Idag vill jag dela min fina vän Anns årskrönika. Ann och jag kompletterar varann på ett mycket bra sätt – vi är soulmates. Läs! http://holymama.se/arskronika-2016/
Månad: december 2016
Årskrönika
Foto: Lovisa Engblom
Det har varit ett år på teman som förstöra, hugga ner, lämna och överge. Både i det stora och det lilla – utrikespolitiskt har det varit jordskred som Brexit, Trump, fortsatta krig och människor som flyr för sina liv. Här hemma i den lilla världen och från min barnmorskehorisont så har det också varit jordskred om än i en annan skala.
Året började med att trädet Södra BB höggs ned, jag skrev om det i ett blogginlägg den 17 december ”Södra BB har också funnits” . En sammansvetsad arbetsgrupp på ungefär 50 barnmorskor och några undersköterskor löstes upp och många hamnade i stor sorg och förtvivlan över att behöva lämna något som var framforskat, beprövat – ett i Sverige unikt och mycket attraktivt ställe att föda på och en attraktiv arbetsplats där man kunde växa både som barnmorska och människa.
Som om det inte var nog med Södra BB så stängdes också BB Sophia den 31 maj och nästa sammansvetsade barnmorskegrupp löstes upp och skingrades för vinden. BB Sophia öppnade våren 2014 med triumf i seglen! Ett ombyggt och nybyggt ställe helt anpassat för födande med badkar i varje rum. BB Sophia hamnade i topp när födande fick ranka sin nöjdhet med vård under förlossningen och det var många som sörjde när Sophia bommade igen. Dagens ersättningssystem är byggt för att förlossningskliniker ska ligga i nära anslutning till sjukhus och man måste komma upp i ett visst antal komplikationer för att gå runt. Att hålla födandet så normalt som möjligt är inte lönsamt – det som är barnmorskans profession är inget som värderas. Det var alltså inte BB Sophia som det var fel på utan ersättningssystemet.
Lagom till sommaren hade de två enda alternativa klinikerna i Sverige bommat igen och det blev en tung sommar med mycket hårt tryck på övriga förlossningskliniker. Brist på förlossningsplatser och en politiskt skapad barnmorskebrist. Vårdval förlossning sjönk som en sten till havets botten och själva namnet blev mest som en ironi över tingens ordning. Att få välja mellan det som inte finns att välja.
Sverige har i detta avseende problem med sin självbild. Vi ser oss som så förträffliga och hänvisar ofta till den låga mödra och spädbarnsdödligheten – som om allt handlar om att man iallafall inte dör när man föder barn och att vi ska vara så glada och tacksamma över det. Att välja hur man vill föda framställs som en lyx av omåttliga proportioner – inte som den mänskliga rättighet det faktiskt är. Jacqueline Vejlstrup är en av de barnmorskor som har förstått detta för länge sedan och hennes perspektiv är värdefullt att ta del av https://www.facebook.com/jacqueline.vejlstrup/posts/10206872806452976.
Födelsehuset skrev en rapport till FN:s CEDAWS kommitté om hur det förhåller sig i den svenska förlossningsvården och jag rekommenderar verkligen att ni läser denna rapport, den är otroligt bra och viktig! http://tbinternet.ohchr.org/Treaties/CEDAW/Shared%20Documents/SWE/INT_CEDAW_NGO_SWE_23094_E.pdf
I mitten av höstterminen så arrangerade SBF tillsammans med SFOG en temadag om individualiserad förlossningsvård – vem bestämmer? Vi var många som träffades där och det var en mycket bra dag! http://www.barnmorskeforbundet.se/aktuellt/forbundet/individualiserad-forlossningsvard-vem-bestammer/ Jag skrev också en sammanfattning av dagen som jag publicerade i fb-gruppen Barnmorska aktuellt och intressant men som jag inte hittar tillbaka till. Om någon bloggläsare hittar min sammanfattning av dagen så lämna gärna länken i en kommentar till det här inlägget.
Jag vill avsluta min årskrönika med att dela den debattartikel som nyss publicerades i SVD och som sammanfattar det dystra barnmorskeläget på ett bra sätt. http://www.svd.se/oka-inflytandet-for-barnmorskorna
Det finns hopp! Mitt alldeles egna 2016 började med förfäran och depression över sakernas tillstånd men har mynnat ut i något härligt positivt och kreativt. Livet är flyktigt och det går fort att förstöra men frön får också grodd på det mest konstiga och märkliga ställen.
