att hon förlorar sin autonomi och förmågan att fritt fatta egna beslut om sin kropp och sexualitet, med negativa konsekvenser för hennes livskvalitet. Exempel på avsaknad av information kan vara: ”Nu sticker det till lite”.

Exempel på bristfällig information: ”Cytotec skyndar på förloppet och gör att du öppnar dig snabbare”. ”Cytotec är jättebra”. ”Jag behöver se hur mycket du öppnat dig”.

Exempel på tvingande press: ”Vi sätter igång alla som öppnar sig mindre än 1 cm i timmen”. ”Nu har det inte hänt något på fem timmar, då sätter vi igång alla här”. ”Nu gör vi en hinnsvepning”.

Exempel på icke-evidensbaserat risktänk: ”Det kan innebära fara för ditt barn om vi inte sätter ctg”. ”Vi måste klippa navelsträngen så att vi kan undersöka ditt barn”.

Exempel på patologisering: ”Du är värksvag”.

Maktobalansen i förlossningsrummet

Tänk om vi började tänka på det som händer i förlossningrummen på samma sätt som vi gör om det som händer i sovrummen? Alltså: om vi verkligen på djupet började respektera samtycke i samband med förlossningar. Att kvinnor har rätt att bli tillfrågade, kunna säga nej och sedan bli respekterade för sitt nej.

Milli Hill som har skrivit boken ”Give birth like a feminist” beskriver dynamiken såhär:

”Giving birth like a feminist isn’t about declining everything, it’s about knowing that you can and the shift in power dynamic this brings. To use another example, in your sexual relationship, you hopefully know that if you say no to your partner at any point, they will respect your wishes. You may have been with your partner for just a few years, or for decades, and in all that time you might never have said no to them, not once. You might have said yes, yes, YES to everything! But all along, you have known that, if you wanted to say no, you could say it, and be respected. Just think how the power balance of your relationship would change if this fundamental and often unspoken understanding was not in place? And yet this is the exact dynamic in which the majority of Western women give birth.”

Om vi tänker oss att den födandes kropp är helig och okränkbar. Vad händer då med de här vittnesmålen:

”Det värsta med hela min förlossning, som varade i tre dagar och slutade med sugklocka, var när barnmorskan hade sin hand i mig och tryckte när jag krystade. Det gjorde fruktansvärt ont! Jag skrek flera gånger att hon skulle sluta men det gjorde hon inte. Jag vet fortfarande inte varför hon gjorde det. Det ledde i min mening till att jag fick total panik vilket gjorde att värkarna försvann.”
”Första förlossningen, 8 personer gjorde vaginala undersökningar, ingen frågade om det var okej.”

”Ja, gynundersökningar trots att jag inte ville + händer kvar i mig vid värkar. Skrek av smärta men de tog ej ut.”
”Under min andra förlossning lyssnade inte gynekologen på mig. Det gjorde extremt ont när hon testade att sätta kateter till bebis när jag var öppet 2-3 cm. Jag trodde jag skulle dö pga smärta och även om jag sa stopp och skrek högt så stoppade hon inte. Det var ett övergrepp. När jag träffade henne för efterkontroll, fick jag en panikattack och de pratade för första gången om PTSD.”
”Utan att förklara eller förvarna började barnmorskan massera kanten av tappen som var kvar och det gjorde vidrigt ont. Skulle det behövas hade jag varit helt okej med både behandling och smärtan, och kunnat jobba ihop med barnmorskan, om hon bara förklarat och frågat. Nu blev krystningarna förlängda och uttröttande eftersom hon fortsatte långt efter att min kropps krystning var förbi. Har bara precis börjat smälta att det här nog var våld och del i att göra en i övrigt fantastisk förlossning i badkar till också ett trauma. Det känns som att hon räknade med att jag var tillräckligt borta på lustgas för att inte märka vilket ju inte var sant. Och oavsett stod det i mitt förlossningsbrev att allt i så fall skulle tas med min partner vilket hon inte gjorde.”

