Månad: december 2020

Din guide till en ostörd vaginal förlossning

Din guide till en ostörd fysiologisk födsel – lär känna dina förutsättningar

2 kommentarer

Är du en av dem som hoppas på att få föda ditt barn ostört utan medicinska ingrepp? Ganska många gravida längtar efter att få föda barn av egen kraft – men det är inte lika många som faktiskt får uppleva en fysiologisk födsel. Begreppet ”fysiologisk födsel” syftar till att lägga fokus på kvinnans egen biologiska nedärvda förmåga i födandet. Jag tycker att det leder mer rätt än att prata om vad som är ”naturligt” eller ”normalt” i samband med födande. Det är till exempel naturligt och helt normalt att önska sig en epiduralbedövning när värkarna tar i som mest. Hur kan det då komma sig att en del faktiskt önskar sig en fysiologisk, ostörd födsel framför en förlossning med medicinsk smärtlindring och andra ingrepp? Kanske beror det på att det vid sidan av smärtan finns andra pusselbitar eller ingredienser i födandet som är minst lika viktiga. Att få känna sig delaktig i processen och omgiven av stödjande människor som man känner sig trygg med – självständighet och autonomi – för många är det långt viktigare än att vara garanterad medicinsk smärtlindring under förlossningen.

Det är också just ostörda hands off births som verkar kunna leda till några av det mest stärkande och positiva upplevelser man kan få i samband med barnafödande. Den här guiden har jag skrivit till dig som vill veta hur du kan optimera dina chanser att få uppleva en ostörd, fysiologisk födsel.

Förlossningsvården är inte optimerad för fysiologiska födslar

En majoritet av alla kvinnor har goda förutsättningar att om de önskar få uppleva en fysiologisk födsel. Men vår förlossningsvård är inte optimerad för att erbjuda kvinnor ostörda vaginala födslar utan den är framförallt optimerad för att ta hand om de komplikationer som kan uppstå i samband med en förlossning. Den är inte lika bra på att erbjuda en tryggande och stödjande atmosfär, en som stärker kvinnors egen förmåga i födandet. Paradoxalt nog så kan ett alltför ensidigt fokus på risker och komplikationer ibland stjälpa mer än det hjälper. Alla vet inte om det här! Därför är det vanligt att de kvinnor som önskar föda av egen kraft blir besvikna efteråt – eftersom de så ofta får uppleva att det inte går – inte inom den ram som de blivit givna. Många riktar besvikelsen inåt mot den egna kroppen istället för mot den ram de blivit givna – eftersom väldigt få av oss vet om hur känslig och lättstörd kroppens egen process är.

I själva verket är det nästan alltid omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala för en fysiologisk födsel. Men det är vanligt att kvinnor själva tar på sig skulden för en förlossning som stannar av. Hela vår kultur lägger ofta omedvetet skulden på den födande kvinnan eftersom det alltid finns några kvinnor som ”klarar av” det som en majoritet inte klarar inom den ram de blivit givna.

Jag citerar Milli Hill:

Women are left with the shameful reflection that they ”should not have got their hopes up”, ”should not have made a birth plan”, or ”should have just gone with the flow” and these messages are consistently reinforced in popular culture. Those who try to take control of their births, and antenatal courses and teachers who encourage them to believe they can do so, are consistently derived and mocked. ”Yes”, the woman thinks to herself, ”I was totally unrealistic to think I could have a positive experience of birth, and that is why I now feel so awful. It is my fault I feel this way.” This is victim-blaming, pure and simple.

En ostörd vaginal födsel är den svåraste förlossningen att få uppleva

I vår kultur är en ostörd, vaginal förlossning den svåraste förlossningen att få uppleva. Förhoppningen om en fysiologisk födsel slutar ofta i besvikelse och en interventionskaskad istället: epidural, värkstimulerande dropp, forcerad krystning och ibland kejsarsnitt. Narrativet blir inte sällan att vården ”räddar” den födande kvinnan från hennes felande kropp. År 2018 fick 57,8 % av de förstföderskor som kom igång i spontant värkarbete ett värkstimulerande dropp och 17 % av omföderskorna som kom igång på samma sätt (Graviditetsregistret 2018).

Själv är jag kritisk till att vi inte i högre utsträckning informerar kvinnor om vad som är nycklarna till födandets fysiologi och kraft – och sedan faktiskt ger dem de goda förutsättningar som krävs. Istället låter vi (möjligen omedvetet och oreflekterat) kvinnor gå runt och bära skulden för något som i själva verket kanske var vårt fel. Kan det vara så enkelt att vi är för många som inte riktigt vet hur kvinnokroppen fungerar under en förlossning – som inte känner till födandets känsliga mekanism?

Det är en anledning till att jag har skrivit boken Föda barn med stöd: maximera din chans till en trygg förlossning. Jag vill att fler ska förstå att en trygg förlossning och positiv upplevelse inte handlar om tur utan om att en negligerad kunskap har praktiserats. Jag citerar här ur min egen bok:

”Vi är alldeles för få som besitter fördjupad kunskap om hur känslor och kropp samverkar under förlossningen – födandets inneboende dynamik. Ännu färre får möjlighet att tillämpa sina kunskaper i praktiken. När misstron gentemot kvinnors kroppar och deras förmåga under födandet istället sprider sig över världen, så pass att den även har blivit internaliserad hos många av oss kvinnor själva – då kan det vara svårt att nå fram med ett budskap som handlar om något så enkelt som att känslor spelar roll för födandets inneboende dynamik. Samt att lösningen på våra problem inte ligger så långt borta från oss själva som det är lätt att tro. Det handlar inte om antingen eller – att föda med eller utan smärtlindring, naturligt eller med hjälp av olika medicintekniska landvinningar. Det handlar om att förstå att många kvinnor – och jag var en av dem – har fått föda utan det som kan ha varit viktigast för dem, nämligen:

  • Utan kunskap om födandets dynamik.
  • Utan känslor av trygghet.
  • Utan egna strategier för att hantera förlossningen.
  • Utan tillit till den egna kroppen och dess inneboende förmåga.
  • Utan omgivningens tillit till den egna kroppen och dess inneboende förmåga.
  • Utan ett professionellt känslomässigt stöd.
  • Utan en kontinuerligt stödjande vård.”

Lär känna de institutionaliserade bromsarna

För att kunna ge dig själv och din kropp en chans måste du förstå vilka krokben som vår kultur har lagt ut för den fysiologiska födseln. Jag kallar dessa krokben för institutionaliserade bromsar. Detta eftersom de är så inkorporerade i vår kultur att vi inte ens reflekterar över dem – trots att de inte alls rimmar med födandets biologi och fysiologi. I själva verket räcker det med att en av dessa bromsar ger utslag hos dig för att födandet ska stanna av och bli till en långsam och seg process. Så känslig är kroppens egen nedärvda förmåga. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor bortom medvetandet (tågen går lite olika fort, något som är helt normalt). Men det finns både yttre och inre faktorer som kan stoppa tåget. De inre faktorerna är känslor av rädsla, otrygghet och stress. De yttre faktorerna är till exempel förflyttning och okända människor. Milli Hill kallar dessa bromsar för The set up (to failure). När kroppens egen nedärvda förmåga har aktiverats förväntas du klara av:

  • Förflyttning
  • Okänd miljö
  • Okända ansikten
  • Frånvaro av stöd

Vilka bromsar som ger utslag varierar från person till person och från förlossning till förlossning. Men med rätt kunskap och rätt förutsättningar är det ganska enkelt att undvika dessa inbromsningar.

Lär känna förlossningshormonet oxytocin och The power of context

Det hormonspel som reglerar födandet är lite av ett mysterium för de flesta av oss. Ingen har ännu i detalj kunnat urskilja det komplexa förhållandet mellan dessa hormoner och vad som exakt påverkar utsöndringen av dem. Vi förstår oss på resultatet som blir. Inte vägen dit. Men för att förstå hur de institutionaliserade bromsarna kan ge utslag måste du iallafall få en känsla för hur förlossningshormonet oxytocin fungerar.

Själv bytte jag kontext och började följa kvinnors egna förlossningsprocesser istället för att enbart följa sjukhusprocessen. Det blev en stor aha-upplevelse för mig. Först då fick jag en chans att förstå mig på själva dynamiken i födandet – varför vissa förlossningar stannar av och andra inte. Jag kunde börja se vad som låg bakom att en del föder enkelt och lätt medan andra får kämpa sig igenom tröstlösa dygn i väntan på sitt barn. Det handlar om känslor och The power of context. Idag vet jag att födande kvinnors subjektiva känsla av trygghet är en nyckel till födandets fysiologi och kraft. Vad vi i vår kultur och som kollektiv anser är tryggast och säkrast för födande kvinnor i stort kan för den enskilda individens eget förlossningsförlopp vara helt ovidkommande.

