Tulpanernas kronblad har redan börjat lossna. Hela trädgården laddar nu för juni och jag undrar ännu en gång – vart tar maj vägen? Min mamma som nyss gått i pension berättade för mig att årets maj kanske var hennes bästa någonsin. Alltså trots Covid-19. Just för att hon har sluppit majhetsen och stressen som har plågat henne varje år när hon har arbetat. Det säger ganska mycket tycker jag. Och för varje år tänker jag någon gång i början av året att det HÄR våren ska det bli annorlunda, den HÄR våren ska jag ta det lite lugnare och bara gå och påta i trädgården hela maj…
Sen säger det bara sviss. Och plötsligt är maj borta. I trädgården finns det nu en massa halvfärdiga projekt och hemmet ser fortfarande ut som om det befinner sig i något av 10 utvecklingsstadier. Listan på saker att bocka av är lång.Att barnen snart ska ha sommarlov ser jag fram emot med en viss skräckblandad förtjusning. Du som är förälder vet.
Ändå har jag fullt av storslagna planer. Jag verkar vara svår att hejda på den punkten. Den här bloggen tycker jag till exempel har tagit sig på ett fint sätt under våren och jag är väldigt förtjust i de inlägg som jag har skrivit ihop med er, mina följare. Du som inte redan har läst dem, missa inte de här: Ocensurerat om krystfasen och Vad är grejen med att föda i vatten-om vattenförlossningar i Sverige
Jag vill skriva fler sådana inlägg eftersom jag tycker att det uppstod något där, när jag använder min berättarröst ihop med era berättelser. Och du som inte har hittat till mitt instagram än, kom dit också! Jag finns här @fodamedstod Instagram är väldigt relationsskapande och jag har faktiskt fått vänner som betyder mycket för mig via den plattformen. Sen har jag ett gäng digitala vänner som jag aldrig träffat IRL men som jag ändå bollar viktiga saker ihop med. Det är ett community helt enkelt, och tjusningen med Instagram storys är att det går att berätta saker på ett väldigt lättillgängligt sätt. Så jag kommer fortsätta skapa små storys för att kunna nå ut till fler. Missa inte de storys som redan ligger i mina sparade höjdpunkter.
Min plan är att satsa mer på bloggen men även på instagram framöver. Det som jag gör här känns för viktigt för att slarva bort och jag tycker det är SÅ vansinnigt roligt. Samtidigt som det är ett arbete som just nu går väldigt bra att kombinera med min storfamilj. Men nu måste jag åka och göra ärenden. Medan jag köper ingredienser till dagens bjudmiddag, går till en optiker för att få nya glasögon och försöker få ihop alla mina lösa jobbtrådar så smälter maj bort som en marängsviss i solsken. Men god var den.
Mitt blogginlägg om krystfasen träffade verkligen en nerv. Jag fick väldigt fin respons på det och nu slår det mig att det kanske inte finns så många inifrån-skildringar av denna känsliga fas av förlossningen. Själv bemödade jag mig om att lyfta flera olika berättelser om krystande så att det skulle bli mångfacetterat och komplext. Men det var också viktigt för mig att tydliggöra skillnaden mellan spontan krystning på egna impulser och den forcerade krystningen. Samt att få fram hur viktigt samspelet mellan den födande och barnmorskan är. Min egen upplevelse är att födande ofta är väldigt lyhörda och följsamma gentemot barnmorskan i ett förlossningsrum, ibland till och med för bra. Barnmorskor är inte alltid lika följsamma och lyhörda tillbaka.
Idag vet jag att födande kvinnor själva besitter den största kompetensen om sitt födande. Ofta utan att veta om det. Så om man som jag vill bli riktigt duktig och lära sig mycket om födandets komplexa väsen, ja då måste man öva upp sin känslighet, helt enkelt träna på att lyssna in gravida och födande kvinnor. Det gör man enklast genom att lära känna den som ska föda innan förlossningen. Sen är kontinuerlig närvaro och stöd i förlossningsrummet ett måste för att kunna uppfatta alla nyanser under själva förlossningsprocessen. Tyvärr är det ju snudd på omöjligt för barnmorskor i dagens pressade förlossningsvård och därför är det inte heller så lätt att öva upp sin stödförmågaidag.
Inför arbetet med blogginlägget om krystfasen fick jag två berättelser skickade till mig om kvinnor som fött barn och blivit traumatiserade under krystfasen. Det gjorde ont i mig att läsa och jag visste inte riktigt var jag skulle placera dessa berättelser. För jag vill ju inte bidra till att skrämma upp gravida. Jag vill inte heller måla upp en onyanserad bild av barnmorskor som inte lyssnar på födande. Så jag valde att inte ha med de här berättelserna i det ursprungliga blogginlägget. Men det kändes också fel att inte låta era röster få höras! För jag vill inte entydigt sopa de negativa berättelserna under mattan.
Så jag publicerar dem här istället. Ni får ert eget inlägg. Och om du har upplevt något liknande så hoppas jag att du ger återkoppling till de som var med dig under förlossningen. För såhär ska det inte gå till.
Malins berättelse
Min krystfas var hemsk, stressande och kaotisk. Började med att jag blev lämnad ensam med orden, du kan börja krysta själv, och när jag frågade om tydligare instruktioner, sa sköterskan, det är lite som att bajsa.. Fick skäll varje gång jag vrålade mig igenom en krystningen för att jag slösade på kraften. Jag fick även värkstimulerande, och mitt i allt började den larma om att det var luft i slangen. Panik utbröt, ingen pratade med mig om vad som hände. Det slets i slangen och sköterskan skrek, det kan inte stämma, det kan inte stämma. När den faran var över, fortsatte dom prata över huvudet på mig, säga att dom inte trodde jag skulle orka, sköterskan började hänga sig över min mage och trycka med hela sin tyngd, trots att det inte fanns någon anledning att stressa på det hela, det var fruktansvärt. Tillslut frågade jag om det var långt kvar och fick ett barskt svar av barnmorskan: Det är ju upp till dig, det är ju du som föder. Jag vill aldrig föda på sjukhus igen.
Idas berättelse
Jag var jätterädd inför förlossningen så jag förberedde mej genom att läsa mycket om att föda barn. Läste också ”föda utan rädsla” och gick också online-kursen. Det hjälpte mej jättemycket och trots en lång och utdragen förlossning så kände jag mej inte rädd. Tills krystfasen… då tappade jag det totalt. Trycket, smärtan och känslan av att det här går inte fick mej att bli panikslagen. Och jag fick noll stöd och hjälp av barnmorskan. Vet inte om hon kanske inte förstod hur rädd jag var? Men hon stod med ryggen mot mej och höll på med datorn och svarade lite frånvarande när jag försökte förmedla hur obehagligt det var. Usch jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Är rejält traumatiserad av det och kommer behöva bearbeta den delen av förlossningen om jag någonsin ska våga föda barn igen. När barnmorskan väl hjälpte mej så fick jag typ skäll för att jag inte vågade krysta genom hela värken. (Det var säkert inte menat som kritik men i mitt sköra tillstånd så uppfattade jag det som väldigt negativt och att jag var ”dålig” på att föda barn.)
