En ny podcast om födande

Lämna en kommentar

Först det här stora. I veckan fick jag hålla min systerdotter i famnen för första gången! Åh så ljuvligt! Det är inte så många som pratar om lyckan i att bli moster – men jag kan intyga att det är en alldeles särskild glädje. Vetskapen om att jag kommer få följa med på resan, att jag kommer få spendera påskmiddagar, fester och semesterveckor ihop med den här ungen. En ynnest.

Min egen podd?

De senaste veckorna har en idé om min egen podcast börjat ta form och de senaste dagarna har den verkligen börjat slå rot. Själv lyssnar jag på podcast nästan dagligen när jag gör andra uppgifter här hemma. Det får sisyfosarbetet, det vill säga disken, plockandet och skrubbandet att bli lite roligare. Jag lyssnar när jag går på promenad. Närheten som blir av att höra någons röst är svårslagen. Det är enkelt att ”bli vän” med någon genom att lyssna på podd.

Några podcasts har revolutionerat mitt sätt att tänka om saker, dit hör till exempel Cal Newports podd Deep Questions.

Att namnge en podd är svårt. Namnet Födslolycka kom till mig. Ni vet Fiskelycka, jaktlycka. Birth Bliss Födslolycka! Ja! Eller nej, tyckte många av mina följare på instagram. Födsl Olycka. Var det flera som läste. Krångligt Svårt. Okej, jag fick tänka om. Fick tipset att låta podden heta Föda med stöd rätt och slätt eftersom det är strategiskt smart med ett redan inarbetat namn. Jag förstår tanken samtidigt känns det lite inlåst. Får inget som jag skapar heta något annat än föda med stöd nu? Jag tänker på Föda med stöd som ett paraply eller en väska där andra saker jag skapar kan få finnas och ha sina egna namn.

Så namnet är inte helt klart. Men jag är övertygad om att jag har ett bra namn i mig. Snart kommer det.

Nästa steg är att lära mig hela poddskapar- processen. Och den vet jag kommer innehålla bitar som helt klart är utanför min comfortzone. Det är alltid växtvärk att växa in i något nytt. Samtidigt gillar jag skarpt att göra saker jag inte kan eftersom det är precis där roliga och kreativa saker händer. Att skriva bok var en sån där häftigt kreativ process som gav mig nya insikter.

A room of ones own

Mitt kontor i källaren blev aldrig någon hit. Det var något med ljuset, att internetuppkopplingen fungerade dåligt och att min tonårsson behövde passera rummet på väg in till sitt. Så det blev byte av rum, vår mellanson som hade ruttnat på sitt rum här på övervåningen fick flytta ner bredvid sin storebror – och jag fick flytta upp. När jag fick egen dörr till mitt kontor och dagsljus rakt in i rummet OCH en välfungerande uppkoppling , åh då vaknade mina livsandar. Jag njuter så av att ha fått ett eget fungerande arbetsrum. Det här ska jag verkligen göra om till mitt. Att väggarna är nerklottrade med tonårsgraffiti gör liksom ingenting.

Vad ska podden handla om?

Innehållet till podden är mitt minsta problem. Det finns så mycket jag vill dyka ner i, så många jag vill samtala med. Den kommer bli en förlängning och fördjupning av allt det som jag har bloggat om i många år nu.

Designing Motherhood: Things that Make and Break Our Births

Jag bara måste dela med mig av lördagen som spenderades i Stockholm på ArkDes och Fotografiska. Vilken dag! Kollektivet – det halvårsprogram som jag och Eva öppnade portarna till i september – har växt till en så fin och härlig gemenskap. Några av oss tog tillfället i akt att ses i samband med en föreläsning om oxytocin som flera var intresserade av. Jag spenderade därför förmiddagen ihop med Torunn och Clara på Arkdes bredvid Moderna museet. De visar nu utställningen Designing Motherhood: Things That Make and Break Our Births. Den handlar om 150 år av reproduktionsdesign (vilket ord?!) och är i grunden skapad av ett gäng kvinnor från USA. En svensk referensgrupp har bidragit med en svensk och nordisk twist på utställningen. Rekommenderas! Det är gratis inträde. Här en förskräckande uppfinning från 1800-talet. En cervixdilator som skruvas upp mekaniskt i ena änden. Jag hoppas att den aldrig kom till användning – iallafall inte på kvinnor som fortfarande var vid medvetande.

En cervixdilator!!

Vi gick vidare mot Fotografiska och såg Emilia Bergmark Jimenez utställning Födas och att föda. Jag har ju redan sett den men det var bara fint att få tillfälle att ta del av hennes utställning igen! Sen satte vi oss i Bistron och gänget som hade varit på oxytocinföreläsning slöt upp. Tre timmar av pizza, vin och härligt snack fick vi ihop. Jag längtar redan till nästa tillfälle.

Delar av Kollektivet på plats i Bistron

Många härliga grytor som puttrar just nu! Precis så som jag vill ha det.


Frågor och svar om att gå en doulautbildning

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för Föda med stöd doulautbildning

I det här blogginlägget tänkte jag svara på några vanliga frågor om att gå en doulautbildning. Jag och Eva öppnar snart portarna till årets omgång av Föda med stöd doulautbildning på distans – därför passar det att reda ut några vanliga frågetecken. Observera att jag inte svarar för för alla de utbildningar som finns på marknaden utan framförallt på vad som gäller för den som anmäler sig till vår doulautbildning.

Vem kan gå en doulautbildning?

Om du är en person som vill bli doula är det ganska givet att gå en doulautbildning. Men det som är så fint med en doulautbildning är att det är något för alla som vill lära sig mer om födande och att ge stöd under födande. Du kan vara sjuksköterskestudent med en önskan om att bli barnmorska. Att gå en doulautbildning ger dig ett försprång och en förståelse för de mellanmänskliga och existensiella perspektiven. Samma gäller om du är aspirerande psykolog eller läkare. Dessutom kan doulauppdrag bli ett extrajobb för dig under studietiden.

Vi har haft flera studenter på vår utbildning som redan har gedigen erfarenhet av att arbeta i ett legitimationsyrke och med människor. Tex legitimerade psykologer och barnmorskor. Du kanske söker ny inspiration, står i begrepp att starta ett eget företag och behöver ny inspiration och kunskap för att komma igång med det. En doulautbildning kan var det som ger dig en nyfunnen glöd och ett driv framåt. För dig som redan idag driver ett företag kan det vara perfekt att lägga till ett inkomstben. Du behöver inte ens vara säker på att du kommer kunna ta doulauppdrag men vet att du vill börja rikta dig till målgruppen gravida och födande med tjänster eller erbjudanden. Jag lovar att en doulautbildning är mycket värdefullt i det läget.

