trygghet och lugn

Trygghet och lugn för att kunna föda säkert

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför du bör läsa Ina May Gaskins böcker. Ingen annan beskriver så träffande hur mycket omgivningen är med och påverkar ett förlossningsförlopp. Jag anser, precis som hon, att vår förlossningskultur saknar respekt för födandets känsliga mekanism. Många tror att känslor av otrygghet, förflyttning, okänd miljö och flera okända människor mitt under pågående förlossning är av ganska ringa betydelse – som om det egentligen inte är med och påverkar själva förlossningsförloppet. Det är fel. Vi har missat att känslor spelar en stor roll under förlossningen. Men eftersom det är så här vi har arrangerat vår förlossningsvård så är det här vi befinner oss, och vi verkar ha svårt att komma vidare. I praktiken innebär det att vi som kollektiv alltmer har börjat problematisera kvinnors förmåga i barnafödandet och fått en väldigt svartvit, ja nästan naiv syn på vad säkerhet under en förlossning är.

Den som föder behöver trygghet och lugn för att kunna föda säkert. Och ofta misslyckas vi med det mest grundläggande, att erbjuda personliga relationer med professionella yrkesutövare i förlossningsrummet, det som är med och skapar en trygg och lugn atmosfär – och då blir inte födandet så säkert som det skulle kunna bli. Otrygghet och stress leder till att fler komplikationer uppstår. Samtidigt som bilden av hur farligt och nyckfullt födandet är befästs.

Att ta sig ur den här cirkeln av iatrogent orsakad värksvaghet kräver att vi tar ett steg åt sidan. Vi måste våga titta på den kultur vi har byggt upp runt födande samtidigt som vi måste leta svar i den vetenskapliga evidens som finns. Vi måste våga tänka i nya banor. Utgångspunkten bör vara att de flesta kvinnor nog skulle kunna föda barn säkert och tryggt av egen kraft – om de fick rätt förutsättningar för att göra det. Och om just det finns det ingen som skriver så bra som Ina May.

Läs mer om Ina May på Föda Lugnt:

Varsågod, här ett annat inlägg på samma tema:

värkstark

Föderskor måste få en chans att bli så värkstarka de kan bli

Att föda ut ett barn är ett av kvinnokroppens största kraftprov. En livmoder kan bli trött efter ett långt värkarbete och därför är det fantastiskt att det idag finns hjälp att få när en förlossning blivit långdragen. Syntetiskt oxytocin som ges i blodet kan till exempel hjälpa en trött livmoder att orka med den sista biten av förlossningen. Det kan även hjälpa livmodern att dra ihop sig efter en lång förlossning – så att det slutar blöda från såret som moderkakan just släppt från.

Men att så många kvinnor idag får höra att de är värksvaga när de i själva verket aldrig fått en chans att bli värkstarka – det är fel. Då handlar det om att vi har börjat problematisera kvinnokroppen när det i själva verket är omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala. Min barnmorskevän Liisa uttrycker det såhär:

Primär värksvaghet = en signal på att det är något i grunden fel på denna kropp….. skönt att det nu börjar erkännas att det var måttstocken det var fel på. Med för högt satta eller orimliga förväntningar blir det många som inte lever upp till dessa. Men också viktigt att föderskor får möjlighet att bli precis så värkstarka som de kan bli. Vi måste minska på ”störfaktorerna” (som i en medikaliserad och riskfokuserad vård blivit MÅNGA) och förstå att störandet i sig är den stora risken. Genom att inte störa kommer vi långt och adderar vi ännu fler friskfaktorer såsom goda kontinuerliga relationer, närvaro hos alla födande av trygg barnmorska som förstår balansen av görandet och varandet, använder ordens makt i placebons tjänst (bekräftar, uttrycker positiv förväntan om kroppens förmåga osv) så kommer vi märka att alla dessa ”värksvaga kvinnor” skapats i en suboptimal vårdapparat som inte förstått vilka nycklarna till födandets fysiologi och kraft är.

