Privatkurs Föda utan rädsla

Sammanfattning av mitt år 2019!

Privatkurs Föda utan rädsla
Gott nytt år! Foto: Lovisa Engblom

Det är lätt att bli lite matt när man läser en del bloggares årskrönikor där det verkar som om den ena fullträffen efter den andra avlöst varann i ett pärlband av succéer. Spontant så känner jag att 2019 har varit ett rörigt år och att jag är glad att det nu är över. Låter kanske lite trist men jag tror att många barnmorskor med mig kan känna igen sig i en slags professionell vilsenhet. Det är så otroligt svårt att komma åt att bedriva relationsbaserad midwifery – alltså continuity of care och one to one. Det finns många öppningar till att jobba inom centraliserad förlossningsvård, och det har jag också gjort, inhopp här och där. Men för att det ska fungera behöver man stanna på ett ställe och jobba där över en längre tid. Själv har jag kommit till en rätt desillusionerad plats där jag känner att det inte längre är värt mödan. Att jag ger upp. Arbetsvillkoren för barnmorskor har inte blivit bättre på de 10 år som jag har varit barnmorska och det är med en hel del sorg jag kan konstatera att den energi jag hade då – och den förhoppning om att saker faktiskt kunde förändras till det bättre inom en rätt snar framtid – varken energin eller förhoppningarna finns där längre hos mig.

Foto: @monetnicolebirths

Fysiologiska födslar (alltså de där inga interventioner är nödvändiga utan där det handlar om att stödja en naturlig process) är utrotningshotade, och de barnmorskor som har erfarenhet och kunskap om dem är också utrotningshotade. Det är en skrämmande utveckling eftersom förändringen aldrig kan komma från nyutbildade barnmorskor enbart. De seniora, lyhörda barnmorskorna måste statuera goda exempel och vara de förebilder som behövs, även ute i klinik. Men de blir allt färre. Tyvärr utarmas kompetensen idag på många förlossningsavdelningar – och ibland ersätts barnmorskor rakt av av andra professioner, tex av sjuksköterskor. Taskshifting. Själv tror jag det i hög grad beror på att vi inte värderar det känslomässiga arbete som behöver göras i ett förlossningsrum. Födandet är nämligen en process som gynnas av att ett känslomässigt arbete har gjorts och det är bland annat därför som relationsbaserad vård är så outstanding. Som Jonna Bornemark skriver:

”En överdriven pedantisk rationalisering utgår från att allt går att stoppa in i ett antal färdiga boxar, men livet är rörligt, ständigt lite annorlunda och specifikt – och det är just denna känslighet inför det levande som omdömet har, men inte manualen.”

Subjektiva bedömningar kan aldrig ersättas av PM, manualer och stelbenta direktiv som att de alltid ska vara två barnmorskor på slutet i varje förlossningsrum. Vem kan veta på förhand om processen gynnas av att det är två på slutet? Kanske kan det någon gång vara bra med två i början, någon gång bra med två i slutet och någon gång bra med två där i halvlek.

Vi snurrar in oss i konstiga rutiner som det inte finns evidens för men ignorerar i hög grad de saker som det faktiskt FINNS evidens för. Som kontinuerligt stöd och kontinuerlig vård av iallafall en barnmorska. Min barnmorska i Huddinge är dock ett lysande exempel på motsatsen, och det undantag som bekräftar regeln. Jag hoppas innerligt att det blir början på en ny trend i Sverige.

Föda utan rädsla och profylaxkurser

Jag gick Föda utan rädslas instruktörsutbildning under april månad och ångrar det inte en sekund. För Föda utan rädsla bygger på en genuin insikt om födandets inneboende dynamik, uppvärderar kvinnans egen kompetens i födandet och bidrar samtidigt med ett knippe egna strategier att ta till för att hantera födandet. Tillsammans med sjukvården blir det till något helgjutet.

Under Föda utan rädslas instruktörsutbildning

Under hösten intensifierade jag och Eva vårt samarbete och började hålla profylaxkurser i Uppsala. Vi började även snickra ihop vår egen gemensamma hemsida: www.profylaxkurser.se

Märta och Evas ger profylaxkurser
Det här blev vår gemensamma logga!

Till våren kommer vi hålla profylaxkurser både i Uppsala och Västerås – och det är något av det jag verkligen ser fram emot under 2020. Att träffa så många blivande föräldrar är så väldigt roligt! Vi ska även sjösätta vår workshop Aktiv förlossning och spåna vidare på andra samarbeten.

Kreativt skrivande

Märta Cullhed Engblom
Hemma hos min syster

Min syster (som är ett riktigt proffs) och jag har också intensifierat vårt samarbete under året och träffats för att spåna text ihop. En stor del av mitt 2019 har nämligen gått åt till att jobba med text och det ska bli vansinnigt spännande att ta den processen några avgörande steg vidare under 2020.

Mina barn håller på att bli stora!