Du kanske tex redan är etablerad fotograf och vill komma igång att fota gravida och födande! En doulautbildning bli då pricken över i. Emilia Bergmark Jiménez är ett lysande exempel på vad som kan uppstå i mötet mellan fotografi och doulande, läs om hennes utställning och bok på Fotografiska här.

Läs även om fantastiska doula Eva Rose på https://födamedstöd.se/doula/

Själv gick jag en doulautbildning efter sex år som barnmorska och det var en stor och viktig pusselbit i det företag jag driver idag. Framförallt innebar det ett stort kliv ut ur den teknokratiska modellen för födande för mig och det var ett nödvändigt kliv att ta. Att förstå födandet från ett mer holistiskt håll är essentiellt för att kunna arbeta med födande på ett hållbart sätt – både för dig själv men framförallt för de kvinnor du ska stödja.

Du kan vara över 60 – närmare 70 år och ändå ha stor behållning av att gå en doulautbildning. Idag är det många som driver sitt företag långt upp i åren och som mormor/ farmor kan det också komma ett behov inifrån att ”doula” i den egna familjen. Den erfarenhet och särskilda energi som en mer mogen kvinna ofta har passar perfekt i doulasammanhang.

När kan jag börja ta doulauppdrag?

Doulauppdrag kan du börja med när du vill och känner för det. Doula är ingen skyddad yrkestitel. Men en doulautbildning kommer hjälpa dig att mogna som människa och göra dig redo för att arbeta professionellt som doula. Det är inte alltid så lätt att veta vilken kunskap som är värdefull och ibland är terrängen för doulor snårig. Det finns också en sårbarhet i att arbeta relationellt och med sig själv som ett verktyg. Genom vår utbildning får du en tydligt utstakad roadmap/väg med exakt den kunskap vi vet är viktig att rusta sig med. Vi har helt enkelt gjort en stor del av jobbet åt dig. Så istället för att googla runt får du en stabil grund att stå på och utgå ifrån.

En annan värdefull aspekt av att gå en doulautbildning är det nätverk av andra doulor som du får på köpet. Ensam är inte stark och det gäller även i doulasammanhang. Det är otroligt värdefullt att knyta kontakter och få egna doulabuddies att hänga med, både på nätet och in real life.

Från vår vidareutbildning för doulor i våras!

En hel doulautbildning på distans? Hur fungerar det?

Om du vill gå en doulautbildning live eller på distans är givetvis en smaksak. Vi har hållit Föda med stöd doulautbildning både live och på distans och båda varianterna har sina för och nackdelar. Numera håller vi enbart vår utbildning på distans med intag en gång om året. Den stora fördelen med vår onlineutbildning är utan tvekan flexibiliteten. Om du bor på en avlägsen ort med långt ifrån så behöver du inte boka hotell och dyra resor fram och tillbaka – du kan sitta hemma och amma i soffan om du behöver. Halva utbildningen gör du i egen takt när det passar dig. Det vill säga, du får direkt vid köpet tillgång till ett gediget kurspaket som du gör hemifrån. Vilket innebär att du kan anpassa studietakten efter vad som passar in i ditt liv för tillfället. Sedan har vi två livedagar ihop på zoom, två söndagar under vårterminen 2025. Där och i communityt på kursplattformen lär vi känna varandra. Detta upplägg gör att utbildningen sprids ut mer och inte blir lika komprimerad som när den hålls på plats. Som småbarnsförälder kan det vara mastigt att vara borta hela helger eller flera dagar i sträck. Det kan också ta ett tag att läsa kurslitteraturen och ”landa” i den kunskap som du får till livs.

Det är klart att liveträffar har sin egen unika kvalité och därför försöker vi då och då anordna vidareutbildningar eller träffar för de som går våra distansutbildningar.

Hur lång är utbildningen?

Tidsåtgång för hela utbildningen är ca 30 timmar varav hälften består av de två livedagarna på zoom. Därutöver tillkommer tid för inläsning av kurslitteratur samt en skriftlig reflektionsuppgift.

Får jag diplom efter avslutad doulautbildning?

Du få ett diplom/kursbevis och en Föda med stöd – certifiering efter avslutad utbildning. Det innebär att du kan visa upp att du har genomgått hela utbildningen och även gjort den reflektionsuppgift som ingår i utbildningen. En kvalitetsstämpel helt enkelt. Om du godkänner vår etiska kod vill vi gärna hjälpa till att marknadsföra dig i våra egna kanaler. Du får till exempel stå med på vår gemensamma hemsida som en av våra utbildade doulor. Här kan du kika på hur det ser ut.

Observera att en doulautbildning inte ger några högskolepoäng och därför inte är berättigad till CSN eller studiemedel.

Nu på måndag den 21 oktober, samma dag som vi öppnar dörrarna till Föda med stöd doulautbildning år 24-25, håller vi en lunchlive med mer information och framförallt tid att ställa frågor för dig som är nyfiken! För att delta behöver du anmäla dig via länken här nedan:

Live om Föda med stöd doulautbildning

Hoppas vi ses!


Är jag i förklimakteriet nu?

Lämna en kommentar

Att svettas rejält är för mig att antingen vara på semester i värme eller att vara sjuk och ha feber. Men numera är det en del av vardagen. Sedan en tid tillbaka svettas jag ymnigt på nätterna veckan innan mens. Det tog ett tag för mig att koppla att det nog hade med de sjunkande östrogennivåerna att göra. Överhuvudtaget tog det lite tid för mig att koppla ihop att det skedde regelbundet innan mens.

Nu är jag 43 år – och jag har börjat svettas ymnigt lite hipp som happ på nätterna. Alltså klimakteriesvettas. Jag vaknar antingen av att jag frossar eller av att jag är sjöblöt. Det är inte ett dugg mysigt utan bara jobbigt. Sen är humöret inte alltid på topp dagarna innan mens. Det problemet har jag förvisso haft länge, men nu har det nått nya nivåer. Insikten har kommit smygande och med skräckblandad förtjusning närmar jag mig frågan. Är det såhär det känns? Klimakteriet. Ska jag svettas på nätterna i några år nu och samtidigt vara på dåligt humör?