Tack för att ni delar med er av de här berättelserna. Jag önskar att ingen ska behöva känna så som ni gör efter sin förlossning! Det ni beskriver är känslomässiga förlossningsskador, och de är precis lika viktiga som de fysiska förlossningsskadorna. Vi har inte riktigt börjat prata om de känslomässiga förlossningsskadorna än – men det kommer. Och att lyfta era berättelser är ett viktigt första steg. För era berättelser illustrerar hur viktigt det är med en lyhördet inför födande kvinnors olika behov.
Igår, fredag, var en sån där dag som jag längtat efter utan att veta om det. Solen och värmen svepte med sig en del av min Coronaångest och i några timmar var jag bara i nuet. Alltså i känslan av att allt är möjligt och att ingenting är överhängande och farligt. Jag och Stefan påtade några timmar i trädgården härhemma, hällde gödsel på rabatterna, klippte gräset och fäste upp några grenar till rosenbuskarna medan barnen hoppade på grannens studsmatta. Sen åkte vi ut till mina föräldrar. Och deras trädgård slår ju vår egen. Alltid. Så är det bara.
Maj är nog min favoritmånad ändå. Det finns så mycket förväntan i luften, som om hela trädgården kraftsamlar och förbereder sig för juni.
Mamma har sparat en hel tårtbit av gräsmattan där ängsblommor ska få blomma fritt! Just nu blommar det fullt av gullvivor och förgätmigej på ängen.
Vi blev bjudna på morfars hemlagade bullar med äppelkompott i och två plåtar gick åt i ett nafs.
Sen åt vi middag på verandan tills det blev kyligt och barnen började tjafsa med varann. Då var det dags att åka hem igen. Men åh vilken dag!
Just nu vet vi inte om vi kommer iväg på vår semesterresa i sommar, men med en trädgård att påta i och en familj som man håller kär så gör det ju inte SÅ mycket.
Det finns så mycket kraft i en kvinnokropp. Kvinnor kan nämligen krysta ut barn. Ibland är det svårt att begripa sig på hur det egentligen går till. Men det går oftast alldeles utmärkt om rätt förutsättningar bjuds! Twisten med barnafödandet är att det finns en inbyggd paradox som innebär att du både kommer vara som mest stark och som mest sårbar. Krystfasen är kanske den ultimata överlämningen till krafter som ibland kan vara svåra att förstå sig på. Det är en delikat och känslig fas av hela förlossningen. Ord som sägs under ett krystskede kan leva i årtionden. Under min första förlossning sa barnmorskan att jag skulle ta i för ”KUNG OCH FOSTERLAND”. Jag undrar fortfarande varför jag skulle ta i för just kung och fosterland.
Krystvärkar kan upplevas som en kroppens tsunami, något som det inte går att värja sig emot och som man bara måste följa med i. Det kan vara befriande att efter ett utmanande öppningsskede äntligen få ge sig hän och KRYSTA. Men kraften i krystreflexen kan också väcka rädslor och det enorma trycket bakåt mot ändtarmen kan kännas lite för mäktigt. Det finns också en hel del sexuell energi inbäddad i krystfasen. Gutturala ljud, stönanden, att vara i sin egen bubbla, att vara i kroppen i ett brinnande nu. Och precis som det ibland kan vara svårt att hitta sin egen kåthet så kan det vara svårt att ”hitta” sina egna krystvärkar. Just det där att hitta in i kroppen går oftast lättare om du känner dig helt trygg och säker med de personer som är runt din födande kropp.
Att bli regisserad under krystfasen, alltså att få uppmaningar om vad man ska göra, typ – håll andan, hakan i bröstet, tryck på, tryck på, tryck på, det kan kännas ungefär lika sexigt som att försöka ha sex samtidigt som någon står med en dirigentpinne och håller takten. Särskilt om man har hittat in i sitt eget kryst och inte känner för att ha någon hejarklack som ivrigt hejar på bredvid.
Men ibland, kanske särskilt om förlossningen drar ut på tiden och de där krystimpulserna aldrig riktigt infinner sig, ja då kan det ju upplevas som en befrielse om barnmorskan går in och ”tar över” och berättar för dig hur hen tycker att du ska göra. Det finns helt enkelt inga givna svar. Vad som är rätt varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas.
Att krysta på egna eller andras villkor
När förlossningen går framåt och barnet mår bra så finns det inte någon anledning för någon utomstående att gå in och regissera krystfasen. Ändå är det ganska vanligt att det blir just så i dagens förlossningsvård. Stress, överdriven ängslan, oro, rädslor och förvirring tar kanske plats lite för ofta under en krystfas eller ett utdrivningsskede, även då allt förlöper helt normalt. Det är nog mänskligt, men synd. Barnmorskor får lära sig att det är viktigt med uppsikt över mellangården under krystningen för att undvika bristning, samt att kommunikationen med dig som föder är viktig. Men det är inte samma sak som att du ska föda i den ställning barnmorskan vill eller krysta på barnmorskans uppmaning. Uppsikt över mellangården har man i princip i alla förlossningsställningar förutom huksittande. Kommunikation med dig som föder innebär kanske framförallt att jag som barnmorska ska vara följsam och lyhörd för vad just du behöver.
Kommunikation kan vara att hålla tyst, värna just ditt utrymme och möta din blick på ett bekräftande sätt efter en krystvärk.
