Månad: februari 2018

Trädgränsen

Lämna en kommentar

 

Här går gränsen

Barnmorskeutbildningen.

När vi skulle lära oss att suturera en bristning så kom det två personer från ett företag och höll en workshop för oss. De hade gristungor och suturmaterial med sig. Målet för dagen var att lära sig det absolut mest basala om att sy i vävnad; att hantera nål, sutur och kirurgi – hur man fäster och vilka stygn man kan använda sig av. Själva anatomin fick vi på en annan föreläsning av vår barnmorskelärare. Och det praktiska, helheten –  hur man faktiskt in real life syr ihop en förlossningsskada – det fick vi på den kliniska praktiken.  Att lära sig sy bristningar var något av det mest tillfredsställande på hela utbildningen! Jag har alltid tyckt om att suturera.

Trots att jag var student och relativt okunnig inom området så kunde jag skönja att  det här var ett område där det fanns utrymme för godtycke. En del hade fått lära sig att sy på ”känn”. Vad musklerna hette, deras funktion i bäckenbotten och hur man skulle foga samman allt för bästa slutresultat och funktion fanns det inte alltid kunskap om. Dessutom tickade klockan inne på förlossningsavdelningen – bristningen borde ha varit färdigsydd för en kvart sedan! Det fanns inte så mycket utrymme för finlir. Eva Uustal som är överläkare och expert på förlossningsskador beskriver fenomenet för Nina Van Den Brink i tidningen Fokus:

Eva Uustal drog i några flikar, försökte passa ihop dem. Hon hade aldrig sett något liknande. Som ny ST-läkare på förlossningen på Linköpings universitetssjukhus år 1990 ställdes hon för första gången inför en så kallad sfinkterruptur, en bristning i ändtarmsmuskeln som ibland kan drabba födande kvinnor. Hon hade ingen aning om var musklerna började och slutade. Hon skämdes.
Överläkaren som hade bakjour förklarade i telefon att det inte var några problem, bara att lägga ihop ändarna och lägga 2–8 suturer. Skammen steg. Hon borde verkligen ha kunnat det här.
Hon tryckte ihop så gott hon kunde och började sy, höll masken inför patienten. Och höll tummarna för att det skulle bli bra.

Sedan dess har frågan lyfts i media och vi har haft en debatt om förlossningsskador. År 2014 kom det nationella bristningsregistret och nu finns det en webbaserad bäckenbottenutbildning som är framtagen av barnmorskor och läkare för just barnmorskor och läkare som arbetar med detta. Den finns här → BÄCKENBOTTENUTBILDNING 

Kunskap är verkligen ett bra motgift mot godtycke. Mer kunskap om bäckenbotten hos de som ska åtgärda skador på den kan liksom inte vara fel.  Även om det nog oftare blev mer rätt än fel även innan frågan lyftes. Mannen från företaget som tillhandahöll suturmaterial – han som skulle hålla i workshopen för oss barnmorskestudenter – refererade till det kvinnliga könsorganets början och dess slut som ”trädgränsen”.

Ny sajt för barnmorskor!

Lämna en kommentar


Styrelsen i svenska barnmorskeförbundet har lanserat en en ny sajt BARNMORSKAN.se, och det var en riktigt trevlig överraskning! Utmärkt med ett informativt webbforum på nätet som ett komplement till barnmorskornas tidskrift Jordemodern. Läs gärna Anna Af Ugglas viktiga text  Världens kvinnor behöver kompetenta barnmorskor. Som barnmorska kan man arbeta inom hela det spektra som kvinnans reproduktiva hälsa utgör – från pubertet till klimakteriet. Var man lägger sitt professionella fokus varierar stort och barnmorsketrädet spretar därför åt alla möjliga håll. Man kan jobba kliniskt, välja att forska, bli chef… eller barnmorskedoula. Samtidigt arbetar var tionde utbildad barnmorska med något helt annat  – en del har helt sonika valt att gå tillbaka till sina arbeten som sjuksköterskor. Det är inte alldeles enkelt att vara barnmorska idag och jag håller därför helt med barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg när hon skriver att vi måste hitta nya sätt att samtala med varandra. Förhoppningen är att barnmorskan.se ska bli ett forum på nätet som förenar och skapar engagemang.

Själv har jag ägnat hela helgen åt att städa radhuset inför den fotografering som ska äga rum idag. Jag som hade hoppats på åtminstone någon ledig timme över att författa ett blogginlägg på, men inte då; det tog varenda ledig minut av helgen att rensa, putsa och fixa till. Nu är det så rent och fint att man kan äta direkt från huset! Och vi, jag och min man, har med råge övertrasserat vårt ork-konto när vi med en så liten bebis att ta hand om – också har gett oss på  att rensa och fixa det radhus som har spår av 10 års småbarnsliv. (Det jag försöker säga är att vi har tagit ut oss lite för mycket.) Men mig veterligen så har vi tagit oss igenom sådana här  perioder förr och kommit ut i rätt hyfsat behåll på andra sidan. Ibland behöver man ju bara bita ihop och beta av. Men i eftermiddag när fotografen har fotat färdigt – då tänker jag logga ut från allt som heter styling, luftigt – ljust och familylivingfint. Mina stora barn som kommer hem ungefär samtidigt kommer att hjälpa till med det.

 

Föräldrahemligt

Lämna en kommentar

Världshemligt av Barbro Lindgren

Jag minns att Astrid Lindgren sa i en intervju någon gång att hon aldrig hade varit riktigt förälskad i någon man. Däremot hade hon varit förälskad i sina barn. Och visst är kärleken till de egna barnen förunderlig, hur den blossar upp som en tornado i bröstet varje gång en ny barnakropp landar där. Jag har fortfarande svårt att förstå hur mycket kärlek som faktiskt får plats i en människa. För under varje graviditet har det ändå funnits ett tvivel – inte kan det väl komma ut någon som jag blir lika handlöst förälskad i ? Lika mycket som förra gången. Men jo det kunde det. Jag är så barnsligt kär i min bebis, allt med henne är gosigt och luktar gott. Hon skriker på ett gulligt sätt, hennes pruttar är gulliga,  ja hon kan liksom inte göra fel i mina ögon. Men det betyder ju inte att allt i den nya tillvaron är enkelt.

Tonåringar behöver en rätt stor portion föräldrakärlek har jag märkt – och det är inte alltid som den kommer lika spontant och otvunget som till den lilla bebisen på två månader som just har lärt sig att le. De konflikter som jag har hamnat i som tonårsförälder drar en hel del energi och ibland övermannas jag av hur ensam man kan känna sig. En lockande genväg är att bli den justa kompisen till sina tonårsbarn. Att vara föräldern som säger stopp, nej och sätter gränser är ganska tråkigt. Som tur är finns det flera sidor av just det föräldramyntet och när mina stora barn kommer med sina kloka inlägg om allt från partipolitik till vilda djur och feminism så blir jag stolt. Att få ta del av deras omvärldsanalys, det golvar mig ibland. Det enda som gnager om nätterna är den sårbarhet och utsatthet som kommer på köpet. Smärtan om det skulle hända barnen något är svår att nudda vid. Den gör ont. Klyschor som ”den som aldrig har älskat har  aldrig levt”, eller – den dagen den sorgen – hjälper inte. Sårbarheten bär man med sig i varje steg.  Men en tvåmånaders bebis som jollrar och ler är som ett vaccin mot all den ångest som man vet förr eller senare hinner ikapp. På något sätt.