Månad: januari 2017

Vad vi säger spelar roll!

2 kommentarer

När jag läste till barnmorska så funderade jag inte så mycket över uttrycket ”förlöst”. Alla använde sig av det som man använder strumpor, det var en del av kulturen. Mycket hemtamt.

-Har du inte förlöst än?

Kunde man få höra i korridoren av en äldre kollega. Eller när vi barnmorskestudenter berättade för varann hur många vi hade förlöst.

-Jag har förlöst 18.

-Jag har bara förlöst 10.

Allt ställdes på sin spets när en vän till mig råkade föda hemma by accident och en man i min släkt förvånat frågade.

-Men vem förlöste barnet?

I vår kultur har det smugit sig in en tro  att kvinnor inte kan föda utan aktiv hjälp av en annan person som förlossar barnet. Jag skulle önska att vi inte var så snabba på att ta åt oss en så stor del av äran för jobbet, vi som står bredvid när en kvinna föder barn. Ibland behöver verkligen barnet förlossas, som när barnet fastnar eller behöver dras ut med hjälp av en sugklocka. Det händer ibland och då är det skönt att hjälpen och kunskapen finns nära. Men kvinnor kan föda av egen kraft utan att man är där och petar precis hela tiden. Pröva att se på barnmorskans hantverk som någon som stöttar och bistår en kvinna som föder; lotsar och  varsamt hjälper henne igenom värkarbetet  genom aktiv expektans, närvaro och ett kontinuerligt stöd. Det kontinuerliga stödet behöver inte vara hands on om kvinnan inte känner sig bekväm med det. Det aktiva ligger i kommunikationen mellan barnmorskan och den födande kvinnan. Om man har hunnit lära känna varandra innan så finns det mer förtroendekapital – och desto mer stöd kan barnmorskan ge.

Att  kontinuerligt övervaka en kvinna som föder från en skärm på expeditionen och sedan gå in och förlösa barnet när finalen närmar sig, det är en helt annan sak. Att förlösa många barn blir lite som att fånga många bollar, ju fler desto bättre.

Pröva att  byta ut ”jag förlöste” till ” jag var med på en födsel”  Det händer någonting då! Man öppnar upp för möjligheten att kvinnor kan föda av egen kraft och det blir ett mer ödmjukt förhållningssätt till hela skeendet.

 

 

Vårdskada

Lämna en kommentar

Socialstyrelsen utvärderar vården i Sverige och på några punkter har man kunnat se att förlossningsvården har blivit sämre. Det är något av ett trendbrott. Socialstyrelsen om förlossningsvården. Skillnaderna är olika i landet, men i Stockholm får 7 % av alla förstföderskor den allvarligaste typen av förlossningsskada, en så kallad sfinkterruptur. Det är väldigt höga siffror! Nästan en av tio som ska föda barn för första gången. Det kan få enorma konsekvenser för både början och fortsättningen på ett föräldraskap – att man måste börja med att läka en stor förlossningsskada. Jag tror inte man ska underskatta  vilken inverkan det  har på en kvinnas livskvalitet.

Antalet nyfödda barn som mår dåligt när de föds har också ökat, samt antalet mammor som måste återinskrivas efter hemgång. Kanske har de blivit utskrivna för fort? Kan platsbrist ha spelat in? Jag tror att det här är ett resultat av alldeles för dåliga arbetsvillkor som leder till en utarmning av kompetens inom förlossningsvården. De barnmorskor som  jobbar kvar får för mycket att hinna med och blir för hårt belastade. Nyutexaminerade får fort alldeles för mycket eget ansvar med för lite handledning och stöttning. Vi som jobbar inom förlossningsvården är inte mer än människor.

Mia Ahlberg , ordförande i svenska barnmorskeförbundet, poängterade att det är en komplex fråga som måste undersökas närmare eftersom vi inte vet exakt vad det beror på. Jag tror att vi måste backa några steg och ta oss en rejäl funderare. Vad är det som gör att just Stockholms förlossningsvård ligger så dåligt till på vissa punkter?