Snart har vi tre tonåringar i huset och den renovering av huset som skulle ha varit färdig för länge sen drog ut på tiden. Bitvis har det varit rätt ordentligt rörigt hemma och jag har ibland undrat om vi inte tog oss lite vatten över huvudet när vi köpte hus – men efter några turer och en stor dos frustration har alla barnen alldeles snart sina alldeles egna rum. Hurra! We did it. Att hitta ett hus som rymmer så många rum när budgeten inte är obegränsad är lite klurigt, men vi har lyckats. Trädgården är i stort behov av en uppryckning och ett av mina löften inför nästa år är att ägna den lite mer av min kärlek.

Kaprifol

Våra två små en härlig morgon i maj

Att ha fem barn i ett sådant stort ålderspann kan vara lite av en utmaning, mest härligt förstås, men ibland tröttsamt. När de små äntligen har lagt sig måste vi ibland gå upp och hyssja på de stora som lyssnar på alldeles för hög musik i köket.

Det har hänt så mycket under året som gått och det här är mest ett litet axplock av allt. Men något som jag lyckats bättre med år 2019 än år 2018 är faktiskt träningen, för jag har kommit igång med att träna lite mer på riktigt. Mina tafatta försök har bytts ut till lite mer regelbundna vanor, och det är något jag är rätt stolt över! Så planen är såklart att fortsätta på den banan.

För att summera, på ett professionellt plan är jag rätt desillusinerad just nu vad gäller vissa områden som rör min barnmorskeprofession. Men jag kommer inte sluta att jobba och engagera mig för födande kvinnor, för där har jag ju så mycket kunskap. Lyssna förresten gärna på när jag gästade förlossningspodden under året, det var en höjdpunkt!

Gäst hos Förlossningspodden

På ett privat plan ser det ljust ut, mycket ljust. Ett GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla! Så hoppas jag att vi får tillfälle att ses eller höras under det år eller varför inte det decennium som nu kommer – 2020.

Amning som engagerar! De bästa blogginläggen om amning år 2019

Det är helt otroligt att år 2019 snart har passerat. Jag skrev ju nyss en sammanfattning av år 2018 här på bloggen – vad har hänt? Mycket har hänt, och under tiden har ett år till gått. Jag älskar att bloggen lever vidare, och att den får nya läsare hela tiden. Något som jag har lärt mig är att amning är ett ämne som engagerar och de blogginlägg som jag publicerar här om amning – de får nästan alltid stor spridning. Kanske beror det en hel del på att de jag har haft så eminenta amningsgästbloggare? Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och driver bloggen Babybaby.se var först ut här på Föda med stöd år 2019 när hon skrev om att barn inte använder bröstet som ”napp”. För vad kom egentligen först? Bröstet eller nappen? Bröstet såklart.

Paola Oras, som är barnmorska och forskar om amning och hud mot hud har skrivit två gästinlägg här på bloggen i år. Det första inlägget handlade om hur lågt prioriterad amning är som hälsofråga, och att det lämnar fritt spelrum åt barnmatsindustrin. Det är en industri som omsätter hundratals miljarder kronor per år globalt sett, och den är helt okänslig för konjunktursvängningar. Här finns alltså pengar att tjäna! Sedan några decennier går amningen i Sverige ner, och den bristande myndighetsövervakningen av barnmatsindustrin kan vara en av de främsta orsakerna till den låga amningsförekomsten i höginkomstländer.

Hennes andra blogginlägg handlar om hur vi har tagit hand om våra småbarn i Sverige under de senaste 300 åren. Det har förändrats över tid, och de råd som ”experterna” har gett oss under denna tid har också förändrats.

Det som framförallt löper som en röd tråd är att de tar  sin utgångspunkt i teorier, både filosofiska och medicinska, och att de riktar sig mot de folkliga traditionerna och framförallt då mot mamman. Experterna intar en självklar auktoritetsroll trots att deras råd varken var mer vetenskapliga eller mindre vidskepliga än den spädbarnsvård som praktiserades bland folket. Råden var till stor del baserade på just teorier och inte sprungna ur den praktiska verkligheten eller systematiska vetenskapliga studier.

Vill du skriva det bästa blogginlägget om amning år 2020 här på Föda med stöd? Välkommen att maila mig på info@fodamedstod.se

God fortsättning!

Julfint!

Mina föräldrar sparar aldrig på julkrutet, och i år firade vi jul hemma hos dem. Vilken oändlig lyx att bli bjuden på saffransbullar, pepparkakor, fudge, leverpastej och hemgjord sydafrikansk korv. Allt hemgjort förstås, alltid. Själv har jag sänkt ribban några snäpp lite här och lite där, helt enkelt för att orka med allt det andra som kommer med att vara just förälder. Men om det är något jag uppskattar med julen så är det att det kan få vara lite fint. Det är trevligt att få ha det fint runt sig! Känslan av högtidlighet uppskattar jag också, att allt inte bara är en vardagsgråtrist sörja utan att ljusen tänds, julduken lyser röd och hyacinterna doftar gott. För på det hela taget har november och december i år har varit tunga och mörka månader. Fy.

