Det långsamma framfödandet

Sandra Bodmark och My Söderlund är båda nya barnmorskor som har skrivit en magisteruppsats med titeln;

”Förlossningsupplevelsen ett år postpartum hos förstföderskor som deltagit i en kvinnocentrerad studie”

De har analyserat data som samlades in under MIMA-projektet – ett projekt som startade år 2013 där syftet bland annat var att undersöka om förekomsten av grad tvåbristningar hos förstföderskor kunde minskas genom en intervention i utdrivningsfasen. Jag var en av barnmorskorna i interventionsguppen! Det var en intervention med olika komponenter;  förlossningsställningar där rörligheten i sacrumplattan var bevarad (knästående, stående, fyrfota, sida och förlossningspall) spontan krystning samt ett långsamt framfödande enligt en tvåstegsprincip. Vården som gavs skulle vara kvinnocentreradDet innebar att tyngdpunkt flyttades från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser.

Sandra och My tittade alltså på de 298 kvinnor som erhöll den kvinnocentrerade interventionen i utdrivningsskedet för att se om om barnmorskans handläggning under utdrivningsskedet påverkade förlossningsupplevelsen ett år efteråt. De hittade ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna men kunde konstatera att  barnmorskans  omhändertagande under förlossningen hade betydelse för förlossningsupplevelsen.

Det beskriver på ett bra sätt de olika förhållningssätten som går att tillämpa under ett utdrivningsskede. Spontan eller forcerad krystning?

”Forcerad krystning innebär att barnmorskan under utdrivningsskedet verbalt styr kvinnan att hålla andan under hela kontraktionen. Denna typ av guidad krystning kan vara av vikt då barnet snabbt måste framfödas.”

Eller om det långsamma framförandet;

”För att åstadkomma ett långsamt framfödande ska kvinnan krysta på egen impuls, andas genom värkarna och inte aktivt krysta när barnets huvud står i genomskärning. Om barnets huvud får glida tillbaka under värkpaus har vävnaderna möjlighet till återhämtning genom minskat tryck och ökad blodtillförsel. Barnmorskan har även möjlighet att använda och placera sina händer för att avlasta vävnaden och kontrollera barnets framfödande. Långsamt framfödande kan ha en skyddande inverkan vid uppkomsten av vaginala bristningar (Edqvist, 2016). En annan skyddande åtgärd kan vara att låta barnets huvud födas i slutet av en värk eller i värkpaus och axlarna under nästa värk. Det krävs god kommunikation mellan den födande kvinnan och barnmorskan för att barnet ska få födas långsamt och lugnt.”

Malin Edqvist har arbetat med MIMA inom ramen för sitt doktorandprojekt och MIMA står för midwives management of the second stage of labour. I hennes senaste publikation kan man läsa att andelen förstföderskor med den andra gradens bristning var färre i interventionsguppen! http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/birt.12267/abstract Jättespännande läsning som inger hopp. Det kan alltså vara möjligt att få ner antalet stora bristningar genom en multifaktoriell kvinnocentrerad intervention där dessa komponenter ingår;

Långsamt framfödande, spontan krystning, upprätta förlossningsställningar och en kvinnocentrerad vård.

 

Foto: Lovisa Engblom

 

Stay close to home

Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna  var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen –  men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.

Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring  är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag  menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?

Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;

Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”

Liisa Svensson  skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”

Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:

”Toto, I have a feeling  we’re not in Kansas anymore”

Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?

Utökad förskrivningsrätt för hembarnmorskor

Det här gjorde mig väldigt glad! Barnmorskeförbundet jobbar för att hembarnmorskor ska få rätt att förskriva de läkemedel som behövs i samband med hemfödslar. Frågan är nu uppe på Socialstyrelsens bord och det går att läsa om detta i Dagens medicin. Det är bara i Stockholm och Umeå som man kan få sin hemförlossning finansierad av landstinget. Men de barnmorskor som bistår har inte själva rätt att skriva ut de läkemedel som behövs i barnmorskeväskan och det innebär onödigt krångel som i värsta fall går ut över patientsäkerheten. De läkemedel som kan behövas i samband med en hemfödsel är läkemedel för att stoppa en blödning, vätskedropp att hänga på vid en blödning, lokalbedövning när bristningar i underlivet behöver sys och K-vitamin till barnet. Alla dessa läkemedel får barnmorskor på förlossningsavdelningar ge på generell ordination vilket betyder att de inte behöver fråga läkaren innan användning utan är betrodda att ge läkemedlet utifrån den egna kunskapen. Medicinerna finns ofta på armslängd avstånd i föderummet.