Min vän  Ann Ljungblom skriver idag om hur hon som barnmorska blev drabbad av förlossningsvården. Det är sorglig men viktig läsning i sammanhanget. http://holymama.se/jag-blev-sjuk-av-mitt-arbete-som-jag-alskade/

Vem kan vara doula?

1 kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag väntade mitt första barn var jag ung och ingen av mina nära vänner väntade barn. Jag var ensam i min umgängeskrets. Jag läste till sjuksköterska och de flesta av mina kursare var mer inne på att förbereda nästa tentafest än att fundera över graviditet och förlossning ihop med mig. Såklart! Men jag ville ändå dela detta stora med några av mina närmaste så därför bjöd jag in min yngre syster som då var 21, och min bästa kompis som var 22 – att vara med på förlossningen. Ingen av oss hade varit med på en födsel tidigare. Det var första gången för oss allihop. Så man kunde knappast säga att någon av oss bottnade i det här med födandet.

Men vi hade umgåtts med varann under hela graviditeten – fikat, pratat och levt.  Att vi skulle få barn var stort även för dem! Det hade kommit att bli vår gemensamma angelägenhet. Och jag kände mig trygg när de var med. Såhär i efterhand kan jag se att jag byggde upp en mur av nära runtom mig som ett skydd. Och jag är så glad och tacksam att jag gjorde det! För när vi åkte in i en gemensam taxi till förlossningen mitt i natten och stötte på patrull; det visade sig att jag bara vara öppen en centimeter, det var fortfarande latensfas, alldeles för tidigt – ja då var vi ett helt kaxigt gäng som stötte på patrull. Nästa gång vi åkte in till förlossningen blev taxichauffören nervös eftersom han vill bli av med mig –  den födande kvinnan – fort, men blev dirigerad att åka en omväg för att  hämta upp min bästa kompis först.

När jag blev av med min hud och bara grät inne på förlossningsrummet, grät och andades lustgas som ett övergivet barn – ja för barnmorskorna var bara inne på rummet för att undersöka, känna om jag var öppen, hänga på dropp och skriva i journalen, det var så långt ifrån kontinuerligt stöd och handpåläggning man kan komma – då var mitt oerfarna men högt älskade crew där med mig. Dom vek aldrig från min sida. Tryckte varma kuddar hårt mot min rygg, masserade, gav mig saft i glas med sugrör,  gick på toaletten med mig som man går med en gamling på boendet – och när jag bara började skrika rakt ut så tryckte de hårt på larmknappen för min skull.

Sen när hon äntligen kom ut, vår förstfödda dotter, då grät vi allihop tillsammans.

Att anlita en professionell doula fanns inte på min världskarta då. Dels hade jag ingen uppfattning om fenomenet som sådant men sen hade jag inga pengar att betala med heller. När barnbidraget kom i slutet av månaden kände jag mig rik. Det är en verklighet som många unga mammor och pappor lever i.

Att vara  professionell doula  bygger på samma principer men med skillnaden att upplägget är strukturerat och formaliserat . Doulan har jour i flera veckor, väntar på barnet ihop med er, följer sedan med som ett kontinuerligt psykologiskt och emotionellt stöd, viker inte från din eller er sida och delar smärtan, sorgen och glädjen i detta stora.  Det är att ge sig hän och vara närvarande i ett skeende. Precis som min syster, hon väntade tålmodigt och sov på en madrass i vardagsrummet under den tre dygn långa förlossningen. Det var inte enkelt och bara lätt! Men det var ett once in a lifetime.

Samvetsfrihet och skuld

Lämna en kommentar

Att införa samvetsfrihet för vårdpersonal i Sverige vore samma sak som att börja sippra in ett långsamt gift i en tunna friskt vatten. Det går inte att ha en tunna med nästan friskt vatten. Vattnet kommer antingen vara friskt eller förgiftat.