Här är några röster om hur olika krystfaser har upplevts:
”Har bara upplevt oforcerade krystningar helt efter min egen kropp, omedicinerat, tack vare hemförlossningar. Kroppen krystar liksom till extra mycket i slutet av värken. Man måste inte ”kunna” någonting, kroppen krystar ju helt av sig självt. (Enda saken som är bra att veta eller bli påmind om är att man kan försöka att inte krysta med under de sista värkarna, OM DET GÅR. Det var så jag märkte att det var krystdags båda gångerna, att kroppen helt enkelt började krysta. Inga vaginala undersökningar eller någon utifrån som sa åt mig att det var dags eller inte dags. ”
”Åh under min krystfas så ville jag instinktivt ta upp hakan (räta upp och ”titta uppåt”), kände att jag öppnade mig mentalt då typ. Varje gång jag gjorde det så sa både barnmorska och undersköterska bestämt NER MED HAKAN, igen och igen och igen. Jag blev så trött och så ledsen att de hela tiden sa emot vad min kropp berättade för mig att jag skulle göra. Blev också rädd att det var farligt, eftersom de sa till igen och igen och igen. 😔”
”När mitt andra barn föddes hetsade barnmorskan mig något otroligt. ”Tryck på tryck på!” ”Våga trycka!” ”Håll ut” ”lite till lite till” osv. Trots att hela födseln tog 3.5 timmar och krystfasen varade 10 minuter. Inga tecken till stress för barnet innan dess men ut kom en bebis som inte kom igång med andningen, behöver klippas navelsträng efter en minut och springa till barnbordet. Jag är övertygad om att det hetsiga utdrivandet inte var bra för mitt barn. När jag sedan födde mitt tredje barn bad jag om oforcerad krystning. Barnmorskan fanns nära mig men sa i princip ingenting. Bara när barnet stod i genomskärning sa hon att jag skulle andas och inte trycka på. Jag andades ut barnet och lät livmodern sköta krystandet. Det var en helt annan upplevelse och bebisen mådde fint! Jag har sett en hel del av båda varianterna som barnmorskestudent, men helt klart mer forcerade krystningar än oforcerade. Forcerade i olika grad också såklart. Men sällan helt oforcerat.” Linda
”Min krystfas var spontan, jag var helt guidad av min intuition. Men det var extremt kraftfullt och jag krystade 2-4 gånger per värk med all min kraft. Jag stod på alla fyra, även det var det min intuition som sa till mig. Det var det enda som var bekvämt. Personalen var jättebra och påminde mig om att andas, de la sig inte alls i hur jag skulle krysta eller när. Den enda gången var när huvudet var på väg i genomskärning, då bad de mig ta det lite försiktigt. Bebisen föddes efter 50 min krystfas på två värkar. Nu i efterhand, barnet är 14 månader, kan jag faktiskt känna att jag inte hade behövt ”ta i” så hårt. Jag tror att det hade kunnat vara lite mjukare, men samtidigt var det kroppen som styrde och jag följde med. Väldigt kraftfullt och empowering men också så tufft. ” Moa
Att krysta spontant på egna impulser
Oftast börjar det med en kraftfull värk som kommer och sen utmynnar i en reflex som gör att du vill hjälpa till att trycka på med bukmusklerna mot slutet av värken. Spontan och oforcerad krystning är därför sällan att utnyttja hela värken till att trycka på. Jämför med hur det är att gå på toaletten och bajsa. Sitter du och håller andan och tar i för all kraft så fort du känner att du är lite bajsnödig? Eller är det snarare så att det kommer plötsliga impulser att vilja hjälpa till och trycka på när du har varit nödig ett tag? Att vara rörlig och kunna variera ställningar under krystfasen är bra. Tänk på din bäckenbotten som ett dragspel. Slidan består av både muskler och veckad slemhinna som kan tänjas ut och omforma sig runt barnet. För vävnaden är det bara bra att det tar lite tid. Ett dragspel är en bra liknelse eftersom den säger någonting dels om att vävnaden kan tänja sig men också om att krystningen är rörelse. Barnet rör sig, vävnaden omformar sig och DU rör dig. Flexibla upprätta ställningar är därför ofta att föredra under krystfasen. Oflexibla ställningar där du låser fast ditt bäcken mot underlaget är inte riktigt lika gynnsamma. Gynläge är kanske den sämsta ställningen eftersom den är så oflexibel – det är att både fixera bäckenet på ett ställe och spänna upp vävnaden i mellangården som ett tält med tältpinnar åt vardera håll.
Födde mitt andra barn i mars (utan bedövning) och blev förvirrad under krystfasen. När jag skulle krysta enligt barnmorskan kände jag ingen ”krystvärk” utan fick ta i för kung och fosterland ändå. Förstod inte vad som hände och undrade varför kroppen inte sa åt mig att krysta. Får en aha-upplevelse nu. Krystandet ville komma i slutet av värken ju! Inte i början!
”Min krystningsfas var det bästa med hela förlossningen. Efter en ca 18 timmar lång sjukhusprocess med många ingrepp och en del vemod kände jag mig stark och som att jag visste precis vad jag skulle göra. Min doula och barnmorska visste att jag ville ha det oforcerat och så blev det och jag andades i princip ut mitt barn, stående lutandes mot en gåstol. Det var fantastiskt och jag var så obeskrivligt lycklig när jag fick mitt barn framskjutsat till mig. Jag hade klarat det! ”
Sara
Den blickan!
Det här upplevde jag verkligen! Alltså att krystandet sker nästan efter värken. Jag jämförde det vid min första förlossning med att vågsurfa: vågen kommer upp bakom en, och om man tajmar att ställa sig upp precis vid rätt tillfälle så får man en skjuts och åker iväg. Ställer man sig för tidigt så välter man, för sent så blir det fjösigt utan kraft. Exakt så är det ju att krysta! Som tur var hade jag en barnmorska som helt litade på min instinkt. ❤️ redan då upplevde jag det också som orgasmiskt. Vid min tredje förlossning (den i vatten!) var varje krystreflex en orgasm. Min vattenförlossning var med ”enbart” lustgas som lindring.
Min första förlossning däremot var långdragen med epidural och värkdropp, men epiduralen hade lossnat före krystfasen började. (Dock var det en sån där eländig historia av krystkänsla och 10 cm öppet men lite kant kvar, i flera timmar… ganska typiskt som Ina May skriver om när man kanske omedvetet håller tillbaka på grund av något…)
Forcerad krystning och levatorpress
Att krysta forcerat är att medvetet använda sig av hela krystvärken för att snabbare försöka ta sig i mål. Alltså, du som föder kan bli uppmanad av barnmorskan att sätta hakan i bröstet, hålla andan och trycka på under hela värken för att försöka få till ett ytterligare buktryck ovanpå det tryck som värken i sig åstadkommer. Forcerad krystning ska användas restriktivt men kan bli nödvändigt vid dessa tillfällen:
Värksvaghet
Tung bedövning som dämpar de egna krystimpulserna
Utebliven progress
Om barnet visar tecken på att inte må bra
Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar inne i vagina för att försöka visa dig var du ska lägga kraften under krystvärken. Levatorpress ska inte användas på rutin och aldrig utan ditt samtycke. Barnmorskan eller läkaren måste alltså först informera dig för att sedan inhämta samtycke innan hen stoppar in sina fingrar i vagina.
Här några röster om guidad eller forcerad krystning:
”Jag upplevde att jag blev tillsagd att trycka och ta i så hårt och länge jag kunde vid varje krystvärk. Jag andades definitivt inte igenom det. Detta tror jag var delvis på grund av att jag upplevde att detta var barnmorskans uppmaning, men även pga dålig information samt fördomar om att man ska göra så vid krystningar. När andra har berättat om sin krystfas så har jag upplevt en kort krystfas som någon eftersträvansvärt och att du är en duktig födande om du krystar ut ditt barn snabbt. Jag fick en 2-gradig bristning.
