Månad: maj 2017

Taskshifting?

2 kommentarer

Till morgonkaffet så läste jag återigen om det kritiska läget  inom förlossningsvården i DN. Enligt beräkningarna så kommer kapaciteten inom Stockholms län vara särskilt kritiskt mellan år 2020-2021. År 2022 så ska förhoppningsvis S:t Göran öppna en förlossningsklinik med utrymme för 4000 förlossningar per år. Såhär säger Ella Bohlin:

Mellan 2020-2021 blir det ganska kritiskt, men med nya arbetsätt och tidig hemgång kan det bli större flexibilitet i förlossningsvården.

Jag vill hemskt gärna veta vad Ella Bohlin menar med nya arbetssätt. För det kan nämligen komma att påverka inriktningen för vår profession som barnmorskor. Är det här taskshifting kommer in i bilden? Ska barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården  formellt entledigas från att ge födande kvinnor sitt stöd och sin fysiska närvaro? Blir det kanske en uppgift som läggs på någon annan? Så att barnmorskor kan komma att ha ansvar för ännu fler kvinnor i aktivt värkarbete på samma gång, med övervakning av fosterljuden på storbildskärm och med punktinsatser på förlossningsrummen. Verkligheten ser ju ofta ut så ändå idag, men för oss barnmorskor så ligger ju mycket av det som är attraktivt med att arbeta på förlossningen och som utgör en del av kärnan i  vår profession just där – i förhoppningen och ambitionen att få vara både emotionellt och fysiskt närvarande under merparten av förlossningen. Det är nämligen där en barnmorska kan göra skillnad utifrån sin kompetens och unika profession.

Om barnmorskor formellt entledigas från uppgiften att vara närvarande i förlossningsrummet under större delen av  värkarbetet så tycker jag att vi bör börja använda termen obstetriksjuksköterskor istället om barnmorskor på förlossningen. För den blir då mer rättvisande. I USA så är det termen man redan använder på de flesta större sjukhus.

Anna Starbrink uttalar sig också i DN. Hon säger:

Vi har sådana långa ledtider. Att starta nya verksamheter tar lång tid, det är en lärdom. Därför är det bra att bygga ut inom systemen, säger Anna Starbrink (L), sjukvårdslandstingsråd.

Ja det tar lång tid att bygga upp förlossningsvård från grunden! Det är därför redan stora avdelningar nu ska bli ännu större. Men det är också här det blir tydligt att det inte finns någon evidens för att utföra dessa förändringar. Förlossningsvården i Stockholms län utformas nu på ett sätt som inte har någon förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Maj

Lämna en kommentar

Maj månad. Hur jag än gör så lyckas maj alltid överraska mig som månaden jag inte hinner med. Barnens alla aktiviteter ska avslutas fint och värdigt med knorr och jag står ofta helt rådvill; tid, klockslag, med vem – var? Så alla jobb. När jag startade mitt företag i höstas så var jag inte riktigt beredd på det stora gensvaret, för säkerhets skull hade jag garderat mig med andra jobb. Vilket säkert var klokt. Men nu står jag plötsligt med väldigt mycket jobb. Och jag klagar inte! Nej det är fantastiskt roligt; att få betalt för att göra det jag tycker allra mest om – trygga födslar – ja  det är en dröm som går i uppfyllelse! Men tyvärr har jag behövt tacka nej till både hemfödslar och några doulauppdrag över sommaren eftersom jag sedan länge har bokat in två Norgeresor och även planerat att ha semester med min familj.

Om två veckor åker vi nämligen till Spanien med kusiner, mostrar, farmödrar och vänner! Men innan dess har jag lite kvar att hinna med som skolsköterska och flera träffar med blivande föräldrar – träffar som jag ser mycket fram emot.

 

The golden ticket

1 kommentar

Ni har väl inte missat min vän och kollegas blogginlägg om Det gyllene snittet! Hon redogör på ett bra sätt vad ett kejsarsnitt faktiskt innebär. Att tro att kejsarsnitt är ”the easy way out”  från allt födande är att bedra sig själv ordentligt.

