Månad: februari 2017

Föreläsning på barnmorskeprogrammet

Lämna en kommentar

Idag har jag föreläst på barnmorskeprogrammet här i Uppsala. Det gick bra och var jätteroligt! För sju år sedan var det jag som satt där i skolbänken och det var väldigt fint och speciellt att se mig själv – mig själv för sju år sedan – i de nya barnmorskestudenterna. Vad mycket som har hänt på de sju åren! Vilken process det är att gå igenom. Både att läsa till barnmorska och sedan att verka i sitt yrke. Jag försökte hålla den föreläsning jag själv hade velat få höra som barnmorskestudent. Det blev många frågor och en bra diskussion. Jag kände mig både glad och rörd, det finns så många fina och proffsiga, inkännande barnmorskor. Men vet ni vad – det kommer snart finnas ännu fler! Jag hoppas och önskar att de här studenterna ska få en fin och bra start på sitt yrkesverksamma liv.

Föreläsningen tog avstamp i kontinuerligt stöd under en förlossning. Vad är det? Hur ger man det? Vad säger forskningen? Att ge en kontinuerligt stödjande vård under förlossningen – behöver det innebära att man gör något hela tiden? Jag visade de här bilderna för att illustrera vad det kan innebära att vara närvarande i ett föderum.

Barnmorskan Liisa är närvarande i förloppet. Hon sitter lugnt och tryggt ner och samtalar lite med pappan. På den andra bilden är hon närmare den som föder, kanske säger några lugnande ord, ger lite avslappnande massage. Bilderna fångar på ett fint sätt den bubbla av intimitet och förtroende man kan bygga upp med paret som barnmorska. De andas trygghet, lugn och ro. Ingen stress.

Jag tog även upp hur man övervakar ett förlossningsförlopp. Vad får man för information när man övervakar en förlossning från expeditionen via en storbildskärm? Och framförallt, vilken information får man inte? (Man får till exempel inte veta om mamman mår bra, om hon gråter eller vilar, om hon har gett upp, står på alla fyra eller nyss har varit på toaletten och kissat.) Jag diskuterade skillnaden mellan att ge en kontinuerligt stödjande vård och ett intermittent stöd.

Jag refererade till de studier som har gjorts och  vad det samlade kunskapsläget säger om en kontinuerligt stödjande vård.  Sedan kom jag in på det här med hemfödslar! Även normen sjukhusförlossningen diskuterades. Att de flesta som väljer att föda hemma måste ta ett aktivt ställningstagande och ofta försvara sitt beslut för omgivningen. Så även de barnmorskor som väljer att bistå vid hemfödslar i Sverige idag. Jag presenterade forskning  från olika länder där hemfödslar är vanliga och tog även upp Helena Lindgrens och Ingela Sjöbloms forskning om hemfödslar i Sverige. Samt Nordic homebirth, som är ett pågående projekt sedan 2010.

Avslutningsvis så packade jag upp min hembarnmorskeväska och visade vad den innehåller. För att göra något väldigt konkret av det hela. Vi kom också in på en diskussion om vattenfödslar. Det var väldigt fint att få möta så genuint intresserade och nyfikna barnmorskestudenter. Tack för det!

 

Kvinnor som föder och kvinnor som vårdar

Lämna en kommentar

Idag plockar jag upp tråden där flera andra har gjort inlägg i debatten om förlossningsvården, fast från lite olika håll. Jag sätter ihop resonemangen här och gör dem delvis till mina. Lisa Magnusson skriver i DN att  Kvinnorna betalar för den dåliga förlossningsvården. Hon menar att man prioriterar ned förlossningsvården eftersom det är kvinnor som föder barn. Jag kan bara instämma; kvinnovård är inte högprioriterad vård och förlossningsjukvård är bassjukvård – vilket betyder att den varken är särskilt experimentell eller häftig till sin natur. Det är en struktur som skär genom hela kakan. Omvårdnadsforskning ses av vissa mest som en fesljummen soppa. Kvalitativ omvårdnadsforskning av ett kvinnligt kodat yrke (barnmorskor) om kvinnor som föder, nja den är inte direkt het på forskningsmarknaden.