Att googla på klimakteriet är som att hamna i en krånglig soppa

Givetvis har jag googlat och stött på ord som förklimakteriet, menopaus och klimakteriet. Det är förvirrande. När är man i själva klimakteriet? Och vad är definitionen på förklimakteriet? En del verkar mena att menopaus är klimakteriet. Och att förklimakteriet kan pågå i flera år innan. Det känns inte logiskt. Pågår förpuberteten i flera år innan den RIKTIGA puberterten börjar?

Är det inte snarare en gradvis långsam förändring som tar vid i kroppen då äggstockarna stänger ner och östrogennivåerna sjunker undan? Och kroppen som försöker anpassa sig till förändringarna genom att svettas och dra i en massa andra spakar. Till slut är östrogenet så lågt att mensen upphör. Då inträder menopaus. Sen hamnar man i ett nytt normalläge med mycket lägre men mer stabila nivåer av bla östrogen i kroppen.

Kvinnor som har det väldigt besvärligt kan få HRT, hormone replacement therapy. Så mycket vet jag. Men räknas postmenopaus också som klimakteriet?

Övergångsåldern tycker jag är ett bättre ord. En övergång från ett normalläge till ett annat. Som med alla övergångar brukar de kunna innebära utmaningar, både fysiska och psykiska. Men den som härdar ut har något gott att vänta sig på den andra sidan. Jag hoppas att samma gäller för den övergång som kallas klimakteriet.

Är det att uppleva förlust att bli äldre?

Är det pepp eller depp att bli äldre? Hurtiga och något överspända löften om att 70 är det nya 50 får mig att tvivla. Det känns som om någon försöker maskera en groda. Titta vilken läcker tårta!

Jag tror att all förändring bitvis är jobbig och att bli äldre är onekligen att förändras. Men det finns något värdefullt att hämta på alla platser i livet. Själv har jag inte varit på en bättre plats någon gång tidigare i livet. Jag känner mig mycket mer förankrad och hel i mig själv nu. Tillfreds. Lycklig.

Botox är avförtrollning för mig

Men jag blir avtänd på den kultur som jag med åldern förväntas bli en del av. Botox, fillers och andra mer eller mindre desperata försök att låtsas som om tiden inte går gör mig avtänd. Att maskera åldrandet känns ovärdigt helt enkelt. Influencers som själva tar botox och samtidigt säljer in dyr hudvård får en klåda av olust inför samtiden att spricka ut ut i mig. För den som inte hoppar på tåget tar ofrivilligt ställning. Jag blir en kontrastfärg utan att vilja vara det om jag nu ”väljer” mina kommande rynkor.

Tack för det samtiden.


Födas och att föda av Emilia Bergmark-Jiménez

Lämna en kommentar

Att kliva in i Emilias bok är som att kliva in i ett förlossningsrum. På riktigt. Jag vet eftersom jag har klivit in i många förlossningsrum – och i många böcker som har handlat om dessa rum. Men varför det känns så på riktigt här i Födas och att föda beror på samspelet mellan text och bild. Rytmen.

Avundsjuk blir jag på att Emilia har fått kliva in i dessa rum så förutsättningslöst, förvisso rädd till en början, men utan en annan uppgift än den att skildra det som sker i rummet. När du kliver in som barnmorskestudent eller läkarkandidat i ett förlossningsrum har du så mycket egen agens. Du kan inte öppna dig för stunden så som den faktiskt brer ut sig utan måste koncentrera dig på din egen uppgift i stunden. Fokus ligger där. Emilias fokus har varit att respektfullt skildra människorna i rummet och fotografera skeendet i hela sin mäktiga existens.

Det har hon gjort med ett makalöst vackert resultat.

Nyss höll jag en presentation om vad som har format vår förlossningskultur

Under en månad gjorde jag research, letade i bildarkiv och läste böcker om Johan Von Hoorn, Helena Malheim och om barnafödande som kultur. För 500 år sedan var barnafödandet en kvinnlig sfär som tillhörde det vardagliga. Födandet tog plats hemma med traditionella jordemödrar och stöttande hjälpkvinnor – rum där släktingar och fäder också fick plats. Dåtidens doulor kallades på engelska för god-sibs, ett ord som sedan förvandlades till ordet gossip. Det fanns/ och finns? en avundsjuka på den gemenskap och det umgänge som tar plats i dessa rum. En traditionellt kvinnlig sfär som förutom det råa och sublima i födandet även innehållit stöd, intimitet, skvaller och trevligt umgänge.

De traditionella barnmorskorna byttes senare ut mot professionella barnmorskor. Och som ett led i att ta makten och kontrollen över födandet motades de kvinnliga släktingarna och fäderna bort ur rummen. Förlossningsrummet kom så småningom att bli ett helt slutet rum där läkarnas och barnmorskornas makt över den födande kvinnan var total. Den som födde barn hade inget att säga till om. Hon separerades först från sitt sociala sammanhang och efter födseln: från sitt eget barn. Om hon inte lydde order blev hon bestraffad. En hel kvinnokultur raderades, något som aldrig har ifrågasatts eftersom skolmedicin räddade liv.

Förlossningsrummet har fortsatt att vara ett slutet rum. Det som har sipprat ut har antingen varit i form av skräckhistorier eller exotifierade skildringar av vackra födslar, så långt borta från vardagen man kan komma. Det har varit svårt att relatera för många. De flesta som har klivit över tröskeln har gjort det för att föda sitt eget barn. Efteråt: Chocken. Sorgen. Traumat. Eller phu, vi överlevde. Lyckan. Lättnaden. En vag och diffus känsla av att ha gått igenom något stort och existensiellt som samhället har stått apatiskt och handfallet inför.

Det slutna rummet och oförmågan att ta vara på alla delar av födandet har bidragit till att kraften vridits ur våra händer. Istället: en märklig stumhet inför något av det största i våra liv, när vi föds. När vi föder våra barn.

Emilia skriver:

Vi är så stängda när det kommer till födande, vi har så många förutfattade meningar. Samhället har skapat en liten box åt oss och där ska allt tryckas in. Allt som finns utanför den ses antingen som ett misslyckande, eller att kvinnan i fråga, om hon vill föda på något annat sätt, anses besvärlig, galen, ja till och med farlig. Jag har det perspektivet, för jag har själv varit instängd i den boxen. Och jag kan säga nu att det har enbart berott på okunskap. Att födande, som det existerat i min verklighet, alltid har skett långt bort, i ett stängt rum, utan någon insyn eller transparens.