Jag vet vad som är the golden ticket i förlossningssammanhang för jag har varit med på sådana födslar. En födsel där kvinnan känner sig trygg hela tiden och aldrig totalt förlorar den där känslan av sammanhang utan lyckas vara med i det som händer. Födseln blir begriplig och ut kommer ett skrikande barn som snabbt får ett sugtag om mammas bröst och efter några timmar säger mamman: Det där kan jag göra om igen! Det var helt fantastiskt!

Har hon riktig tur så blir det inte en enda bristning som behöver sys och kroppen är intakt, om än med en lite degig mage i några dagar. Sådana födslar finns! Jag önskar att fler fick en chans att uppleva dem.

Ett planerat kejsarsnitt utan medicinsk indikation kan också bli en väldig fin födsel, som både är begriplig och med med ett barn som skriker och får ett snabbt sugtag om bröstet och med en mor som säger efter några timmar: Det där kan jag göra om igen! Men snittet finns ju där. Såret som  måste läka. Och det blir ett ärr. Som kan spöka om kvinnan blir gravid igen. Snittet lämnar fysiska spår som inte går att sudda bort.

För de som är rädda att den vaginala födseln ska lämna fysiska eller psykiska spår som inte kommer gå att sudda bort så kan snittet vara en lösning.

Men att börja snitta fler och fler av den anledningen vore lite som att lägga fler och fler förebyggande  klipp i mellangården för att man är rädd att det ska bli en ännu värre bristning om man inte gör det.  Att sälja in kejsarsnitt som lösningen som den här debattören gör i Aftonbladet tycker jag är cyniskt.  Sluta tvinga kvinnor att föda vaginalt! Det cyniska ligger i att valet verkar stå mellan en vaginal födsel i en förlossningsvård i kris eller – ett planerat snitt.

Debattartikeln borde heta ”Sluta tvinga kvinnor att föda i en förlossninsgskris med brist på förlossningsplatser och barnmorskor”. För kvinnor är inte dumma. Många förstår vidden och allvaret av krisen och tvivlar så starkt på att de ska få känna sig trygga under sin födsel att de vill välja ett planerat snitt istället. Men är det verkligen att ge kvinnor ett fritt val?

Barnmorskelänken

2 kommentarer

Min morgonutsikt

Just nu befinner jag mig på landet i Hälsingland, här försöker jag blir frisk från en seg och långdragen infektion samtidigt som mina barn, deras kusiner och mammor och pappor krattar löv, klipper gräs och oljar verandor. Jag äter antibiotika för en halsfluss och plockar lättlästa deckare från bokhyllan. Och skriver på min blogg.

Krisen inom den svenska förlossnings och neonatalvården fördjupas för varje dag som går och sommaren som står för dörren känns som den bräckligaste på många år. Blivande föräldrar kan behöva åka till Åbo för att föda sina barn, om de väljer att komma ut för tidigt. Och efter sommaren kommer vi ha en ny skörd utbrända barnmorskor, det är ett som är säkert.

Att skriva om detta, igen och igen, blir lite tjatigt. Jag skulle så gärna skriva om något annat mer positivt. Jag letar med ljus och lykta efter hoppingivande projekt och lovande initiativ att skriva om och presentera för er. Barnmorskeforskning är roligt att skriva om! Men diskrepansen blir ibland så stor mellan vad forskningen säger och hur verkligheten faktiskt ser ut. Och då hamnar man så lätt i den desillusionerade verkligheten istället.

Trenden i Sverige är att centralisera all förlossningsvård. Stänga mindre enheter och bygga på redan stora förlossningsenheter till riktiga legotorn. SÖS ska snart kunna ta hand om 9000 födslar. KS Huddinge ska få ännu fler rum och födslar. Och så vidare. Varför? Det finns ingen forskning överhuvudtaget som visar att utfallet blir bättre och som ger stöd till en centralisering av all förlossningsvård. Men det finns ekonomiska incitament. Yteffektiva funktionsrum och snabba flöden är bra för ekonomin. På kort sikt.