Sollefteåkvinnors och mäns ångest över att kanske behöva föda sitt barn i en bil är inte heller högprioriterad. Det finns andra intressen som styr och utformar vården. Såhär skriver Lisa Magnusson:

”Att män får mer och dyrare vård finns det studie efter studie som visar. Hjärtsjukvården är utformad efter män, vilket innebär att kvinnors symtom riskerar att smyga obemärkta förbi. Kvinnor har mindre chans än män att få vård efter en stroke. Okunskapen om typiska kvinnosjukdomar, som ätstörningar, smärttillstånd och pms, gör att kvinnor inte får den hjälp de ska ha. Men aldrig blir väl den låga värderingen av kvinnor så tydlig som i förlossningsvården. Det rör sig trots allt om en akutvård som skickar hem patienter på grund av platsbrist. Som skyfflar dem över länsgränser. Tvingar dem att föda i korridorer. I bilar. Vid vägrenen.”

FörlossningspoddEmma har skrivit ett bra blogginlägg där hon spinner vidare på frågan Kan en man verkligen bli en bra barnmorska? Såklart att en man kan bli en bra barnmorska. För mig är det ungefär samma fråga som ”Kan en man verkligen vara pappaledig?” Den frågan ställdes nog ofta i Sverige när det var väldigt ovanligt med pappalediga män. Eftersom erfarenheten av att vara föräldraledig främst var kvinnors. Det finns en massa män som är gynekologer och det är inget vi undrar över. Varför skulle det plötsligt vara svårare att vara man – och barnmorska? För att det är mer kvinnligt kodade arbetsuppgifter månne. Barnmorskan ansvarar för de omvårdnadsinsatser som ges under födandet. Att stödja och vårda och ta hand om  är mer mjuka värden.

Av samma anledning som jag tror att det är bra om fler män väljer att vara pappalediga så tror jag att det är bra om fler män väljer att bli barnmorskor. Det gagnar ingen födande kvinna när det fortsätter att vara enbart en kvinnosak – istället för att uppgraderas till den genuint mänskliga erfarenhet det är att föda barn. Och att stötta den som föder.

Foto: Lovisa Engblom

Sportlov

2 kommentarer

Den här veckan har varit annorlunda. Våra tre äldsta barn har varit med farmor och farfar på sportlov medan vi har jobbat ikapp och tagit hand om vår yngste son. Att vara så få av oss här hemma har känts ganska skönt som omväxling. Men jag hade någon föreställning om att vi skulle hinna ta igen så mycket mer än vi faktiskt har gjort. Städa, rensa skåp, slänga skrot och äntligen putsa några skitiga fönster. Hahaha! Det har snarare varit som att dra ur en propp ur ett överlastat schema. Att äntligen kunna ställa ifrån sig frukostdisken och vänta med den till en annan gång, få bre ut sig med vetenskapliga artiklar och andra projekt jag har på gång och sväva ut i tankarna.

I torsdags kom vår äldsta dotter hem från fjällen före de andra och hon hade tänkt många kloka tankar. Ja hon hade genomskådat det här med sociala medier och berättade att man också använder dem för att skryta. När folk lägger ut bilder på sushi så är det också för att visa titta vad lyckad jag är jag äter sushi. Och när man lägger upp selfies så är det för att man vill ha bekräftelse. Hon menade att det inte heller är oskyldigt att lägga ut en bild på sitt senaste pysselprojekt eftersom det skvallrar om att man är en så kreativ person som hinner pyssla!