Foto: Lovisa Engblom
Dynamisk
Foto: Lovisa Engblom
Någon gång myntade jag uttrycket ”att arbeta dynamiskt ” som barnmorska. Det kan verka flummigt men vad jag menar är motsatsen till statiskt, någonting som lever, rör sig, rullar runt och bubblar – det är dynamik, något föränderligt. Att vara statisk i sitt arbetssätt är att vara oföränderlig och gjuten i EN form. Den som arbetar statiskt har svårare att anpassa sitt arbetssätt efter människan hen möter. Därför ryggar jag instinktivt när jag hör fraser som – Jag har hittat mitt sätt att arbeta på som jag känner mig trygg med. – Här förlöser vi alla i halvsittande. – Mina kvinnor behöver aldrig EDA. – Jag har alla på pall. Jag blir misstänksam och undrar var och när i processen barnmorskan kapitulerade inför kvinnan eller paret hon mötte? Inte för att jag tror att det går att vara neutral i mötet, knappast, men någonstans på vägen tas det beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.
För vissa födande är epidural en lösning. Jag har inga som helst problem med det! Några av de finaste födslar jag har varit med på har varit med en väl fungerande EDA . Men jag blir otroligt misstänksam när epidural plötsligt seglar upp som the one and only solution – för alla? Eller när fler och fler kvinnor önskar ett planerat snitt eller en planerad igångsättning av födseln – är det en djup önskan om att ha det så eller en reaktion på en förlossningsvård som inte riktigt håller måttet? Jag tror liksom inte på det här att bara servera en rätt på buffén. Att kategoriskt avfärda hemfödslar och försöka tvinga in alla kvinnor i en medikaliserad förlossningsvård – det blir samma sak som att propagera för att alla kvinnor borde föda naturligt och utan någon som helst smärtlindring, gärna i sitt eget hem.
Jag blir misstänksam. Alla som ansvarar för organisation och utformning av förlossningsvård -var och när i processen kapitulerade ni inför kvinnan eller paret som vi möter? Någonstans på vägen till färdig förlossningsvård tas det politiska beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.
Hur allt hänger ihop
Min farfar var gynekolog och kirurg. Hans specialité var stora gynekologiska operationer och han hade definitivt övat upp känslan i sitt hantverk. Han var proffs – men framförallt var han en människokännare av stora mått, ja en sann humanist. Nidbilden av kirurger är ju den rakt motsatta, att dom är vansinnigt duktiga på att meka med människor ungefär som man mekar med bilar, men i övrigt lite träiga och särskilt i kontakten med andra människor. Jag vill vända upp och ner på det resonemanget. Hur kan man vara kirurg utan att ha en känsla för människor?
På 60- talet var min farfar med i kultfilmen Kärlekens språk, det är han som står framför det älskande paret i vit läkarrock och berättar, Sture Cullhed. Hur coolt är inte det? Mina svärföräldrar är båda narkosläkare och innan dom blev mina svärföräldrar, ja långt innan – så stod dom och sövde min farfars patienter inför operation. Så dom hade en professionell relation med honom långt innan jag träffade Stefan. När han berättade att han träffat en tjej som hette Märta Cullhed Engblom, ja då kunde dom redan placera mig på en karta.
Idag ska jag åka iväg med min svägerska Lovisa Engblom och ta foton till den här bloggen. Hon är proffsfotograf och nu också läkare – hur coolt är inte det? Jag känner ingen annan fotograf som så på djupet förstår vad det är jag håller på med. Som utan att jag behöver förklara något onödigt förstår hela min grej.
Människokänsla
En barnmorska som jag har haft turen att ha som chef gav mig den finaste av komplimanger. Hon sa ” – Man kan vara barnmorska på olika sätt, och ditt sätt att vara barnmorska på är ett sätt som jag tycker mycket om. Du har verkligen den här känslan för kvinnan.” Jag hade då kommit långt i min process och kunde verkligen uppskatta det hon sa. Samtidigt berättade det en hel del om hennes eget förhållningssätt som barnmorska för tänk om hon istället hade sagt ”- Du är en så duktig barnmorska, du förlöser på så bra här.”
Att vi verkar i en medicinsk kontext påverkar oss på en massa olika sätt och jag ska försöka att förklara hur på ett mycket mer utförligt sätt, men det får bli en annan dag. Barnmorskeyrket är ett hantverk och att få fingertoppskänsla i sitt hantverk kommer inte på beställning. Det är en intrikat väg dit som innefattar tid, vanan i handen och en djupare förståelse för hela processen bakom. Såhär säger den franske bagaren om sitt hantverk:
” Jag har jobbat, bakat och lagat mat i många olika länder och jag har lärt mig den hårda vägen att ett recept inte är mycket värt om man inte förstår processen bakom det. Proportionerna kan skilja sig åt beroende på hur man bakar eller lagar, var man bakar eller lagar, eller helt enkelt vilken typ av råvaror man använder.”