Troligen är ett optimum cirka 3500-4000 födslar per år och klinik för att kunna behålla kompetens i personalgruppen och bedriva specialiserad förlossninsgsvård, det vill säga, även komplicerad sådan. Personal som jobbar på riktigt små förlossningsenheter kan behöva hospitera på större kliniker för att få lite fler födslar i händerna. Ett utbyte som kan komma att gagna båda parter!

Men jag är övertygad om att vi behöver byta perspektiv och bryta den här trenden med en centralisering av all förlossningsvård för att komma till rätta med de problem vi har. Svaret är inte att bara bygga högre och högre legotorn där det börjar svaja betänkligt efter ett tag. Fler mindre men stabila enheter och även en uppdelning av vård efter rätt vårdnivå. Alla behöver inte föda på en högspecialiserad centraliserad förlossningsklinik. En differentiering av vården behöver inte per automatik betyda sämre säkerhet eller förlossningsutfall för mor och barn. Med goda samarbeten och ett gott teamwork mellan de berörda professionerna så kan de okomplicerade födslarna tas om hand på mindre enheter, då i första hand av barnmorskor. Förlossningsvård innebär alltid mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor,  läkare och även barnläkare. Vi  kommer alltid ha anledning att hitta goda samarbeten mellan dessa professioner.

Foto: Lovisa Engblom

Ingen vet på förhand exakt vilken födsel som kommer att sluta dramatiskt med behov av ett akut omhändertagande av läkare eller barnläkare. Jo, det finns gravida som förväntas få komplicerade födslar och de tas bäst om hand på ett specialistsjukhus från början. Men även de friska gravida där allt förväntas förlöpa normalt under födseln kan drabbas av en komplikation som kräver ett akut omhändertagande av sjukhus. Så även om man differentierar vården och delar upp födande i förväntat normalt eller förväntat komplicerat så behöver de olika delarna i förlossningsvården alltid på ett eller annat sätt vara integrerade med varann i en vårdkedja. Som primärvård och akutvård kan behöva skicka patienter mellan varann.

Foto: Lovisa Engblom

Det är därför en del har svårt med ordet barnmorskeledd enhet. Dels antyder det en uppenbar maktförskjutning från läkarledd enhet (även om det ordet sällan används så är all förlossninsgvård i Sverige läkarledd idag)  men också för att det antyder en positionering, som om barnmorskorna själva kan verka på en isolerad ö, utan inblandning av andra professioner. Jag tror att den mesta kritiken ligger häri. För det vet alla att en profession sällan lyckas så bra med att bedriva helt isolerad förlossninsgvård fri från andra professioner.

Jag önskar att vi kunde komma bort från termer som läkarledd eller barnmorskeledd enhet och se professionerna som länkar i en vårdkedja istället. Forskning  visar att friska gravida med förväntat normala födslar med mycket goda resultat kan tas om hand av barnmorskor i första hand. Barnmorskorna ges då tolkningsföreträde och får själva bedöma om förloppet förlöper normalt eller om det tippar över och blir komplicerat  och behöver slussas vidare till nästa del i vårdkedjan. Precis så fungerar det med hemfödslar. Med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorskor så kan friska gravida föda hemma. Särskilt för omföderskor men även för förstföderskor så har vi mycket goda resultat här. Forskning visar att risken att drabbas av svåra förlossningsskador är som allra minst om man föder hemma.

Plusfamiljen/ Välkommen liten är ett företag som vill bli en del av vårdkedjan runt födande. De vill  starta Sveriges första birthcenter för det förväntat friska födandet med barnmorskor som tar hand om de födande i första hand. Som en del i en vårdkedja. Det är ett spännande projekt! Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling bör kika in på deras fina hemsida och läsa mer. Eller gå in och följa deras instagramkonto valkommenliten.

 

 

Svar på tal

Lämna en kommentar

Det är med viss sorg som jag läser barnmorskorna i Huddinges slutreplik i SVD. Inte för att det inte är en bra replik utan just för att den på ett så ärligt och metodiskt sätt ger ett förkrossande svar på tal till Ella Bohlin och Peter Carpelans inlägg den 12/5 i samma tidning. Jag citerar några valda delar här.