I Umeå utgår hembarnmorskorna från förlossningen och tar då med sig de läkemedel som behövs från kliniken men i Stockholm är inte hembarnmorskorna knutna till någon klinik. Det innebär att man som hembarnmorska antingen måste ha tur och hitta en läkare som vill skriva ut dessa läkemedel eller så hamnar frågan om läkemedel i den födande kvinnans knä. Kvinnan måste då ha tur och hitta en läkare som vill skriva ut läkemedlen. Som ni förstår så blir det krångligt och lite av ett lotteri när det inte finns ett fungerande  och upparbetat system för detta. Det slår olika! Ibland hamnar frågan hos en läkare som är kategorisk motståndare till hemfödslar  och då blir det inget utskrivet. Vissa hembarnmorskor har lätt att få tag på läkemedel och andra har svårare – precis som vissa kvinnor får det utskrivet och andra inte.

Om landstinget har riktlinjer och finansierar hemfödslar via skatten – som i Stockholm och Umeå – så borde det även finnas ett jämlikt sätt för läkemedlen att hamna i barnmorskeväskan. Det enklaste vore om barnmorskan själv kunde ombesörja tillgången på läkemedel eftersom hen redan idag  är betrodd att ge dem till kvinnan vid behov. Barnmorskeväskorna som följer med till hemmen bör vara utrustade med en standardutrustning – ett slags förlossningskit – och  i det ingår de vanligaste läkemedlen som kan komma att ges i samband med en födsel.

Foto: Lovisa Engblom

Favorit i repris!

Om två veckor Kommer Kristina Lundberg och Liselotte Widén från BB Stockholm hit och håller en workshop om upprätta förlossningsställningar! Det är en favorit i repris. Workshopen i höstas blev fulltecknad på bara några dagar och var mycket uppskattad –  därför erbjuder vi nu samma workshop en gång till. Ta chansen! Maila intresse och anmälan till inspiragruppen@gmail.com

Att växa i sina skor

Imorgon fyller jag år! Närmare bestämt 36 år. Det känns bra att bli äldre eftersom jag har fått höra att jag ser så ung ut så ofta. Ung mamma. Ung barnmorska. Det har hänt många gånger  i förlossningsrummet, en del kvinnor har tittat skeptiskt på mig  och säkert tänkt oj- hon ser ung ut, hon har väl inga barn – vågar jag lita på henne? Ofta har jag då fått frågan om jag har barn och när svaret har kommit – Ja fyra! Då har de flesta utropat – Fyra!? Du ser ut som 28!  Och det har ju för all del varit ganska smickrande. Men också lite som om jag hela tiden har gått i för stora skor och varit lite ofrivilligt annorlunda. Jag växer in i mina skor och det är skönt.

Plus att det händer mycket roligt nu framöver! Vi i inspirationsgruppen ska ses på tisdag och förbereda vårens inspirationskvällar i Uppsala. Det blir två workshops i vår – mer info och möjlighet att anmäla sig kommer snart!  Vi ska också hålla en föreläsning på barnmorskeprogrammets 10-årsjubileum här i Uppsala i maj. Jag ska även hålla en föreläsning för de studenter som just har börjar läsa till barnmorskor här i Uppsala. För sex år sedan var det jag som satt där i skolbänken. Som om det inte var nog så är det snart träff för Sveriges alla hembarnmorskor i Mundekulla! Jag har en känsla av att det kommer bli en av årets höjdpunkter.