Även om du som födande kvinna med ditt intellekt tänker att sjukhuset alltid är den säkraste platsen att föda på så kan din kropp bestämma sig för att inte frisätta oxytocin när du kommer över tröskeln till sjukhuset. Hur kan det komma sig? Jo, låt mig förklara: Livmodern är mot slutet av graviditeten en stor muskel med kraft nog att föda fram ett barn. Det är en muskel som styrs av kroppens autonoma nervsystem och hormonet oxytocin är framförallt kopplat till det parasympatiska delen av nervsystemet. Oxytocin frisätts i pulsar. En go, trygg och välkänd miljö med välkända ansikten och sympatiska människor som du känner tillit till stimulerar frisättningen. Allt som är välkänt, personligt och tryggt är bra för oxytocinet. Beröring, närhet, varma bad och att bli hållen (både bokstavligt och bildligt).

Kortfattat: För att nå det lugn och den koncentration en fysiologisk födsel ofta kräver, samt för att optimera din kropps egen oxytocinfrisättning under födandet behöver du föda i en välkänd miljö med stöttande människor som du känner tillit till. Du behöver ha personliga relationer runt dig och ska helst undvika förflyttning. Forskning visar att den största chansen till en okomplicerad, fysiologisk födsel har den som planerar att föda i hemmet.

Att föda hemma är inte för alla – men relationsbaserad vård är för alla!

Nej, en hemförlossning är inte ett alternativ för alla. Men det fantastiska är att denna kunskap om hur kroppen fungerar under födandet går att applicera även på sjukhusförlossningar. För relationsbaserad vård går att få oavsett födelseplats. Nyckeln här är att du behöver hinna lära känna barnmorskan som ska vara med på förlossningen, det som också kallas för continuity of care. Jag kallar det för relationsbaserad vård. Det borde vara golden standard för samtliga födande eftersom det medicinska och psykologiska utfallet blir bättre i denna vårdform. Fristående hembarnmorskor och Min Barnmorska på Karolinska sjukhuset i Huddinge är idag de enda verksamheter som erbjuder relationsbaserad vård för födande i Sverige. Relationsbaserad vård präglas av:

  • Tillitsfulla relationer/ ömsesidig respekt.
  • Den eller de personer som ska vara med på din förlossning har jour under dygnets alla timmar i några veckor runt ditt beräknade datum.
  • Din förlossning ses som en helhet och styckas inte upp i bitar. Du har någon du känner som du kan ringa för att få hjälp och stöd av under första fasen av förlossningen. På samma sätt har du någon du känner som kan stötta dig efter förlossningen.
  • Du blir den centrala personen i dramat och saker kretsar runt dig.
barnmorskor i uppsala
Foto: Lovisa Engblom

Doulaeffekten blir väldigt betydelsefull

Om du önskar en fysiologisk födsel så gör du klokt i att planera för att anlita en doula. Det är kanske särskilt viktigt om du planerar att föda på sjukhus och inte får tillgång till relationsbaserad vård – alltså inte får lära känna barnmorskan som ska vara med på förlossningen. Det trygghetsskapande och kontinuerliga stöd som doulor kan ge under förlossningar spelar stor roll. Forskning visar att det ökar sannolikheten för en spontan vaginal förlossning, kortar förlossningens längd, minskar risken för ett onödigt kejsarsnitt eller att förlossningen behöver avslutas med sugklocka, samt minskar behovet av smärtlindring.

Se till att ha tillgång till varmt vatten under förlossningen

Vattenfödslar kan vara ett ypperligt sätt att stärka kvinnors egen kompetens i födandet! Om du önskar så få ingrepp i din förlossning som möjligt så är det väl värt att kolla upp om det finns möjlighet till bad eller en födsel i vatten där du planerar att föda. Vattenfödslar är vanliga vid planerade födslar i hemmet och en del väljer hemförlossning enbart för att kunna få den möjligheten att föda i vatten. Lyckligtvis börjar kunskapen om vattenförlossningar att sprida sig i Sverige och de sjukhus som erbjuder det som ett alternativ är nu ganska många. För mig är det självklart att de kvinnor som önskar – och där det inte finns något annat som talar emot – ska kunna få både bada men också ges möjlighet att föda i vatten.

Barnmorskan och forskaren Hanna Ulfsdottir har studerat vattenfödslar i Sverige (2019) och intervjuat kvinnor som har fött sina barn i vatten. De intervjuade beskrev att de förutom känslan av smärtlindring och avslappning även upplevde sig stärkta och självständiga under födandet och att vattnet bidrog till att skapa trygghet. Det gav dem en möjlighet att skärma av omvärlden.

Sammanfattning

För att optimera din chans till en fysiologisk födsel utan medicinska ingrepp behöver du ställa dig frågan: Vad kommer göra mig trygg och lugn under födandet? Du behöver ta svaret på största allvar. Om du är frisk i din graviditet och planerar för en hemförlossning ger du dig själv bäst förutsättningar för en fysiologisk födsel. Men en hemförlossning är inte ett reellt alternativ för väldigt många i Sverige eftersom vården oftast inte ombesörjer förlossningar i hemmet. Vårdformer med känd barnmorska är ett annat alternativ, tyvärr ett som inte heller erbjuds på så många ställen. För många kvinnor blir svaret därför: föda på sjukhus med doula på en förlossningsavdelning som tillåter vattenfödslar och som arbetar enligt en vårdmodell som går ut på att lyhört stödja och stärka kvinnor under födandet.

Referenser:

Bohren, M.A., Hofmeyer, G.J., Sakala, C., Fukuzawa, R.K. & Cuthbert, A. (2017).Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews, 7, CD003766). doi:10.1002/14651858.CD003766.pub6.

Hill, M. Give Birth Like a Feminist. London: HQ.

Hutton, E., Reitsma, A. Simioni, J., Brunton, G. & Kaufman, K. (2020). Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine, 21(100319). doi.org/10.1016/j.eclinm.2020.100319

Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database of Systematic Reviews. doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.

SBU kommenterar (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: http://www.sbu.se/contentassets/3e1d254a780349e3882c5064c9565142/sbuk_kontinuerl_stod_forlossn.pdf

Ulfsdottir, H. (2019). To give birth in water (Doktorsavhandling, Karolinska institutet, Stockholm, 67.) Hämtad från: openarchive.ki.se

Ulfsdottir, H., Saltvedt, S. & Georgsson S. (2017). Waterbirth in Sweden – A comparative study. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica, 97(3). doi.org/10.1111/aogs.13286

Uvnäs Moberg, K. (2004). Lugn och beröring: Oxytocinets läkande verkan i kroppen. Stockholm: Natur & Kultur.

Uvnäs Moberg, K. (2019). Why oxytocin matters. London: Pinter & Martin Ltd.

God fortsättning

God fortsättning

Lämna en kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Först vill jag säga tack till alla er som har följt The Positive Birth Calendar 2020! Jag har såklart också tackat alla som har bidragit så generöst till kalendern. Det blev väldigt fint att så många nyanser av födandet fick rymmas i de olika inläggen. För en ”Positive Birth Calendar” kan inte bara vara peppig och positiv om den ska bli intressant på riktigt.

Om det är något som jag v e r k l i g e n uppskattar så är det när jag blir drabbad av en text. Det kan för all del vara en roman, men det finurliga med blogginlägg är att det är ett format som är så lättillgängligt och hanterbart, både för läsaren och skribenten. Och ofta kan det som kommer rakt ur skribentens hjärta vara mer intressant än något polerat och slätstruket som ska passa in i mallen. En bra tumregel är helt enkelt att börja där det bränns. Och om det känns som att du inte vill visa upp det som skrivits, ja om det känns som minerad mark, då har du nog träffat ganska rätt.

Vår julafton blev en fin och alldeles lagom familjejul. För mig har det blivit viktigt att det ska få vara just fint, lugnt, och stilla snarare än uppskruvat och bara för mycket. Men att det får vara fint och lite högtidligt för en gångs skull känns också viktigt. Och så blev det.

Jag fick Jonna Bornemarks ”Horisonten finns alltid kvar” av min äldsta dotter i julklapp och har redan läst ut den. Hennes första bok ”Det omätbaras renässans” läste jag för några år sen och den här liknade den förra men var nästan bättre! Om det är något jag älskar så är det när ett undersökande av verkligheten – låt oss säga vetenskap – inte enbart fastnar inom akademin, alltså att akademiker skriver och föreläser för varandra, utan att tankarna och resonemangen spiller över, delvis blir till något annat än ren vetenskap, och når så mycket längre när det kläs i en språkdräkt som träffar en mycket större publik. Jonna Bornemark har verkligen lyckats med det, ja hon blir ju kallad rockstjärnefilosof.

Jonna Bornemark skriver om New Public Management som letat sig in i vår offentliga sektor där det nu finns en tro på att all kunskap går att standardisera och skriva ner i manualer. Medan NPM vill att man ska lösa allt med standardiseringar, mätningar och granskningar så griper vi samtidigt efter den där undflyende kvaliteten som är svår att få nedskriven men som alla vet är helt avgörande i mellanmänskliga yrken: lyssnande, omdöme, empati. Jag citerar ur boken:

Känslor har idag så sällan ett värde i sig. Det visar att vi hamnat på avstånd från livets egen rörelse. Vi behöver höra att förundran ger hjärnan en ”halvhalt”, en mikropaus, som lindrar stress, för att kunna ta den till oss, för att kunna tillåta oss att känna den. Det är som om någon behöver mäta dopaminet i min hjärna för att jag ska kunna tro på att jag verkligen mår bra.

