Månad: augusti 2021

trygghet i födandet

Felen vi gör när vi jämför olika sätt att föda på rakt av med varann

Lämna en kommentar

När det pratas om födslar så blandar vi ibland ihop olika typer av födslar och jämför dem rakt av med varann. Det kan lätt bli tokigt eftersom det blir som att jämföra äpplen och päron med varann. Det är ju två olika frukter. Ett äpple ska smaka och se ut på ett visst sätt, ett päron likaså. De smakar lite olika. Men det är inte något fel med varken frukten päron eller frukten äpple. Båda kan vara utsökta. Däremot: någon kan ju ha önskat sig ett äpple och blir då besviken när det visade sig bli ett päron som serverades. Och tvärtom.

Ibland hamnar vi ändå i diskussioner om vad som är bättre och finare. Då kan en del utropa: Päron åt alla! Medan några istället förespråkar äpplen åt alla! Det här att förespråka en viss frukt åt alla blir dumt.

Däremot har jag full respekt för att en individ verkligen, och då menar jag verkligen, föredrar det ena eller det andra. En längtan efter äppelförlossningen kan vara stark och existensiell.

Vissa kanske av olika anledningar inte kan få uppleva en äppelförlossning hur gärna de än skulle vilja. Någon menar att just det faktumet är orättvist. Om inte alla kan få äppelförlossningar så ska INGEN få det. Kanske är det bäst att inte prata om hur de som faktiskt kan få uppleva äppelförlossningar ska göra för att förbättra sina chanser att nå fram till det ätmogna äpplet – eftersom dagens system gör så att många vurpar på stegen till äppelträdet.

Den som blir stolt och lycklig över att noga ha förberett sig inför en äppelförlossning, som med hjälp av de egna förberedelserna inte trillar av stegen utan får fatt i sin specifika frukt. Den personen ställs ofta i skamvrån efteråt. Kanske får den personen veta att äppelförlossningen bara var en slump! Att egentligen är det päron som är bäst och säkrast åt alla. Gå inte runt och var mallig för det där äpplet nu. Och framförallt – basunera inte ut det till andra! Förr i tiden dog man av äpplen.

Men vårt system favoriserar faktiskt en viss fruktsort. Alla de som gör anspråk på den andra frukten blir misstänkliggjorda. Vissa inser att om jag vill få fatt på det där äpplet, ja då är det nog bäst att jag kliver fram till äppelträdet på natten när ingen ser. Utom räckhåll för alla fruktvaktare.

Instinkter i födandet

Instinktiv födsel är ett annat sätt att beskriva vad en fysiologisk födsel är. Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. Det är vad som menas med att kvinnor i grund och botten har förmågan att föda barn på ”egen hand” – precis som andra djur inte behöver överlägga med någon extern part för att kunna föda. Katter känner instinktivt när det är dags och hittar ett undanskymt ställe där de föder sina kattungar. De vet precis hur de ska göra. Allt grundat på medfödd instinkt (inte samma sak som att det alltid går vägen med lyckosamt resultat).

Det är lättare att få tillgång till sina instinkter i en välbekant miljö, omringad av välkända människor. Det är också lättare om det finns en inre tillit och ett självförtroende. Att man helt enkelt litar på sina egna instinkter. Just därför är en planerad hemfödsel den bästa förutsättningen om man fullt ut vill få tillgång till sina instinkter under födseln. De flesta hembarnmorskor är väl medvetna om detta eftersom de har fått se det med egna ögon. De vet att det viktigaste blir att skydda kvinnans sfär, att inte störa i onödan. Trygghet, lugn och ro. All medicinsk kontroll bör göras så följsamt och smidigt som möjligt så att det inte stör.

Det finns många saker som kan sätta ens egna instinkter ur spel. Okänd miljö, att vara ”gäst” på någon annans territorium. Ligg här, gör så. Okända människor. Egna starka rädslor. Vårt autonoma nervsystem reagerar då och drar i handbromsen även om vi kanske intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna. Kruxet är att vi inte föder med vår tankehjärna (vårt neocortex) utan med vår mer primitiva del av hjärnan: det limbiska systemet eller känslohjärnan.