Julböckerna har jag redan satt tänderna i . Och Milli Hills ”Give birth like a feminist” som jag köpte åt mig själv som en tidig julklapp hann jag läsa ut på juldagen. Den behövde jag, och den är så bra (den handlar inte om att feminister föder barn på särskilda sätt utan den handlar om att syna även denna del av vår verklighet med ett par lite starkare och mindre immiga glasögon).

Men just den boken väcker en hel del sorg också som är svår att vifta bort. Jag kan ännu inte sätta ord på den sorgen nu, men att den kommer upp känner jag.

Annars är mellandagarna den oas som jag ska försöka vila i. Igår tog jag en promenad hem från annandagsfirandet i stan (där julgranen hade bytts ut mot en jultall) med Stina Wollters vinterprat i lurarna. Jag uppskattar så hennes reflektioner om den skapande människan. För jag tror att det är just så, att många av oss vuxna bär på ett helt register av kreativitet och skaparlust som alldeles för sällan får komma till uttryck. Vår mellanson fick en stor skaparlåda i julklapp med diverse pennor och målarfärg eftersom han ritar så många bedårande teckningar – och barns ”barnsliga” teckningar beskriver ju ofta verkligheten så på pricken. Hur han sysselsätter sig själv med olika kreativa pyssel är en fröjd att få iaktta.

Tonåringarna slukas så lätt av sina mobiler, och det är inte riktigt samma fröjd att bli vittne till som mamma. Men ett brädspel som gick hem hos tonåringarna (och lockade dem ur mobildvalan) var spelet ”Säg det med andra ord”. Det har vi redan hunnit spela flera gånger under julen – ett hett tips!

Jag ska snart till att sammanfatta året här på bloggen, privat såväl som professionellt. Om det blir innan eller efter nyår vet jag inte än. På söndag styr vi nämligen kosan norrut mot Hälsingland och det blir där vi firar in det nya året i år. Snart 2020, kan man tänka sig.

Hemförlossning

Förnuft och födsel

Av: Jaqueline Vejlstrup

”Hey Jaqueline. Tack snälla för besöket igår. Det var så roligt att träffa dig och få berätta vår historia. Hoppas den kan spridas vitt och brett.

Kära hälsningar från oss”

Detta SMS fick jag i morse av Nora och Bille, en ny familj, som jag har följt genom hela graviditeten men som jag var tvungen att släppa vid graviditetsvecka 41+6, eftersom Nora ännu inte hade kommit igång i spontan födsel då – och enligt våra regionala riktlinjer så fick hon då inte tillåtelse att föda på vår klinik.

Nora har en mycket stark intution som hon litade på från början av graviditeten. Hon tackade nej till den rekommenderade moderkaksbiopsin, efter att man vid ett tidigt ultraljud hittat några misstänkta fynd, bland annat ett kort näsben, och misstankar fanns om att det kunde hänga ihop med ett allvarligt syndrom. Nora ville inte ta risken att få ett missfall i samband med moderkaksbiopsin, och var själv helt övertygad om att barnet var friskt. Samma starka intution ställde sig nu i vägen för en sjukhusfödsel.

Familjen ville inte in till sjukhuset om det inte var något som var på tok. Därför tackade de nej till den rekommenderade övertidskontrollen på sjukhuset med CTG i vecka 41+5, eftersom de hela tiden kände att det var en mycket livlig bebis därinne. Av samma anledning ville de inte sättas igång. De ville inte heller få lite hjälp på traven av mig med hinnsvepning, akupunktur eller rebozo, som jag erbjöd dem vid de tre besök som de gjorde på min klinik från vecka 41+0.

Vid alla dessa besök ville de bara få information, prata och lyssna på sin bebis.

När eftermiddagen vid graviditetsvecka 41+6 kom – och allt hopp om att få föda på kliniken var ute – kontaktade Nora och Bille en privat barnmorska, en som gick med på att bistå familjen i deras starka önskan om att få föda utan onödiga ingrepp i förlossningen …. nu i hemmet!

Det var med nöd och näppe som jag de följande dagarna kunde hålla mig ifrån att ringa och höra hur det gick. Men när det hade gått tre dagar så mottog jag dessa bilder som fullkomligt strålade av lycka.

Nora, Bille och Bob

Nora och Bille födde i vecka 42+3. Hon fick oregelbundna värkar klockan 5 på kvällen. Värkarna tilltog och blev regelbundna vid midnatt. Då kom jordemodern och Nora födde vid klockan 2 på natten. Det var en pojke på 4200 gram, och med en stor och ståtlig näsa!

När moderkakan kom, visade barnmorskan dem att navelsträngen satt ihop med, ja den var insnört med några stora feta blodkärl som fanns i hinnorna. Man kan fundera över vad som hade hänt vid en eventuell igångsättning med hinnsprängning?

Länge leve intitutionen!

Och länge leve de utskällda jordemödrarna som hjälper kvinnor och familjer som på olika grunder faller vid sidan av systemets standardutbud. Hos dem samlas en hemlig men viktig kunskap om födslar, de som genomförs ”emot givna råd”.