Varje känsla idag tycks behöva ett omedelbart ekonomiskt, eller i varje fall produktivt värde. Aristoteles påpekade dock att förundran leder till ett sökande efter kunskap och inte efter omedelbar praktisk nytta. Det är denna station i mänsklig existens vi riskerar att förlora. Vi blir genast problemlösare, istället för att låta världen öppna sig.

Tillåter du dig själv att känna förundran ibland? Själv har tillåtit mig att känna djup förundran när jag har varit med på förlossningar och det har öppnat upp världen för mig. Det har också givit mig en kunskap som jag aldrig hade kunnat få om jag inte tillåtit mig att vara öppen och känna just en förundran.

Jonna Bornemark är inte emot vetenskap och att kunna fastställa orsakssamband i till exempel randomiserade kontrollerade studier, men hon är emot att man reducerar all kunskap till den sortens kunskap. Jag citerar:

Saken är den att vetenskaplighet inte kan graderas i en hierarki av olika metoder. Vetenskaplighet betyder istället att anpassa metoden efter det fenomen som ska studeras. Det vore inte vetenskapligt att säga att etnologin ska ha samma metod som medicinen. Eller att etnologins metod är mindre vetenskaplig än medicinen för att den inte är fokuserad på att slå fast orsakssamband. Idén om en hierarki mellan forskningsmetoder är i sig ovetenskaplig.

Tack Jonna.

Föderskan

1 kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Elisabeth Ubbe


Jag heter Elisabeth Ubbe och är kvinna, mamma, barnmorska, fotograf, journalist, författare, filmare och storyteller med fokus på kvinnofrågor. Ni kanske undrar varför jag listar så många titlar, det blir ju rätt trist eller rentav absurt i inledningen av en blogg? Men, tro mig det finns en anledning. Jag tänker att vi människor har en tendens att placera oss och varandra i fack och att sedan låta det innehåll vi tillskriver dessa fack, vara utgångspunkten för våra möten med andra.

I födelseprocessen kan detta bli förödande, eftersom varje unik föderska, varje unik födelseprocess är just: Unik. Och jag menar bokstavligt talat.
Smaka på den tanken och ställ den gärna bredvid just din kliniks pm för exempelvis när det är dags att sätta ett värkstimulerande dropp. Jag vet inte vad som händer i dig när du gör ett sådant tankeexperiment, men när jag verkligen på djupet förstod innebörden av att behandla varje födsel och varje födande kvinna som unikum, blev det omöjligt för mig att fortsätta arbeta som barnmorska inom det system vi har. Nu kanske du spottar ut min tanke, och för all del gör det, den är svårsmält. Men vågar du öppna för nya smaksensationer är du välkommen att läsa vidare.

De behov som uppstår under en födsel kan ha allt eller ingenting att göra med saker som exempelvis avlyssning av fosterljud. Fosterljud, ja, ni hör ju hur långt ifrån en kärleksfull, glädjestrålande, födelsedag ett ord kan föra en, bara genom sin kliniska klang.
Tänk om vi istället använde ordet födelsedagssång för att beskriva barnets hjärtrytm när de slår i takt med kvinnans andetag under födelsearbetet. Och tänk om vi istället för att övervaka en födsel skulle ansluta oss till den födandes process, i hennes takt, på hennes villkor och helt vidöppna för hennes behov, vilka möjligheter skulle då öppna sig?
Kanske skulle en sådan öppenhet, på ett esoteriskt plan, kunna bidra till kvinnans öppning; både av hennes livmodermun och hennes öppenhet för att ta emot sitt barn på alla mänskliga nivåer, fysiskt, psykiskt och andligt. Liksom till vår egen öppnenhet för att livet är oändligt stort och rikt. För visst måste väl födelseprocessen och kvinnan påverka alla som är närvarande där med henne lika mycket som de påverkar henne och vad som sker i rummet.


Jag har haft lyckan att få vara del i födslar där svaret på gåtan har varit att skapa förutsättningar för denna vidöppenhet. Och när jag blev inbjuden att medverka i denna kalender så pockade en helt oväntad framställning på. Varje gång jag satte mig ner för att skriva ville det komma ut en saga, inte ett vanligt blogginlägg. Till slut gav jag efter för min process och bejakade min oväntade, ja nästan ovälkomna, impuls; sättet, som jag måste göra detta på, var att framställa en variant av sagan; Tomten av ViktorRydberg, som har präglat mitt liv sedan barnsben. För mig är orden, bilderna och hur vi berättar om livet och dess vindlingar för varandra fullständigt avgörande. Jag vet med säkerhet att våra berättelser bär på möjligheten att påverka framtiden, alltså är sagor av yttersta vikt. Liksom att lyssna på den unika tonen hos varje födande.

Illustration Victoria Bergmark Foto: Elisabeth Ubbe (bilderna är en del i utställningen Kärlekens kraft, som kommer att visas på Arbetets museum 2021)

Föderskan

Födelseaktens kamp är tung
stjärnorna gnistra och glimma
Alla i rummet utstrålar lugn
djupt under midnattstimma
Kvinnan vaggar i värkarna fram
omgiven kärlek – aldrig ensam
snön lyser vit på taken
Endast föderskan är naken.


Står där så stark vid barnmorskan sin
buren av stödet hon giver,
tittar i värkcrescendot in,
mot smärtan som henne river,
tittar mot barnet, djupt där inne
önskar och trår efter lättat sinne,
grubblar, fast det ej lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom svettigt hår,
skakar huvud och hätta –
”nej den gåtan är alltför svår,
nej jag gissar ej detta” –
slår som hon plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
fokuserar på sin kvinnosyssla,
fokuserar på att till barnet lyssna.


Går i rummet fram och tillbaka,
känner på smärtans styrka –
Fokuserar på detta enda raka
För att låset uppdyrka.

Glömsk av rädsla, förväntan och hopp
Kvinnan nu är endast kropp:
famnen hon lutar över
fyller allt vad hon behöver.

Går till sin inre, modiga källa,
ser sin rädsla, starkare nu.


Går till de andra, ber dem snälla
håll mig hårt, jag slits itu.


Barnmorskan och partnern sluter upp,
omfamnar så – i en kärleksgrupp,
De alla varandra känner,
de äro goda vänner.


Så har det varit i alla tider
ren genom många leder,
tillsammans när födseln framåt skrider
processen underlättar, ja bereder.
Värk efter värk följde snart,
kvinnan värkte, krystade – sen klart.
Undret som icke låter
styra sig, kom så åter!


I rummet dagas framtidens hopp,
livet har börjat ännu en gång,
blott ur kraften i kvinnans kropp
stiger nu födelsedagens sång.
Barnmorskan lyssnar och halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall rinna,
vet att källan är kvinna.

Fritt efter Tomten av Viktor Rydberg

En beredskapsnatt i december

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Camilla Särnholm

Jag går på min beredskap klockan 17 på kvällen den 23 december. Jag har varit ledig på dagen och sovit en stund på eftermiddagen. Nu loggar jag in i Obstetrix och tar rapport från avgående kollega. Vi är fyra barnmorskor i mitt team som turas om att ha beredskap. Kollegan har haft beredskap under dagen och berättar att hon varit hemma hos en familj som födde med oss tidigare i veckan och att allt var bra. Barnet ammas och föräldrarna mår bra. Om några veckor kommer mamman tillbaka på efterkontroll till den barnmorska som bistod födseln. Förutom ett BB-hemmabesök har kollegan tagit några samtal och berättar att Maria äntligen verkar starta upp!

Maria är en av våra förstföderskor som är beräknad i dagarna. Hon och Josef är ett ungt par med en oplanerad graviditet. Faderskapet har varit lite oklart men paret gläds åt graviditeten. Bredvid glädjen över det väntande barnet har Maria också burit på en hel del oro och rädsla.

På grund av Corona kom Maria ensam till inskrivningsbesöket, men vi har haft en hel del kontakt med Josef på FaceTime. Att även skapa en relation till föderskans partner har känts väldigt viktigt och pandemin har satt upp nya villkor för det. Jag har träffat Maria under graviditeten och hon har också haft flera stödsamtal med min kollega på grund av sin förlossningsrädsla. Vi har tillsammans tittat på Marias rädsla för att känna sig ensam, kontrollförlust, smärta och för att få en stor bristning.

Men nu låter det alltså som att Maria har börjat få värkar. Jag äter middag med min familj och diskar när Maria ringer. Hon berättar att värkarna känns mer intensivt nu och hon undrar om det ska kännas så här? Jag bekräftar att det låter normalt. Hon beskriver att barnet rör sig mycket i magen. Under samtalet lugnar Maria ner sig lite och jag undrar om hon vill att jag ska åka hem till henne och Josef. Det vill hon gärna.