Snart kommer de två mellanbarnen hem från fjällen och jag börjar få bråttom att hinna städa undan lite av mina projekt. Nästa vecka ska jag föreläsa på barnmorskeprogrammet här i Uppsala om hemfödslar och att föda med stöd. De två går nämligen hand i hand. Roligt! Det ser jag fram emot. På onsdag ska jag vaccinera skolbarn för första gången och sedan har vi inspirationskväll- favorit i repris – på ABF i Uppsala.

Det bästa med sportlovet har varit att vår yngste son har fått ha sina föräldrar lite ifred. Han är ju lite yngre än alla de andra och måste ofta stå på tå och hävda sig i konkurrensen, det märks särskilt  när de andra är borta för då lugnar han ner sig och blir som ett mjukt hallon. Jättego. Idag frågade han mig helt apropå:

– Visst har man en hjärna inne i huvudet?

Ja, det har man. Och den är det nog bra att ta hand om och låta vila ibland. Jag tänker läsa ut mina två böcker i eftermiddag De polygotta älskarna och Den allvarsamma leken. För det är bland den bästa vilan jag vet. Att läsa böcker. Jag älskar min blogg men märker att den tränger undan en del av min läsning. Hade jag varit 12 som min äldsta dotter och haft alla dessa appar och en smartphone – redan då – så hade jag aldrig varit så beläst som jag är idag. Under loven läste jag präktiga  klassiker som Jane Eyre, Pride and Predjudice, Wuthering heights och Anna Karenina. Hahaha!

Jag är ett barn av en svunnen tid.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Bilfödsel

Lämna en kommentar

En kvinna har fått föda sitt barn i bilen efter Sollefteå BB:s stängning. Hon beskriver själv den traumatiska händelsen i en offentlig text på Facebook. En av motiveringarna bakom stängningen av Sollefteå BB var att det ändå bara var friska gravida med förväntat normala födslar och att samtliga födslar nu skulle bli snäppet säkrare med all specialistvård på plats – fast  många mil bort. Det är intressant hur förändringen kunde motiveras utifrån ett riskperspektiv. När det blir så uppenbart för alla att det såklart är en mycket större risk att föda ett barn i en bil!

Men när frågan om bilfödslar seglar upp som ett spöke så börjar röster höras om att risken för att föda i en bil totalt sett är väldigt låg – att det ändå  på det hela taget sker väldigt få födslar i bilen. Ja men det resonemanget kan man vända på och använda sig av för att motivera att behålla ett BB i Sollefteå. Det går nog för de flesta friska gravida alldeles utmärkt att föda sina barn på en enhet för normala födslar i Sollefteå. Och de  barn som helt oväntat skulle vara i behov av specialistvård kan transporteras tryggt och säkert i en ambulans till nästa ställe. För nu har vi satt oss i en situation där samtliga blivande föräldrar i Sollefteå ska behöva gå runt med ångest över att kanske behöva vara nästa par på tur. Att få uppleva en bilfödsel.