Det kan gå jättebra ändå. Just eftersom våra födande krafter är starka, ja de kan vara mycket starkare än någon handbroms. Det är därför vi ibland läser om kvinnor som föder på flyg, i bilar och på parkeringsplatser. Anmärkningsvärt är att de där snabba födslarna ofta går utmärkt rent fysiskt. Även om upplevelsen kan vara traumatisk.

Smärtlindring under förlossningar

Kvinnor har i alla tider sökt olika sätt att lindra smärtan under sina födslar. Det är helt naturligt att vilja lindra den smärta som kommer under tröskeln eller övergångsskedet, då när barnet ska pressas ner och ut i världen. Att motstå medicinsk smärtlindring när den finns att tillgå är särskilt svårt under just den fasen av förlossningen. Men medicinsk smärtlindring kan sätta de egna instinkterna ur spel och leda till en kaskad av andra medicinska interventioner under förlossningen. Även mildare medicinsk smärtlindring som lustgas kan sätta egna instinkter ur spel. Verklighetsuppfattningen kanske ändras och fokus blir på att andas in så mycket gas som möjligt.

De som från början önskar en instinktiv födsel planerar därför ofta att försöka föda utan medicinsk smärtlindring. De optimerar istället allt det andra så att de får annan hjälp att hantera sin smärta. De kanske säkrar tillgången till varmt vatten, gör en oxytocinkoja, har kontinuerligt stöd och egna inövade avslappningstekniker som gör att de får ett maximalt endogent oxytocin och endorfinpåslag. En del blir förbluffade över hur enkelt och lätt det faktiskt kan vara att föda utan medicinsk smärtlindring när förutsättningarna runtomkring är optimala.

För andra fungerar det inte så enkelt och lätt och för dem kan det bli en befrielse att efter flera timmars kamp få ta sig ur den planerade instinktiva födseln. Att få annan hjälp, medicinsk smärtlindring och dropp – och att då kanske äntligen kunna slappna av och ta emot sitt barn. Gud så skönt.

Andra har ingen som helst lust att pröva på en omedicinerad förlossning utan vet från början att de vill ha all smärtlinding och all medicinsk hjälp de kan få. Alla har precis samma rätt till sin förlossning. Den enas besvikelse kan vara den andres förhoppning. Den enas dröm kan vara den andres mardröm.

Olika utgångspunkter

Däremot går de olika sätten att föda på inte att jämföra rakt av med varann. En igångsättning av en förlossning är något annat än en förlossning som startar spontant. När förlossningen sätts igång med hjälp av mediciner så behövs oftast en annan typ av övervakning. Personalen behöver veta vad de gör. Barnet och värkarna behöver övervakas mer noggrant så att inte värkarna kommer för ofta och för tätt vilket kan leda till syrebrist. Vidare så verkar syntetiskt oxytocin mer lokalt på livmoderns sammandragningar och ger inte de känslomässiga fördelar som kroppseget oxytocin gör (som kan vara både smärt och ångestdämpande). Därför kan igångsatta värkar ibland upplevas som vassare och medicinsk smärtlindring blir ofta nödvändigt. Men inte för alla.

En planerad kejsarfödsel är ju att föda barn med hjälp av en operation. Då är det saker som operationsteknik, kirurgisk skicklighet och väl inövat teamarbete som blir viktigt. Men också goda förberedelser och att den som föder känner sig trygg, sedd och respekterad från början till slut. En kejsarfödsel kan göras till en familjevänlig och högtidlig fest.

Poängen här är att det viktiga för upplevelsen inte är sättet man föder på utan snarare känslan man föder med.

Ett personligt pris i botten

Det är viktigt att konstatera att det inte är självplågeri som ligger bakom att vissa vill välja en hemfödsel utan en epidural. Eller en sjukhusförlossning utan epidural. Ett högst personligt pris ligger till grund för det önskemålet. En önskan om att nå en viss frukt.