Svenska barnmorskeförbundet tar därför starkt avstånd från att införa samvetsfrihet. http://www.barnmorskeforbundet.se/aktuellt/forbundet/abortratten-hotas-av-samvetsfrihet/ Kvinnors behov av vård måste alltid gå före en enskild persons religiösa övertygelse.  Att vara barnmorska är inte enbart att välkomna små ljuvliga bebisar till världen; det är också att hjälpa till med aborter, sätta in preventivmedel, assistera vid inseminationer och framförallt att stötta kvinnor i  livshändelser som på olika sätt påverkar kvinnokroppen. Jag skulle definitivt inte vilja ha en barnmorska som arbetar under sin samvetsklausul i första hand – och efter mitt behov av vård i andra hand.

Emma Frans skriver bra om vad som händer när man begränsar kvinnors rätt till abort. http://www.expressen.se/debatt/abortmotstandare-ar-allt-annat-an-for-liv/

Det finns flera tåtar att dra i om man vill värna små oskyldiga liv! Många liv jorden runt är i behov av omsorg, utan att man för den sakens skull behöver börja låta kvinnor dö i illegala aborter –  i sin iver att värna ännu ofödda liv.  En illegal abort är inte kvinnans skuld utan samhällets. Jag skulle säga att barnmorskor som går organisationer som ADF:s ärenden har ganska mycket att bära på sina samveten. Vi i vården ska se till att hjälpa kvinnor – inte stjälpa dem.

Att begränsa kvinnors rätt till abort handlar därför inte  i första hand om att värna liv utan om att lägga en blytung filt av skuld  och skam över kvinnors kroppar. Igen! Same procedure as last year!

Tell me – what else is new today?

Rätten till fri abort är en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp!

Lämna en kommentar

I den ursprungliga versionen av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd fanns en abortskildring med. Den scenen var hon tvungen att stryka. När jag läser om hur boken blev till så förbannar jag denna censur.  Vad jag hade velat ta del av Moa Martinsons abortskildring! Sverige har sedan några futtiga decennier tillbaka varit en fristad för kvinnors kroppar.  Illegala aborter betyder livsfarliga aborter och den vardagen lever kvinnor i världen över. Här har sjukvården sedan 1974  gått in och hjälpt till – utan att döma människan – och hjälpt henne att slippa förblöda eller dö i en infektion. Anledningen till aborten har fått vara kvinnans angelägenhet.

Det finns ingenting mysigt, gulligt eller romantiskt med att vara abortmotståndare och vädra morgonluft. När Trump stryper pengaflödet till organisationer som stödjer kvinnors rätt till abort så visar han med en underskrift att kvinnor ska fortsätta bäva i sina kroppar.

Skam, lidande och död. Så ser den svenska aborthistorien ut.

Jag vet att det är lätt att förbise den långa och mödosamma kamp som ligger bakom dagens självklarheter. Att slippa föda tre barn innan 21 års ålder. Slippa vara fången i den egna kroppen – när det med busenkla medel går att förhindra. Våra förmödrars hånskratt fastnar i min hals – hur kunde jag för en sekund tro att detta var en rättighet att ta för given? Abortmotståndare säger sig värna livet. Börja då med att värna de kvinnor som lever, älskar och existerar på jorden i detta nu. Värna dom flickor som växer upp till kvinnor. Jag vet nämligen att det finns en skatt gömd på vinden – det är kvinnorna som kan vara med och göra stordåd när de får makten att bestämma över sina egna kroppar. Till dig Trump och dina medarbetare:

-Erkänn att ni i själva verket är livrädda!