Apropå Bohlins och Carpelans förslag om fler utbildningsplatser:

Vi har dessutom med tydlighet beskrivit att det saknas erfarna barnmorskor som kan handleda studenter. Fler utbildningsplatser kommer inte leda till en förbättrad arbetsmiljö, utan snarare tvärtom. Belastningen på erfarna barnmorskor är redan i nuläget alldeles för hög och handledarskapet är ett tungt – om än inspirerande – ansvar som förväntas utföras utan extra avsatt tid eller nämnvärt lönepåslag. Ett ökat antal studenter ute i klinik kommer leda till ytterligare belastning på arbetsmiljön med fler uppsägningar som konsekvens. Varje år utexamineras över 100 barnmorskor bara från de två lärosätena i Stockholm. I övriga landet finns ytterligare 10 utbildningsorter. Enligt Socialstyrelsen ligger antalet pensionsavgångar i barnmorskekåren på cirka 160 per år i hela landet. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Det är arbetsmiljön som skapar brist på barnmorskor, inte för få utbildningsplatser.

Landstingsråden vill dessutom möjliggöra en ”mjukstart” för nya barnmorskor. Detta genom att de ska få gå bredvid en erfaren barnmorska de tre första månaderna. Det är en fantastisk idé, men vem ska hen gå bredvid? Återigen återkommer vi till grundproblematiken, det saknas erfarna barnmorskor att handleda studenter och stötta nya kollegor!

Barnmorskorna poängterar återigen att det inte är på grund av lokalerna som barnmorskorna säger upp sig:

 Så vitt vi vet har ingen av våra kolleger sagt upp sig på grund av omoderna rum. Däremot säger de upp sig på grund av en orimlig arbetsmiljö och obefintlig löneutveckling. Notera att ”arbetsmiljö” alltså står för något betydligt mer komplext än den fysiska miljön. Visst är det önskvärt med nybyggda lokaler men det är ingen enskild faktor som kommer leda till en lösning på bemanningsproblematiken.

Repliken avslutas med dessa rader:

 Akuta omständigheter kräver akuta åtgärder, något vi helt saknar från landstingsrådens håll. Sedan vår debattartikel publicerades den 11/5 har ytterligare en barnmorska sagt upp sig. Vi har 11 förlossningsrum, just nu är 9 öppna. Vi vågar knappt tänka på hur många (eller få?) rum vi kommer kunna hålla öppna fortsättningsvis.

Akademiska sjukhuset i Uppsala har skrivit på ett avtal med Åbo som säkrar neonatalplatser i Finland över sommaren. SVT nyheter. Eftersom platsbristen väntas bli akut i sommar. Jag förstår att enhetschefen Erik Norrman har blandade känslor inför detta och som han säger:

 Vi vill ju inget annat än att vårda barnen själva, men det vore också oansvarigt att ta emot fler barn än vi klarar av.

Ja det är klart att det är en bra nödlösning att Finland förbereder sig, anställer personal som ska vara beredda på att få prata svenska  med föderskor från Sverige. Men hur har vi kunnat hamna här? De flesta som bor i Sverige vill väl rimligen även föda och få vård av sina för tidigt födda barn i Sverige. Hur har det kunnat få gå så långt?

Detta är en konsekvens av att många, flest kvinnor i vården, faktiskt har fått nog av att lojalt behöva betala med sina kroppar och sina liv för att vården ska fortsätta att fungera. Vi är många som har sagt ifrån, förvarnat, larmat och drivit frågan på olika sätt. För att vi trots allt vill kunna vara kvar i vården och vårda människor, även födande kvinnor och nyfödda barn – men för att kunna göra det behöver vi ges rimliga förutsättningar till att göra ett bra jobb.

Jag och många kollegor med mig har efter många års kamp valt att göra på andra sätt. Men vi finns här, vi är många, vi är verkliga och vi är utbildade sjuksköterskor och barnmorskor. Give us an offer we can’t refuse och vi är tillbaka som fast anställda inom förlossnings eller neonatalvården fortare än ni hinner säga ” Åbo”.