Inför min andra förlossning har jag gått en profylaxkurs och lärt mig om fördelarna att låta krystfasen få ta tid och att andas sig igenom utdrivningen. Jag har skrivit om detta i mitt förlossningsbrev. Att jag vill låta utdrivningen få vara styrd av mig i första hand.” Helle.
”Guidad krystning och kände inte att jag hade kontroll riktigt.. Barnet blev stressat och slutade i klipp. Bebisen kom ut och andades inte så de fick springa iväg. Tack och lov gick allt bra ändå. Haft problem av klippet efter dock. Efter förlossningen har jag funderat mycket över om allt hade fått ett ”bättre” slut om jag inte hade tagit epidural. Den gjorde så det drog ut på tiden. Sonen hade även bajsat i vattnet och var då stressad under krystfasen. Funderar över om han hade mått bättre och jag sluppit klippet om jag dels skippat epiduralen men även fött i annan ställning än på rygg? Känner att jag nästan blev tvingad att ligga på rygg. Och jag kände inte riktigt när han rörde sig nedåt utan lyssnade mer på barnmorskan när det va dags att krysta och som du även nämner, krystade genom hela värken och höll andan hela tiden.” Lina
”Såg fram emot den vid första förlossningen men fick epidural och kände inte något alls.. satt på en pall och försökte trycka på efter barnmorskans förklaring men det kändes fel och jag upplevde att jag blev snuvad på den där urkraften. Nästa gång hoppas jag på att få följa kroppens signaler! ”Julia
”Jag fick aldrig krystvärkar (förmodligen pga EDA och att barnet inte sjönk ned). Fick prova forcerad krystning med guidning av barnmorskan (barnet kom ned men gled hela tiden tillbaka) och tillslut blev det sugklocka pga hjärtljud som gick ned. Men jag fick fortsätta med forcerade krystningar samtidigt som de drog med sugklocka och jag hade ett väldigt bra samspel med både barnmorska och förlossningsläkare. De instruerade mig på ett sätt som jag verkligen förstod och peppade på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig otroligt stark och upplevde att det var den bästa delen av hela min förlossning. Jag fick också en väldigt bra bedövning. På något sätt fick förlossningsläkaren mig att känna att det var jag som i princip hade gjort hela jobbet med att få ut sonen och att hon inte tagit i nåt alls nästan. Trots att min man senare berättat att hon tagit i, som han uttryckte sig, ”för kung och fosterland!” Rebecka.
Emelies femte förlossning
Nyfödd Ebbe
Nu har jag fött fem barn med olika upplevelser. Men jag tänkte berätta om den sista, nu med Ebbe. Alla andra har gått bra och jag har lyckas lite på kroppen alla gånger. Men nu till Ebbes förlossning. Jag blev igångsatt denna gång på grund av 6 dagar över tiden och min egen önskan eftersom jag haft så snabba förlossningar.
Men önskar att jag inte hade blivit det nu i efterhand men, men. Kroppen var inte alls redo så jag fick värkstimulerande dropp efter de hade tagit hål på hinnorna men Ebbes hjärtljud sjönk så de fick stänga av det helt och vänta in mina egna värkar som äntligen kom igång efter någon timme. Men de resulterade till stormvärkar som gjorde att jag aldrig hann andas igenom dem och jag fick för tidiga krystvärkar trots att jag bara var öppen 4 cm. Blev så frustrerad och arg för jag kände ju att kroppen ville men inget hände så det var på håret att det blev snitt eftersom inget hände. Så efter byte med nattskiftet så såg barnmorskan på mig och sa vänta jag vill känna en sista gång på Emelie. Och då hade jag öppnat mig så snabbt på bara några minuter från 4-10 och då äntligen sa hon ”Emelie här blir de inget snitt utan följ kroppen nu”. Tack och lov så fick jag krysta ut honom! Tre krystvärkar och så kom han ut. Jag hade då haft krystvärkar i en timme utan att få trycka på samt stormvärkar så jag var helt slut. Önskar att jag inte hade valt en igångsättning men samtidigt låg han tokigt i vidöppet så det var nog därför jag fick tidiga krystvärkar.
Vår förlossning var helt underbar och magisk (lugn och trygg med mycket stöd och tillit till kroppen) men det finns två saker som jag i efterhand inte kunnat sluta fundera på och det har gjort mig lite uppgiven.
Fram till krystfasen var vi mest själva på rummet och jag ägde mitt förlopp. Sen när krystfasen drog igång och de stannade på rummet fångade de visserligen lugnet men tyvärr ”tog de över” när jag kommit en bit. Jag upplevde att jag till en början krystade som jag ville genom att låta, andas och låta kroppen styra. Jag stod i olika positioner och det kändes bra. Sen ville de ”för mina vävnaders skull” att jag skulle lägga mig på sidan. Då blev det också så att jag skulle hålla andan och trycka på. Jag upplevde inte att det var lika ”skönt” på sidan men där och då var det inget jag tänkte mer på.
Så det som började som en lugn krystfas där min kropp styrde slutade på sidan i sängen med att de styrde min andning och hur jag skulle trycka på. Eftersom det var första gången jag födde vaginalt var det svårt att veta vad som skulle hända och hur det skulle gå till. Nu i efterhand önskar jag att jag/vi sagt ifrån. Om det blir en nästa gång och om det inte blir en hemförlossning utan på sjukhus kommer jag att vilja vara så ostörd det går.
Det märkliga är att jag inte tror att de ens förstod att de tog över. De verkade vara så vana vid det. Till och med barnmorskestudenten. Säger man dessutom till någon att det är för att skydda ens vävnader är det klart man lyssnar. De sa även ”det är verkligen ovanligt att en förstagångsföderska inte spricker”. Så skevt att normen är att krysta forcerat och att man spricker. Sorgligt!
Mys tredje förlossning
Jag upplevde krystfasen som ganska skön faktiskt. Hade haft ett långt öppningsskede (ca 40 timmar) med mycket värk så när det äntligen var dags kändes det bra liksom. Vi födde hemma och när vår barnmorska dessutom ledde oss ner i vattnet var det som om att allt ändrades. Värken försvann och vi fylldes av lycka. Låter kanske konstigt men det var verkligen skönt att krysta. Vårt tredje barn men första vaginala förlossningen.
Lovisas andra förlossning
Första barnet var det stressigt på förlossningen och de hade inte så mycket tid för oss. Jag fick egna spontana krystvärkar som kom av sig själva, kände hur barnet åkte in och ut, de bad mig krysta/ta i ner med hakan osv på de sista värkarna och det gjorde jävligt ont men gick bra.