Foto: Lovisa Engblom

”Jag blev den första….. Att vara med om det som man inte tror händer sig själv, sedan Sollefteå BB/förlossning stängde. Som landstingspolitikerna anser händer väldigt sällan. Men det händer ju faktiskt och fler kommer att behöva vara med om det som jag idag har upplevt. Är inte vi värdiga goda förutsättningar att möta vårt barn för första gången med största möjliga trygghet? Egentligen är detta väldigt personligt och tränger sig in väldigt extremt på min personliga integritet! Men jag/ vi känner att vi vill dela med oss av denna information för Sollefteå BB, samt för att informationen som redan nu finns ute skall vara källkritisk och ej rykten. Vårt första barn föddes sommaren 2014. Även då var Sollefteås förlossning stängd. Vi åkte när jag hade tre värkar på 10min och hann vara inne på Öviks förlossning i cirka 8h innan hon föddes. Graviditet nr två. BF 27feb. Kände mig naturligvis lite nervös inför den kommande resan till förlossningen men ändå ett lugn eftersom jag gjort det förut. Tänkte att förloppet kanske går nån timme fortare bara. Idag 07:00 blev jag väckt av min dotter och uppmärksammade då att jag hade värkar med 6-8minuters mellanrum. Det var ju lugnt. Klockan gick och jag tänkte ta mig en dusch, insåg att slemproppen gått och värkarna var nu tätare. Pratar med barnmorska från övik som undrar om vi hinner vilket jag tror. Känner mig otroligt lugn trots snövädert som varit. Vi packar de sista, skjutsar dottern till barnvakten och far hemifrån, från Graninge. Klockan var strax efter 09:00. Otroligt påfrestande värkarbete i bilen men det går ju trots allt. Tills värkarna helt plötsligt ändrar karaktär, dvs krystvärkarna kom. Och vattnet gick. Tack och lov var min sambo otroligt lugn och ringde förlossningen som i sin tur skickade ambulans och en barnmorska följde med. Jag försöker för kung och fosterland knipa allt jag kan för jag vill verkligen inte föda i bilen. Samtidigt som jag har panik, är otrygg och rädd + alla dessa jävla gupp. Hoppas jag att åtminstonde ambulansen med barnmorskan hinner möta oss. Sambon har barnmorskan i ambulansen på högtalare i telefon. Samtidigt som jag får ännu en krystvärk och känner att huvudet vill ut…. så hör jag att en väg är avstängd pga vägarbete så de måste köra via Bjästa….. Senare hör jag att de har 1,5-2mil kvar. För mig kändes det som 30mil bort. Till sist måste vi stanna efter vägen. Jag fick tillåtelse att krysta. En flicka fick se världen för första gången på 10sek. Klockan var 10:07. En mardröm för mig. Panikslagen. Otrygg. Tror därför inte att bebisen skrikit eller andas. Vilket hon i verkligheten gjorde. Ambulans anländer efter cirka tre minuter och ska hjälpa mig och vår nyfödda dotter ur bilen. Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om, ett trauma och mirakel på samma gång. Allt gick bra fysiskt men pyskiskt då? Är inte det minst lika viktigt? Vi som inte vill bo i storstäder, förtjänar vi inte bättre än såhär? Är detta År2017? Fan ta er politiker.”

Det roligaste uppdrag jag vet!

Lämna en kommentar

Jag har nu börjat få en hel del förfrågningar om uppdrag, både som doula och hembarnmorska. Det är fantastiskt roligt och jag nyper mig lite i armen för det är en dröm för mig att få lära känna ett par redan innan förlossningen. Det är också en dröm att veta att jag kommer kunna ge ett kontinuerligt stöd under födseln – på sjukhus eller hemma. För mig är inte det viktigaste att få vara barnmorskan som tar emot barnet utan att få vara närvarande i hela skeendet – att inte behöva dela min uppmärksamhet mellan olika förlossningsförlopp. Jag har dock känt mig tvungen att höja avgiften för mina doulatjänster eftersom jag egentligen har en bättre inkomst av mitt vanliga lönearbete. För att kunna prioritera att ta uppdrag –  som jag så gärna vill-  och motivera detta för familjeekonomin (som sätter sina egna ramar) så har prislappen gått upp lite. Ni som har kontaktat mig innan den 16/2 betalar det lägre priset, även er jag inte hunnit träffa än.

Om ni vill träffa några hembarnmorskor och veta mer, kom till informationsträffen den 8 mars! Som vanligt på Söder, Tideliusgatan 12 mellan 17-18:30. Jag ska verkligen försöka komma iväg då för det är alltid lika roligt att träffa blivande föräldrar och andra hembarnmorskor.