 

 

 

 

 

Varje barn som föds är sina föräldrars prins eller prinsessa

Lämna en kommentar

En egen prinsessa

Plötsligt poppar det upp krönikor om trygga föderum åt alla lite varstans. Idag i Expressen går det att läsa Jenny Strömstedts krönika! Hon avslutar sin kolumn med att konstatera:

 När allt kommer omkring så är varje barn som föds sina föräldrars prins, eller prinsessa.

Ja så är det. Och det är rörande för när det kommer till riktiga prinsess och prinsfödslar, när våra kungligheter får barn – ja då vet alla inblandade vad som är den bästa vården. Nästan. Och skattebetalarnas pengar landar för en gångs skull alldeles precis där de hör hemma. Då är det inte tu tal om extra förlossningsplatser först år 2021, eller att det behöver utbildas fler barnmorskor till samma krassa verklighet. Då går det fort att ordna ett fint och tryggt arrangemang. Här och nu. En barnmorska som prinsessan hinner lära känna under graviditeten, där det byggs upp en tillit och ett förtroende. En utvald läkare blandas också in. Sedan är de som senare ska vara med på födseln jour under de veckor som den planerade födseln beräknas äga rum. Prinsessorna får sitt eget caseload. En barnmorska som finns ett telefonsamtal bort. Tryggare kan ingen vara.

Under födseln är både barnmorskan och läkaren närvarande i förlossningsrummet där de ger ett kontinuerligt stöd. Barnmorskan har ingen annan födande att koncentrera sig på utan kan gå upp i skeendet, vara i ett här och nu, precis på det sätt som födandet förtjänar. Även om det inte är obligat att ha en läkare med i föderummet när ett förlossningsförlopp är helt normalt och utan komplikationer, tvärtom så behövs det sällan – men självklart skulle jag tacka ja om jag var läkare och blev inbjuden till en prinsessfödsel! Man kan väl knappast ha det trevligare på jobbet, tänk att tillsammans med en barnmorska få stötta en kunglig som föder helt okomplicerat.

Nu kan man ju hävda att detta är ett givet säkerhetsarrangemang med tanke på kungligheternas utsatta position men jag vill påstå att det inte är hela sanningen. Föräldrarna till blivande prins och prinsessor ska få den bästa vård vi kan uppbringa. En egen barnmorska. En säker förlossningsplats och en barnmorska som de har hunnit lära känna innan – som sedan kan vara närvarande under hela födseln! Det är SÅ bra.

Tidigare i veckan skrev Alice Teodorescu i GP om Juli året om i svensk förlossningsvård. Jag är så glad för alla som skriver på sina ledarsidor och i sina kolumner om behovet av fler trygga föderum. Jag är också glad för de goda exempel på bra vård som finns i Sverige. Där vården faktiskt blir så perfekt och bra som alla födande förtjänar.

 

 

 

Kul att lära sig rädda liv – igen!

Lämna en kommentar

Monica instruerar framstupa sidoläge

Förra veckan gick jag, min mamma och min bror på en kurs i HLR  hos Monica Söderström på Hälsotanken  i Uppsala. Jag behövde förnya mina HLR-kunskaper inför mina resor till Norge i sommar. Varför inte göra det hela till en trevlig sak? Jag frågade min familj om någon ville hänga med, man vet ju aldrig när de här kunskaperna kan komma till användning. Plötsliga hjärtstopp händer ju då och då. Barn sätter saker i halsen då och då.  Det är inte alltid utbildade och nyövade sjuksköterskor eller läkare finns på plats.

Monica är kollega till mig på sjukvårdsrådgivningen där vi båda jobbar extra vid sidan av våra företag.

Hjärtkompressioner

Det blev en otippat rolig kväll. Jag har ju gjort de här övningarna otaliga gånger i olika sammanhang och tror till och med att jag har undervisat i HLR på sjuksköterskeutbildningen för många år sedan. Men det var roligt att se min mamma och bror in action.

Inblås

 

Tack Monica!