Det är för mig knappast en slump att samhället velat tona ned och förminska födandets betydelse. Att kvinnor samtidigt har blivit snuvade på kraft, sensualism och den spirituella dimensionen av födande är en förlust vi har fått tugga i oss. De statligt subventionerade förlossningarna på våra institutioner har varit en ganska prosaisk löpande-band historia med litet utrymme för den egna upplevelsen. Kvinnor som haft eller har högre ställda krav än så har hånats för att de velat individualisera och upplevelsefiera något redan förutbestämt. ”Här -varsågod och tugga i dig som alla andra” har samhället sagt.

Men nu, under lite mer än ett decennium har ett öppnande pågått. Vi har kunnat se födslar på instagram (förvisso kurerade) och pratat i poddar om våra egna upplevelser av att föda barn.

Det känns som om Emilia med sin bok och utställning nu fullbordar detta öppnande. Födandet har fått plats på Fotografiska – ett av våra kulturella finrum. Att fokus får vara på den personliga berättelsen, upplevelsen, känslorna och det existensiella är inget annat än en liten revolution. Så länge har vi itutats att födandet är mindre än det faktiskt är.

I boken skildras inte enbart ett slags födande. Den planerade kejsarfödseln. Hemfödseln. Ett barn som föds stilla. Inget födande är mindre viktigt eller mindre fint i den här boken och det känns tydligt för mig som läsare.

Du som har möjlighet – gå och se utställningen på Fotografiska! Om du inte kan ta dig dit, köp boken. Den visar oss en spegelbild av födandet så som det ser ut i vårt samhälle idag. Och när vi gemensamt kliver in i det rummet kan vi få syn på och förhoppningsvis ta tillbaka bitar av en kultur som har gått förlorad.


Att vara kåt på sitt födande – om hur barnmorskan Signe Jansson var före sin tid

Lämna en kommentar

Idag har vi vår första liveföreläsning i Kollektivet. Jag ska berätta om vad som har format vår förlossningskultur. När jag gjorde research till kvällens föreläsning kom jag över ”Att föda på kvinnans villkor” av Beatrice Hogg, Signe Jansson och Kärsti Stiege. Den fick mig att känna mig fnissig. Inte för att den tar upp sensualism och födande på ett frankt sätt. Utan för att det blev så uppenbart för mig att ”samma” gamla kunskap måste upptäckas på nytt, igen och igen. Vi människor är som guldfiskar. Eller så är det kunskapen som är cirkelformad där vi rör oss runt i samma cirklar.

I boken, som gavs ut år 1988, kan man läsa:

”Barnmorskorna på Ystad är medvetna om att graviditet, förlossning och amning är delar av kvinnans psykosexuella utveckling. Det diskuteras på föräldrakurserna. Föräldrarna får veta att det är bra och stimulerande och fint med närhet och sensualism under förlossningen. Det stimulerar värkarbetet och hormonerna flödar.”

BAM. Så självklart.

Utdrivningen och krystfasen jämförs med det långsamma crescendo som en kvinnlig orgasm utgör. Jag upplever det som modigt och fint att författarna till boken lyfter sådant som fortfarande idag är kontroversiellt.

Födandet i stort har kommit att beskrivas som en medicinsk händelse enbart

Varför skulle det vara fel att vara ”kåt” på sitt eget födande? Att vilja uppleva det i hela sin råa och komplexa, möjligen även spirituella existens.

I vår kultur är det så tydligt att födandet har gröpts ur på så mycket av sitt köttiga och saftiga innehåll. En förlossning är ofta hårt jobb och ibland inte så romantiskt som vissa skulle önska. Men födandet kan vara något av det mest sensuella och intima som vi får uppleva i våra liv. Om vi öppnar upp för det. I praktiken går det aldrig att separera kvinnan själv från födandet. Hennes sexualitet, kön och känslor. Hennes fantasier och längtan.

Att förneka detta och säga att födandet bara är en medicinsk sak och aldrig kan vara något mer eller annat är att stympa en del av vad det kan innebära att vara kvinna.

Som kvinnor är vi också kärl för vårt egna tillblivande. Inte enbart för andras.

Ett faktum som verkar kunna provocera.

Men i precis det sammanhanget lyser Signe Jansson och Beatrice Hoggs ord som stjärnor på natthimmlen:

”Under utdrivningsskedet koncentrerar sig mödrarna mycket och därför behöver de tyst omkring sig. Man kan jämföra utkrystningen med ett samlag strax före orgasmen, då kvinnor koncentrerar sig väldigt mycket. En orgasm kan ta olika lång tid och är svår att bestämma tidsmässigt, precis som utkrystningen av barnet. Kvinnorna får ofta en överväldigande känsla då, precis som vid en orgasm kan man stöna, gråta, skrika eller skratta om vartannat. Det är en blandning av känslor: rädsla, smärta, ilska, glädje och förundran.”


Idag slår vi upp portarna till Kollektivet!

Lämna en kommentar

Reklam för egen verksamhet

Som jag har längtat efter den här dagen. Idag kan du som är trött på att kvinnor inte blir respekterade eller anses kapabla att fatta egna beslut runt sitt barnafödande gå med i vårt halvårsprogram: Kollektivet.

Det är ett halvårsprogram för dig som förstår barnafödandets holistiska natur och som vill bidra till förändring av vår födelsekultur.

En del engagerar sig intensivt för kvinnocentrerad förlossningsvård under de månader som graviditeten varar. Frustrationen över att med ljus och lykta försöka få tag på en hembarnmorska och samtidigt tala för döva öron – kanske behöva försvara sitt beslut inför auktoriteter inom vården som vill tala dig ”tillrätta” – det tänder en eld av vrede som brinner i några månader, för att sen sakta dö ut. Vem orkar fortsätta tala för döva öron när barnet väl är ute? Det är tungt och frustrerande att jobba med dessa frågor eftersom det är så svårt att få gehör för dem. Till slut tröttnar man på att befinna sig där i dyn.

Politiker som har försökt få igenom förslag om barnmorskeledda enheter och hemfödslar vet. Andra som har försökt börja prata om obstetriskt våld vet. Hembarnmorskor som försöker tillgodose kvinnors önskemål om alternativ utanför den konventionella vården vet. Kvinnor som försöker få läkemedel mot blödning utskrivet inför sina stundande hemfödslar vet.