Denna kunskap bör komma oss alla till del, födande såväl som förlossningspersonal, och därför har jag lovat Nora och Bille att dela sin berättelse med er.

Om Hanne Kjöller inte står ut med tanken på kvinnor som önskar snitt borde hon kanske skaffa hund

Jag har lite från sidan, och med tilltagande olust, tagit del av den debatt som pågår om förlossningsvården just nu. Det senaste inlägget skrevs av Hanne Kjöller – på DN rasar hon mot kvinnor som önskar kejsarsnitt utan särskilda medicinska skäl. Det som provocerar henne är att kvinnorna själva önskar sig ett annat sätt att föda barn på. För att det är vad de önskar, punkt slut. Hanne Kjöller resonerar som så att rädslan inför en vaginal förlossning inte är motiverad, några timmars plågor får man allt stå ut med, huvudsaken är ju ett friskt barn! Vad är väl en jobbig förlossning i jämförelse med ett helt liv med ett barn? De enda som har något att vara ledsna över på riktigt är kvinnor som förlorar sina barn. Hon raljerar över att kvinnor kan känna sig underlägsna i kontakter med välutbildade läkare:

Hm, verkligen jättekonstigt. Att man som förstföderska inte känner sig 100% kunskapsmässigt jämbördig med någon som har läst läkarlinjen, specialistutbildat sig och förlöst några tusen ungar.

Hanne Kjöllers slutkläm är ett praktexempel på hur föraktfull tonen kan bli gentemot kvinnor som på olika sätt önskar göra anspråk på sina förlossningar:

Tycker man ändå inte att förlossningsplågan står i proportion till glädjen över att få ett barn, bör man kanske fundera på om hund inte är ett bättre alternativ.

Vilken tur att jag precis har öppnat boken Give Birth like a feminist av Milli Hill. Den fungerar nämligen som ett perfekt antidot mot Hanne Kjöllers hånfulla ton. Det första kapitlet handlar om The Birth Room Power Imbalance: Scenen är från 1975. Det är mitt i natten på ett sjukhus, en kvinna vandrar runt på ett sjukhus och letar efter något som har tagits ifrån henne: hennes barn. Det hela börjar vid ankomsten till sjukhuset – den blivande mamman behöver underkasta sig en rad procedurer som alla utförs på rutin, utan att någon frågar henne om lov. Könshåret blir bortrakat, hon får ett lavemang och en spruta med petidin i låret. När barnet väl är ute så tas det ifrån henne – för på natten är det nämligen sköterskorna som tar hand om barnen. Ingen. Som. Frågar. Henne. Om. Lov.

Tack och lov är det inte 1975 längre. Men kvinnor matas fortfarande med att ett friskt barn är det som räknas ( draget till sin spets – det enda som räknas) och att vägen dit är av mer ringa betydelse. Apropå platsbrist och det ständigt återkommande sommarläget i förlossningsvården har jag på fullt allvar fått höra hånfulla kommentarer av personer inom professionen i stil med :

Äh, barnen kommer väl ut ändå.

I diskussioner rörande förlossningsvården, som för övrigt ofta blir väldigt förvirrade och osakliga, trumfar nästan alltid risk för barnet över kvinnors autonomi. Men kvinnor är faktiskt autonoma individer och kvinnor har rätt att göra anspråk på sina förlossningar (vilket inte ska missförstås som rätten att beställa ett kejsarsnitt hux flux). Men kvinnor har rätt att göra sina egna riskbedömningar. Saken är den att många gravida väger in en väldans massa fler variabler än vad professionen gör när de beräknar risk: risken för att inte hinna in till sjukhuset på grund av platsbrist, risken för att kanske bli övergiven och inte få stöd när det kommer behövas som allra mest, risken för att få en allvarlig bristning att leva resten av livet med, risken för att behöva krysta i flera timmar, risken för att få en upplevelse som man inte orkar bära genom resten av livet. Om det bara var några få jobbiga timmar, liknande de man genomlider när kräksjukan härjar hemma, ja då vore väl allting för väl.

Hanne Kjöller blottar sin egen okunskap när hon raljerar över barnafödandet som vore det några oviktiga timmar av plågor liknande dem vid en influensa. Att vara frisk och välmående efter sin förlossning är mycket mer komplext än att se OK ut på utsidan. Jag citerar Milli Hill:

Feeling of trauma, sadness, shame, guilt, powerlessness, violation, and regret pervade the postnatal experience and reach far into the future mental emotional well-being of women, and by default their relationships not just with themselves, but with their partners and children too. Statistics vary, but traumatic birth in the UK alone is estimated to affect nearly one in three woman a year, with many of those going on to develop PTSD.

Varför är det så lätt tillhands för vissa att komma till slutsatsen att kvinnor som står inför att föda barn – och som önskar få göra det på ett sätt som de själva tror blir bäst – mest är besvärliga och bortskämda? Milli Hill ger ett talande exempel när hon beskriver hur Dr Aoife O’Malley som är läkare på en förlossningsklinik i Dublin beskriver kvinnor som gör sina egna förlossningsplaner som ”middle-class birthzillas”.