Var får det normala födandet plats? Biopolitics on Birth

Lämna en kommentar

Alla ingrepp eller så kallade interventioner ökar vid förlossningar i Sverige. Ibland handlar det om interventionskaskader, där en knapptryckning leder till fler.  Användningen av epidural har ökat kraftigt sedan 70-talet och när en födande får epidural blir det nästan alltid många fler ingrepp på köpet. Intakta fosterhinnor tas hål på, de flesta får skalpelektrod på barnets huvud för en kontinuerlig övervakning av fosterljuden och de flesta får även värkstimulerande dropp så att förlossningen inte ska dra ut på tiden.

Men inte bara antalet epiduraler ökar utan alla ingrepp ökar, även kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar. Färre och färre förlossningsförlopp får nu vara orörda och intakta. Jag skulle vilja påstå att det i dagens förlossningsvård snarare har blivit ett undantag med födslar utan några interventioner. Egentligen kanske det är fel att prata om normala födslar för epidural är ju till exempel helt normalt. Det jag syftar på är de fysiologiska födslarna. Även på födslar där vi inte skulle behöva aktivera interventionskaskader så gör vi det ändå i allt större utsträckning. Födslar där förloppet sköter sig själv utan inblandning (fysiologiska födslar) men med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorska är få. Jag tror att vi med fog kan säga att ”the art of midwifery håller på att gå förlorad”, som en barnmorska och professor sa. Idag är det svårt för barnmorskestudenter att få erfarenhet av annat än födslar med epidural, dropp, skalpelektrod och forcerad krystning. Klart att det blir hemtamt med alla interventioner och all övervakning och läskigt när man plötsligt prövas att stå utan.

Olof Stephansson, förlossningsöverläkare och docent vid KS och Visby, blev intervjuad av Aftonbladet häromdagen och han säger mycket klokt:

– Vi tenderar att göra mer och mer av allting. Men man underlättar inte bara för kvinnorna, utan det kan bidra till en sämre förlossningsupplevelse. Vi tenderar att göra mer och mer interventioner. Men jag tror att vi måste bli bättre på att inte lockas att göra ingrepp, bara för att vi har möjlighet. Utan vi ska bara göra saker om vi har en bra medicinsk indikation, annars ska vi helst låta bli. Det gäller att använda alla våra interventioner och ingrepp med omsorg och eftertänksamhet. Om man gör det och samtidigt följer sina resultat och ser att personalen får bra utbildning och bra stöd, så tror jag att vi kan få väldigt bra resultat och förbättra förlossningsupplevelsen.

Han är medicinskt ansvarig för Socialstyrelsens nya rapport Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn.

I Stockholms län ökar efterfrågan på de planerade kejsarsnitten, de där inga medicinska skäl föreligger utan det kanske istället handlar om en rädsla för att föda vaginalt. Även om de finns de som verkligen önskar en kejsarfödsel framför en vaginal födsel och behöver respekteras i sin önskan så är det sorgligt när vården vid vaginala förlossningar brister så mycket att kejsarsnitt plötsligt framstår som den enda gyllene vägen ut ur känslan av kontrollförlust och maktlöshet. För det är inte en så enkel väg ut som man kan tro. Rent medicinskt så innebär det egentligen större risker för mor och barn. Men man får en tid och man får sin bedövning och det hela går efter en standardmall. Det känns tryggare för många än latensfaser i Stockholm där operation förlossningsplats behöver dras igång när man ringer in till förlossningen – otryggheten och ovissheten. Rädslan för att behöva bli bollad som en pingpongboll. Jag kan förstå den.

Maj Rydström och Elin Sandell som sitter i styrelsen för Stockholms barnmorskesällskap replikerade i veckan på  SVT Opinion där de resonerar kring påståendet att Sveriges förlossningsvård är i världsklass. Allt är relativt och det finns olika infallsvinklar men vi behöver kunna vara mer självkritiska och överbrygga gapet där våra verklighetsbeskrivningar skiljer sig åt. I ena änden är det världsklass och i andra änden är det en ohållbar arbetsmiljö och en effektivisering/ centralisering av förlossningsvården där barnmorskor och födande liksom kastas av det skenande tåget.