Trygghet kan vara att föda på sjukhus med epidural. Jag har varit med på många sådana förlossningar. Eller med hjälp av en planerad kejsarfödsel. Trygghet kan vara att föda hemma omringad av välkända människor som inte stör i onödan. Inget av dessa alternativ är mer rätt eller fel än det andra. Allt beror på vem som föder, den personens unika förutsättningar och vad den personen själv önskar.

Foto: Lovisa Engblom
gravidresa

Rapport från gravidvecka 32

1 kommentar

Minns ni det här inlägget som jag skrev i våras? Då var jag alldeles vårrusig och lycklig efter att ha fått känna de första sparkarna efter en lång och jobbig första trimester. Äppelträden stod i full blom.

Att få känna sparkar på mors dag

Nu har det gått en hel sommar och min graviditet börjar närma sig sitt slut. Samtidigt har äppelblommorna förvandlats till klasar med röda snart ätmogna äpplen på våra träd. Jag och bebisen kommer vara mogna ungefär samtidigt som det är dags att skörda våra äpplen. Det känns fint och trösterikt. Samma organiska, dynamiska process som naturen är så full av är jag ett med just nu.

Men jag vet också hur övermogen och jäst man kan känna sig där på slutet. När man bara längtar efter att få ta språnget över till den andra sidan.

Att samla kraft och boa in sig

De sista veckorna av en graviditet händer det något med mig. Jag blir lite hudlös och i den hudlösheten kommer yttervärlden och tränger sig på. Jag kan inte på samma självklara sätt sortera det inre och det yttre utan att där sker en sammanblandning. All världens elände blir svårare för mig att härbärgera. Situationen i Afghanistan. Eller klimatkrisen med sina översvämningar och bränder runtom i världen. Det är som att jag känner hur skört och starkt livet är på precis samma gång. En väldigt dubbel känsla.

Själv har jag i mitt arbete med födande ofta iakttagit hur gravida får ett skimmer över sig med ett inåtfokus mot slutet av graviditeten. Hur de liksom träder in i en bubbla där yttervärlden stängs ner bit för bit. Jag ser det som en förberedelse inför förlossningen. Ibland kan jag intuitivt se att nu är det inte långt kvar. Och den förändringen kan gå från en dag till en annan.

I vår del av världen är vi så otroligt fokuserade på den lilla intensiva bit av förlossningen där barnet tränger ner och ut i världen. Vi missar ibland att förlossningen är en process som börjar så långt innan och slutar så långt efter att barnet har bytt universum. Att det är en kontinuerlig, dynamisk process där det finns utrymme för så många nyanser och skiftningar. Den känslomässiga process som det innebär att vara gravid, föda barn och bli förälder förbises ofta framför de rent fysiska förändringar som tar plats i kroppen. Men för mig har det blivit allt tydligare med åren hur kropp och psyke sammanflätas och blir en del av precis samma process.

Min egen gravidresa

Det finns därför inget gyllene koncept för varken förlossningsförberedelse eller sätt att föda barn på som passar precis alla. Eftersom varje ”gravidresa” är unik i sitt slag och helt oefterhärmlig.

Det här citatet av barnmorskan Rachel Reed tycker jag säger mycket om det unika hos varje födande kvinna:

”However, the most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intuition.”

Själv känner jag hur det här att vara ett med naturen är en tröst just nu. Även om den, naturen, också är obarmhärtig, rå och bitvis oförutsägbar så finns det något så oändligt friskt och livskraftig med den. Ja rentav kaxigt. Alla dessa röda äpplen som nu hänger i klasar på träden. De är kaxiga.

Snart ätmogna!

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

Kvinnors självbestämmande inom förlossningsvården

3 kommentarer

För ett tag sen blev jag kontaktad av en kvinna som känt sig tvingad att underkasta sig ett intagnings-CTG på den förlossningsavdelning där hon födde sitt barn. Hon var själv påläst och ville av olika anledningar avstå just den undersökningen – men det gick inte.