GPS:en på min lilla barnmorskebil tar mig en bit utanför Stockholms förorter. Jag vet att paret har haft en rörig bostadssituation men nu har de alltså hittat ett tillfälligt boende. Det känns varmt och ombonat hemma hos dem, det är skönt att komma in så här mitt i vintern. Jag blir inte förvånad över att de har så många djur inomhus, vi som arbetar i min barnmorska träffar ofta alla möjliga husdjur.

Tyvärr har Maria och Josef inget badrum, men Maria har en TENS-apparat som jag hjälper henne att starta. Jag avlyssnar fosterljud, det är verkligen en pigg bebis där inne. Bebisen ligger fortfarande högervänd, liksom på senaste besöket på barnmorskemottagningen. Maria undrar om jag kan undersöka henne och se om det hänt något med livmodertappen. Det har det! Maria är utplånad och öppen fyra centimeter.

Jag ringer till koordinatorn på Huddinge förlossning och får höra att det är helt fullt där just nu. Jag informerar om vår situation och att vi nog kan stanna kvar hemma ett tag till och att vi kan höras senare under natten. Tensapparaten fungerar bra och tillsammans med Josef andas Maria lugnt. Jag bäddar ner dem båda i en halmsäng och tar fram min stickning.

Framåt småtimmarna tilltar värkarbetet och både jag och Josef masserar Maria och trycker på hennes höfter. Maria kräks och undrar om det är möjligt att åka in till förlossningen snart. Jag tar igen kontakt med koordinatorn och jo, nu har platsläget förbättrat och vi kan få ett rum. Vi blir så glada och börjar packa ihop våra saker.

Jag kommer först till Huddinge förlossning och rullar in en förlossningspool i rummet som vi fått. När Josef och Maria kommer är poolen halvfylld. Maria slappnar av i vattnet medan det fylls på. Vi släcker belysningen i taket och kör samtidigt en door test som är normal. En undersköterska på förlossningen kommer in med en karaff med saft och kopplar på lustgasen.

Lustgasen fungerar bra och vattnet har en väldigt avslappnande effekt. Samtidigt verkar värkarbetet mycket mer krävande och Maria låter på toppen av värken. Klockan är snart halv sex på morgonen då jag ringer och väcker min kollega och berättar att vi är inne på förlossningen och att det nog snart blir födsel. Det är uppenbart att barnet trycker rejält nu och Maria tar tag i Josef som sitter på andra sidan poolen.

Jag sitter bredvid och pratar lugnande med dem båda. Allt går så fint framåt och snart är bebisen här. Jag berättar att jag ringt kollegan och att hon också kanske hinner vara med. ”Det känns som att det är något här!” pustar Maria mellan två värkar. Jag uppmuntrar henne att känna efter själv, varpå hon flämtar till och säger att ”ja! Det är ett huvud här!”.

En stund senare smyger kollegan in i det nedsläckta badrummet. Maria står på knä i poolen och föder långsamt fram barnet på två värkar. Bebisen får simma fram till henne där hon lyfter upp honom mellan sig och Josef. Bebisen är pigg och skriker högt.

Jag tar ett steg tillbaka och möter kollegans blick i det dunkla rummet. Samförståndet, glädjen och lättnaden i att komma till slutet av det här parets resa. Tillsammans har vi jobbat för det här i en tid kantad av extra mycket oro och rädsla. Nu pustar den lilla familjen ut. Jag ska åka hem och sova och min kollega tar över vården av den nyblivna mamman denna morgon 24 december.

* Min Barnmorska har nu funnits i 2 ½ år och drivs än så länge som ett projekt på Huddinge sjukhus i samarbete med tre barnmorskemottagningar inom SLSO. Arbetssättet kallas Caesload midwifery och innebär att vi är ett litet team av barnmorskor runt den gravida under graviditeten.  När det sedan är dags att föda så följer den barnmorskan som har beredskap med familjen in till förlossningen och bistår födseln eller åker hem och bistår födseln i hemmet om det är en planerad hemfödsel. Vidare följer vi upp med BBvård i hemmet. Vi har hämtat inspiration från Danmark och England, och sedan i höstas har vi organiserat oss i fyra team med fyra barnmorskor i varje team. Varje team har 13 beräknade föderskor per månad varav en hemfödsel. Vi arbetar enligt ett fyraveckorsschema där arbete på mottagningen varvas med beredskapstid. Lite enkelt kan vi säga att det är varannan vecka beredskap och varannan vecka barnmorskemottagning. Det ger en bra balans både i tempo och arbetsuppgifter. Vi har även pass på förlossningen utöver våra beredskapspass. Det är något vi känner är viktigt för relationen till våra kollegor där, och för att ge oss större möjlighet att uppdatera oss på det senaste eller ta del av vad som är aktuellt på sjukhuset.

Projektet är öppet för alla gravida som kan tänka sig föda vaginalt.  Vi gör ingen ytterligare selektering. Sedan september välkomnar vi även friska omföderskor som vill föda hemma. En stor del är förlossningsrädda både primärt och sekundärt. Under graviditeten följer vi basprogrammet och erbjuder liksom andra barnmorskemottagningar extra stödsamtal vid rädsla eller annan psykosocial indikation.

Camilla och Maria
Födelsehusets styrelse

En hälsning från Födelsehuset

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Lisel Naeslund

Hej!

Året lider mot sitt slut och föreningen Födelsehusets styrelse blickar framåt; vilka förbättringar inom förlossningsvården ska det kommande året ge? Eller, ge och ge; vi är många som arbetar hårt för välbehövd förändring. År 2020 utlystes av WHO till barnmorskornas år, år 2021 vill vi se ljuset riktas mot hur samarbete på olika nivåer skapar säkra, stärkande födslar och tar oss till en framtida förlossningsvård som håller en värdig nivå.

För: när vi samarbetar utifrån en gemensam vision och mot samma mål så skapar vi förändring! Det är föreningen Födelsehuset ett levande bevis på. Vi har skrivit tre mål på vår önskelista för 2021 och vi ser att samarbete kan få dem uppfyllda. Vill du vara en del av den förändringen? Snart kommer du till listan, men först: lär känna oss!

Föreningen Födelsehuset har sedan starten 2007 verkat för valfrihet, tillgänglighet och trygghet i vården samt värnat mänskliga rättigheter inför, under och efter födsel. Föreningen är en unik sammansättning där familjer, barnmorskor och doulor samverkar.

Det är vi som är Födelsehusets styrelse: Kristina Sallnäs, sjuksköterskestudent. Jenny Koos, Justisse Holistic Reproductive Health Practitioner. Christine Olsén, kvinnocoach.  Jane Fogelström, barnmorska. Tuyetyen Tang, doula. Gabriella Blomqvist, projektledare. Eva Finch, yogainstruktör. Lisel Næslund, projektledare. Vi är utspridda från Malmö till Östersund, arbetar med olika delar av kvinnohälsa och brinner för dina rättigheter.

Föreningen har drivit många projekt under åren, som konceptutvecklingen av Doula & Kulturtolk, arbetet med mänskliga rättigheter som mynnade ut i slutrapporten ”Vem äger kvinnans kropp under graviditet och barnafödande?” och flera FN-rapporter. Den senaste FN-rapporten behandlade obstetriskt våld – ”Mistreatment and violence against women during reproductive health care with a focus on childbirth: The case of Sweden” – ett brinnande aktuellt ämne som just nu diskuteras både bland familjer via konton som @tystjagföder, @theysaidtome och i yrkesgrupperna kring födande. Vi har även arrangerat föreläsningar, fortbildningar och representerat brukarperspektiv i forskning, utredningar och debatter. 

Just nu sammanställer vi en dokumentation av hur pandemin på olika sätt påverkar gravida, födande, doulor och barnmorskor. Det är starka och gripande vittnesmål som vi tagit del av, vittnesmål som getts till oss för att vi ska använda dem i vårt påverkansarbete. Vårt varmaste tack för ert förtroende.

Ja, det här året har varit extra intensivt för oss, liksom för många andra. Rådande pandemi har nämligen visat hur enkelt det är att nedmontera kvinnors reproduktiva rättigheter. Vi har bevittnat hur villkor förändrats från dag till annan och vi har bevakat familjernas rättigheter i allt från enskilda samtal till samverkan med andra organisationer och nationell opinionsbildning. Det har aldrig varit mer lägligt att ge rum för framtidens förlossningsvård.

“Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem som vi skapat med det gamla sättet att tänka” – Albert Einstein

Varför duger inte förlossningsvården vi har idag då? Vi – familjer, barnmorskor, doulor – anser att vården idag inte når upp till en acceptabel nivå. Vi som föder kräver inte lyxvård – vi vill bara erbjudas en rimlig, värdig vård. Så hur hade vi designat förlossningsvården om vi börjat från start? Jo, vi hade pratat om hur det är att föda barn; existentiellt, fysiskt och känslomässigt. Vi hade frågat oss: vilka faktorer behövs för att upplevelsen av att föda barn ska bli så positiv som möjligt för så många som möjligt, nu och i framtiden? Låt oss börja med samarbeten på flera fronter och nya sätt att tänka på. Det här är grunden för vår önskelista om framtidens förlossningsvård!

Internat 2020, Styrelsemedlemmar som målmedvetet planerar för föreningens framtid.