Just nu läser jag Biopolitics on Birth, ett magisterarbete författat av min vän Lisa Rahbek som är kulturantropolog.

Lisa ”under cover” i sjukhuskläder i León Nicaragua

Hon reste till Nicaragua för att studera deras förlossningsvård; där mötte hon å ena sidan en väldigt hospitaliserad sjukhusvård där de flesta förlöstes med kejsarsnitt (många kvinnor var rädda för sjukhusen av den anledningen) och där barnmorskorna  i sin tur assisterade vid de vaginala födslarna som oftast skedde i hemmen på landsbygden. Antingen eller. Den äldsta barnmorskan, Manuela, var kritisk till alla kejsarsnitt:

Hembarnmorskan Manuela till vänster

When you hear a woman that had a baby it’s always C-section, C-section, C-section. And if it’s the first child, they perform a C-section. And if it’s a woman with ten children they perform a C-section as well. Unless everything ’s already set and the baby’s on it’s way out they perform a C-section. They shouldn’t perform a C-section just cause the delivery isn’t fast enough. I don’t think it’s good at all.

Även om den verkligheten skiljer sig åt enormt från vår verklighet med  läkare som uttalar sig så klokt som Olof Stephansson i Aftonbladet så är det en bra bild av hur vi  människor har ganska svårt att förhålla oss till födandet där teknik och interventioner anammas på olika sätt i olika kulturer. Gemensamma nämnaren är att vi har svårt att trycka in det vaginala normala födandet på en marknad där det ställs krav på effektiviseringar och snabba flöden.

 

 

Skruttvecka, gräddtårta och poddavslut

Lämna en kommentar

Regnig majdag. Den här veckan har varit en skruttvecka på alla sätt. Sjuk mamma och sjuka barn. Barn som har turats om att vara sjuka i olika omgångar med olika åkommor. Det är en prövning att själv vara sjuk och pyssla om de sjuka barnen samtidigt som de friska behöver sin friskvård. Högar med snorpapper varvat med glasspapper och tålamod behövs i väntan på att alla ska bli friska. Det enda som faktiskt är bra med att gå hemma och vara sjuk är att jag hinner skriva! Bloggen har slagit rekord i antal läsare.

Under helgen var jag upptagen med att skriva flera debattinlägg om förlossningsvården. Lappen som blev viral flög iväg med bärande vingar och tog med sig min blogg på köpet. Tack för det! Jag har också skrivit om yteffektiva funktionsrum och återigen lyft forskningen om ett kontinuerligt stöd under födseln. Det omvårdande stödet betyder jättemycket! Förlossningsutfallet påverkas i allra högsta grad – till det bättre. Varför har vi inte tagit den forskningen till oss? Varför implementeras inte den i stor skala? Nu är det upp till den enskilda individen att köpa sig stöd i form av en doula –  för att vara på den säkra sidan. Då vet man iallafall att doulan kan vara närvarande när ingen annan kan det. Alla borde få känna sig trygga med att det kommer finnas ett stöd under födseln, oavsett plånbok –  ett skattefinansierat stöd i form av den egna barnmorskan!

Att ha med sig en doula ändå, trots att den egna barnmorskan faktiskt kan vara närvarande, ja det blir ju som att toppa en redan god gräddtårta med bär. Föder man barn två, tre gånger i livet så kan det få vara perfekt.  Gräddtårta och bär gifter sig dessutom utmärkt med varann.

I fredags så sändes det sista avsnittet av Karins preggopodd! Hon hade egentligen tänkt att den skulle få fortsätta ett tag till, eftersom den går så bra! – men hon behövs nu på sitt vanliga jobb som programledare. Jag hade sett fram emot  att få medverka i ett saftigt förlossninsgsspecial, nu när jag har blivit av med min poddoskuld! Men det får bli i en annan podd en annan gång. Sista avsnittet gästas av handbollsstjärnan Michaela Ek som väntar sitt första barn. God lyssning denna regniga majdag!