Maktrelationer i samband med födslar – om att kontrollera risk

Såhär beskriver doulan Clara Nelzén sin syn på obstetriskt våld:

– Jag tänker att obstetriskt våld är vanligare än man tror och att det mångt och mycket bottnar i ”the birth room power imbalance”. Födande har inte störst makt i förlossningsrummet (även om hon borde ha det). Något som cementerar maktobalansen är risk och vem som kan kontrollera risker. Eftersom barnmorska och läkare osv har ”koll på risk” och ingen vill riskera sitt barn blir det svårt att implementera samtycke i praktiken.

För nästan allt som görs under en födsel görs ju oftast med prefixet ”barnets bästa” vilket gör det svårt att säga nej och att nejet respekteras. Rena hot: sugklocka om en halvtimme”, tjat: vi behöver verkligen CTG för att veta hur bebis mår”, ”vi behöver se vad som hänt sen sist”, befallningar: ”jag vill ha dig i den här positionen” och fingrar i vagina utan att fråga (särskilt i krystfas) är så vanligt att jag tror många inte tänker på det.

Det är lätt att som personal bli hemmablind för systemet och som erfaren att fastna i sin erfarenhet (gör jag x – går det fortare). De flesta vill ju väl när man gör något man tror är bra utan att se eller förstå att man därmed samtidigt kanske gör våld på kvinnan. Om vi skulle tala om födande på samma sätt som vi talar om sex skulle vi förstå att mycket som händer i föderummen inte är okej. Vi behöver förstå att den födandes kropp är helig. Att vi bistår, inte förlöser. Och jag tror vi behöver prata mycket mer om maktrelationer i samband med födslar.”

Själv var jag 23 år när jag födde mitt första barn. Men jag såg ut som om jag vore 18. Och jag kan konstatera att det var en milsvid skillnad på den respekt och det bemötande jag fick när jag födde mitt sjätte barn (som känd barnmorska med tusentals följare på instagram och blogg). Mycket har hänt inom förlossningsvården på de 18 år som har gått sedan jag födde mitt första barn. Men jag hoppas att en ung och oerfaren förstföderska idag, som inte är barnmorska, blir bemött på samma sätt och med samma respekt som jag blev när jag födde Nils. Att hon – precis som jag gjorde – ska veta sitt värde och sin rätt att få vara okränkbar i förlossningsrummet. Hennes nej ska väga lika tungt som mitt.

Referenser:

Birth Matters av Ina May Gaskin 2011

Give Birth like a feminist av Milli Hill 2019

Annborn, A, et al (2021) Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery, Volume 105, february 2022, 103212

Kampanj för webbkursen Aktiv förlossning!

februari 15, 2022Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Just nu, vid köp före den 28/2 så får du vår bonus på köpet! Det är checklistor med sådant som kan vara bra att tänka på inför att föda. Vi bjuder också på några boktips inför förlossningen. Webbkursen Aktiv förlossning med bonus är en superfin present att ge bort till någon som är gravid, om jag får säga det själv!

Vår webbkurs med bonusmaterial hittar du här

Den här webbkursen spelade vi in när jag var gravid med Nils. Vi satt med redigeringen då när jag var höggravid och mentalt ganska upptagen med mina egna förberedelser inför min egen förlossning. Jag är så glad att vi gjorde det ihop. För hade jag suttit själv då så hade jag gett upp. Men tillsammans med någon så tar man sig förbi de där dikeskörningarna.

Cecilia på Mina webbkurser var också en klippa som lotsade oss igenom processen och fungerade som redaktör för kursen.

Sen födde jag Nils och försvann in i min bubbla. Kvar satt Eva och knåpade ihop vår bonus. Den blev så fin! De där checklistorna och boktipsen hade jag behövt särskilt inför barn nummer 1, 2, 3 och 4.

Det här är webbkursen Aktiv förlossning:

En praktiskt förlossningsförberedande kurs som är 1 timme lång
Ett förlossningsrum playground
Helt enkelt vad du själv kan ”göra” för att underlätta födandet

Du får tillgång till kursen under ett helt år. Enjoy!