FÖDELSEHUSETS ÖNSKELISTA FÖR 2021

I framtiden…

  1. Har Sverige en jämlik, evidensbaserad och kvalitativ mödra- och förlossningsvård tack vare att en statlig översyn gjordes år 2021, vilket ledde till att nationella riktlinjer tillsattes. Det gjorde att familjer nu fick lika bra vård oavsett var i landet de bodde: Gabriella i Göteborg hade en sammanhållen vårdkedja genom graviditet, födsel och eftervård, Vera i Västerås födde i vatten, Fatima i Falun fick sitt önskade kejsarsnitt och Unn i Uppsala valde mellan olika vårdmodeller där barnmorskan hade tillgång till erforderliga läkemedel oavsett om valda födsloplatsen var hemma, på fristående enhet eller på sjukhus.
  2. Har Patientlagen implementerats och råder nu i varje födslorum, tack vare det löpande värdegrundsarbetet om reflekterat förhållningssätt som yrkesförbunden och klinikerna införde år 2021. Den nu individualiserade och rättighetsbaserade vården gjorde att Hera presenterades högkvalitativ information med flera valmöjligheter, att Ines tog informerade beslut som respekterades och att Sonja blev tillfrågad om sitt samtycke inför varje förslag om intervention.
  3. Har varje födande en dedikerad barnmorska vid sin sida, tack vare att klinikerna omorganiserade sina verksamheter efter ett politiskt beslut år 2021 om en barnmorska per födande. Det nu kontinuerliga stödet gjorde att Tanja upplevde ökad trygghet och minskat behov av medicinsk smärtlindring, att barnmorskan Bea återkom till förlossningsvården och att familjen Parsi upplevde födseln som positiv och stärkande.

Vi i föreningen Födelsehuset vill verka för en trygg och säker vård inför, under och efter födseln – nu och i framtiden. Vi kan alla vara en del av förändringen; för varje familj vi möter, för varje gång vi vågar vara nyfikna och lyssna till varandra. År 2021 är på ingång och året kommer att bli än bättre när vi samarbetar; familjer, barnmorskor, undersköterskor, läkare, doulor, politiker, beslutsfattare. Visualisera en förlossningsvård som uppfyller vår önskelista: en individualiserad, evidensbaserad, rättighetsbaserad vård med nationella riktlinjer. Vill du vara med? När vi samarbetar mot samma mål så skapar vi förändring!

Med detta hopp om framtiden önskar vi i Födelsehusets styrelse er en god jul och ett gott nytt år.

Vid pennan,

Lisel Næslund
Ordförande Födelsehuset

Ordförande Lisel Naeslund

PS. Vill du vara med och stötta föreningen? Bli medlem (200 kr) eller stödmedlem (100 kr) genom att betala till vårt PG-konto 307381-4 eller Swish nr 123-272 04 56. Personer i ditt hushåll kan bli medlemmar för enbart 50kr/p. Märk inbetalningen med mailadress och personnummer så kontaktar vi dig! 

Hemsida: fodelsehuset.se
Facebook: Födelsehuset
Instagram: Fodelsehuset

Johanna sedeborn, en barnmorska föds

En barnmorska föds!

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Johanna Sedeborn

Det är en lite halvt frostig februaridag sådär som när vintern inte riktigt vill släppa taget men dagarna börjar bli varma och den vintertrötta själen jublar över att äntligen inta kaffet på trappan i hörnet där solen kommer åt med sina första efterlängtade strålar.

Jag är nyss fyllda 30 år och har gått ett drygt halvår på barnmorskeutbildningen i Borås. 

Innan jag började att läsa utbildningen kände jag mig kunnig och omtyckt i min roll som sjuksköterska, jag hade jobbat som sjuksköterska sedan strax före jag fyllde 20 år. Det var ju jätte ungt sa alla jag mötte, och det var ju förvisso sanning men när man har jobbat 10 år i ett yrke börjar man bli ganska erfaren och jag hade rört mig i flera områden och var stark och initiativrik.

Nu satt jag i den härliga vårsolen och hade just gått mina första veckor som barnmorske-elev som min handledare envisades med att kalla mig, aldrig vid namn. Jag var eleven kort och gott. Så solen var det enda som värmde mig denna dag.

Mitt självförtroende var så lågt och mina tvivel på min egen förmåga var skyhöga. Jag visste att jag var helt värdelös som blivande barnmorska, jag kunde ju inte koppla ihop något överhuvudtaget. Jag bad om ett samtal med min kursledare Eva-Maria för att försöka hitta min plats i detta som skedde runt omkring mig. I det samtalet fick jag en fråga som kom att förändra hela mitt liv faktiskt. Hon bad mig att följa med henne för att assistera vid en hemfödsel. 

“- Johanna du har det i dej” 

Okej jag hade ju jobbat i palliativa team i hemsjukvården och hjälpt unga och äldre att få ett värdigt slut i livet och tänkte att detta låter som något jag kan klara ändå, att förhålla mig till de förutsättningar som familjen har och deras specifika önskemål.

Det jag då fick uppleva var något helt annat än jag någonsin kunnat föreställa mig, vi fick telefonsamtalet någon vecka senare. En kvinna skulle föda sitt fjärde barn och hon hade fött hemma förut. Vi åkte tillsammans i den glittrande februarinatten, vi parkerade i backen upp mot Östra sjukhuset där jag senare i flera år skulle ställa min bil (de dagar jag inte tog tåget till min arbetsplats) under flera år som följde.

Min första hemfödsel

Familjen bodde i ett av de små skokartongs-husen som kantade vägen upp till Förlossningen på Östra. Ett stenkast från sjukhuset, ändå valde hon att för henne var hemfödsel det säkraste och tryggaste valet av födsloplats.

Vi knackade mycket försiktigt och klev innanför dörren, det enda som mötte oss i hallen var en svag belysning som kom från bottenvåningen och lugn, nästan ljudlös andning hördes när vi kom ner. Det brann ljus på flera ställen och kvinnan ville att vi avlyssnade fosterljuden mellan värk. Hon lade sig då ner på rygg i sängen och Eva-Maria undersökte utanpå magen och lyssnade med tratten. Strax fick kvinnan en ny värk och eftersom de småpratade under undersökningen kom värken med oanad styrka. Kvinnan utbrast “- Nu missade jag och vet inte hur jag skall komma på banan igen!” Mannen var strax vid hennes sida, andades stilla med i varje andetag och barnmorskan strök långsamt över ryggen. Hon var bestämd med att hon inte kunde lägga sig på rygg igen, “-då får du lyssna med doptonen om du måste lyssna “ säger kvinnan till barnmorskan.

Vi har varit på plats några värkar när mamman drar sig in i det intilliggande helt kolsvarta badrummet och sätter sig på toastolen och kissar, hon får en värk och jag hör att hon har svårt att hålla koncentrationen. Det låter intensivt nu. Helt plötsligt viskar Eva-Maria att jag skall lägga en handduk i torktumlaren, jag fattar inte alls varför. Det kan väl inte vara klart ännu? En förlossning tar ju vanligtvis jättelång tid.

Jojjomensan, jag fattar absolut inget när jag hör att nu minsann så föder kvinnan. Utan ett enda “ett-två-tre TRYCK!” från barnmorskan. Inte någon panik hos vare sig mamman eller partner som stilla bara stöttar sin kvinna. Hon lägger sig lättat ner på badrumsgolvet och vi pallar upp lite kuddar så hon ligger gott. Eva-Maria och jag backar undan, hon förklarar vad som sker och i vilken ordning. Först tittar hon på sitt barn, sedan på sin partner sedan tillbaka till barnet och stryker det försiktigt över kroppen. Sedan utbrister hon till sin partner “Jag klarade det, wow va häftigt!”

Vi låter dem ligga länge, barnet ammar och kvinnan känner att magen drar ihop sig. Kvinnan sätter sig upp på ena knät med andra foten i golvet som en atlet som står i startblocken. Hon krystar till lätt och där ligger moderkakan som landar i en bunke som jag håller fram. Hon får hjälp att ställa sig upp, fortfarande med barnet ammandes vid bröstet.

Efterskötning i hemmet

När barnet släpper bröstet och mamma vill komma upp och röra på sig för att hon är lite kissnödig så mäter vi och väger barnet, tar tempen och känner barnet i gommen. Exakt samma undersökningar som jag gör inne på kliniken bara det att känslan av att lägga barnet på familjens egna köksvåg känns så oerhört värdigt på något sätt. På samma våg man väger smöret till bulldegen lägger vi med all naturlighet i världen familjens nyfödde.

Efter det  kontrollerar vi bristning, mamman halkar långt ut på sängkanten och Eva-Maria sätter sig på en låg pall framför kvinnan som har ställt sina fötter avslappnat på barnmorskans lår. Barnmorskan har en pannlampa och tittar, inget behövs sys! Livmodern är väl sammandragen och mammans blodtryck är helt normalt.

Vi är gäster i deras hem, vi känner att nu vill de vara själva, de vill väcka storasyskonen som sover och presentera den nya familjemedlemmen. Vi backar ut och smyger stilla hemåt, lika stilla som vi smög in. Lika stilla säger vi ett försiktigt hejdå och tackar för förtroendet att dela denna fantastiska födsel.