Andra barnet, de tog sönder hinnorna för att skynda på processen (tror de gjorde detta för att barnmorskan snart skulle sluta sitt pass, för jag och barnet mådde bra) jag kände inga krystvärkar alls, barnmorskan bad mig krysta, krystade tom utan en värk, fick tillslut krystvärkar och barnet kom snabbt då, fick dock panik när barnet skulle ut för han hann ej åka sådär in och ut – bara ut på en gång. Knep i panik och mitt barn roterade inte för att jag knep, men han kom ut utan några större komplikationer. Jag tycker verkligen de ska sluta lägga sig i och låta kvinnokroppen göra sitt. Om jag går igenom en till förlossning hoppas jag på en hemförlossning eller en ostörd på sjukhuset, och då menar jag verkligen ostörd!
Lauries förlossningar
I gave birth to my first son in March 2016, i had just turned 20 years old. I had a fast, complication-free hospital birth in Mölndal. I laboured for about 6 hours. When the urge to push came i was in a comfortable squatting position on the bed, the midwife saw me push and rushed me on to my back to deliver my baby. It wasnt completely unpleasant but looking back i definitely felt more comfortable and in control in the position i had chosen naturally. I pushed on her command until he was born- i needed 8 stitches afterward.
When i became pregnant with my second child i planned a home birth with Barnmorsketeamet Gbg. The labour was much the same as my first in intensity and timing. After 5 hours of active labour in the pool i began to feel the urge to push – it was the first time during the entire process that i panicked a little. I wondered why Johanna-my midwife- hadn’t instructed me to do anything, instead she watched on peacfully and silenty. I asked her ”what should i do?” she smiled widely and replied with ”you’re doing it!”. The pushing sensation was overwhelming, i didnt need to do anything. I guided my son out myself and needed no stitches afterward.
Jag blev så glad över detta! Vård på rätt vårdnivå är fortfarande väldigt kontroversiellt när det kommer till födande och det förbluffar mig gång på gång. Men nu har barnmorskeförbundet äntligen tagit fram ett policydokument som klargör var barnmorskorna står i frågan om hemförlossningar. Det förändrar kanske inte så mycket just här just nu men är principiellt väldigt viktigt. Jag tänker sammanfatta vad policyn går ut på i det här blogginlägget.
Svenska Barnmorskeförbundet anser att kvinnor som vill föda barn i hemmet med stöd av barnmorska ska erbjudas denna vårdform inom offentlig verksamhet.
Alltså, barnmorskeförbundet anser att kvinnans eget val av vårdnivå och födelseplats ska styra barnmorskans arbete och hur vården organiseras i mycket högre utsträckning än idag.
”Fokus ska ligga på att främja en vård som minskar onödiga medicinska interventioner. Mot bakgrund av den samlade forskningen samt de erfarenheter som gjorts i Stockholm ser inte Svenska Barnmorskeförbundet något skäl att avråda från planerad hemförlossning för friska kvinnor med en normal graviditet och en förväntat normal förlossning förutsatt att det sker en riskbedömning och selektion utifrån kända faktorer som påverkar utfallet vid hemförlossning. Svenska Barnmorskeförbundet vill lyfta fram betydelsen av att skapa en organisation för planerad hemförlossning som tar hänsyn till kvinnors rättigheter att bestämma över sin förlossning samt tillvaratar barnmorskors kompetens att självständigt handlägga den normala förlossningen oavsett förlossningsplats.”
Rätten till säker vård.Hemförlossning ger likvärdig säkerhet som förlossning på sjukhus under förutsättning att hänsyn tas till de principer som lyfts fram ovan.
Principen om vård på rätt nivå är vägledande för hälso- och sjukvården och syftar till att maximera vården för patienten och använda samhällets resurser effektivt. Inom mödra- och förlossningsvården har barnmorskan kompetens att ta hand om kvinnor med normal graviditet och förlossning samt att upptäcka avvikelser från normalt förlopp och därmed tillkalla eller remittera till obstetriker.
Valfrihet och individualiserad vårdeftersträvas inom hälso- och sjukvården. Ett utbud som även innefattar hemfödsel ökar valfriheten och möjligheterna att bedriva personcentrerad vård. Rätten att föda hemma innebär också rätten att göra en egen riskbedömning. I den kan även ingå att hemförlossning minskar risken för kejsarsnitt och sugklocka, både för först- och omföderskor, liksom risken för allvarlig bristning i bäckenbotten och stor blödning hos omföderskor.
De allra flesta som föder barn i Sverige idag använder någon form av medicinsk smärtlindring under förlossningen. Epidural är en bedövning som brukar vara väldigt effektiv framförallt under öppningsskedet – och användningen skjuter i höjden. År 2018 fick 71 % av förstföderskorna i Östergötland epidural under sin vaginala förlossning, och i Gävleborg samma år landade siffran på 68,9 % (socialstyrelsen.se). Alltså nästan hälften av förstföderskorna i hela Sverige, men även fler och fler omföderskor använder epidural under sina förlossningar.
Smärtlindring och smärtupplevelser under vaginala förlossningar är till sin natur mångfacetterat eftersom smärtan i sig inte behöver vara den huvudsakliga ingrediensen i själva upplevelsen av att föda barn. Många av de kvinnor som använt epidural under sina förlossningar har ju inte alls haft positiva upplevelser av födandet, tvärtom. Det kan ju givetvis bero på att något annat saknades! Något som inte hade med själva smärtlindringen att göra. Men under de år som jag själv har arbetat med födande har jag sett ett mönster framträda — nämligen att den medicinska smärtlindringen sällan är det som avgör om förlossningen blir en positiv eller negativ upplevelse. Den röda tråden är istället upplevda känslor av trygghet, frånvaron av stress samt ett förtroende till den egna kroppen och de människor som finns där som stöd runt den egna kroppen. Upplevelsen av att få ett medicinskt såväl som ett professionellt känslomässigt stöd – helt enkelt att bli sedd och respekterad som människa. Och det är här någonstans som vattenfödslar kommer in i bilden.
Frågan om det är naturligt eller inte att föda i vatten tycker jag därför är irrelevant och lite absurd, om man funderar över den i skenet av hur dagens förlossningsvård ser ut. Varför skulle själva fenomenet vattenfödslar behöva passera någon slags ”naturlighetskontroll”? Däremot är det relevant att fråga sig om det kan vara farligt att föda eller födas i vatten.
Vad säger forskningen om vattenförlossningar i Sverige?