Jag vet.

Det är förståeligt att många lämnar denna plats. Eftersom det är för jobbigt. Problemet är att ingenting förändras då. Det som händer är också att vi i vår frustration börjar bråka med varandra. Hembarnmorskor som bråkar med andra hembarnmorskor. Doulor som bråkar med andra doulor. Barnmorskor som bråkar med doulor. Det blir viktigare att försvara den lilla plats i hierarkin man ändå har tillskanskat sig än att tillsammans försöka ändra på hela den maktstruktur som trycker ner.

På så sätt förändras inte heller någonting. Det förstärker bara ordningen.

Jag vet att vi alla behövs och att många olika saker behöver göras. Samtidigt. Det arbete du gör just nu är värdefullt.

Tanken med Kollektivet är att fortsätta bygga momentum. Vi vill ge den rörelse som vill se mer av kvinnocentrerad förlossningsvård fart framåt. Här är därför alla som vill bygga solidaritet runt frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård välkomna.

Vi kommer lägga tyngdpunkt på att bygga relation. Eftersom få saker slår det.

Och viktigast av allt – vi måste ha roligt under tiden. Jag tror inte att det är hållbart i längden om det blir för mastigt, svårjobbat och ogenomträngligt för enskilda individer.

Kollektivet hösten 2024

  • Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
  • Community på kursplattformen
  • Kollektivet – en sluten facebookgrupp för relationsbygge & nätverk som du har fortsatt tillgång till

Det kostar 4200 ink moms för ett halvår – och det går att delbetala i tre eller sex månader till en lite högre totalkostnad. Den 2 september stängs portarna för i år. Klicka här för att komma till programmet:

https://martaocheva.newzenler.com/courses/kollektivet


Berättelsen om Märtas födelse

Lämna en kommentar

Av Alva Wädel

19 Juni 2024

Jag upplevde betydligt mer sammandragningar denna andra graviditet än min första för 5 år sedan. Jag tänkte att jag inte skulle märka när det drog igång på grund av detta. På morgonen den 19 juni, tre dagar innan beräknad förlossning var det ändå något inom mig som fick mig att säga till min son att ”vi får se om det är pappa, jag eller mormor som hämtar dig idag beroende på om Märta väljer att komma”. Jag sa ingenting mer till min man då jag tänkte att jag inte ville jinxa men kände nog ändå mer sammandragningar än vanligt. Under dagen var jag hemma och när jag rörde mig blev sammandragningarna tätare, när jag vilade lugnade det ner sig. Jag tog en kort promenad, ett bad och hängde i soffan. Skrev runt lunch till min man att någonting kändes men att det säkerligen skulle avta. Under eftermiddagen bad jag honom hämta sonen på förskolan då jag kände att jag inte orkade, tänkte dock fortfarande att det säkert var falskt alarm.

Vid 17- tiden kom sonen och min man hem och jag rörde mig mer i hemmet, då tilltog sammandragningarna, blev mer regelbundna och jag började väl hoppas lite på att det kanske skulle bli något. Ringde min mamma och förberedde på att hon eventuellt skulle få komma och barnvakta men sa att ”det blir säkert ingenting”. Vi satt alla tre i soffan innan sonen skulle sova och han klappade mig på kinden och magen under sammandragningarna, älskade unge. Min man gick och lade sonen vid 19- tiden och när han somnat sa jag att ”vi går och vilar tillsammans”. Min man hade nu börjat klocka lite och vi hade ringt förlossningen, jag tänkte ändå att det skulle avta och ville inte åka in tidigt. Under min första förlossning var vi inne 24 timmar och det hade jag ingen lust med denna gång.

Kunskap är bra men skapade också viss oro

När vi vilade så fick jag nog ändå erkänna att det var igång på riktigt. Jag hade varit mer nervös inför denna förlossning än den första, kanske på grund av att jag önskade att det skulle bli annorlunda denna gång. Jag hade utbildat mig till doula, hade betydligt mer kunskap och hade förberett mig mer denna gång. Kunskap är bra men skapade också viss oro, hur skulle min önskan om fysiologisk födsel tas emot på förlossningen? Skulle jag klara av att genomföra det? Vilka skulle bistå min födsel? Etc.. Men när vi väl förstod att födseln startat hade nervositeten släppt, jag upplevde att vågorna/värkarna var hanterbara, jag kunde slappna av och andas samt frustade ur min kropp efter varje våg. Min man var med hela tiden och var nära mig. 

Vi vilade en stund. Sedan sa min man att vi kanske borde ringa hem min mamma. Jag sa -nej jag vill duscha först och det kan fortfarande avta. Jag gick in i duschen och nu var det definitivt igång men fortfarande hanterbart. Efter duschen sa min man att han hade ringt min mamma, han hade klockat mina värkar lite i smyg och förstod att det var läge. Jag sa att det var nog bra ändå. Min mamma kom vid 21.20 och vi åkte till förlossningen.

Jag sa åt min man att parkera vid parkeringen, att jag kan nog gå därifrån, en fin känsla som jag definitivt inte kände första förlossningen. När han parkerat och vi gått över vägen såg jag att han parkerat lite snett, vi hade dragit på oss några p-böter senaste tiden och jag hade ingen lust att få en till så jag jag sa att ”Nej du får parkera om, vi har fått tillräckligt med böter”. Denna detalj är viktig för mig för under min första förlossning hade jag smått panik när vi kom till förlossningen och min man fick släppa mig vid dörren. Nu kände jag att jag både kunde gå och ta värkar från parkeringen samt orkade bry mig om eventuella böter.

Det var en lagom sval sommarkväll, folk var ute och cyklade, sprang och jag hängde på min man vid cykelvägen och tog en värk. Jag hade packat mycket denna gång då jag ville skapa så hemliknande förutsättningar som möjligt. Min favoritkimono, sonens Rymdlampa, godis mm. Vi kom in på förlossningen och fick ett rum direkt, ingen ”kontroll” som under första födseln och inget väntande i väntrum. Ingen stress med undersökning denna gång för den delen heller. Jag vet inte om jag inbillar mig eller är mer påläst och medveten nu än med första barnet men upplevde nog en skillnad åt det positiva hållet på förlossningen denna gång.