Kusiner och semlor på min födelsedag

februari 13, 2022februari 13, 2022Lämna en kommentar

Dagen började med att Nils kräktes ner hela mig. Mitt hår luktade fortfarande lite surt när resten av familjen överraskade mig och honom med födelsedagsbricka på sängen. Nils verkade tro att firandet handlade om honom.

Och vem hade kunnat ana att jag skulle bli så glad över ett gäng vackra tallrikar? Sådär jätteglad. Jag har önskat mig glas och porslin eftersom vårt sakta men säkert har nötts ner av alltför flitigt användande. Till slut blir det ju pinsamt att bjuda folk på middag. Det känns inte jättekul att duka ett bord med ett gäng udda och rejält kantstötta tallrikar med lika udda dricksglas till (eller varför inte en mugg istället för ett glas?).

Så. Det känns som om bohemen i mig äntligen har mognat lite. Att längta efter mer ordning och reda. Japp. Det gör jag nu.

Mina päron, min bror med sambo och deras dotter Alma kom och åt semlor med oss mitt på dagen. Det var så fint att se kusinerna hälsa på varann. De skrattade så de kiknade båda två. Men mitt i allt började Nils storgråta så känslorna var visst lite all over the place.

Bilden av gungbrädan

På min födelsedag för precis ett år sedan beskrev jag åldrandet såhär:

”Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.”

Nu när jag fyllde 41 fick jag en alldeles ny bild i huvudet. Gissa vilken? Jo, bilden av gungbrädan. Ditt liv är en gungbräda. Föreställ dig en gungbräda. När du föds så sitter du på den ena kanten längst ner mot jorden och tar sats, du häver dig mot livet. Du ser inte något slut än, du ser bara himmel och sol. Hela barndomen befinner du dig där. Sakta lyfts du upp av din ålder, den som börjar tynga ner på den andra sidan av gungbrädan. När du blir medelålders så står brädan helt plant i luften med lika mycket luft under båda ändarna av brädan. Plötsligt en dag kan du se lika långt åt båda hållen. Du kan ”greppa” om ditt liv när du befinner dig där nånstans på mitten. Sakta häver du åt den andra sidan och avståndet till barndomen blir nu längre och längre. Även i den här bilden av ålder finns inget slut. Bara en långsam rörelse. Livet är när gungbrädan befinner sig i rörelse. Gungbrädan är inget utan själva rörelsen. Och samma klangbotten som rörelsen börjar i slutar den med.

Hur vi föder spelar roll

februari 10, 2022februari 10, 20222 kommentarer

Ni som inte deltog i webinariet med Hannah Dahlen idag missade något. Åh wow, hon har en sån passion för sitt ämne och är samtidigt duktig på att presentera metod och forskning utan att blanda in en enda gnutta akademiskt snobberi i det hela. Hennes klangbotten liknar min egen, nämligen: Birth has a fundamental purpose.

Hannah är alltså barnmorska och professor i Sydney Australien. Under webinariet på plattformen Own Your Birth idag så redogjorde hon för den forskning som ligger till grund för den explosion av igångsättningar vi har sett inom förlossningsvården de senaste åren. Jag kan inte återge hela hennes dragning men essensen är att vi måste bli mycket försiktigare än vad vi är idag. Det är hela tiden konsekvenserna exakt här och nu som det fokuseras på. De lite mer långsiktiga konsekvenserna struntar man i. För att illustrera vad hon menar så delade hon det här citatet:

It is only relatively recently that we have been looking beyond the throw of the stone to the distant shore. What we see is very, very scary.

I Australien idag så sätts nästan hälften av alla förstföderskor igång och enligt Hannah Dahlen så finns det ett tydligt samband mellan igångsättning och förlossningstrauma. För förstföderskor är det särskilt tydligt att en igångsättning kan få stora efterverkningar. Vi diskuterade att modern förlossningsvård delvis reflekterar en syn på kvinnan som en källa till komplikationer under förlossningen. Den födande kvinnan betraktas som en svag länk i en födelsekedja och vår uppgift blir att ”rädda” henne från sig själv, men kanske framförallt hennes barn. Det är ur det perspektivet som allt fler interventioner motiveras. Igångsättningar i vecka 41 är bara en liten del av dem. Många fler förlossningar sätts nu igång i vecka, 37, 38, 39, 40. Anledningarna varierar.