Your body is a battleground

Your body is a battleground

Your body is a battleground
Foto: Lovisa Engblom

Det är självklart för mig idag varför lugna och trygga förlossningar – framförallt sådana som har ägt rum i någons hem – provocerar många. Jag blev själv länge otroligt provocerad av att höra berättelser om kvinnor som fött barn av egen kraft och utan epidural. Efter att jag hade fött mitt första barn kände jag ett behov av att predika epiduralens lov – och sjukhusets lov, de som hade räddat mig från min dumma kropp. Min kropp som inte var med mig. Jag ställde mig aldrig frågan varför min kropp inte hade varit med mig. Eller om det fanns något som sjukhuset hade kunnat göra annorlunda istället för att behöva ”rädda mig” från min dumma kropp. Alla anklagelser riktade jag inåt mot mig själv. OCH mot andra kvinnor – de som hade fött barn av egen kraft och som känt sig stärkta efteråt. Jag sökte tröst hos alla som inte hade känt sig stärkta efter sin förlossning. Där fann jag min gemenskap.

Jag är så otroligt glad över min egen inre drivkraft, den som gjorde att jag inte stannade kvar i anklagelserna mot mig själv, min egen kropp och gentemot andra kvinnor som fött barn lyckliga. Den drivkraft som fick mig att aktivt försöka söka svaret på frågan: Varför denna otroliga diskrepans mellan de olika berättelserna om födande? För att citera min syster:

”Jag blir så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.”

Kvinnor är värkstarka

Idag vet jag att kvinnor är värkstarka. Men att kvinnokroppen inte föder barn på kommando och att det är det som är hela poängen, ja anledningen till diskrepansen mellan de olika berättelserna om födande. Det är helt enkelt svårt att föda ut ett barn på kommando. Känslan av lugn och trygghet är viktigare än allt annat när ett barn ska födas. När den här poletten trillade ner hos mig efter många år av sökande så kom sorgen. Ja det är otroligt sorgligt att så många kvinnor inte får kännas vid vilken kompetens de faktiskt besitter. Att det istället är så många som lämnar sjukhuset med en besvikelse och en misstro riktad inåt mot den egna kroppen. Det kan vara både svårt och lätt att föda ut ett barn och det finns många olika sätt att föda ut ett barn på. Men det är fel att kvinnor så ofta får höra att de är värksvaga när de i själva verket är värkstarka.

Hembarnmorskan

Hembarnmorskan Helena Maass

Igår kom min barnmorskekollega Helena Maass till Uppsala och vi hann med ett längre samtal mellan våra två inbokade träffar. För mig är det väldigt värdefullt att ha kollegor som har lång erfarenhet av att arbeta med just hemfödslar och Helena har arbetat med detta sedan år 2002. Jag är väldigt tacksam över att få möjligheten att arbeta ihop med henne. I mitt nyligen påbörjade projekt ingår det att intervjua några yrkesverksamma, både hembarnmorskor och andra som jobbar med födande, och även par som har fött hemma. Helena är som klippt och skuren för en intervju eftersom hon är så professionellt kunnig inom området – skarp – och samtidigt verbal. Det enda som möjligen kan behöva slipas på är min samtals och intervjuteknik. Jag är ju bara jag. Men det räcker ganska bra. Känslan av att få tid att verkligen sitta ner och samtala med en person som är kunnig på det här området ger mig gåshud. Vi pratade bland annat om att den normala fysiologiska födseln har blivit ett undantag på sjukhus. Nästan som ett exotiskt inslag i en annars väldigt stressad vardag på förlossningskliniker runtom i landet. Här får ni ett litet smakprov från intervjun med Helena:

– Allas kompetens behövs runt kvinnan som föder men vi får inte glömma bort att den största kompetensen besitter kvinnan själv. Vi behöver ge kvinnan makten över sin egen kropp tillbaka. Tänk bara alla som får diagnosen värksvaghet! Man har glömt bort att det finns naturliga pauser i en födsel. Vi behöver hämta tillbaka den här grundläggande kunskapen kring hur en kvinnokropp fungerar under en födsel för det har vi tappat bort. När man gång på gång under de här hemfödslarna får bevittna det, då blir det ju ännu sorgligare när man ser hur vi patologiserar kvinnors normala födslar. Det finns ju nästan inga normala födslar kvar på sjukhus.

Gå gärna in på mitt instagramkonto och se ett videoklipp där Helena reflekterar över hur det kan komma sig att det så ofta går bra för de som väljer alternativet planerad hemfödsel.