Du gör just precis samma sak Hanne Kjöller för i din krönika beskriver du kvinnor som ”selfish, opinionated, controlling and difficult”.

Själv tänker jag att det är mer intressant att faktiskt lyssna till hur kvinnans egen riskbedömning ser ut, i ett genuint möte med någon från professionen. Det handlar inte om vem som ska trumfa vems kompetens, det handlar om att det är en kvinna som ska föda sitt barn. Rädslan som många känner inför denna händelse är ofta genuin, är min erfarenhet. Vad är det som gör att ett kejsarsnitt framstår som lösningen? kan lika gärna vara Vad är det som gör att en hemförlossning framstår som lösningen?

Vi som jobbar med födande behöver ödmjuka oss och fråga oss hur vi kan bidra till att kvinnor ska förmås att känna en större tillit och ett förtroende, både till sina egna kroppar, men även till oss som ska bistå under födandet. Då har vi börjat arbetet i rätt ände.

Hemförlossning i Umeå

Cia Sandström är hembarnmorska i Umeå

Foto: Sandra Lundberg, lupinfoto

Gästinlägg av Cia Sandstöm

Att jobba med födande och för att föräldrar och par ska få en positiv förlossningsupplevelse är något som jag brinner för. Jag har arbetat som barnmorska i 15 år på förlossningen i Umeå, de sista åren även som aurorabarnmorska där jag samtalat med kvinnor och män som har förlossningsrädsla. I Umeå finns även ett hemförlossningsteam där jag jobbat under hela min tid som barnmorska. Ungefär 2-5 kvinnor väljer att föda sitt barn i hemmet i Umeå varje år. 

För två år sedan startade jag ett eget företag, Birth In Harmony. Jag utbildade mig både i hur man håller profylaxkurser och i yinyoga/restorativ yoga. I vår började jag få privata förfrågningar om jag kunde bistå vid hemförlossningar i angränsande län. Jag efterforskade vad som krävs av mig för att få göra detta på ett ”lagligt sätt”. Jag började bygga upp en barnmorskeväska med allt som man kan tänka sig behöva för en förlossning. Jag skickade in papper till IVO för att bedriva hälso- och sjukvård och tecknade en privat patientförsäkring. Än så länge är jag helt ensam om detta i norra Sverige men i södra Sverige finns andra barnmorskor som jobbar som jag. Det är skönt att känna att man tillhör ett sammanhang och vet vart man kan vända sig och prata om frågor för oss som arbetar privat med födande. Från första januari tar jag steget fullt ut och tar tjänstledigt för att helt jobba med detta. Jag kommer att erbjuda de tjänster som gravid kan tänkas behöva. Allt från att bistå dig när du föder hemma till att följa med till sjukhuset som extra stöd. Jag kommer att fortsätta med mina profylaxkurser. Mina tjänster tänker jag får utvecklas och följa de behov som finns eller uppstår.

Om att leva sitt barnmorskeri och Birth in harmony

Alla som träffar mig säger att jag lever mitt barnmorskeri, det är mitt största intresse och upptar nästan all min vakna tid. Själv har jag fött två barn för 17 och 20 år sedan och jag skulle ha önskat att jag visste det jag vet idag när jag födde dem, jag skulle varit så trygg.

Födandet påverkar oss stort och jag rekommenderar alla att ta kommandot och inte tro att förlossningen är något som ska lösas av sjukvården. Att föda barn är det enda friska vi gör på sjukhuset. Jag brukar peppa alla par som pratar med mig att se sig själv som hotellgäster istället för patienter. En hotellgäst ställer helt andra och mycket högre krav än en födande vilket i sig ju är helt komplett galet. Kunskap ökar chanserna för en normal förlossning.

Det handlar om att förstå vad som händer i kroppen under födandet

Om man vet hur man kan stödja de fysiologiska funktionerna och vad som händer i kroppen under förlossningen ökar chanserna att förlossningen blir som man önskar. Går man en profylaxkurs hos mig försöker jag förmedla kunskaper både i hur man kan göra för att hantera sina värkar men också kunskap om vad som påverkar födandet. Det är viktigt att komma ihåg att alla rutiner inom förlossningsvården är frivillig för dig som födande. Jag vill uppmuntra alla att begära information om alla procedurer och interventioner som sker under förlossningen för att kunna göra informerade val. Tänk igenom hur du skulle vilja föda och skriv ett förlossningsbrev utifrån det.