Mitt förlossningsbrev

Jag hade en del punkter i mitt förlossningsbrev och hade varit orolig innan kring vad personalen skulle tänka gällande mina krav/önskningar/rättigheter. Jag hade bla skrivit att jag hade som mål att föda fysiologiskt och att ingen skulle föreslå medicinsk smärtlindring, det initiativet skulle i så fall komma från mig. Jag upplevde att personalen respekterade det som stod samt frågade om samtycke vid samtliga undersökningar, otroligt trygg och skön känsla som garanterat bidrog till min fina upplevelse.

Vågorna kändes fortsatt hanterbara så jag låg på sidan varierat med att stå upp samt hänga på sängen. Det kändes skönast att ligga på sidan, några vågor som kom var mer utmanande men ofta blev vågen efter något lugnare vilket gjorde att jag orkade fortsätta födseln med målet att föda fysiologiskt. Min man lade sig bredvid mig, tryckte på ländryggen där det kändes bra samt pratade lugnande och uppmuntrande hela tiden. Att hålla hans hand var det bästa. 

Efter en värk sa jag till min man att jag var orolig för hur det skulle kännas längre fram, det var det mest utmanande under förlossningen, det slutade aldrig vara hanterbart och jag tappade aldrig kontrollen. 

Efter ca 1,5 timma bestämde jag mig för att prova med TENS eftersom jag gillade det under första förlossningen. Den hjälpte avledande och var ett bra komplement till min mans stöd. Jag lyckades hålla mig avslappnad under de flesta värkarna vilket förenklade och jag märkte en tydlig skillnad om jag spände mig. Jag använde mig av tekniker som jag lärt mig och försökte slappna av i ansikte och käkar, frustade ur mig efter varje värk som en häst, så skönt. Min man påminde mig och pratade lugnt och uppmuntrande ”du kan det här, det går fint, du är fantastisk mm”. 

Är det redan dags?

Efter en stund med TENSEN började jag känna av krystvärkar, en fantastisk känsla att få börja vara aktiv själv och jag tänkte ”är det redan dags, kan det gå så snabbt och enkelt?”. Jag vågade nog fortfarande inte tro på att hon snart skulle vara ute! Denna gång kändes krystvärkarna på ett helt annat sätt än under förra födseln eftersom jag inte var bedövad. Det var inte mer smärtsamt utan mer tydligt och kroppen skötte sig själv. Jag kände också allt vilket var otroligt häftigt.

Jag kunde känna huvudet och att hon hade hår, då frågade jag ”kommer hon snart?” Kanske började jag här förstå att – nu är hon snart ute på riktigt. Några krystvärkar, sedan kom huvudet och kroppen kom på nästa. Otrolig känsla och jag upplevde att jag hade kontroll hela tiden och att det var jag som födde mitt barn. Efter 2,5 timma på förlossningen kl. 23.52 var hon äntligen här, Märta. Vårt andra och sista barn ❤️

Jag är så otroligt glad över denna förlossning som blev en helt annan start för mig jämfört med förra. Jag fick då en svår postpartumdepression som tog över ett år att tillfriskna från. Nu är Märta 4 veckor och jag har nästan gått och väntat på att ett mörkt moln ska lägga sig som ett lock över mig. Men det kommer inget mörkt moln. Jag njuter av min familj, min fina femåring och min bebis. Jag och min man är mer sammansvetsade än någonsin och han är verkligen otrolig på alla sätt och den finaste jag vet. Givetvis är livet med bebis stundtals utmanande men utan den psykiska ohälsan är det en obeskrivlig skillnad. Jag är mig själv. Jag är stolt över mig själv som burit och fött två fina barn och tagit mig igenom en tung postpartumdepression. Jag är stolt över att vi som par och föräldrar tillsammans tagit oss igenom allt, kommit ut starkare och nu till slut vågat skaffa ett andra barn. Fina Märta, ett syskon till Olle.


Förminska inte oss som väljer alternativet planerad hemfödsel

Lämna en kommentar

Av Cecilia Kauppi

Det här är en replik på debattinlägget ”Hemfödsel bör inte skattefinansieras” som publicerades i SVD den 10 juli.

Skribent är Cecilia Kauppi som är 50 år och mamma till fyra döttrar mellan snart 22 och 11 år. Hon har en fil kand i litteraturvetenskap och arbetar på bibliotek. Under ett antal år var hon aktiv i Amningshjälpen och drev bloggen Amma Vidare tillsammans med sin vän Kim.

Att föda hemma är ovanligt i Sverige, och det omgärdas av en hel del fördomar

Hemförlossningar erbjuds sedan lång tid av den offentliga vården i bland annat Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna och i Storbritannien. Varför är frågan så kontroversiell just i Sverige?

Det är framförallt högutbildade kvinnor som föder hemma i Sverige. En grupp som är vana att söka information och som är väl pålästa om forskningsläget. Anna Rask-Andersen och Torbjörn Karlsson påstår i SvD att föräldrar skulle undanhållas väsentliga fakta. De antar att vi lockas av alternativmedicinska idéer och är lättpåverkade av trender på sociala medier. Jag tror att många med mig är trötta på att bli förminskande och misstänkliggjorda. Att debattörerna dessutom öppet medger att de inte ens brytt sig om att ta reda på definitionen av fysiologisk födsel är problematiskt i sig. 

Jag har till skillnad från artikelförfattarna fött två barn hemma regionfinansierat med det tidigare bidragssystemet i Stockholm, och vill hävda att deras bild är direkt felaktig. I slutet av graviditeten ingick ett risksamtal med en förlossningsöverläkare, som gick igenom de sällsynta händelser som kan vara svåra att förutse, såsom tex navelsträngsprolaps och skulderdystoci. Vi fick all relevant information och utrymme att ställa frågor. Läkaren gick igenom journalen och tidigare födslar, gjorde en medicinsk bedömning och fattade beslut om att godkänna eller avslå ansökan. 

Vi behöver större förståelse för att föräldrar värderar risken för sällsynta händelser olika, inte minst utifrån erfarenheter från tidigare födslar. Jag hade tidigare fött två barn helt okomplicerat och snabbt på sjukhus, och kände inget behov av att stressa iväg med täta värkar i bilen igen. Mina barn har fötts fullgångna, spontant, varit fixerade i god tid och jag har blött sparsamt. Dessutom hade barnmorskorna med sig läkemedel i händelse av blödning och utrustning för att sy mindre bristningar, med mera. Jag kände mig trygg med deras erfarenhet och kompetens och är nöjd med den vård jag fick. En barnläkare gjorde hembesök någon dag senare, och barnmorskorna kom på återbesök och tog PKU prov. En kvalificerad vård i hemmet. 