Jag har hört flera liknande historier och de gör mig beklämd eftersom förlossningsvård inte är tvångsvård. Vård i samband med födslar ska snarare ses som ett erbjudande från samhällets sida. Ett erbjudande som de allra flesta kvinnor väljer att tacka ja till. Men bara för att man tackar ja till erbjudandet om vård under förlossningen innebär det inte att man automatiskt väljer att underkasta sig alla de undersökningar eller interventioner som kan komma att ingå i detta erbjudande. Vård ska så långt det går utformas efter den enskilda individens behov och önskemål. I det ingår att födande kvinnor har rätt att göra informerade val som kan innebära att de tackar ja eller nej till olika ingrepp och undersökningar.

Jag citerar här ur den patientlag som trädde i kraft år 2015:

”Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten få information enligt 3 kap.
Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.”

Tanken med patientlagen är att patientens integritet, självbestämmande och delaktighet ska främjas.

Svårt att tacka nej till intagnings-CTG

Själv tycker jag det är intressant att just intagnings- CTG har blivit en sån institution på våra förlossningsavdelningar – i praktiken är det nästan omöjligt för födande att tacka nej till denna rutin. CTG har blivit så integrerat och självklart att det också uppfattas som provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. En del debatt har förts om nyttan med intagnings-CTG vid lågriskförlossningar.

Forskning visar nämligen att andelen kejsarsnitt och medicinska interventioner ökar vid intagnings-CTG på friska gravida. Samt att intermittent avlyssning med doptone eller tratt inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.

I flera länder världen över screenar man därför inte rutinmässigt friska gravida med intagnings-CTG. I Sverige rekommenderas intagnings-CTG på alla, men kvinnor har stöd i lagen att själva få göra avvägningen nytta/risk med denna metod. Kvinnor har alltså rätt att få tacka nej.

Men hur fungerar patientlagen i praktiken?

Jag har tagit del av en spännande studie där författaren undersökte om kvinnor ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val när det gäller vissa undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning. Det är barnmorskan Viveca Crafoords magisteruppsats och du hittar den här:

Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning

Det är en studie med kvantitativ ansats och datainsamlingen gjordes med hjälp av enkäter.

”Resultatet antyder att kvinnor inte ges möjlighet till informerat samtycke och informerade val utifrån begreppens rätta bemärkelse när det gäller ett flertal specifika undersökningar och behandlingar under graviditet och förlossning förutom när det gäller rutinultraljudsundersökningen. Kvinnor uppfattar dock att de ges möjlighet vara delaktiga i beslut rörande undersökningar och behandlingar överlag under graviditet och förlossning. Hierarkiska ordningar och riskkulturen som råder i förlossningsvården är tidigare påvisade faktorer som kan utgöra hinder för kvinnors möjligheter till informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning.”

De undersökningar och behandlingar som deltagarna i studien blev tillfrågade om var rutinultraljudet, CTG, amniotomi (att ta hål på hinnorna), oxytocininjektionen efter förlossningen och navelsträngsblodprovet.

Information om olika undersökningar och behandlingar

För att kunna ta ställning till en behandling behöver kvinnor först få information om densamma. Den undersökning som flest antal deltagare svarat att de fått någon information om i Viveca Crafoords studie var rutinultraljudet. Kanske är det inte så konstigt att just rutinultraljudet behöver informeras om? Det är ju ett mottagningsbesök där kvinnan behöver infinna sig på en viss plats en viss tid.

De undersökningar och behandlingar som lägst antal deltagare i studien svarat att de fått information om var oxytocininjektion och navelsträngsblodprov efter förlossningen. Vid det laget är ju den födande redan på plats på förlossningen och personalen kanske skyndar på med sina rutiner. Själv upplever jag många gånger att kvinnor knappt varit medvetna om att de fått en oxytocininjektion, att navelsträngsprover har tagits eller att K-vitamin har givits. Att först få information är ju en förutsättning för att kunna tacka ja eller nej.

Vad gäller CTG så hade de flesta i studien fått muntlig information av barnmorskan på förlossningen. En knapp tredjedel av de som fick information om undersökningen upplevde att informationen syftade till att göra ett val.

Finns det en rädsla för vad kvinnors egna val kan komma att innebära?