Här och nu känner jag att något STORT landar i hela mej, jag föddes den natten. Inte bara ett barn föddes utan en barnmorska som där och då hade sett att min egen person var allt annat än det som krävdes för att få denna kvinna “förlöst” utan jag var relativt obetydlig. Hon födde sitt barn av egen kraft, vilja och med en enorm tillit till att kroppen visste vad den skulle göra om man bara skapade förutsättningar att göra det.

Jag återvände till förlossningspraktiken med en ny insikt, jag tänkte ägna all min uppmärksamhet att stötta och stödja kvinnor att få möjlighet till dessa de allra bästa förutsättningarna som är möjliga att få föda av egen kraft, lugnt och ostört. Jag tänkte aldrig bli en “duktig” barnmorska som förlöste kvinnan, jag ville jobba för att stärka henne!

Nina föds!

Sedan dess har jag fått glädjen att bistå en mängd familjer och kvinnor när de föder sitt barn, både hemma och på sjukhus. I luftambulansen och i transportbilar på ett Norskt fjäll. Men nu med perspektiv och insikt har jag även fått förmånen att se en mängd barnmorskor födas, att inse kvinnans kraft, att den är så mycket större än min enskilda persons prestation. Att jag kan få vara den barnmorska som sopar banan för den födande, att jag skapar optimala förutsättningar för henne att få lov att föda av egen kraft. Och det som nu när åren gått och jag själv faktiskt har fått vara i de flesta födslomiljöer och utsatts för de flesta födslo-situationer får jag sällan hjärtklappning och känner mig spänd över att få bevittna när ett barn föds. Det som nu gör att jag upplever denna upprymdhet och blir glad ända in i märg och ben är ju när jag ser en barnmorska som föds! 

Jag varnar dock alltid alla barnmorskor före de är med vid en födsel som denna att de kommer få en utmaning att göra alla de ingrepp som dagens vårdavdelningar kräver. För:

” If you have seen, you can NEVER unsee”

Med kollega Gunilla 73 som fick vara med på sin första hemfödsel

Johanna Sedeborn

Sjuksköterska 1993

Barnmorska 2004

Startade 2009 Födelsehusets barnmorskor och föreningen Födelsehuset tillsammans med diverse personer

2018 startade Barnmorsketeamet Göteborg som nu fött fram ett dussin barnmorskor och omfattar även Södra Bohuslän och Halland.

Perspektivförskjutning – från barnmorska till jordemor

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Agneta Bergenheim


Jag har arbetat som barnmorska i 34 år varav 31 år som hembarnmorska. Alla de kvinnor, män och familjer jag mött har varit och är mina lärare. Jag håller fortfarande på att vidareutbilda mig till jordemor. Min tanke är att återerövra världens äldsta kvinnoyrke: från barnmorska till jordemor. Berättelsen tilldrar sig för 25 år sedan.

The positive birth calendar 2020 Agneta Bergenheim

Vägen till paret som skulle föda var lång och sista milen slingrande och guppig. Skogen slöt sig allt mer omkring mig och jag fick den känsla Kerstin Ekman förmedlat då hon beskrev Rövarna i Skuleskogen.

Den svenska urskogen. Fylld av vättar, troll, rotvältor och huldror. Slingrande väg som trampats fram av tusentals fötter, klövar och tassar. Nu en bilväg som jag var den enda som körde på.

Skiftande ljus; skymningen sänkte sig och skogen mörknade men lystes upp då och då av de moln som snabbt svepte förbi och lät månen skina. Alltid denna känsla av spänning och förväntan. Hur har de det? Kommer jag att höra kvinnoskrik eller babygråt?

Alla dessa känslor och tankar inför ett nytt livs ankomst. Trots att jag träffat paret några gånger innan så kände jag dem inte riktigt. Det jag visste om dem var tillräckligt för att jag skulle känna den trygghet som behövdes, men det var ju inte förrän de gått igenom en förlossning som jag verkligen skulle komma att lära känna dem.

Nytt liv. Ny fas i ett ungt pars liv. Hon som skulle födas som mamma, han som pappa. En ny era som för alltid skulle binda detta par samman, hur deras gemensamma framtid än skulle komma att gestalta sig. En ny människas födelse, en födelsedag. Denna dag som för detta barn alltid skulle firas som den högtid det skulle komma att bli.

Tripmätaren visade att jag snart skulle vara framme, jag saktade ned farten för att vara extra uppmärksam. Ja, där på vänster sida fäst i en grangren hängde en vit plastpåse. Den allra sista biten av vägen hade nu blivit en stig. En grässvål i mitten och hjulspår vid sidan om. Mina avverkade 25 mil var till ända och jag var framme.

I gläntan som avslutade stigen stod nu ett litet torp framför mig. Stenstod i grunden, rött litet hus ovanpå. Glasveranda och en skorsten som det rök från. En idyll som många vill vara i på sommaren. Men detta par bodde här året om och förvaltade därmed en lång tradition av arbete, vila i samklang med de förutsättningar som fanns här. Förutsättningarna var ved, bär, svamp, odlingsmark. Och ett lugn och stillhet som i vår tid är ovanligt.

Efter ett tiotal förlossningar hemma skulle jag nu för första gången vara långt ute på landet, långt från sjukhus men nära detta par. Lite pirr i magen, knogarna som knackade på, den svala känslan i handen som tog i handtaget. Mina öron spetsade, min näsa vädrande, mina ögon skarpsynta.

Kvinnan som satt grensle över en stol andades djupt och hörbart. Elden sprakade i spisen och spred en behaglig doft av trygghet. Ljuset från elden var milt och förstärktes av levande ljus. Mannen satt bakom den födande och de kom att bilda en enhet. Ett mänskligt tempel där de två samspelade så vackert att de blev som ett.

Tyst tassade jag in till dem. Andades in rummet och vad som skedde här. För varje värk som kom hördes kvinnans andning; en accelererande andning som tydligt visade att hon hade kommit en bit på väg på sin inre resa. Skålen på golvet visade också att hon var i ett aktivt skede. Den stod beredd att användas eftersom kvinnan hade kräkts i den för en stund sedan. Jag berättade att det var ett gott tecken eftersom det visade att barnet var på väg ned genom förlossningskanalen.

Vi lyssnade på babyns hjärta en liten stund. Jag sa att det var en hälsning till mamma och pappa att allt var bra. Kvinnan blev rörd till tårar. Den starka fysiska upplevelsen av att föda barn kan göra att föderskan glömmer av att hon håller på att ge liv. Så hälsningen från det ofödda barnet gav ny kraft och glädje i födandet.

Vi befann oss i ett litet torp. Välbyggt och omodernt. Gamla lite bubbliga fönsterrutor där det låg eterneller på fetvadd mellan de båda fönsterramarna. Trägolv med så breda golvplank att det inte finns att få tag på idag. En kamin som gav viss värme men järnspisen i köket var den som gav den bästa och mesta värmen. Spänner med vatten i köket, en diskho med ho för avlopp. Rinnande vatten fanns inte.

I det lilla stilla som nu höll på att hända vandrade mina tankar och fantasi till dem som levt här tidigare. Det var lätt att framför sig se en kvinna ligga i kökssoffan för att föda barn. För här hade det säkert fötts barn tidigare. Det var ett torp som andades historia samtidigt som nu en representant för framtiden höll på att göra sin entré.

Ja, inne hos paret kände jag mig lugn och trygg. Jag fick en tydlig förnimmelse av att vara en del i en lång lång kedja av kvinnor; födande och jordemödrar som sida vid sida tåligt inväntat ett  barns födelse.

Men därute på dasset svek mig den känslan. Natten var kall, tystnade stor och mäktig. Jag lät dörren till dasset vara öppen för det var så fantasieggande att tänka på att bara några hundra meter framför mig fanns både älg, rådjur, lo och varg. Alldeles nära men mest i min fantasi.

Och just då jag satt där och filosoferade över sammanhang, livets olika skiften och att vara i livets tjänst greps jag av tvivel.

Vem är jag att sätta mig över vedertagna rutiner på sjukhus? Hur vågade jag att utsätta detta par att föda i ett hus långt ute i skogen där det var långt till sjukhus? Min förra chefs ord ringde i huvudet: Då jag meddelat honom och mina kollegor på min dåvarande arbetsplats att jag skulle börja jobba med hemförlossningar, vände han sig till den lokala dagstidningen som skrev att han tog starkt avstånd från den planerade verksamheten och ansåg det som yttersta oansvarigt av mig att börja arbeta hemma.

Vips var jag tillbaks på den arbetsplatsen! Jag blev påmind om den känsla av otrygghet jag hade då. Om de gånger då kollegor kommit in på ett rum där jag hade en födsel och intervenerat. Hur dåligt jag hade kommunicerat varför jag var så mycket inne på förlossningsrummet, att min till synes avvaktande hållning var en högst medveten strategi. Att mitt sätt att arbeta där hade passat så illa in på mina tankar om födandet.