Gemensamt för många som väljer planerad hemfödsel är en önskan om att optimera förutsättningar för en fysiologisk födsel, genom att undvika förflyttning, stress, biverkningar av kemisk smärtlindring och värkförstärkande medel. Man ser ett värde i att behålla det friska normalt, vill inte riskera att störa eller forcera processen. 

Man kan ha en positiv och stärkande förlossningsupplevelse också på sjukhus med smärtlindring och andra ingrepp. Det är inte någon tävling där en fysiologisk födsel skulle vara bättre per se än en medikaliserad. Poängen är att den som föder känner sig trygg och själv får ta beslut om sin vård. Kvinnor behöver olika saker för att känna sig trygga under värkarbetet. Vi har olika önskningar, varje graviditet innebär nya förutsättningar och vi har olika behov. Men så fort man börjar göra interventioner så behövs en större övervakning. Hemma riskerar man inte ens att ta hål på hinnorna, man åker in och gör det på sjukhuset ifall förloppet blir utdraget. 

Vid behov är man naturligtvis beredd att flytta upp en vårdnivå. Två närvarande barnmorskor ser tidigt om något avviker och då överför man till sjukhus i god tid. Den absolut vanligaste orsaken är att födseln går för långsamt framåt, mamman kan önska mer smärtlindring och behöva andra insatser. Det är sällan bråttom. I många andra europeiska länder får friska kvinnor med normal graviditet välja vårdform själva, och hemförlossningar är väl integrerade i vårdsystemet. 

Diskussioner kring att föda hemma hamnar så lätt i anekdotisk bevisföring och katastroftänk där vi tappar bort nyanserna.

Frågan man bör ställa är inte om något kan gå snett, utan om risken för ett dåligt utfall ökar vid en födsel hemma jämfört med på sjukhus. För förstföderskor finns en liten ökad risk enligt vissa studier. För friska omföderskor och deras barn fanns inte någon ökad dödlighet jämfört med likvärdiga lågriskgravida med planerad födsel på sjukhus. Studier visar dessutom att risken för att drabbas av förlossningsskador, samt att förlossningen avslutas med instrument eller kejsarsnitt, det vill säga även efter överföring, var lägre för den grupp som hade planerat att föda hemma. 

Detta framkommer i internationella metastudier publicerade i ansedda vetenskapliga tidskrifter som The Lancet (2019 och 2020). Det är sant att man inte kan lotta vem som ska föda hemma, vilket krävs för att forskning ska klassas som mest tillförlitlig. Men all forskning är det inte etiskt att lotta till, och det är långt ifrån tal om någon sorts alternativ medicin. 

Det är välkänt att värkförstärkande dropp och medicinsk bedövning, som ges frikostigt på sjukhus idag, är faktorer som ökar sannolikheten för att komplikationer kan tillstöta. Den pågående ökningen av igångsättningar likaså. Det behöver också vägas in och nyansera den samlade bilden av risker i födandet. En dansk studie från 2023 publicerad i BMJ satte fokus på problem inom förlossningsvården med stress, löpandeband – princip där förlossningar forceras för att snabbt göra plats för nästa patient som väntar på att få komma in. Studien lyfter även överanvändning av värkförstärkande dropp i Sverige idag som oroande, vilket medför en risk för syrebrist och medtagna barn. 

Det är problematiskt att man i större delen av landet tvingas betala sin hemförlossning ur egen ficka, trots att man redan har betalat via skatten. Vi behöver se över organisationen för hemfödslar så att kvinnor som vill föda hemma med stöd av barnmorskor inte föder oassisterat av ekonomiska skäl. En säker födsel ska inte behöva vara en klassfråga.

Att många mindre förlossningsenheter lagts ned på senare år, och att födande i glesbygd har fått orimligt lång resväg till närmaste sjukhus är inget man kan lägga skulden på hemfödslar för. Det är osakligt att ställa de olika bristerna inom förlossningsvården mot varandra. En lågteknologisk vård är dessutom kostnadseffektiv. 

En hemfödsel passar inte alla. Det passar främst för en selekterad lågriskgrupp. Men en differentierad förlossningsvård med valfrihet och flera olika vårdnivåer är en del av en modern vårdkedja. Det fungerar bra i våra grannländer. Varför saknas nyanserna i diskussionen om fler alternativ i Sverige?

Källor:

Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(19)30119-1/fulltext

”Women who are low risk and who intend to give birth at home do not appear to have a different risk of fetal or neonatal loss compared to a population of similarly low risk women intending to give birth in hospital.”

Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta vi-analyses 

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(20)30063-8/fulltext

”Among low-risk women, those intending to birth at home experienced fewer birth interventions and untoward maternal outcomes.”

Inconsistent definitions of labour progress and over-medicalisation cause unnecessary harm during birth

https://www.bmj.com/content/383/bmj-2023-076515

”Historically, the morbidity toll of prolonged labour has been on women in rural, resource constrained settings receiving interventions “too little, too late.” Although this may still be true for some women living rurally, interventions now often happen “too much, too soon” in urban and overburdened maternity units lacking empathetic designs.  For instance, a survey among 204 Swedish midwives found that excessive oxytocin use for augmentation was driven by congestion and high workload rather than individual women’s needs.”


Välkommen till Kollektivet år 2024

2 kommentarer

Innan jag går på semester vill jag berätta om något stort och viktigt som händer i höst. Den 19 augusti slår jag och Eva upp portarna till Kollektivet och det känns HELT fantastiskt. Jag har längtat efter det här!

Så vad är då detta?

Jo, Kollektivet är ett halvårsprogram online – en gemenskap – för dig som vill arbeta för en födelsekultur som centrerar kvinnor. Med avstamp i kunskap om bland annat födandets fysiologi går vi ihop, bygger starka relationer och lär oss av varandra så att vi på allvar ska kunna utmana dagens misogyna approach till barnafödande.