Teamwork

Lämna en kommentar

Teamwork Foto: Lovisa Engblom

Jag tror att teamwork är en nyckel till framgång inom förlossningsvården. Med det menar jag att ett gott samarbete mellan barnmorskor och läkare är nödvändigt. Ja jag vet att många har hört ordet team till leda redan. Men framgångsrik förlossningsvård präglas ofta av ett framgångsrikt teamwork. Och vice versa. Att låsa in sig i ett hörn i sin profession utan någon god kontakt med den andra professionen – som ibland händer mellan barnmorska och läkarprofessionen i förlossningsvården – det leder sällan till framgång för födande kvinnor. Det skapar istället ytterligheter och låsta positioner professionerna emellan. Vi behöver skapa kontaktytor och byta glasögon med varandra – framförallt i hur vi värderar risk och friskfaktorer. Men att vi måste hitta goda samarbeten betyder inte att den ena professionen alltid ska ha ett tolkningsföreträde över den andra.

Vi måste komma vidare i vårt resonemang om teamwork. Vad är ett gott teamwork? Vem bestämmer hur teamet ska se ut? Det är alldeles för förenklat att säga att vi idag arbetar i team i förlossningsvården där barnmorskor, läkare och undersköterskor har ungefär lika mycket makt. Att teamet är ohierarkiskt till sin struktur.

Jag skulle säga att när teamwork fungerar som bäst så är det ohierakiskt till sin struktur.

Det finns några bra situationer som ofta används som exempel i förlossningsvården. Det är teamwork i akuta situationer som till exempel vid en sugklocka, ett kejsarsnitt eller en akut blödning. Då är det alldeles nödvändigt med ett gott samarbete för att man ska kunna lösa situationen på bästa sätt – det är de allra flesta också rörande överens om. Sen finns det andra situationer som inte är lika akuta till sin karaktär och där det finns utrymme för fler än en tolkning om vad som vore bäst att göra. Just här ligger den stora utmaningen! Här behöver vi skapa fler framgångsrika team.

 

 

 

Ledning av den normala förlossningen

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Jag läser i Josephsons Förlossningsoperationerna från 1898. Det var en tid då de flesta födde sina barn i hemmet. Såhär beskrivs handläggningen vid en normal förlossning:

  1. Patienten får ett lavemang af en liter 30 till 35° med en matsked salt.
  2. Patienten tvättar sina händer
  3. Yttre undersökning, inklusive mätning av Baudelocques diameter och d. interspinalis och intercristalis. Askultation af fosterljuden.
  4. Hand-desinfektion.
  5. Desinfektion af patienten=tvättning av vulva och omgivning.
  6. Om nödigt inre undersökning, eventuellt katetrisering.

Det är intressant hur den normala födseln här handläggs som en låtsasoperation. Det var inga kontrollerade randomiserade studier som låg bakom denna handläggning utan en kultur som uppstod när förlossningen institutionaliserades i början på 1900-talet. År 1940 födde en majoritet av kvinnorna på sjukhus.

Här är kvinnan något passivt, en patient som ska tvättas av, eventuellt kateteriseras och få ett lavemang. Idag gör vi inte såhär, nej det är lätt att skratta åt hur man bar sig åt förr i tiden. Men idag gör vi på andra liknande sätt. Vi ber alla som kommer till förlossningen att ställa sig på vågen för att ta en vikt, vi ber dem att lägga sig ner så att vi får ett bra intagnings -ctg, vi sätter en infart på kvinnor för säkerhets skull – även om den inte behövs. Jag skulle påstå att vi även idag behandlar den normala födseln som en låtsasoperation ganska ofta.

 

Så kan du stötta den som ska föda

Lämna en kommentar

I det senaste numret av Vi föräldrar Gravid är jag med som ”expert” tillsammans med doulan Jenny Gustafsson. Här ett litet axplock på tips som vi ger:

Trygghet smittar

Som stödperson under förlossningen är din främsta roll att sprida trygghet och vara närvarande. -Trygghet är en känsla som smittar så om du är väl förberedd och bottnar i din uppgift som du stöd hjälper du den födande mycket, säger Märta Cullhed Engblom.