Som barnmorska är jag både detektiv och kameleont. Jag försöker ta reda på hur den som föder vill ha det och anpassa mig efter det. Jag använder mina sinnen mycket och det är här som konsten i barnmoskeri ligger. Ofta räcker det bara med att jag tittar och observerar kvinnan för att se vart i förlossningsförloppet hon är. Hur hon rör sig, låter och ser ut säger mycket. Tyvärr håller denna kunskap på att gå förlorad när mina kollegor som jobbar på sjukhuset måste springa emellan många födande och tittar mer på apparater, ex CTG, än människorna. Jag älskar ny kunskap och försöker hela tiden lära mig mer. I Juni ska jag gå en utbildning i Österrike för att bli auktoriserad utbildare för blivande föräldrar i Spinning Babies. Ser otroligt mycket framemot det och är faktiskt lite chockad över hur vi i vården kan så lite om kvinnors bäckenbotten och hur det påverkar hur barnet ställer in sig och roterar ned i bäckenet. Ska blir så spännande att få fördjupa sig i denna kunskap för att sedan kunna dela med mig.

Att föda barn ska framförallt vara en stärkande och unik händelse


Att föda barn är oftast inte ett medicinsk ingrepp utan kan vara en magisk, stärkande och unik händelse. Jag tror på kvinnors kraft. Jag tror att processen har ett syfte att bygga ett starkt kapabelt föräldraskap och jag tror att det måste finnas alternativ till dagens förlossningsvård. Hemförlossningar, barnmorskledda enheter, lättvårdsavdelningar, förlossningsavdelningar för de som behöver högavancerad vård och kejsarsnitt!! Allt borde ingå i den svenska förlossningsvården. Tills dess finns jag och ett fåtal andra eldsjälar för att hjälpa dig att föda på ditt sätt.

Hemförlossning Umeå
Bilderna är från en hemförlossning där jag bistod. Familjen Helena Noren och Thomas Andersson Foto: Sandra Lundberg, lupinfoto


Kreativ arbetsdag med förberedelser inför workshops och profylaxkurser vt 2020

Jag och Eva träffas en gång i månaden för att jobba ihop oss. Själv tycker jag att det är ett såå mysigt och trevligt upplägg. Varannan gång ses vi hemma hos mig och då är det jag som bjuder på lunch och kaffe, och varannan gång tar jag bilen till Evas hus och då är det hon som bjuder på lunch och kaffe. Jag tycker alltid att det är urmysigt att komma hem till Evas hus, få kika på hönsen och bli bjuden på lunch i hennes (deras) 60-talskök. Igår la vi till en fem kilometer lång promenad innan lunchen.

Kreativt julpyssel i stugan

Vi har både kort och långsiktiga planer för vårt samarbete och det är väldigt fint att få spåna på alla de där idéerna som bubblar med någon som har precis samma driv och lust att hitta nya infallsvinklar på saker. Igår planerade vi för det som blir vårt nya koncept för våren 2020 – workshopen Aktiv förlossning. Det är en lite kortare förlossningsförberedande workshop med fokus på just rörelse och aktivitet, och den kommer gå bra att köpa separat eller i paket med profylaxkursen Föda utan rädsla som vi också erbjuder. Läs mer om våra och vårens kurser här: profylaxkurser.se

Trötthet i december

Annars har jag fått känna på decembertröttheten. När mina professionella uppdrag och åtaganden för höstterminen tog slut så kom den plötsligt och drabbade mig. I den tröttheten så känns tillvaron som att försöka dra runt saker i seg kola. Det är ingen rolig känsla direkt men kanske är det inte så konstigt. Jag har jobbat så fokuserat och målmedvetet med några projekt under en längre tid nu och det är möjligt att när saker verkligen börjar ta form såpass att jag slappnar av litegrann – ja då kommer räkningen. Rekylen. Tröttheten.

Vilken tur att jag har semester och ledighet inplanerad i jul. För december (och maj) är ett kraftprov när man har många barn. Det är ett pärlband av julavslutningar, adventsmarknader, luciafiranden – och tomteverkstad. För helt utan julklappar vill mina barn visst inte bli. Men jag lovar, det blir jul i år också. Och ikväll blir det glögg och pepparkakor med barnmorskeförbundet i Uppsala. Vi kanske ses där?

CTG-evidensbaserat?

Guide till CTG – Är CTG under alla förlossningar evidensbaserat? Hur ska CTG användas?

Såhär löd förslaget från en av mina läsare: skriv en text, en sammanställning om varför CTG/ kontinuerlig övervakning INTE är evidensbaserat. Okej, CTG är helt klart ett intressant fenomen och jag håller med om att det är viktigt att ta reda på vad forskningen egentligen säger om hur CTG bör användas under förlossningar.

CTG är en förkortning av cardio toco graphi och innebär registrering av fostrets hjärtverksamhet under förlossningen. Vid en registrering så tittar man på några olika variabler och relaterar dem till livmoderns värkarbete. Till exempel, om fosterljuden går ner med jämna mellanrum är det viktigt att titta på om de går ner under värken eller efter värken. CTG-teknik kan användas på olika sätt, man kan registrera med CTG kontinuerligt under en förlossning, man kan göra en screening på 20 minuter vid ankomst till förlossningen och sedan fortsätta att ”köra kurvor” med jämna mellanrum under hela förlossningen, om allt ser normalt ut på intagningskurvan. CTG-remsan tolkas av en barnmorska eller läkare som bedömer om det är en normal, avvikande eller patologisk registrering. Alternativet till CTG är att lyssna intermittent med tratt eller doptone/doppler. Då går det inte att fånga in alla de variabler som går att läsa av med CTG, man får inte hela kartan utan endast en bit, fostrets basala hjärtrytm just under den stunden då avlyssning sker (antal hjärtslag per minut).