En värme spred sig inom mig. En trygghet då jag kom tillbaks till hur det var just nu. Kvinnans födelseljud började höras ut. Helt plötsligt blev jag varse om att det som jag tyckte var det normala, att föda på sjukhus kanske inte alls var det normala. Det normala var ju just detta!

Födande kvinnor som var fjättrade vid apparater, som födde med främmande kvinnor i okända miljöer skulle komma att bli en parentes i historian.

Jag höll nu på att återerövra gammal kunskap och tillit till de födande krafterna. Att se hela kvinnan, inte bara hennes mage och öppningsgrad.

Suset i granskogen, de gnistrande stjärnorna, det frostnupna gräset. Ja, och en kall rumpa fick mig att åter gå in i detta heliga födelserum.

En nåd och tacksamhet att få vara just en av alla dessa kvinnor som i årtusenden hjälpt en medsyster till att föda. En nåd och tacksamhet som även påminde mig om kärlekens enorma potential. Kärlek som verktyg! Ja, det är ju så det är!

Kärlek.

Agneta Bergenheim, jordemor
Nyfött barn

Att föda sammanbundet

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Clara Nelzén

Jag heter Clara och arbetar som doula. Jag närvarar regelbundet vid födslar och arbetar aktivt för att stärka födande och bidra till positiva förlossningsupplevelser. Så när Märta bad mig om en text till hennes kalender, funderade jag länge på var jag skulle börja. I många år har jag ju funderat på vad det är som faktiskt skapar fina, stärkande födslar. Och jag har väl samlat på mig en del svar. Men var börjar jag?

ÄR SLUTET BÖRJAN?

Det vore enkelt att börja med slutet. Vid livets start, vid födelseskriket. Sekunderna innan bebisen ljuder är alltid intensiva, luften är tjock, rummet luktar födsel, stämningen går att ta på. Och sedan gråter barnet. Bebisens första andetag får alla andra att andas ut. I rummet hörs röster, lite småskratt, lite grattis, lite heeej, lille, lille vän. Är du här nu! Lättnad, lycka, förvirring och chock blandas i ett virrvarr och hormonerna flödar. Barnet ligger tungt och varmt på mammans bröst, och allt är förbi och allt är nytt.

Men det vore inte sant. En födsel är mer än slutet, är mer än en rosig bebis på bröstet. En födsel är en process, en transformation, en övergång från ett tillstånd till ett annat.  Och vi som arbetar med det här brukar betona att en frisk bebis, ett lyckligt slut, aldrig kan vara allt. Istället kanske vi ska fråga oss hur vi tog oss dit? Vad hände på vägen? Var det otäckt, smärtsamt, ensamt eller bara alldeles, alldeles underbart? I historien om födseln spelar alla delar roll, början, mitten, upprepningen, slutet. I historien om födseln har den födande huvudrollen. Men alla vi andra, vi är viktiga, vi spelar också roll. Vi kan dra födseln hit eller dit, vi kan förleda, svika, locka, eller vi kan leda rätt, stötta upp, trösta, hålla. I någon mån kan vi styra historiens riktning.

FÖDSELN OCH SAMMANBUNDENHET

Jag brukar tänka att en födsel inte är en solitär handling, det är ingenting den födande går igenom helt ensam. I de flesta fall är en partner med, kanske möter den födande flera barnmorskor, undersköterskor, kanske närvarar en doula, kanske läkare. Men inte ens om hon föder själv, helt utan externt stöd, är hon ensam. För barnet är med henne, och de känner varandras rörelser, de hjälper varandra.

Människor är av naturen sociala varelser, vi behöver varandra för vår överlevnad, men också för att kunna leva goda liv, utvecklas, blomstra, må bra. Att vara människa innebär att vara i relation till andra och förstå att vi inte är ensamma, inte är öar, utan faktiskt är helt beroende av varandra. Vad vi gör eller inte gör spelar roll för människor i vår direkta närhet, för människor långt borta, för människor som ännu inte finns.

Att föda är ett urtillstånd, födseln vårt ursprung och precis därför är födandet till naturen en social handling. När vi föder behöver vi känna sammanbundenhet och samhörighet. Ensamhet, övergivenhet, förlust av den egna rösten, förlusten av möjligheten till kommunikation, är mer skadliga just då, gör mer ont just då. För vi är väldigt levande när vi föder. Ensamhet under födseln blir således nästintill till ett svek mot hela vårt livstillstånd, ett svek mot vår sociala, sammanbundna natur. Som sociala varelser behöver vi känna oss hållna, sedda, hörda, när vi behöver det som mest. Vi behöver bli stöttade. Stödet kan bestå i varma människor, fin personal, en kär partner, eller kanske bara i alla de historiens kvinnor som tidigare har fött. En viktig nyckel till positiva födslar består därför i cirkeln av stöd, i alla de som lyfter kvinnan, de som gör henne till aktiv huvudperson och låter henne att känna att hon aldrig är ensam.

TILLBAKA TILL SLUTET

Men livets sammanbundenhet manifesteras inte bara i stödet kring den födande. Det sociala samspelet med det nyfödda barnet är rent av livsviktigt. Lämnar vi barnet, svarar vi inte barnet, då dör det. Vi är skapade för att med lätthet kunna interagera med barnet efter födseln, kunna knyta an.

När ett barn föds är himmelen jord, det himmelska är jordiskt, blodigt, kladdigt, ner, tungt, det låter och doftar. Av jord är du kommen. Den födande känner sig kanske mer som djuren i stallets vrå än som den kvinna hon lärt sig att vara. Hon behöver släppa den hållning, det utseende, det beteende vi lärt oss att anamma. Istället blir hon till det däggdjur hon faktiskt är. Hon släpper sociala konventioner, men är samtidigt mer social än någonsin. För när barnet är fött är hon vidöppen och hon knyter an, hon binder. Hon är en människa som just har gett liv och är liv.

En stund efter födelseskriket blir navelsträngen vit och slapp, pulsationerna upphör, placenta släpper. Barnet och mamman är inte längre ett. Men alla föräldrar vet att pulsationerna aldrig riktigt upphör. De fortsätter hela livet ända tills döden skiljer oss åt. Och vi alla är sammanbundna med osynliga navelsträngar, som sträcker sig hit och dit, ger oss syre och livskraft. På så sätt är födseln med oss hela livet.

Märkte ni att jag har hamnat i slutet igen? Vid den kladdiga bebisens första skrik? Själv minns jag knappt hur det var. Men jag minns ljuden runtomkring, lättnadens ljud, välkomnandets ljud. Jag minns att jag hörde mina barns gråt, registrerade, hen lever, är här, är frisk! Och så minns jag den andra gråten. Hulkande, frustande och ovanlig gråt – stora tårar från min partner. Och just då var hans gråt det vackraste ljudet i världen.

Cathrine Trulsvik

Historien om Stines födsel

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Cathrine Trulsvik

 Hei! 

Jeg heter Cathrine Trulsvik og er privatpraktiserende jordmor fra Norge. Jeg har fått det ærefulle oppdraget å skrive en historie fra min hverdag som jordmor og dele med dere. 

Jeg har vært jordmor i 20 år. Fra 2011 – 2017 jobbet jeg som hjemmefødselsjordmor. Hver dag i disse årene lærte jeg noe om faget av kvinnene jeg traff. Ved å lytte, observere, bruke tid og reflektere. 90% av det jeg kan om jordmoryrket i dag kommer fra disse årene. 

Jeg har også lært at endring kan skje ved at vi står sammen og ikke gir oss. Denne kalenderen er et bidrag i så måte! 

Cathrine Truslvik

Liten ordförklaring:

  • Svangerskap = graviditet
  • Barseltida = barnsängstiden, tiden efter förlossningen
  • Rier = Värkar

Historien om Stines fødsel

Stine tok kontakt med meg midt på sommeren. Hun fortalte at hun var gravid med sitt andre barn og at terminen var i midten av august. Hun ønsket samtaler for å forberede seg som best hun kunne til denne fødselen.

For 5 år siden opplevde hun en fødsel som ble veldig tøff for henne og hun har brukt mange år og mye krefter på å bearbeide de opplevelsene.

Stine har lest og lært masse om fødselsprosessen siden forrige fødsel. Hun forteller at den gangen var hun lite informert og hadde heller ikke mange spørsmål rundt det som skulle skje. Hun gledet seg bare veldig til å få barn og det var hennes hovedfokus. Hun tenkte, som mange andre, at det å lese for mye kunne skape unødig bekymring og at det å forberede seg var bortkastet fordi fødsler er så uforutsigbare allikevel at det er umulig å vite hva man skal forberede seg på. I tillegg tenkte hun, også som mange andre, at de som jobber med dette jo er eksperter og vet hva som skal gjøres. Hun hadde full tillit til alle involverte både i svangerskapet, under fødselen og etterpå.

Det er både viktig og bra med tillit til hjelperne. Men det er like viktig med tillit til seg selv. Og å vite at der de eksterne hjelperne er eksperter på svangerskap, fødsel og barseltid generelt, der er du DEN ENESTE eksperten på DEG. Kun du vet hva du trenger for å føle deg trygg og ivaretatt. Ved å tilegne deg mer fagkunnskap vil du lettere se hva du trenger til enhver tid gjennom både svangerskapet, fødselen og i barseltida.