Barnmorskan Hanna Ulfsdottir har studerat vattenfödslar i Sverige och jämfört utfall mellan vattenförlossningar och vanliga okomplicerade förlossningar. Hennes forskning visar att kvinnor som föder i vatten löper mindre risk för andra gradens bristning, har kortare förlossningar och färre interventioner, det vill säga ingrepp i förlossningen, än andra kvinnor. Barn som föds under vatten mår lika bra som andra barn. Kvinnorna i studien som hade fött barn i vatten gav högre poäng när de fick skatta sin förlossningsupplevelse. Ulfsdottirs forskning pekar på samma sak som annan internationell forskning inom området, nämligen » För friska kvinnor med normala förlossningsförlopp är det inte farligt att föda i vatten. Det är inte heller farligt för friska barn att födas i vattnet. Tvärtom kan det vara något väldigt positivt som också hjälper till att behålla det normala normalt, till gagn för både mor och barn.
Vattenförlossningar stärker kvinnans egen förmåga i födandet!
Det viktigaste att poängtera är kanske ändå att vattenförlossning är ett sätt att stärka kvinnors egen kompetens och förmåga i födandet. Istället för att upptäcka att man blir ett litet paket av sladdar och pipande apparater, som det ofta blir när man får till exempel en epidural på sjukhus, så kan en vattenförlossning vara dess motsats. Och det är här skillnaden mellan de olika strategierna för att hantera födandet blir så tydlig.
Vattnet berättar nämligen något för alla andra om ditt eget space under förlossningen. Om man vill undersöka dig vaginalt får man be snällt, eller bli våt. Det omslutande vattnet är tryggande och skärmar av, och det boostar ditt eget oxytocin! Det är lättare att vara smidig i vattnet – plötsligt kanske du upptäcker att du kan röra din tunga gravidkropp på ett sätt som du inte gjort på länge. Att byta ställning är därför oftast inget problem och en upprätt födsel kan vara lättare att få till i vatten. Som en bonus är vattnet också smärtlindrande.
Det var under den första vattenförlossningen jag själv var med på som jag förstod precis hur lugnt det kan vara att föda sitt första barn. Ingenting behövde forceras utan barnet föddes mjukt ut i badet i sina hela hinnor! Från sitt nio månader långa vattenbad lyftes han sedan upp av sin mor.
Här några röster om hur det kan vara att föda i vatten:
”Födde min tvåa i vatten! Det var så fint. Som en varm kram runt kroppen. Och privat, vattnet skyddade på flera plan.”
”Jag födde mitt barn hemma i vårt badkar och det var en helt fantastisk förlossning💓Jag kämpade länge ”på land” på bl.a. pilatesboll men när värkarna blev så starka så jag bara ville resa mig och springa ifrån min kropp, la jag mig i badet. Första tiden i badet kändes värkarna lika lite som de jag hade haft på land för flera timmar sedan. 🙏 Smärtan mildrades otroligt mycket och när det väl blev sådär kraftigt som innan så var det bara några värkar kvar innan jag började krysta. Sen var det så skönt med värmen i vattnet och lugnet jag fick/får av vatten, jag kunde vila mot badkarskanten och hämta kraft mellan värkarna. Ett fantastiskt ställe och sätt att föda barn på enligt mig, kan bara instämma att det är flytande oxytocin!”
”Födde min dotter i vatten hemma för två år sedan, så underbart! Precis så som jag hade tänkt mig! Ingen annan rörde henne under öppningsskedet eller vid födseln. Det var jag som tog upp henne ur vattnet. Jag födde henne, så jäkla häftigt!”
Den här fina bildserien är från två födslar, första och andra barnet. Vid första förlossningen användes vattnet framförallt under öppningsskedet men vid den andra förlossningen simmade han ut i vattnet! Det är Aniara Lagergren som själv arbetar som doula via Din gravidcoach. På instagram hittar du henne här: @aniara_doula
Foto: Alice Thies-Lagergren
Vatten som stärker och skyddar muskler
Det varma vattnet ökar genomblödningen i kroppens muskler och livmodern som är just en muskel kan då jobba mer effektivt. Troligtvis är det på grund av den ökade blodfyllnaden i vagina som risken för bristningar i underlivet minskar vid ett framfödande i vatten. Ett vattenbad är alltså lite otippat ett väldigt bra perinealskydd! Som en varm handduk de luxe. Men kanske också för att den stora mängden vatten utövar ett jämnt fördelat mottryck på den vävnad som tänjs ut vid framfödandet. Oftast är vattnet i sig ett mycket bättre perinelaskydd än en barnmorska som står och trycker emot med sin hand utifrån vid framfödandet.
Finns det inga nackdelar med att föda i vatten?
Jo, risken för navelsträngsruptur är förhöjd vid en vattenfödsel. Navelsträngsruptur innebär att navelsträngen går av kort efter framfödandet, då när barnet lyfts ovanför vattenytan. Det är oftast ingen fara alls men om det händer så är det bra om barnmorskan omedelbart klampar av navelsträngen. Det kan kännas viktigt att veta om att det förekommer – så att du kan planera för att ta det lite försiktigt just när barnet lyfts upp ur vattnet.
Det kan också vara jobbigt att bli ombedd att kliva upp ur vattnet om du har trivts där. Plötsligt försvinner det varma, skyddande höljet och det kan kännas kallt och lite naket.
Berättelser om att föda i vatten
Här kommer några korta berättelser från vattenfödslar med tillhörande foton. Jag är så glad över att ha fått tillåtelse att publicera dem här!
Morlins berättelse
Med första barnet, som föddes hemma, hade vi inget badkar och hyrde inte pool, men jag var i duschen en hel timme och det var så skönt, det kändes som 10 minuter. Så när vi flyttade och fick badkar visste jag direkt att nästa förlossning skulle äga rum mycket i badrummet.
Vi planerade för en hemfödsel igen med det andra barnet, men eftersom det inte finns hembarnmorskor här hade vår barnmorska två timmars restid. Bebisen kom dock på mindre än tre timmar, så det blev en oassisterad hemfödsel. Inte mindre fin för det! Jag hade ringt barnmorskan när värkarna satte igång, och ringde igen en timme senare och berättade att jag fortfarande kunde andas igenom värkarna, men att hon kanske ändå skulle göra sig redo, eftersom jag hade ett sådant tryck nedåt. Under den timmen låg jag i badet lite grann, men hade kommit upp för att gå på toa, ringa barnmorskan osv. Strax därpå tilltog värkarna och jag ljudade mig igenom dem, och klev ner i badet igen.