Kvinnor födde barn även innan CTG

CTG-evidensbaserat?
Väldigt få barnmorskor idag har erfarenhet av att handlägga förlossningar utan CTG-registreringar

Det var just så som fosterljud avlyssnades innan CTG-tekniken infördes på bred front på 70 – talet, intermittent (vilket betyder med jämna mellanrum) och med tratt. Men CTG-tekniken kom att revolutionera sättet vi bedriver förlossningsvård på och idag är CTG en helt integrerad del av förlossningsvården. Den information CTG ger oss har på många sätt kommit att bli synonymt med förlossningsvård, och det är nog så att många av oss som har jobbat under denna era i förlossningsvården ser en eller flera CTG-registreringar framför oss när vi hör ordet förlossningsavdelning. CTG har blivit så integrerat och så självklart att det nästan är provocerande att lyfta på locket till hur evidensbaserad denna praktik egentligen är. För något som är så självklart för oss måste ju vara bra och rimligt, och rätt. Något annat känns ju helt otänkbart.

Det som är ganska okontroversiellt att konstatera är att CTG har en väldigt hög sensitivitet, men ett lågt specifikt värde. Alltså, CTG kommer att reagera och visa på ”fara” flera gånger då det inte är någon fara med barnet. CTG ger oss alltså inte all information om hur barnet egentligen mår, men så fort man sätter på en CTG-registrering behöver man förhålla sig till den som om den gav oss all information. Jag behöver alltså alltid reagera på det som registreringen visar ( varför skulle vi annars använda oss av registreringen?). Praxis idag är att om CTG signalerar något försöka ta reda på mer om hur barnet mår, oftast med ett kompletterande skalp-blodprov från barnets huvud. Om CTG är avvikande medan blodprovet från barnets huvud visar ett normalt laktatvärde så är det blodprovet vi går efter just eftersom det har ett mer specifikt värde.

Det övergripande som vi vill ta reda på med dessa metoder är alltså om barnet i livmodern lider av någon form av manifest eller hotande syrebrist under förlossningen.

Men är CTG evidensbaserat och hur bör det användas?

Jag rekommenderar dig som vill fördjupa dig i den forskning som finns om CTG att läsa professor Ulla Waldenströms mycket sakliga genomgång av den evidens som finns på detta område, du hittar den här: bevisadnytta.se

Mycket kortfattat kan man sammanfatta sammanfattningen av den forskning som är gjord på området såhär:

Intagnings-CTG jämfört med intermittent askultation

  • Ökar antalet kejsarsnitt, skalpblodprov och kontinuerliga ctg-registreringar

Kontinuerlig CTG jämfört med intermittent askultation

  • Ingen effekt på barnets överlevnad
  • Minskar risken för nyföddhetskramp hos barnet
  • Antalet kejsarsnitt och instrumentella förlossningar ökar

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering – SBU – betonar att de studier som ligger till grund för deras egen översikt av evidensen på området är av skiftande kvalité och att det därför är svårt att dra säkra slutsatser.

Intagnings- CTG vid lågriskförlossning

Intagnings-CTG jämfört med intermittent avlyssning av lågriskkvinnor, (friska gravida med förväntat normala förlossningar) innebar:

  • 20 % fler kejsarsnitt
  • 30 % fler foster som blir kontinuerligt övervakade eller får genomgå skalpblodprov under förlossningen
  • Ingen skillnad i andelen instrumentella förlossningar
  • Ingen effekt på barnets överlevnad

Det går inte med den forskning som är gjord på användning av CTG inom förlossningsvården att hävda att intagnings-CTG för lågriskgravida eller kontinuerlig CTG under förlossningen är evidensbaserade metoder.

Forskningen pekar på att den metod som användes innan CTG infördes på bred front inom förlossningsvården, alltså intermittent avlyssning av fosterljud med tratt eller doptone troligen inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet. Sedan råder det oenighet kring hur de fördelar och nackdelar som finns med CTG ska vägas samman ( där undvikandet av neonatala kramper hos barnet ställs mot onödiga kejsarsnitt på kvinnor). Avvägningen nytta/risk är inte helt enkel att göra när det gäller CTG och vad evidensen visar.

I Norge, Danmark, Storbritannien, Australien, Kanada och Nya Zealand screenar man idag inte rutinmässigt friska gravida med förväntat normala förlossningar med intagnings-CTG eftersom det inte går att bevisa nyttan med just den rutinen.

Min egen reflektion:

I Sverige idag finns en övertro på nyttan med rutinmässig CTG-registrering under förlossningen, framförallt av friska gravida. Det råder ingen brist på medicinsk teknik och CTG-registreringar inom svensk förlossningsvård, däremot råder det brist på närvarande barnmorskor på många ställen. Men det finns ingenting som bevisar att det är tryggt och säkert att byta ut det professionella stöd som en närvarande barnmorska kan ge mot en kontinuerlig CTG-övervakning.