 

Ett år senare

Lämna en kommentar

Igår träffades vi alla på Katarina Bangata i en härligt mingelvänlig, svettig, pratig och till brädden fylld lägenhet. Det har gått lite mer än ett år sedan vi fick det slutgiltiga beskedet om nedläggningen – och på ett år hinner mycket hända. Både i det professionella livet och i det privata. Eftersom Södra BB gick i graven som en unik vårdform i Sverige – ja det enda modified in hospital birthcenter som fanns – så har det inte funnits så givna och klockrena alternativ att hoppa till för oss som jobbade där. För några var Södra BB den enda tänkbara arbetsplatsen som barnmorska inom förlossningsvården. Nu är vi utspridda på många olika ställen och en hel del av oss finns fortfarande hos födande. Men en sak är säkert och det är att Stockholms förlossningsvård förlorade många kompetenta och erfarna barnmorskor i ett slag när Södra BB försvann. Andra ställen har därmed fått jackpot; bland annat mödravården, ungdomsmottagningar och Norge! Den grupp som valde att lämna SÖS har knappast gått utan jobb, tvärtom så är erfarna barnmorskor högst eftertraktade på arbetsmarknaden.

Foto: Carina Carlsson

Jag tyckte att det var mer glädje och mindre sorg att återse alla igår jämfört med återträffen i augusti. För nu är det så många som har kommit en bit på väg in i  nya spännande projekt, omorienteringsfasen har liksom mognat och börjat bära frukt.

Foto: Eva Nordlund

Det var svårt att lämna tillställningen och åka hem för jag ville prata med så många om så mycket! Men jag kände mig ändå glad när jag tog pendeln hem till Uppsala. Glad och trygg  i förvissningen att vi kommer ses igen. Många år framöver.

Återträff med Södra BB!

Lämna en kommentar

Ikväll är det återträff för alla som har jobbat på Södra BB. Vi blir många som kommer! Det tycker jag är helt fantastiskt. Vi  hann få ganska starka band till varandra under den tid vi arbetade ihop. Det var en sådan arbetsplats.  Kulturen på avdelningen var tillåtande och vänlig!  Det tycker jag är ett smart drag på en avdelning som jobbar med födande –  både för barnmorskor, studenter som passerar och inte minst för kvinnorna som föder –  eftersom det är ett sådant krävande och utmanande jobb. Man behöver stötta den som ska stötta ett födande par. Det gjorde vi. Jag minns den där fantastiska känslan av lugn och ro inne på ett föderum. Hur jag som barnmorska slapp springa mellan olika förlossningsrum och kunde koncentrera mig på ett skeende. Vara närvarande i det så mycket som möjligt med hela mig -mina händer, min röst, mitt lugn. På det sättet styckades inte förlossningen upp i små fragmentariska bitar för mig som barnmorska. Vad mycket jobb som krävdes för att komma ända dit! Och vad synd att Södra BB inte finns längre.

Den första återträffen i augusti 2016

Blå porten

Stress

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Nya förlossningen på SÖS invigdes i dagarna och verksamhetschef Ingegerd Lantz  passade på att säga:

”Vi ska inte ha några stressade barnmorskor här!”

Planen är att den nya förlossningsavdelningen ska kunna ta emot fler födande än tidigare – men utan stress. Jag tänker att det är ett uttalande att leva upp till som förlossningsvården ser ut i Stockholm idag.

Jag har kommit att få en ganska stor respekt för långvarig stress. Det är ett gift som långsamt gröper ur innanmätet och en dag vaknar man med en väldigt tom och ihålig känsla. Den där resonansbotten som saker brukar studsa och ta spjärn ifrån finns liksom inte längre. Stressfiltret är borta. En läkare som har varit utbränd beskrev det som att hon hade blivit permeabel.

Ljud, ljus, prat, tjat, allt går liksom rakt igenom utan att fastna i något som helst skyddande filter. Småsaker som man kunnat hantera tidigare kan generera stora utbrott, gråt, en känsla av att man faller rakt igenom tillvaron. Utan något som tar emot, stoppar eller fångar. I dagligt tal kallar man det för att stresströskeln är sänkt.