Handfast beröring lugnar

Att ha en kär kropp nära sig minskar stress och flyktbeteenden mentalt och fysiskt för den födande. Men tänk också på hur du berör. -Tafatta klappar lugnar ingen, men handfast, jordande, tung beröring kan vara lugnande, säger Jenny Gustafsson.

Massera, massera

-Beröring stimulerar hormonet oxytocin som hjälper till att föra förlossningen framåt, säger Märta Cullhed Engblom.

Ställ alla frågor – och säg vad ni vill

-Jag vet att många drar sig för att göra det men man ska inte vara rädd för att ställa krav på vårdpersonalen. Förmedla vad ni vill och ställ alla frågor ni har, säger Märta Cullhed Engblom. Detta instämmer även doulan Jenny Gustafsson i. – En viktig uppgift man har som stödperson är just att bevaka den födandes intressen och vara uppmärksam på hennes signaler och föra fram eventuella önskemål till personalen, säger Jenny Gustafsson.

 

Utbildning i MIMA-modellen

Lämna en kommentar

 

Foto: Lovisa Engblom

Jag skrev om det långsamma födandet för några dagar sedan och refererade då till MIMA -projektet som står för Midwives management in the second stage of labour. Nu går det att anmäla intresse för att utbilda sig i den här modellen! Klicka på länken för mer information. Det som skiljer MIMA-modellen från andra metoder att använda under utdrivningsskedet är att den består av flera komponenter och har en teoretisk förankring i en kvinnocentrerad vård. Den födande kvinnan i sammanhanget ses inte enbart som ett objekt som ska skyddas mot skada utan som en aktör – en medspelare. Någon som aktivt föder sitt barn och som tillåts vara med och påverka processen. Barnmorskan är också med i processen och påverkar – men inte bara genom sin kunskap och sina handgrepp utan även med sitt val av förhållningssätt.

 

Ett anpassat födande

Lämna en kommentar

Vad är trenden i den svenska förlossningsvården? Jag skulle säga – en centralisering av vården. De små klinikerna bommar igen och redan stora kliniker i tätort fylls på och blir ännu större. Som stora uppsamlingsheat. Budskapet är tydligt; Vi kommer inte till dig, du får komma till oss! Ju större förlossningsavdelning, desto mer avdelningslogistik att hantera. Ett ständigt flöde av kvinnor in och kvinnor ut ställer höga krav på logistiken att alltid fungera smidigt och födandet får ibland anpassa sig efter logistiken snarare än tvärtom.

En annan trend är att barnmorskor flyttar ut ur förlossningsrummen. De finns i korridoren, springer mellan rum eller övervakar födandet från expeditionen. Ju mer teknik som flyttar in i rummen, desto fler barnmorskor som kan flytta ut. Innan CTG-övervakningen fanns så behövde barnmorskorna lyssna regelbundet på fosterljuden med tratt och överhuvudtaget observera födandet genom att vara fysiskt närmare kvinnan.

Jag tror att de här förändringarna går hand i hand. Det underlättar ibland för avdelningslogistik med barnmorskor som finns ute på avdelningen snarare än hos de födande kvinnorna inne i rummen. Det krävs väldigt mycket medveten strategi för att flytta in barnmorskor i föderummen och låta dem stanna kvar där –  när avdelningslogistiken hela tiden pockar på i andra änden. Den har en tendens att vinna utslagsrösten hela tiden. Barnmorskor är fortfarande i föderummen såklart, men tendensen är att det blir en intermittent närvaro av barnmorska och en kontinuerlig övervakning istället. Medan övervakningen pågår så kan barnmorskor göra punktinsatser på flera olika ställen på avdelningen.

Men det finns också en medvetenhet idag som inte fanns förut. En pågående debatt om förlossningsvården. Vi har börjat prata om bristningar, förlossningsvård, informerade val – föräldrar har börjat höja sina röster! Födelsevrålet är ett exempel. Bloggare skriver om detta och poddare pratar. Det är bra.