I sommar åker jag till Norge med ett bemanningsföretag för första gången, det känns nervöst men roligt. Att vara ifrån barnen en hel vecka i sträck är det som känns mest nervöst. Men jag kommer troligen att jobba mest hela tiden och då brukar tiden gå fort. Sen hoppas jag att sommarsemesten kommer gå långsamt i år… och bara växa och mogna för varje dag som går.

Doula lifestyle

Först vill jag ta hål på några myter! Den om bloggare; att blogga bara är för lata och slappa, det är inget jobb, det kräver ingen insats. Bara att lägga upp några bilder på smoothies, skriva några rader och sen hoppas att läsarna och pengarna strömmar in. Det är fel. Jag har kommit att få stor respekt för några av Sveriges största bloggare, till exempel UnderbaraClara eller Kostdoktorn. Det är otroligt mycket jobb som ligger bakom deras bloggplattformar. Att komma till den punkt där man tjänar pengar på sitt bloggande och kan ha anställda – ja dit är det en lång väg. Success is persistence även här och det finns inte så många genvägar. Möjligen om man redan är känd av andra anledningar – då kan det vara lättare att nå ut med ett budskap även via bloggen.

Den om doulande; att doula är ju inget riktigt jobb, det är ju bara att följa med på andras förlossningar och ta betalt, vem som helst kan ju vara doula. Lättförtjänta pengar! Nej. Det är inte lättförtjänta pengar. Doulor gör det som vården går bet på. Eftersom förlossningsvården är fragmenterad och inte organiserad efter det relationella i första hand. Man föder på ett ställe, flyttas över till nästa när barnet har kommit ut, det är skiftbyten och personal som kommer och går i en strid ström. Någonstans i det här flödet föder man sitt barn och så var det med det. Doulan kan man betrakta som ett ankare i detta hav.

Hen lär känna paret innan, bygger upp ett förtroendekapital och har sen jour i flera veckor. Att vara jour är en livsstil. Det innebär att man upplåter fyra veckor av sitt liv till en väntan på detta skeende, det  som kan hända närsomhelst, på natten, på dagen, på helgen eller på de egna barnens födelsedagar. Sedan är man med under hela födseln som kan gå snabbt eller ta låång tid på sig. Det går aldrig att veta innan! När du åker till  det här jobbet så vet du inte när passet är över. Relationsbiten är hela grejen. 10 000 för detta kan  låta mycket men är inte någon stor summa pengar att leva av, det blir ungefär 5000 kvar. Det är inte lättförtjänta pengar men det är väldigt roliga pengar! Jouren är ofta det som avgör kostnaden. För att kunna frigöra denna jourtid vill och behöver en del ta 15-20 000 kronor – oftast eftersom flera har lättare att tjäna ihop dessa pengar på annat sätt. Det är egentligen en mer rimlig summa som motsvarar insatsen lite bättre men det är mycket pengar att betala! Att vara doula känns för många så meningsfullt och därför vill man gärna pressa ner priset så mycket det bara går. Man kan vara doula helt gratis också – om man vill och känner för det – finns inget fel med det heller!

 

 

 

Forskning och fakta om hemfödslar

Planerad hemförlossning

Föda hemma? Foto: Lovisa Engblom

Fenomenet hemfödslar rör upp känslor. Vissa blir enormt provocerade när det här kommer på tal. Jag har sällan varit med om en diskussion där positionerna så lätt låser sig som vid den om hemfödslar. Många som jobbar med födslar har varit med om så många tillfällen där barn eller mor blivit oväntat och akut dåliga under förlossningen och magkänslan säger att man bör vara nära en larmknapp med läkare som kan komma springande. Barnläkare, narkosläkare eller förlossningsläkare. Ja det är fantastiskt bra i många fall.

Larmknapp kan vara bra!

Men det går att vända på resonemanget och hävda att man har varit med om så många födslar där allt har gått bra och magkänslan säger att det inte finns skäl nog att tvinga alla kvinnor till sjukhus för att föda. Särskilt inte de friska kvinnor där allt förväntas gå bra och som verkligen vill och planerar för att föda hemma. Eftersom den individuella risken rent statistiskt är väldigt låg vid en förväntat normal födsel och eftersom vi har rätt att ta kalkylerade risker på andra områden i livet. Vi åker bil på snöhala vägar, släpper ut våra små barn i svarta och röda slalombackar, åker motocross,  hoppar studsmatta, rider.  Allt detta är ofta långt farligare än att vara frisk och föda hemma med rätt hjälp.