Jag har en djup respekt för alla som har övat upp känslan i sitt hantverk, läs mer om den franske bagaren på www.brodpassion.se. Eftersom barnmorskeyrket är ett hantverk som inbegriper andra människor så är det en tillgång med ett humanistiskt förhållningssätt. Att öva upp sin människokänsla kan man göra på väldigt många olika sätt – ett lättillgängligt och lustfyllt sådant är att läsa böcker.
Det här visar att Sverige har problem
På självaste julafton så läste jag DN och skämdes ögonen ur mig. Eftersom det är brist på vårdplatser för barn som föds för tidigt så har blivande föräldrar fått åka till Finland. Ett par från Bålsta födde sina tvillingar i Åbo.
”När man får ett prematurt barn hamnar man i kris. Det är inte bra att skicka runt föräldrar i den krisen. Ett samhälle bör satsa på neonatalvård för den är viktig för resten av livet, säger Liisa Lehtonen” Hon är professor i neonatologi vid universitetssjukhuset i Åbo och när jag läser ovan nämnda stycke så skäms jag så djupt å Sveriges vägnar. Var har vi hamnat? Har vi blivit helt tossiga i det här landet? Det är väl självklart att vi inte ska skicka de allra mest sårbara nyfödda och deras föräldrar som har hamnat i kris utomlands för att det fattas platser! Möjligen hade jag förstått om det var efterfrågan på en viss spetskompetens det handlade om – en som inte finns i Sverige – men inte för att det fattas platser.
Sverige är ett land med högt skattetryck, det är svårt att bli rik på vanligt lönearbete – fair enough; om vi bara slapp huggsexan på förlossnings och neonatalplatser när det råkar bli dags att föda! Vi ser oss som ett av de mest moderna och jämställda länderna – men när jag skrapar lite på den här skrytfernissan av suveränitet så hittar jag fullt med utbrända sjuksköterskor och barnmorskor som har ägnat de senaste åren av sin fritid till ideellt arbete, ja som har organiserat sig och på olika sätt försökt uppmärksamma politiker och makthavare på vad som händer inom sjukvården!
Om det saknas förutsättningar till att göra ett bra jobb i vården med den egna hälsan i behåll så kommer till slut färre och färre att vilja göra det jobbet.
Nej det är inte brist på sjuksköterskor, barnmorskor eller utbildningsplatser. Det är brist på bra arbetsvillkor, det vill säga villkor som håller för en och samma person i ett helt arbetsliv. Att ha ständig samvetsstress, knasiga arbetstider och svårt att få välbehövlig semestervila och återhämtning samtidigt som man offrar sin fritid för att få till en förändring – det är ett lyckat recept på utbrändhet. Till slut får blivande föräldrar åka till Åbo. Tack Finland för att ni ställer upp för oss när vi behöver er! Skäms Sverige.
God Jul!
Obstetric nurse/midwife
När jag var 19 år så reste jag runt i NordAmerika. Alla som har varit i USA vet att det är många olika länder som samsas bredvid varandra i samma land; det finns ett middleclass- America, ett fattigt u-land mitt i rikedomen, ett intellektuellt och globalt Amerika och ett reaktionärt Trump-Amerika. För att nämna några. När jag var 19 år så mötte jag ett väldigt sympatiskt USA som jag kom att älska. I New Mexico träffade jag kvinnor som hade fött sina barn hemma och en av dom visade sitt fotoalbum för mig – de bilderna gjorde ett outplånligt intryck. På en bild fanns en stor birthpool och två kvinnor som var där för att hjälpa till, dom fanns med hela tiden men höll sig lite i bakgrunden. Hennes midwifes. Jag kunde inte släppa det där – tänk att vara någon som kommer hem till par som ska föda sina barn! Att ha en given roll i det stora skeendet, så mäktigt och så coolt – en sån ville jag bli. Där och då började min barnmorskeresa.
Några år senare när var jag färdig sjuksköterska och mamma till två barn så bodde vi hela familjen i Providence Rhode Island ett tag, eftersom min man fått ett erbjudande om att gästforska vid universitetet där. Jag minns en middag vi var bjudna till då jag berättade vad jag ville bli : ”I want to become a midwife”. Alla såg ganska oförstående ut och jag förstod snabbt att midwifes – det är hjälpkvinnor utan utbildning, hippies som inte är en del av det medicinska etablissemanget. Obstetric nurse var deras motsvarighet till barnmorska.