Hannah Dahlen menade att vi måste bli mycket bättre på att verkligen informera kvinnor om vad en igångsättning faktiskt innebär. Vad den kan få för framtida konsekvenser och att det knappast är något att ta lätt på. Jag kan bara hålla med.

Ny nationell definition av Aktiv fas under förlossningen

februari 5, 2022februari 5, 2022Lämna en kommentar

Nu har Sveriges förening för obstetriker och gynekologer (SFOG) och barnmorskeförbundet enats om en ny definition på aktiv fas av förlossningen. Födandets fysiologi har ju inte förändrats. Men hur förlossningsvården ringar in kvinnor som föder – och därmed vilken typ av hjälp och vilka interventioner som kommer att föreslås – det ska nu förändras. Äntligen. För den gamla ”ramen” eller måttstocken visade sig vara alltför snäv. Som en klädstorlek SMALL till alla. Vi trodde i någon form av missriktad välvilja att det var fel på en massa kvinnors spontana födelseförlopp när det i själva verket var måttstocken det var fel på. Så tokigt kan det bli när ett fel systematiseras. Det visar hur svårt det är att fånga en organisk, dynamisk process in i ett standardiserat ramverk.

Det här är bakgrunden till att den nya definitionen har kommit till. Jag citerar:

”Ny forskning talar för att aktiv fas, brytpunkten för när öppningsgraden av modermunnen ökar i hastighet, föreligger vid minst 5 cm för de flesta kvinnor, förstföderskor såväl som omföderskor. Det som tidigare beskrivits som värksvaghet (modermunnen öppnar sig <1cm/h) har i nyare forskning visat sig vara en alltför strikt tidsindikator och bör inte användas som en enskild faktor för att bedöma förlossningsprogress. Vidare finns vetenskapligt stöd för att partogrammets actionline inte bör användas som enskild indikator för intervention under öppningsskedet, vid spontan start av förlossningen. Det som skiljer från tidigare definition är att det tydliggör den aktiva fasen vid spontan förlossning. Öppningsgraden har ändrats till 5 cm från tidigare 4 cm eller utplånad cervix och öppet 1 cm. Vattenavgång ingår inte i definition av aktiv fas. Etablerat värkarbete som föregår aktiv fas hanteras individuellt.”

Det finns nu forskning som stöder det här om kvinnor som föder:

Livmodertappen öppnar sig inte linjärt som en perfekt ritad graf på att papper
Förlossningen kan ta lång tid men mor och barn kan ändå må utmärkt efteråt. Det kan med andra ord vara okej att en förlossning tar tid, en normalvariation
Det finns stora individuella variationer. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor. Tågen går olika fort
Partogrammets actionline är ingen bra prediktor för ett bra utfall

Hur kommer vården och stödet under förlossningar att se ut med den nya definitionen?

Många kvinnor har skrivit till mig och varit oroliga för att det nu kommer bli ÄNNU svårare att få komma in till förlossningen. När det inte längre räcker att ha värkar och vara fyra centimeter öppen! Det visar tydligt att vi behöver tänka om. Frågan ska ju snarare vara – Vilket behov av stöd har du? Vilken hjälp behöver du? Hur kan vi stötta? Vad behövs?

Inte: Hur många centimeter öppen är du?

Louise Lundborg skrev så bra i sitt inlägg i The Positive Birth Calendar 2021, jag citerar:

”Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.

Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen.”

Kanske är det precis så enkelt – och samtidigt så svårt. Det spontana födandet är i allra högsta grad en oförutsägbar process och det finns inget standardsvar på hur fort den ska gå. Kvinnor behöver stöd under alla faser av födandet.