Min egen reflektion är att patientlagen må vara självklar i teorin men inte alltid i praktiken. För att kvinnor ska kunna göra informerade val behöver de först få information. Sedan behövs vårdgivare som respekterar det givna eller inte givna samtycket – utan subtila påtryckningar av något slag. Att föda barn är att vara sårbar och ”öppen”. Jag tror att kvinnor många gånger blir väldigt följsamma när de känner att barnmorskor eller läkare är obekväma med att de vill tacka nej till en undersökning.

Men det är just när den egna viljan – samtycket – respekteras och sätts högre än avdelningens rutiner, som man kan vara med och bidra till mer delaktighet och ”empowerment” åt kvinnor.

Referenser:

Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.

Crafoord, V. (2017). Informerat samtycke och informerade val under graviditet
och förlossning (Examensarbete, Högskolan i Borås). http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1205237/FULLTEXT03

Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.

SBU.se/sv/publikationer/sbu-kommentar/fosterovervakning-med-kardiotokografi/

SFS 2014:821. Patientlag. Stockholm: Socialdepartementet.

tankar inför förlossningen

Rapport från gravidvecka 28, 29, 30

1 kommentar

Jag är nu gravid i vecka 31 och den ”riktiga” nedräkningen har börjat. Det känns smått surrealistiskt. Att jag befinner mig här igen. Veckorna har gått så fort och jag börjar därför känna mig aningen stressad. Vill ju att det ska vara städat, ordnat, fixat, lagat och uppstyrt lagom tills bebisen kommer. Vad det nu innebär.

Samtidigt så är det en övning i acceptans att få sitt sjätte barn. För jag kan inte styra helt över hur tillvaron som snurrar runt mig kommer se ut. Hur resten av familjen mår, ja alla toppar och dalar som det innebär att vara tonåring till exempel. Däremot önskar jag hett och innerligt att jag ska få med mina tonårsbarn på att de behöver lära sig städa sina rum ( på riktigt) och bli lite mer delaktiga i hushållet härhemma. Jag är inte så förtjust i den här rollen som hotellvärdinna. Om och om igen hör jag mig själv tjata om basala saker som att man gärna får ställa in smöret i kylen när man gjort sin kvällsmacka, att man gärna får tappa ur sitt badvatten när man har badat och att skräp ska slängas i papperskorgen samt att disk inte mår bra av att ligga och gro under sängen… Önskar att vi hade kommit lite längre på just den punkten.

Att trivas med sin gravidkropp i högsommarvärme

höggravid
Som den här kannan ser ut känner jag mig!

Efter hemkomsten från vår släktgård så har mitt mående gått lite upp och ner. De allra varmaste högsommardagarna i juli var tuffa. Jag kämpade med att försöka trivas i min kropp och med värmen. Det gick sådär. Som en varm, bubblande och fräsande tekanna kände jag mig. Vår svala källare blev räddningen. Jag har passat på att rensa bland mina papper och inreda mitt hemmakontor i källaren så att det ska kännas mysigt att gå tillbaka till ”jobbet” vid skrivbordet efter sommaren.

Trädgården hann bli alldeles torr under våra veckor borta och jag har kämpat med att försöka rädda mina tomatplantor och alla växter som behövt vatten. Men trädgårdsarbete i högsommarvärme är tufft när man redan känner sig som ett litet kraftvärmeverk. Sällan har jag känt en sån befrielse och lättnad som när några regndagar svepte in över landskapet.

Tankar inför förlossningen

Det allra roligaste är att vår bebis nu lever sitt eget liv inne i min livmoder. Att bära runt på någon som sparkar, hickar och fnular med olika saker därinne är speciellt. Jag är inte en utan två personer just nu. På riktigt. Vi sitter ihop som en enhet och det är så djupt fascinerande. I mina förberedelser inför förlossningen så bär jag med mig den vetskapen: att mitt välmående är viktigt för bebisen. För det här att vi sitter ihop gäller ju inte bara under graviditeten utan i högsta grad även under förlossningen. Därför berör det mig så illa – nu kanske mer än någonsin – att kvinnor så ofta inte får det stöd och den kärlek de behöver under själva födseln. Födande kvinnor förtjänar att bli behandlade med den största respekt och att få allt det känslomässiga stöd de behöver. Det är viktigt för alla att upplevelsen av att föda barn blir så stärkande och positiv som möjligt. Barnet ska ju inte bara komma ut med livet i behåll utan också bli väl omhändertaget av föräldrar som mår så bra de bara kan – föräldrar som inte är traumatiserade efter en onödigt lång eller jobbig födsel.