När jag jobbar som barnmorska på en stor förlossningsklinik i Sverige idag så känner jag mig ibland mer som en förlossningtekniker än en barnmorska; termen obstetric nurse ligger då nära till hands. Att springa mellan två, tre olika föderum samtidigt och hänga på påsar med dropp, hålla koll på fosterljuden via dataskärmar på expeditionen, göra små punktinsatser där de behövs som mest och känna att något flåsar i nacken hela tiden – för mig är det långt bort från den ursprungliga bilden av att närvara i ETT skeende, ett födelserum – utan stress. Känslan av tomhet och existensiell sorg över att inte få göra ett bra jobb, så bra som jag vet att det skulle kunna bli, är mig ibland övermäktig. När jag behöver lämna rummet för åttonde gången och paret som jag bistår säger:” Vi ringer vår doula nu! ” Då brister det nästan för mig. Men jag säger – ”ja det är nog klokt, ring er doula ”- och så skyndar jag vidare till nästa rum.
Men det är inte mig och mina känslor som det är fel på. Jag är så glad att jag äntligen har kommit fram till det. I slutet av mars är Sveriges alla hembarnmorskor inbjudna att träffas i Mundekulla (ironin är ju så klockren – häxorna i Blåkulla!) och utbyta de erfarenheter som finns i gruppen under en helg ihop. Intresset har varit stort, så vitt jag vet är det många som vill och som ska komma. Den helgen känns så akut viktig i mitt liv just nu.
Vittnesmål
Eftersom jag precis har börjat blogga som barnmorska så blev jag naturligtvis nyfiken på vilka andra barnmorskor som bloggar. Så jag surfade runt och hittade framförallt andra gravidbloggar och poddar. Men så lyfte jag på en sten och hittade ett riktigt fynd. Det är en barnmorska som heter Mimansa – hon har bloggat från sina tidigare uppdrag för Läkare utan gränser och skriver fantastiskt bra.
https://mimansamadheden.wordpress.com/tag/mimansa-madheden/
Det är alltid en tillgång att kunna skriva.
Comfort zone
När man har jobbat i tio-femton år på en och samma avdelning så är man kung. Man kan allt! Vet var allt ska stå, hur man hittar i förråden och rensar i sköljen – och inte enbart det praktiska, man har lärt sig hela kulturen på avdelningen! Att vara ny på en avdelning är inte lika lätt. Först måste man lära sig var allt finns, hur ruljansen ser ut och sedan måste man sakta men säkert erövra sin plats i personalgruppen och förstå sig på kulturen, bit för bit. En del blir proffs på att komma in i arbetsgrupper snabbare än man hinner öppna mjölkpaket, medan andra har lite längre startsträckor – förr eller senare brukar de flesta bli accepterade. Därför är det för många förknippat med en viss ångest, det här att gå från att vara kung till att bli knekt igen.
Jag har sagt upp fasta och trygga anställningar flera gånger de senaste fem åren och det finns ingenting i arbetslivet som jag ångrar så lite som just det. När BB Sophia öppnade så sökte jag mig till BB Stockholm! Det är jag så tacksam för. Jag fick lära mig en helt annan kultur än den på förlossningen på Akademiska – och det har berikat mig enormt. Att jag dessutom hann med Södra BB innan trädet höggs ned, ja det kommer jag alltid att bära med mig. Om man verkligen ger sig hän och låter nya stället få en chans så innebär det också vänner och kollegor för livet. Det nätverk av kontakter jag bygger upp inom professionen blir kittet som binder allt samman.
Just nu befinner jag mig precis där jag vill i min personliga utveckling. För det är så jag väljer att se på yrkeslivet. Det är inte intressant för mig att göra karriär i traditionell mening – att få en viss status eller stiga i akademiska grader. Däremot vill jag hemskt gärna utvecklas och växa som människa. Att bli skolsköterska en dag i veckan var att ta ett rejält kliv bort från min comfort zone. Och hembarnmorska, det är att ta stavhopp bort från både comfort zone och kulturell norm. Ändå känns det som det absolut mest berikande och meningsfulla jag har gjort som barnmorska. Dessutom botar det en viss ångest jag känner över en värld där för många människor inte växer som människor utan krymper vad det är att vara människa. Att fylla på barnmorskeväskan med saker som behövs när någon föder ett barn, det är så robust, handgripligt och konkret. Dessutom SÅ användbart!