Det var så skönt och så mycket bättre att klara värkarna i värmen och tyngdlösheten. Och då hade vi bara ett vanligt badkar, ingen förlossningspool. Jag kände inne i slidan att barnet hade kommit ned en bra bit längre. Jag sa till sambon att barnet nog kommer innan barnmorskan är framme, men han trodde inte på mig. (Första förlossningen tog 12 timmar, med nästan två timmars krystfas.) Kort därpå började krystvärkarna, och när jag kände igen kunde jag känna livmodertappen, att den var 6 centimeter öppen. Jag kunde känna barnets huvud. Inte bara någonting hårt genom hudlager (livmoderns nedre ”vägg”), utan själva huvudet med hår och allt. Då sa jag att barnet kommer snart. Hela krystskedet varade kanske i 30 – 45 minuter, först det där typiska fram-och-tillbaka, men sedan kände jag hur barnet hade kommit förbi blygdbenet och inte längre åkte tillbaka. Jag låg på rygg i badet och varje krystvärk stötte jag mig upp lite grann, så att bäckenet flöt i vattnet utan kontakt med badkaret, det var väldigt skönt. Huvudet föddes först och kroppen kom på nästa värk. Jag sprack nästan ingenting, bara lite ytlig i slemhinnorna.
Vi väntade sedan på vår barnmorska i soffan. Allt gick bra.
Vattenfödsel på BB Sophia år 2016
Här är tre bilder från en vattenfödsel på BB Sophia strax innan de stängde. Såhär beskriver mamman sin upplevelse:
Helt magiskt. Låg i vattnet från 22-05. Behövde ingen smärtlindring. Första barnet.
Josefins berättelse
Tredje barnet och andra hemförlossningen. Alltid haft långa latensfaser, så lugn som en filbunke ringde jag barnmorskan en aning sent. Sen kom det som en smäll och han föddes i poolen en stund senare, hon hann inte fram, så det var endast jag och min man. Jag tog emot honom själv precis som förra gången vilket är helt fantastiskt. Doulan ramlade in en minut senare och fick höra det första skriket och knäppte sedan dessa bilder.
Josefine är doula och förlossningsfotograf, och hennes instagramkonto hittar du här @doulajos
Sandras berättelse
Jag stod en kort stund i starten av förlossningen i badrummet med öppen mun, avslappnade käkar, hängde med armarna och gungade från sida till sida med varje värk. Mina föräldrar hämtade vårt äldre barn och ganska snabbt kände jag hur värkarna slog över till att bli mer intensiva och jag ville bara ner i vattnet. Förlossningspoolen hade vi inte förberett så i all hast drog jag av mig min sommarklänning och satte mig i badkaret med svanken/ryggen under blandarens forsande, varma vatten -SKÖNT!
Kort efter kom min man som började skölja min rygg med vattenslangen medan badkaret fylldes med vatten som höll om hela mitt underliv och nedre delen av magen. Det var så skönt. När varje värk kom lutade jag mig fram över badkarskanten och lät med mörk röst aaaaa medan min man spolade ryggen. Sen släppte värken, jag lutade mig tillbaka på knä, släppte armar och käkarna och bara andades. Sen kom nästa värk och så fortsatte det tills jag började må illa vilket jag tror var på grund av värmen inne i badrummet. När jag kom upp rev värkarna tag i mig rejält! Nu var jag öppen 8-9 cm och smärtan blev svår att kontrollera. Mina barnmorskor och doulan hade gjort iordning min förlossningspool i vardagsrummet så med pepp av dem kom jag ner i poolen och vatten igen. Där tog jag tre till vidriga värkar innan jag började krysta. Efter 12 minuter tog jag emot vår son själv och tittade upp för första gången under förlossningen och sa ”Jag gjorde det! Jag gjorde det!”️️️️
Sandra Liestad arbetar på Födande kraft som erbjuder doulatjänst samt uthyrning av förlossningspooler: fodandekraft.se eller @fodandekraft
När kan det vara mindre bra med en vattenförlossning?
Om du eller barnet inte är friskt, om graviditeten inte är fullgången eller om det kommer tjockt mekigt fostervatten. Viktigt att tänka på är att omständigheterna i badkarsvattnet så långt det går ska likna omständigheterna som barnet har i fostervattnet. Det innebär kroppstempererat badvatten, ca 37 grader, vid framfödandet. Att bada varmare än så är ofta skönt och går jättebra under öppningsskedet men när barnet är på väg kan man behöva tappa i ett lite kallare vatten.
Sjukhus som idag erbjuder födande kvinnor att föda i vatten
På BB Stockholm, Karolinska Huddinge, Södertälje förlossning, Södersjukhuset, Ystad BB, Östra sjukhuset i Göteborg och i Linköping erbjuds vattenfödslar som ett alternativ. På sjukhuset i Linköping kan man framförallt få föda i vatten om man tar med sig en egen uppblåsbar förlossningspool. Jag kan ha missat något sjukhus som erbjuder födslar i vatten! Så om du är intresserad av en vattenfödsel, se till att efterfråga hur möjligheterna ser ut där just du bor. Vattenfödslar är vanliga vid planerade födslar i hemmet och hembarnmorskor har generellt stor kunskap om att bistå vid vattenfödslar.
Jag fick en fråga eller fundering som har gått och växt i mig.
”Hur stor skillnad är det att föda sitt första barn och de barn som kommer sen om man föder vaginalt? Jag ska föda mitt första barn om några månader och försöker förbereda mig på olika sätt men ibland känns det som att första barnet alltid innebär en jobbig och hemsk upplevelse och sedan har man chans att få en fin upplevelse till nästa barn. Hur kan man tänka kring detta? Dina erfarenheter? Vad är den fysiska skillnaden?”
Det här är så viktigt. För du sätter verkligen fingret på något som jag tror vi behöver prata mer om. Min egen erfarenhet är nog väldigt lik den som ganska många andra har! Det var ett rejält uppvaknande att föda mitt första barn. För jag levde precis som så många andra gör här i väst – i en kultur där födandet är förknippat med något som händer på sjukhus – en värld som är dold för de flesta tills de föder sitt första barn. Lite som att träda in i förvandlingstunneln på Gröna Lund (om det nu fanns en sådan) och komma ut helt förändrad på andra sidan. FÖR många kommer tyvärr ut helt förskräckta på den andra sidan och med en känsla av att inte ha ”klarat av” att föda barn. Att det var värre eller gjorde mer ont än de trodde. Kanske att det inte alls gick framåt på ett sätt som de hade hoppats. Det är för vanligt att komma ut som nybliven förälder med en hop av anklagelser som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Anklagelser som riktas antingen mot den egna kroppen eller mot sjukhuskroppen.
Inför den andra förlossningen är det många som på olika sätt försöker claima sin förlossning, bottna i upplevelsen av hur det egentligen var att föda sitt första barn, som slukar böcker, går en profylaxkurs, kanske betalar för ett stöd de inte upplevde sig ha första gången (kanske anlitar en doula). Det är helt enkelt många som försöker fixa något trasigt inför sin andra förlossning. Inte alla såklart, men för rätt många i vårt samhälle skulle jag säga. Lite för många.