Därför: att ännu en sommar få höra alla vittnesmål från en extremt pressad förlossnings och BB-vård gör mig både trött och ledsen. Oj jag har hört och läst så många berättelser både från mina barnmorske – och doulakollegor. Att kvinnor ändå föder barn i det kaos som nu är mer norm än undantag på somrarna beror på att våra födande krafter är starka och våra kroppar välfungerande – inte på att förlossningsvården fungerar som den ska.

Ja, jag vet lite för mycket. Men all den erfarenhet jag sitter på, både som barnmorska, doula och som födande kvinna bär jag med mig in i mina förberedelser inför just den här födseln.

Och snart är det verkligen höst

Nästa vecka börjar de stora barnen skolan och det känns skönt att få några veckors hösttermin innan bebis är beräknad. Jag och min kollega Eva har redan hunnit med några arbetsdagar ihop och det ger faktiskt mer energi än det tar! Älskar mitt jobb. Den som tror att jag har satt jobbet på paus för att nu gå helt in i en bebisbubbla tror fel. Både mina egna och våra gemensamma kreativa projekt bubblar och puttrar på för fullt.

Däremot tänker jag givetvis anpassa allt efter bebisens ankomst. Längtar SÅ efter det nya liv som bokstavligen växer så det knakar i mig.

hypnobirthing

Vad är hypnobirthing? En teknik för avslappning och ”omprogrammering”

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Det finns nog inget lättare än att göra narr av någons förberedelser inför sin förlossning. Särskilt om ord som ”hypnobirth” ingår i förberedelserna. Då är det lätt hänt att personer runt omkring tycker att nu, nu har det gått lite VÄL långt ändå. Att bli bortviftad som om man håller på med något larvigt när man försöker förbereda sig inför det största i livet: att föda sitt barn.

Men det handlar framförallt om okunskap hos omgivningen.

Som jag ser det så finns det olika nivåer av förberedelser inför förlossningen. Vilken födsel man förbereder sig för spelar förstås in. Vad ska hända? Är det en planerad kejsarfödsel? En hemförlossning eller en ”vanlig” sjukhusförlossning? Att inhämta praktisk kunskap om olika förlossningssätt är ett sätt att förbereda sig på. Att gå på föräldrakurs och lära sig om hur vi traditionellt delar in förlossningen i faser samt allt om epidural, lustgas och TENS är ett annat sätt.

Det vi ibland missar är att vi är helt förprogrammerade och indränkta i den kultur för födande som råder just här. Den är en slags osynlig diktator i hur vi förbereder oss. När vi tror att vi helt självständigt och förutsättningslöst sätter tänderna i förberedelser inför förlossningen så missar vi ofta att någon styr med väldigt fast hand i bakgrunden. Däremot: kroppens egen inneboende förmåga att föda barn – kunskapen och instinkterna för födande som finns lagrade som ett evolutionärt minne i oss – de har ingen susning om vilken kultur för födande som råder just här.

Kroppen vet inte vad som är rätt sak att göra i vår kultur. Nämligen att ringa in till förlossningen när värkarna har blivit regelbundna för att sedan förflytta sig från det farliga hemmet till det säkra sjukhuset. Att där på det okända stället försöka hinna lära känna flera okända personer som går i skift. Att få band spända runt magen och en infart i handen. Att någon berättar hur och vad man ska göra nu. Gå hit! In i det här rummet ska vi! Nu vill jag undersöka, lägg dig här.

Det är instinkt att vilja söka upp sin trygga födelseplats innan födandet tippar över och bli mer intensivt. Som när katten söker upp sitt avskilda ställe innan hon föder sina kattungar i lugn och ro. Det är alltså helt i sin ordning när födande söker upp sjukhus i latensfas. Att bli hemskickad när man försöker få tillträde till sitt ”birthspace” i lugnt skede går emot impulsen att vilja boa in sig. Även om det i vår kultur ofta är att föredra att vänta med att åka in tills födandet tippar över gränsen för ”the point of no return”.