Kollektivet är för dig 

  • Som tänker kritiskt och inte vill vänta i 150 år på att kvinnor ska få makten över sitt eget födande
  • Som vill vara en del av ett mångfacetterat kollektiv och dela din kunskap med andra
  • Som genom samtal, diskussion och kunskapsinhämtande vill vara med och förändra vår födelsekultur

Det här ingår i halvårsprogrammet:

  • Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
  • Community på kursplattformen
  • Kollektivet – en sluten facebookgrupp för fortsatt relationsbygge & nätverk

Vi kommer ha portarna öppna till Kollektivet år 2024 från den 19 augusti tom den 2 september. Sedan stängs möjligheten att gå med för det här året. För att du redan nu ska ha en chans att förbereda dig och kunna skriva ner alla viktiga datum i kalendern så delar vi här höstens schema:

Datum och tider för Kollektivet hösten 2024

Observera att vi reserverar oss för eventuella ändringar i programmet.

Tid: 19-20:30 på måndagar  

Måndag 9 september
 -Vad har format vår nuvarande förlossningskultur?    

Måndag 30 september
-Matrescense    

Måndag 14 oktober troligen under dagen
 -Postpartum och anknytning med  barnmorska och forskare Paola Oras

Måndag 3 november
 -PASS IT ON: erfarna hembarnmorskor delar sin kunskap, i samarbete med BB Gårda  

Söndag 16 november
 -Birthbusiness: en workshop för doulor och barnmorskor som vill få mer energi in i sitt företagande.    

Måndag 1 december
 -Bokcirkel Reclaiming childbirth as a rite of passage

Måndag 13 januari 2025
 -Hur kan du bidra till att förändra kulturen runt födande?  

Måndag 27 januari 2025
Avslutande träff  

Kollektivet är för barnmorskor, doulor, psykologer, studenter, politiker – ja alla som vill samlas kring frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård

Det här är en unik möjlighet att bygga momentum och ge fart åt den rörelse som vill se en förlossningsvård som centrerar kvinnors behov och expertis i födandet.

Du är hjärtligt välkommen att gå med och bli en del av detta!

Men först: semester.

Fotograf Hanna Engblom!


Klipp minskar risk för förlossningsskada – är det verkligen så enkelt?

Lämna en kommentar

Flera tidningar och webbsidor rapporterar nu entusiastiskt: Klipp minskar risk för förlossningsskada! Det berättas om som vore det förträffliga nyheter. Jag tycker det finns anledning att nyansera rapporteringen.

Vad som hänt är att resultaten från EVA-studien har börjat rullas ut i vetenskapliga tidskrifter. I EVA-studien lottades förstföderskor som födde med hjälp av sugklocka till ett klipp eller inget klipp. Syftet var att undersöka om klippet – som är en iatrogen (av vården orsakad) grad 2 skada – ”skyddar” mot en spontan grad 3 – eller grad 4 bristning. Det vill säga en sfinkterruptur som är känt att den kan ge svåra konsekvenser för enskilda drabbade.

Länk till den vetenskapliga artikeln hittar du här.

Ett klipp är en förlossningsskada

För det första är ett klipp en av vården orsakad förlossningsskada och ett klipp skyddar inte kvinnors perinuem. Ett klipp skadar alltid kvinnors underliv. Däremot visar EVA-studien att de förstföderskor som lottades till klipp vid sugklocka fick spontana grad 3-4 bristningar i betydligt mindre utsträckning än de som inte lottades till ett klipp.

Hur mycket minskar risken för en sfinkterskada för den förstföderska som får ett klipp vid sugklocka?

702 kvinnor deltog i studien. En analsfinkterskada inträffade hos 21 (6%) av de kvinnor som lottades till ett klipp och hos 47 (13%) av kvinnorna om inte fick något klipp. Ett klipp var alltså ingen garanti för att slippa en analsfinkterskada utan en del fick både ett klipp och en sfinkterskada. Det absolut vanligaste i båda grupperna var ingen sfinkterruptur: 87 % av de som inte fick något klipp fick ej heller någon sfinkterruptur. 94 % av dem som blev med ett klipp blev utan sfinkterruptur. Det är en halverad risk för sfinkterruptur jämfört med de som inte fick något klipp. Men i klippgruppen blev kvinnorna till 100 % med ett klipp och ibland även en sfinkterruptur.

14,3 stycken – det var antalet kvinnor som behövde få ett klipp i ”onödan” för att undvika en sfinkterskada för någon längre fram. Det kallas för numbers to treat. För mig finns det en principiellt viktig fråga inbakad här – att kvinnor som föder blir till numbers to treat. Vem har bestämt att det är okej?

Den naturliga följdfrågan blir: hur ”farligt” är det egentligen med ett klipp?

I studien framgår att för kvinnorna i interventionsgruppen – alltså de som blev med ett klipp – var det vanligare med sårinfektion och problem med läkningen (att såret gick upp och behövde sys igen). Den grupp som fick klipp använde även smärtlindring i högre grad när de skrevs ut från sjukhuset. I just denna artikel går det inte att läsa om konsekvenser på lång sikt avseende tex sexuell funktion och bäckenbottenproblem. Det ska tydligen komma senare.

Det är sen tidigare känt att ett klipp ofta läker sämre, gör mer ont och ger ärrbildning i högre grad än spontana grad2-bristningar.

Mina egna reflektioner om huruvida vi ”skyddar” kvinnor genom att rekommendera ett klipp

Ett klipp är en stor skada och vården ska inte skada. Primum non nocere. First do no harm. Insatser bör i första hand inriktas på att förebygga dessa skador nu när vi vet att både sfinkterrupturer och klipp kan ge bestående men. Alltså – hur ska förstföderskor i större utsträckning kunna lämna förlossningen utan vare sig sugklocka eller klipp? Hur kan vi stödja fysiologin så att fler förstföderskor kan föda spontant vaginalt?

Och vid händelse av sugklocka – hur kan läkaren göra för att lägga klockan på ett så skonsamt och kvinnocentrerat sätt som möjligt så att allvarligare bristningar undviks? Både de spontana och de av vården orsakade.

De förstföderskor som får en sugklocka lagd bör få information om (helst på förhand) att det mest sannolika är en spontan grad2 – bristning. Och om ett klipp läggs så minskar risken för en sfinkterruptur med hälften – men då till priset av ett klipp som ofta läker sämre.

Referens:

Bergendahl S, Jonsson M, Hesselman S, Ankarcrona V, Leijonhufvud, Wihlbäck A et al. Lateral episiotomy or no episiotomy in vacuum assisted delivery in nulliparous women (EVA): multicentre, open label, randomised controlled trial BMJ 2024; 385 :e079014 doi:10.1136/bmj-2023-079014