Foto: Lovisa Engblom
När jag var 19 år så fick jag träffa flera kvinnor i NordAmerika som hade fött sina barn hemma. Att läsa Ina May Gaskins ”Spiritual midwifery” är som att kastas tillbaka dit. Hippies såklart. Som går att avfärda som tokar om man tar på sig sina kritiskt granskande glasögon och börjar kalla kvinnorna för patienter istället. Ja hur såg barnafödandet ut i en hippie-bilkaravan på väg i ett amerikanskt 70-tal? De totala kontrasterna mellan sjukhusfödslarna där papporna inte var välkomna, alla fick epidural vare sig man ville eller inte och där det var standard att separera mor och barn efteråt. Jag kan förstår att det växte fram en annan födslokultur i dessa kretsar, konstigt hade väl varit annars.
Födsloberättelserna från Ina May Gaskins hippiekaravan som sedan blev en stor farm i Tennesse präglas av en total tillit till kroppens förmåga att föda barn, en genuin nyfikenhet inför födandet som ett mysterium och en syn på det hela som en stor existensiell händelse i livet. Som bör ske i en omgivning där den födande känner sig som mest trygg.
Det är den trygghetsskapande faktorn som skiljer sig åt mellan dessa kulturer!
För vissa kan inte tänka sig något tryggare än att föda på ett stort sjukhus med all tillgänglig teknik och full backup av specialistläkare på plats. Andra kan inte tänka sig något tryggare än att föda hemma med hjälp av erfarna barnmorskor som paret har lärt känna innan.
När jag började läsa till barnmorska så var min förhoppning att få verka som den där trygghetsskapande barnmorskan i sammanhanget, på sjukhus eller hemma. Men att få möjligheten att vara fullt närvarande i ett skeende. Gärna hos ett par som jag fått förmånen att lära känna innan. Att få lära känna ett par innan en förlossning är att ge alla inblandade ett så enormt trygghetsskapande försprång. Det där förtroendekapitalet som allting sedan bygger på -det har redan hunnit börja förvaltas.
Sen när man befinner sig i en verklighet med brist på förlossningsplatser och det hela ofta handlar om att ro hem en avdelningslogistik, ja då är det lätt att undra var man som barnmorska har hamnat! Jag känner mig mer som en förlossningtekniker än något annat när jag springer mellan olika föderumoch drar i några spakar för att sedan göra hastig sorti. För att orka arbeta på det sättet och låta födandet anpassa sig efter avdelningen snarare än tvärtom, ja då behöver man skapa sig en distans.
Handlar det om upprätta förlossningsställningar? Handlar det om kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln? Både ja och nej. Att arbeta aktivt med upprätt födande är ett sätt att låta kvinnan bli ett subjekt och vara en aktiv medspelare i sitt eget barns födsel. Det kan vara ett medel men måste inte alltid vara ett mål i sig.
Kontinuerligt stöd av barnmorska är ett annat sätt att få loss den där kvalitativa trygghetsskapande resursen som gagnar födandet. Men kontinuerligt stöd av barnmorska bygger på att barnmorskan kan vara kontinuerligt närvarande. Och det kan man bara om man som barnmorska har full backup, stöd och inte 1000 andra saker som ska hinnas med samtidigt.
Caseload midwifery är en modell som skulle passa perfekt in i den svenska förlossningsvården idag och som landstinget i Västernorrland blir först med i ett treårigt projekt! Dels för att komma åt den där trygghetsskapande faktorn i födandet som många saknar idag. Men också som ett sätt att locka tillbaka barnmorskor till förlossningsvården.