Det är ett strukturellt problem som handlar om flera saker. Dels handlar det om att vi inte värderar själva upplevelsen av födandet (att den i sig kan vara direkt livsavgörande), utan att upplevelsen mer ses som trivia. Alltså – vi ska vara glada om upplevelsen blev bra men inte hänga läpp om upplevelsen blev dålig, eftersom ett friskt barn är det som räknas. Vi saknar också idag en hel del kunskap om själva födandet eftersom födandet i sig har blivit så otroligt medikaliserat. Jag citerar Milli Hill:
”Like death, birth has become something we’ve lost touch with, that no longer takes place in our communities and that we therefore rarely see or hear. Women go to the hospital and come back with a baby, and what happens in the intervening day or two remains a somewhat terrifying mystery.”
På sista tiden har vi börjat prata lite mer om vad som faktiskt händer inne på förlossningsrummen men många förstår ändå inte hur mycket de har möjlighet att påverka inför sin förlossning. Vi är alla invaggade i att det är något som löser sig bara man åker in till sjukhus. Förberedelserna inför förlossningen tenderar därför att få en väldigt praktisk karaktär idag med fokus framförallt på sjukhusrutiner, vad man bör packa i väskan, om man behöver lägga i pengar i p-automaten och hur regelbundna värkarna ska vara innan man får komma in. Hur det fungerar att få en epidural eller vad lustgas egentligen är. Rent medicinskt löser det sig oftast när man åker in till sjukhus – men att föda barn är inte enbart en medicinsk sak.
Riktig kunskap om födandet går därför många helt förbi. Alltså vad som verkligen spelar roll för födandets inneboende dynamik – känslor av trygghet, hormonet oxytocin, platsen, dina relationer, hela den känslomässiga processen som spelar en helt avgörande roll för kroppens egen process. Det är för många i vårt samhälle en stor blind fläck.
Den första förlossningen tar ofta lite längre tid. Kroppens vävnader behöver tid att öppna sig när det är första barnet som ska ut och oftast går det sedan snabbare för kroppen att öppna sig när det är andra barnet som ska ut! Musklerna och vävnaden har redan tänjts ut en gång och det är inte samma motstånd. Men eftersom hormonet oxytocin är så avgörande under en vaginal förlossning så spelar även dina känslor roll. Stark rädsla och stress kan hämma oxytocinfrisättningen.
Bottom line, kunskap är makt. Jättebra att du skaffar dig så mycket kunskap du bara kan inför din första förlossning! Min erfarenhet är att de som inför sin första förlossning verkligen funderar och förbereder sig ett varv extra har bättre förutsättningar och större möjligheter att få en fin förlossning. Jag har varit med på många sådana fina förlossningar! Det behöver absolut inte bli en negativ upplevelse bara för att det är första barnet som ska födas. Lyssna på andras (positiva) berättelser av att föda barn. Fundera över vad som hjälpte dem och försök sedan att hitta dina egna nycklar. Vad gör dig trygg? Vem eller vilka ska få stötta dig genom denna process? En positiv förlossningsupplevelse handlar oftast inte om tur utan om en faktisk kunskap om hur kroppen fungerar under födandet.
Jag vill fortsätta skapa värdefullt innehåll! På medlemsplattformen Bottler community kan du stötta mitt arbete genom att bli månadsgivare.
Relationer tar tid. Det insikten kommer ikapp förr eller senare, att just den där tiden inte kan rationaliseras bort. För ger man inte en relation av sin tid så skrumpnar den ihop förr eller senare. Och har man som jag bildat en stor familj och fött fem barn så ÄR det klokt att prioritera familjelivet och barnen framför att utföra en massa andra stordåd. Det har jag alltid tänkt. Samtidigt som jag har jag haft den här brinnande drivkraften att arbeta med kvinnor och för födandet. Både hands on men även genom att inspirera, engagera och sprida kunskap.
I många år hade jag ork till allt. Min energi var till synes o-ändlig. Sen visade det sig att den inte var det längre. Men jag fortsatte ändå. Ungefär så kan man sammanfatta min resa med skiftjobb inom vården och en familj på tillväxt, som sen byttes ut mot en mer frilansande tillvaro och stor familj i ett stort hus.
Igår när jag läste en intervju med Gunhild Stordalen som själv valt att inte få några barn (just eftersom hon vill lägga sin tid på att förändra världen istället) så slog det mig hur mycket jag egentligen har åstadkommit under de här åren.
”Jag är oändligt imponerad över kvinnor som både gör karriär och är småbarnsmödrar. I den meningen är jag lyckligt lottad som bara har mig själv att tänka på.”
Då tänkte jag att det kanske inte är så konstigt att jag är rätt trött ibland? Inte för att jag är med och förändrar världen men för att jag jobbar engagerat, driver ett företag och är mamma till fem barn. För jag vill verkligen understryka att ekvationen inte går ihop. Egentligen är det inte alls imponerande att brinna i båda ändarna samtidigt, slå knut på sig själv och försöka visa för världen att det omöjliga är möjligt när det inte är det. Snacka om att skapa stress åt sig själv och andra!
Tiden med barnen är kort och det är vansinnigt jobbigt att försöka göra karriär samtidigt. Det ger energi till viss del att göra saker som inte har med barnen och hushållet att göra och som alltid handlar det ju om att hitta den där berömda balansen. Få tillvaron att gå ihop så att den inte bara känns som en enda stretch.
Men om det är något jag faktiskt skulle önska av fler föräldrar så är det att visa att det omöjliga är omöjligt. Att det inte går att ha ett städat hem utan städhjälp, en fantastisk blomstrande karriär och vara en närvarande mamma samtidigt. Jag tänker visa vägen. Den här bloggen till exempel, den tar mycket tid av mig, och jag älskar den. Jag har arbetat med den i tre år och den växer sakta men säkert. Samtidigt har jag inte betraktat tiden jag lägger här som jobbtid utan som någon slags fritid jag egentligen inte har. Nu får det vara slut med det. Den här underbara bloggen är en del av mitt jobb. Precis som mitt instagramkonto. Jag tänker börja värdera tiden jag lägger här på ett helt annat sätt från och med nu. Just för att det inte finns någon gratistid. Gratistiden är ju tid som tas från annat, från mina relationer, från mina barn.
Jag har ett nytt och fantastiskt roligt projekt på gång. Och den här gången tänker jag göra det till en del av mitt jobb från start. Visa andra att ekvationen inte går ihop. Visa att tid som ges bort är tid som tas någonstans ifrån. Mina barn och min familj är viktigast och kommer komma först, alltid. Och med det vill jag rikta en uppmaning till alla andra småbarnsföräldrar – försök inte att slå knut på er själva! För föräldraskapet kommer att ta ut sin rätt förr eller senare. Så, stay close to home. Och ni som kan, välj ett jobb som går att kombinera med små barn. Jag tänker visa vägen.
Tittut!
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