I sin iver att propagera för det ena eller det andra så tappar man lätt bort fakta. Eller lyfter fram viss forskning som pekar i precis den riktning man vill och glömmer annan forskning som har ”fel”. Ett vanligt argument är att studier av tillräckligt hög kvalité inte är gjorda och att man därför måste anta en försiktighetsprincip, nämligen avstå från att föda hemma. För att inte riskera osäkra forskningsresultat som speglar ett  visst klientel av människor så  bör kvinnor lottas till antingen sjukhusfödsel eller hemfödsel innan det går att dra säkra slutsatser. Så kallade randomiserade studier. Eftersom detta i de flesta fall inte är etiskt försvarbart så får man vänta på forskning som aldrig kommer kunna göras.

Vem bestämmer över kvinnor och hemförlossningar? Om autonomi och självbestämmande

Jag tror att vi måste ta till oss av den forskning som redan finns – väga riskfaktorer mot friskfaktorer och släppa in kvinnan själv i beslutet. En kvinna som föder är autonom och med bestämmanderätt över sig själv och sin kropp. Eftersom den generella risken är så låg så tycker jag inte att det är etiskt försvarbart att strunta i vad kvinnor önskar och vill i den här frågan. Vi kan inte heller utforma vården på ett sådant sätt som  inte inkluderar alla och sedan hävda att de som vill föda hemma vill välja en vårdform som inte finns. Att kvinnor som vill föda hemma tackar nej till vård.

Överläkare Ellika Andolf skrev en debattartikel förra våren med slutklämmen att det bara är  kvinnor Söder om Sahara som föder hemma. Det är en artikel som lyfter ett perspektiv som är bra att ta del av – men med en helt felaktig slutkläm. Där finns en referens till en studie om hemfödslar som gjordes i New England om Födslar i Oregon 2012-2013 – en retrospektiv kohortstudie som dock inte har ett så stort urval av födslar jämfört med tidigare gjorda studier från andra länder. Den visar en totalt sett liten men ändå ökad risk för de barn som föddes hemma.  En hemfödsel söder om Sahara kanske inte är lika säker som en hemfödsel i Stockholm. Det är nämligen många faktorer som spelar in; mödravård, typen av assistans, selektering mellan förväntat friska och förväntat komplicerade födslar, möjlighet att vid behov kunna överföras till sjukhus på ett smidigt sätt. Och så vidare.

Ellika Andolf lyfter på ett bra sätt fram att förlossningsvården måste bli bättre på att individualisera vården av födande kvinnor – att de ska erbjudas alternativ och kontinuerligt stöd av barnmorska även på sjukhus. Det kan jag bara instämma i! Men om vi ska försöka locka kvinnor som överväger att föda hemma till sjukhusen så tror jag att vi måste bli mycket, mycket bättre och verkligen gå från ord till handling. Instifta nationella riktlinjer om kontinuerligt stöd av barnmorska till kvinnor i aktiv födsel och implementera det –  inte heller tränga undan alla alternativa förlossningssätt,  bli bättre på att bistå kvinnor i upprätt födande och skapa fler föderum som inte präglas av stress och onödig oro. Samt organisera och erbjuda alternativ inom förlossningsvården som verkligen attraherar – möjligheten att få lära känna sitt team av barnmorskor redan innan är ett sådant exempel. Kanske ett team av barnmorskor – ett latensfas på väg – så att förstföderskor slipper studsa fram och tillbaka mellan förlossning och hem i latensfas och på så sätt bli störda i sitt värkarbete. Tendensen är att vi pratar om att det ska bli så bra medan det i själva verket blir sämre, eller i bästa fall ett bibehållet status quo med väldigt lite personcentrerad och individualiserad vård.