Tilbake til Stine. Da hun søkte informasjon og råd hos jordmoren hun gikk til i oppfølgingen, fikk hun ikke de utdypende svarene hun hadde behov for.

Derfor tok hun kontakt med meg.

Hennes forrige svangerskap forløp normalt. Men når hun kom til termin og ytterligere en uke forbi termin så ville legen på sykehuset planlegge igangsetting av fødsel. Hun argumenterte med at det var best for babyen og hintet til at dette vel også var bra for Stine? Hun hadde vel lyst til å «bli ferdig»?

Igangsettingen av fødselen førte ikke til fødselsstart som var målet. Derimot ble babyen stresset og det hele endte med et keisersnitt.

Keisersnitt som enderesultat av en igangsetting er ikke overraskende for helsepersonell. Det er en «kalkulert risiko». Ikke desto mindre var dette noe Stine ikke var blitt informert om at kunne skje. Hun var rett og slett helt uforberedt på at hennes fødsel kunne ende i keisersnitt.

For Stine ble mangelen på denne informasjonen det store traumet. Objektivt og fysisk gikk fødselen bra. Keisersnittet var vellykket! Mor og barn lever!

Stine skammet seg lenge for at hun ikke hadde forstått at hennes fødsel kunne ende i keisersnitt. Hun skammet seg fordi hun følte seg traumatisert selv om det hadde gått bra.

Så, sakte, men sikkert endret følelsene seg; Det var ikke hun som var skyld i hvordan fødselen endte. Det var ikke feil å føle sorg og tap over en fødsel som ikke gikk som hun hadde tenkt og ønsket seg. Det var ikke nok at alt gikk bra til slutt.

Det ble aldri lagt til rette for at hun kunne velge annerledes, at hun kunne være med å bestemme over egen fødsel og egen kropp. Det ble aldri engang vurdert at HUN, kvinnen som eide fødselen, kunne få ta del i avgjørelsene som ble tatt rundt henne og hennes fødsel.

Denne gangen ville hun det annerledes. Hun ville gjøre alt som stod i hennes makt for å føde naturlig, på kroppens premisser. Hun hadde to gode og lange samtaler med meg der hun fikk bekreftet det hun har tenkt i disse siste årene. Jeg støttet henne i hennes tanker og ønsker om hvordan hun ville gå fram denne gangen dersom det ble aktuelt med igangsetting på grunn av overtidig svangerskap uten andre indikasjoner.

Denne gangen er hun fullt ut informert om fordeler, ulemper og risiko ved induksjon og ved å vente på spontan fødsel. Det meste har hun lest seg til selv. Det hun aller mest trengte nå, var noen som støttet henne, lyttet og eventuelt kom med tilleggsinformasjon

Terminen kom og gikk. Det ble avtalt 41 ukers kontroll på sykehuset (7 -9 dager etter termin) Deretter er det anbefalt igangsetting av fødsel innen uke 42+0/2

Stine er godt forberedt og argumenterer for viktigheten av å ikke medikamentelt indusere en fødsel etter tidligere keisersnitt. Hun vet hvor uheldig det kan være å trenge epidural og oxytocindrypp.

Hun ønsker derfor bevegelsesfrihet og bruk av badekar som smertelindring samt intermitterende lytting i stedet for å bli lenket til sengen med kontinuerlig overvåking.

Men først av alt så var det jo viktig å gå spontant i fødsel.

Mandag, 9 dager over termin, er hun på kontroll hos jordmor på sykehuset. Det første hun får hun høre da er «Ja, til onsdag er det deadline!» DET er en setning som ihvertfall ikke stimulerer til ro, trygghet og optimal oxytocinproduksjon.

Hun ringer meg etter denne samtalen og tar til seg det jeg sier: «Tenk at det er LENGE til onsdag. To hele dager. Masse kan skje på disse to dagene. Lev i nuet, gjør det du føler gir deg mest ro og velvære og ikke tenkt fremover» På denne måten klarte Stine å fokusere på det som var viktig for henne og la vær å grue seg til onsdag.

Onsdag og 11 dager over termin har hun fremdeles ikke gått i fødsel. Legen som møter henne på sykehuset er vennlig og imøtekommende og har stor forståelse for Stines faglige og personlige argumenter. Etter samtalen benytter Stine seg av tilbudet om å ringe meg og diskutere informasjonen og forslagene til hva som videre skal gjøres, med meg.

Det var veldig viktig for henne å ikke føle seg presset til avgjørelser. Det å ta «time out» og kunne rådføre seg med noen andre, var derfor gull verdt for henne. Da alt er fint med både babyen og Stine, blir de enige om å avvente en induksjon, Stine reiser hjem og de avtaler ny kontroll om ytterligere 2 dager.

Det er nå gått 13 dager over termin. Det er fredag. Stine kjenner at det nærmer seg. Disse dagen hun har «kjøpt seg» gjennom kunnskap og klare ønsker for seg selv og babyen, har vært utrolig viktige! Babyen har det fint i magen og gjør Stine trygg på at hun velger rett. Undersøkelser viser også at det modnes. Det er fremdeles ingen rier å snakke om, men en del tak og mens-murring. Hun reiser hjem sammen med sin partner og de har noen fine dager før neste sjekk som er søndag

Søndag morgen takker hun ja til at det settes inn et vaginalkateter. Etter 24 timer har enda ikke kateteret falt ut. Stine ønsker i utgangspunktet å vente i ytterligere et døgn, men etter at de har diskuter litt, takker hun ja til modningspille. Deretter går det fort. De første sterke riene kjenner hun rundt klokka 17 på dag 16 etter termin. 2 timer etterpå føder hun sin sønn. Hun beskriver fødselen som sin «drømmefødsel» Hun kjenner i ettertid en enorm mestringsfølelse og kan peke på støtte, medbestemmelse, å bli hørt, møtt og respektert slik at hun fikk bruke den tiden hun visste var viktig, som hovedgrunnene til at dette ble den gode opplevelsen hun hadde ønsket seg.

Anna Bjuelkefelt, The positive birth calendar

Du födde detta barn

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Hej alla!

Jag heter Anna Bjelkefelt. Jag arbetar som doula och med mycket annat som har med födande att göra. Min drivkraft att stärka födande har växt och stärkts mycket under de senaste fem åren. Jag har kommit att fokusera på självbestämmanderätt, om jag väljer ett beskrivande, sammanfattande ord. Du som födande har rätt att få information och fatta beslut som passar dig som gravid och födande kvinna och blivande mamma.

Doula

Att stödja en kvinna som föder är en upplevelse på så många plan. Därför kan man säga att doulayrket är delvis självuppfyllande. Som doula är jag inte bara där med mitt lugn, jag försöker också alltid närvara 100% mentalt. Att läsa av kvinnan, förstå var hon befinner sig och behöver är egentligen ingenting man kan lära sig under en utbildning. Du behöver vara där, se det om och om igen för att successivt bygga upp en tillit till att det du ser och läser av stämmer överens med det kvinnan uttrycker kroppsligen och verbalt. Eftersom varje kvinna är unik är varje födsel också det.

Den oändliga nyfikenhet jag känner inför att se en kvinna föda i all sin kraft driver mig att bidra fullt ut varje gång en familj föds.

Anna Bjuelkefelt, The positive birth calendar

Föda

En värk, en våg, en stark kraft. Du klarar det. Din kropp är skapt för att föda just ditt barn. Ibland kan ditt psyke stå i vägen men du hittar tillbaka om du får rätt stöd. Kraften som rusar igenom dig är ditt barn. Kraften som mullrar är styrkan du bär inom dig. Kraften som kommer och går är din livmoder. Den är kroppens starkaste muskel som masserar ditt barn neråt och ut så att du får träffa hen.

Du klarar vad som helst i 60 sekunder. Du måste lita på det. Du kan lita på det. Använd dina medmänniskor, din partner, de som stärker dig att tro på din process. Det är inte ”du och din kropp”, det är du, hela du. Som föder ett barn och som föds till mamma.

Den gyllene timmen

Den här timmen är er. Och alla de kommande timmarna, dagarna, veckorna, månaderna och åren. Men ta extra vara på den första timmen om det går. Pusta ut, skratta, gråt, vila. Möt ditt barns blick och se vem det är som har kommit till dig. Lukta, känn värmen, kladdet, andetagen. Stryk över ryggen, undersök de små fingrarna, de långa naglarna som nyfödda brukar ha. Låt barnet bekanta sig med livet utanför dig. Hen känner igen din röst och dina hjärtslag. Dina mörknade vårtgårdar kommer att leda ditt barn till sin första måltid. De små fötterna kommer att börja trampa på din mage. Det är för att din livmoder ska dra ihop sig, samtidigt som hen tar sig upp till maten. Tillåt detta att ske, tillåt dig att känna dig fantastisk. Du födde detta barn. Barnet är kommet från dig och du födde det. Du har fötts till mamma och livet kommer aldrig mer bli detsamma.