Vårt autonoma nervsystem kommer att reagera på okänd miljö, förflyttning, okända människor och att vara gäst på någon annans territorium när vi föder. Även om vi intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna på sjukhuset. Att en del kvinnor ändå ”lyckas” föda barn helt av egen kraft inom detta system är ett bevis på hur välfungerande våra kroppar är. Fysiologi och medfödd instinkt i födande är mycket mer konstant över tid än den kultur vi skapat runt samma fenomen. Viktigt att förstå är alltså att det system vi har skapat för födande delvis går på tvärs mot medfödda instinkter i födandet.

Att hitta tillbaka till instinkterna i födandet är därför ett helt konststycke i sig. Det kan ta år. En del kvinnor har en stark inre röst som guidar dem. Jag blir alltid så imponerad när en förstföderska förbereder sig på ett sätt som går på tvärs mot rådande kultur. Men det vanliga är att de som ska föda sitt första barn förbereder sig på den mer grundläggande nivån som går i linje med hur vår kultur ser på födandet, för att sedan, efter att ha varit med om sin första förlossning, kanske gräver ännu djupare efter något som de upplevde fattades dem under förlossningen.

En del lyckas gräva tillräckligt djupt och hittar det där som fattades.

Så vad går hypnobirthing ut på?

Vår kultur har lärt oss att se på födandet som något väldigt farligt och nyckfullt som enbart kan vara säkert i retrospektiv. Att utfallet aldrig ligger i ”våra” händer utan enbart i slumpens och framförallt: i experternas händer. Vi har lärt oss att lita mer på auktoriteter än på våra egna instinkter. Misstron gentemot instinkter och kroppens egen kunskap kan därför vara stark. Teknik och experthjälp ska rädda oss från våra kroppar som bevisligen fungerar som den sämre sortens maskiner.

Hypnobirthing som koncept börjar därför i att lära ut om fysiologisk födsel och instinkter i födandet. Alltså att veva tillbaka och delvis ”omprogrammera” vårt sätt att se på födandet. Att kliva ur vår kulturella ram och hitta en ny mer positiv ram att se på födandet från. Det handlar om att plocka bort den osynliga diktatorn som vår tids patologisering av födandet är och samtidigt erkänna hur stor inverkan omgivningen har på en födsel.

Hypnobirthing är också ett sätt att få lite strukturerad input i ens personliga mind-body connection (den att kropp och känslor hänger ihop under förlossningen). Det handlar om att öva upp tekniker för djupavslappning. Samt att jobba medvetet med affirmationer och visualisering. Att repetera och öva är en viktig del. Precis som elitidrottare vet att jobba med inre bilder och positiva affirmationer inför stora händelser i sina karriärer. Att föreställa sig hur de vinner loppet. Inte hur de förlorar. Kanske handlar det om att kasta bort all onödigt bråte och last som tynger och ”lära” kroppen att vara mer ”in the zone”.

Själv tycker jag att det är riktigt stärkande sätt att förbereda sig inför förlossningen på. För även om det alltid finns en komponent av oförutsägbarhet under en förlossning (precis som livet i övrigt) – den punkt som alla hela tiden vill trycka på – så är det faktiskt betydligt mer överraskande hur mycket man själv faktiskt KAN påverka sina förutsättningar inför förlossningen.

Och när den poletten trillar ner, ja då kan det bli riktigt lustfyllt att förbereda sig inför förlossningen. Igår satt jag och gjorde små handskrivna kort med affirmationer. Det kändes så fint. Du får gärna låna dem om du vill.

Varsågod: Några affirmationer inför förlossningen

Jag litar på min kropp och mina instinkter.

Smärtan passerar mig utan att vara en del av mig.

Go to Labour Land.

Surrender.

Jag är i ett hav. Här är det varmt, intensivt och vackert.

Let your monkey do it!

Jag är VÄRKSTARK.

You are transported back through history.

Be water.