Forskning om hemfödslar

År 2011 publicerade en forskargrupp i England  Birthplace study. Resultatet stödjer policyn att friska kvinnor med förväntat normala födslar bör ges möjlighet att välja födsloplats. Fördelarna med att föda hemma är att man löper mindre risk för onödiga interventioner.  För omföderskor såg man ingen ökad komplikationsrisk hos barnen som föddes hemma. För förstföderskor hittade man en liten men ökad risk för barnen som föddes hemma (9 av 1000 hade komplikationer jämfört med 5 av 1000 barn som föddes på sjukhus). Man hittade däremot ingen ökad risk för förstföderskor som födde på en alternativ barnmorskeledd enhet jämfört med en läkarledd enhet på sjukhus.

I en studie från Nederländerna där hemfödslar är vanligt, publicerad år 2009  Perinatal mortality and morbidity   hade man ett mycket stort underlag av födslar – närmare bestämt 529 688 stycken.  60 % planerade att föda hemma medan 30% planerade att föda på sjukhus, för de resterande 10% var val av födelseplats okänt. Här har man kunnat få statistiskt jämförbara urval eftersom gruppen bestod av friska gravida med förväntat normala födslar i en kohortstudie (om än inte en RCT, det vill säga en randomized controlled trial med ett lottat urval). Slutsats; det förelåg ingen ökad risk för barnen som föddes hemma. Men en förutsättning var fungerande mödravård,  duktiga barnmorskor som kunde bistå och ett bra system för överföring till sjukhus när  behov uppstod.

 

 

 

 

Hur många barn får en kvinna ha?

Det beror helt på i vilka kretsar man umgås. När jag var tvåbarnsmamma och medföljande fru i Amerika till en man som gjorde akademisk karriär, då råkade jag i ett sammanhang säga att jag ville ha fem barn. Det var på en middag med professorer från universitet Brown och jag minns att det blev helt tyst runt bordet.

”Five??” utbrast någon till slut.

I de kretsarna ansågs det närmast oansvarigt,  religiöst – eller en situation som någon som kallas för white trash skulle kunna försätta sig i. För hur sparar man ihop studiepengen till fem barn som ska gå på Brown?

Att vara ung och mamma är inte alltid så lätt. Men att vara närmare 40 och bli mamma är inte heller så rätt. För många barn för snabbt är också konstigt. Jag hade tre barn under fyra år när jag var 27 och var ganska ensam om det bland mina vänner.  Tre små barn när man är 37 mer rätt.

Att inte vilja ha några barn alls  är något man får stå till svars för. Det anses nästan själviskt att vara kvinna och vilja välja bort att bli mamma.  Fast om man har ett starkt driv att åstadkomma något stort som inte är barn, till exempel en stor politisk karriär, ett konstnärskap eller vad det nu må vara – då kan det vara en fördel att inte ha egna barn. Män har ofta sluppit välja mellan de två.

En önskan om många barn blir suspekt – efter fyra- fem barn så passeras en gräns där man blir familjen Annorlunda, precis som  en önskan om inga barn. Det finns normer för när män ska bli pappor också, och hur många barn det passar att vara pappa till.  Men dom normerna är inte lika rigida och tvingande – det finns ett annat svängrum där.

 

Orkesdroppar

Apropå mitt förra inlägg om barn som tar tid och svårigheten att kombinera skiftjobb i vården med småbarn: Barnläkaren Lena Catry säger upp sig. Redan i somras läste jag ett debattinlägg av Lena Catry som jag delade på min facebooksida. Då handlade det också om hur tungt det kan vara att jobba som barnläkare med långa jourer varvat med dagpass. Nu har hon sagt upp sig och byter jobb.

Jag som har jobbat nätter i flera år kan verkligen relatera till de där tunga veckorna då många nätter ska betas av.  Först en tung jourvecka innan semestern och sedan en jourvecka efter semestern.  De sista orkesdropparna  ska kramas ur innan ledigheten, sen när man kommer tillbaka lite utvilad så ska de nya orkesdropparna kramas ur.

Efter ett tag blir det så tydligt att de där dropparna är ändliga. Man blir en urvriden trasa.