Referenser:

1. Alfirevic Z, Devane D, Gyte GM, Cuthbert A. Continuous cardiotocography (CTG) as a form of electronic fetal monitoring (EFM) for fetal assessment during labour. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 2: CD006066.

2. Devane D, Lalor JG, Daly S, McGuire W, Cuthbert A, Smith V. Cardiotocography versus intermittent auscultation of fetal heart on admission to labour ward for assessment of fetal wellbeing. The Cochrane database of systematic reviews 2017; 1: CD005122.

SBU.se/sv/publikationer/sbu-kommentar/fosterovervakning-med-kardiotokografi/

Blix E. Intagnings-CTG – synpunkter från andra sidan gränsen. Lakartidningen.se 2018-11-05. 2018.

Yttre palpation, barnmorska

Att kunna ett hantverk där känslor spelar roll

Paus mitt i rusningstrafiken på väg till Stockholm pga signalfel på spåret

December började bra. Vi firade första advent hemma hos mina föräldrar i Vänge och kylan och snön ramade in dagen på ett så romantiskt sätt. Det var verkligen första advent när vi körde hemåt den gnistrande kylslagna kvällen. Och även om vårt eget hem är ganska stökigt just nu (mest hela tiden) så har vi ändå lyckats få upp några adventsstjärnor och två adventsljusstakar. Det behövs inte så värst mycket mer för att man ska komma i stämning.

Igår tog jag tåget till Stockholm och Emma Philipsson aka Förlossningspodden igen. Vi spelade in ett bonusavsnitt för alla de som är med och stöttar podden, alltså till alla patreons. Och jag hade svårt att slita mig från samtalet med Emma för det är liksom något som uppstår där. Det är trots allt ganska få personer som jag kan samtala med om mitt yrke och mina kunskaper på ett så djupgående sätt. Alltså utan att behöva gå i försvar, utan att få alla möjliga rädslor projicerade på mig och utan att behöva möta oförståelse. När jag slipper allt det så kan samtalet bli så mycket mer intressant även för mig, eftersom saker jag säger får resonans. Ni kanske förstår? Det är rätt tillfredsställande att mötas av så mycket kunskap. Så jag åkte hem därifrån och var väldigt glad.

Förlossningspodden är fantastisk och det är helt och hållet Emmas förtjänst.

Uppslag till nya bloggtexter

Jag frågade mina följare på instagram om förslag på saker att skriva om här på bloggen och det kom en hel hop med bra förslag:

  • Fatshaming inom mödra- och förlossningsvård
  • Om EVA-studien, klipp och bristningar
  • En sammanställning om varför CTG och kontinuerlig fosterövervakning inte är evidensbaserad
  • Finns det nackdelar med artificiellt oxytocin?
  • Varför dog så många av att föda barn förr i tiden?
  • Är det livsfarligt att föda barn?
  • Om tidig hemgång efter förlossningen
  • Hur ska vi göra för att det ska bli möjligt att föda hemma utan att betala ur egen ficka?
  • Varför är vi så rädda för att föda hemma?
  • Om sorgen över nedlagd amning

Vilka bra förslag! Jag vill skriva om alltihop. Men det får ta den tid det tar eftersom jag vill bidra med sakliga och reflekterande texter som tillför något nytt, och det kräver sin research. Annars blir det mest tyckande texter.

Här kommer just en sådan, tyckande text:

Yttre palpation, barnmorska
Att kunna ett hantverk
Foto: Lovisa Engblom

Jag älskar att kunna ett hantverk. Men jag blir sorgsen också, för det värderas inte tillräckligt högt. Nej, det behandlas styvmoderligt, som om vi inte behöver göda denna del av oss längre. Det räcker med att slänga till den ett litet avgnagt ben då och då. Tror vi. Som om hantverket inte är modernt längre. Nu finns ju teknik, övervakning, ultraljud, ctg och en massa data som ger oss en väldans massa information. Hela tiden. Och ja, den information du får genom dina händer och genom att vara närvarande. Genom att bara vara där. Inte markera närvaro. Nej, alltså vara närvarande. På riktigt. Den, den har vi slutat värdera. Det försvann nånstans på vägen. För allt går så fort nu. Och det ska göras enligt något som står skrivet i ett dokument nånstans som vi har glömt varför det står skrivet just där. Fast det är evidensbaserat. Japp, allt är evidensbaserat numera. In i minsta detalj. Fast vänta, nej. För informationen på skärmen vet alltid bäst och jag vågar inte lita på mina händer längre. Hur ska jag våga det? För jag vill inte vara den som ska stå där och stå för något jag känt och upplevt, bäst att titta i protokollet ännu en gång. Det säger att du ska göra så även om du känner si.


Det finns ingenstans som jag är så trygg som när jag får lita på det jag känner. När mitt huvud och mina händer får vara i synk med varann. Jag älskar att kunna ett hantverk.