När vårt fjärde barn föddes så var ingenting som förut. Han sov inte alls på nätterna, nej han skrek sig  rakt igenom dom. Det tog lång tid innan vi förstod varför – för att han var allergisk mot allt möjligt. Vi fick sova i skift i tre års tid och under den tiden valde jag att jobba natt på förlossningen  för att tillvaron skulle gå ihop och pengarna skulle fortsätta komma in på bankkontot. Min man behöver åka bort på konferenser ibland och såhär kunde ett tvåveckorsupplägg se ut ; jag jobbar 5 nätter på förlossningen ena veckan för att kunna vara ledig nästa vecka då han åker iväg. Då är jag själv med 4 barn varav en som inte sover en enda hel natt i sträck. Två veckor utan riktigt god sömn.

Under den här tiden började jag pendla till Stockholms förlossningsvård och  vid sidan av jobb, barn och familj engagera mig mer och mer i  frågorna som rör kvinnovården.  Nätverka, träffa andra barnmorskor, tänka,  samtala, skriva och debattera.

Det hela fick ett abrupt slut när Södra BB hux flux försvann och alla i båten sjönk. Då rycktes jag bort. Även om tillvaron var ordnad och jag fick nytt jobb och pengarna fortsatte att komma in på bankkontot i slutet av varje månad så var det någonting som gick sönder. Fyra års utebliven sömn, vaknätter och stress kom plötsligt och knackade på  min dörr och krävde återbetalning på hela stresslånet.

 

 

 

 

Förlossningsbrevet

Lämna en kommentar

Den som vill får gärna ta med sig ett brev till förlossningen med en hälsning som kanske är svår att framföra när man står där med värkar och har ont. Tanken med förlossningsbrevet är att kompensera  lite inför det faktum att barnmorskan ofta  är en främling  som man aldrig har träffat. Jag tycker mycket om förlossningsbrev. Inför mina fyra födslar så har jag varje gång författat ett sådant och dom har sett så olika ut. Varje gång har tanken från min sida varit att försöka förmedla något om mig som jag ville att barnmorskan skulle  ta hänsyn till. Första gången skrev jag att jag ville pröva akupunktur, värme, bad och massage. Att jag inte ville ha EDA men att jag kunde tänka mig att prova lustgas. Så blev det inte alls.

Brevet kan vara skrivet som en beställning;

  • Jag vill ha akupunktur.
  • Jag vill ha lustgas.
  • Jag vill ha EDA innan det blir försent.

Ibland känns det absurt med förlossningbrev. Som en uppmuntran att ta med sig en egenkomponerad beställning av mat till  en restaurang där menyn redan är satt. För när man skriver ett förlossningsbrev som faller inom ramarna så är dom tämligen harmlösa.

  • Vill inte ha en bristning.
  • Tar det som det kommer.
  • Vill ha stöd och hjälp.
  • Vill ha tydlig information.
  • Kan tänka mig lustgas och epidural om jag behöver det.

Om man tar med sig ett förlossningsbrev som faller utanför ramarna så får man oftast finna sig i att önskningarna inte kan bli uppfyllda. Man får också räkna med mothugg.

  • Jag vill föda i vatten.
  • Jag vill inte ha CTG-registrering.
  • Jag vill inte  ha syntocinonsprutan i förebyggande syfte och jag vill inte att barnet ska få K-vitamin.

När man ska föda sitt första barn kan förlossningsbreven framstå som aningslösa för en som har jobbat länge med födslar. Jag tror det handlar mer om att man  som personal vet  så väl hur menyn ser ut  – och har lärt sig hur födande brukar plocka från den.

När man ska föda sitt andra och tredje barn kan breven vara skrivna som en gardering med den första födseln som referens. Som födande har man lärt sig menyn och vet precis vilka rätter man vill ha den här gången. Då blir det ganska enkelt för alla inblandade.

Födelsebrevet är en värdehandling.