föda i vatten

Vad är grejen med att föda i vatten? Om vattenförlossningar i Sverige

De allra flesta som föder barn i Sverige idag använder någon form av medicinsk smärtlindring under förlossningen. Epidural är en bedövning som brukar vara väldigt effektiv framförallt under öppningsskedet – och användningen skjuter i höjden. År 2018 fick 71 % av förstföderskorna i Östergötland epidural under sin vaginala förlossning, och i Gävleborg samma år landade siffran på 68,9 % (socialstyrelsen.se). Alltså nästan hälften av förstföderskorna i hela Sverige, men även fler och fler omföderskor använder epidural under sina förlossningar.

Smärtlindring och smärtupplevelser under vaginala förlossningar är till sin natur mångfacetterat eftersom smärtan i sig inte behöver vara den huvudsakliga ingrediensen i själva upplevelsen av att föda barn. Många av de kvinnor som använt epidural under sina förlossningar har ju inte alls haft positiva upplevelser av födandet, tvärtom. Det kan ju givetvis bero på att något annat saknades! Något som inte hade med själva smärtlindringen att göra. Men under de år som jag själv har arbetat med födande har jag sett ett mönster framträda — nämligen att den medicinska smärtlindringen sällan är det som avgör om förlossningen blir en positiv eller negativ upplevelse. Den röda tråden är istället upplevda känslor av trygghet, frånvaron av stress samt ett förtroende till den egna kroppen och de människor som finns där som stöd runt den egna kroppen. Upplevelsen av att få ett medicinskt såväl som ett professionellt känslomässigt stöd – helt enkelt att bli sedd och respekterad som människa. Och det är här någonstans som vattenfödslar kommer in i bilden.

Frågan om det är naturligt eller inte att föda i vatten tycker jag därför är irrelevant och lite absurd, om man funderar över den i skenet av hur dagens förlossningsvård ser ut. Varför skulle själva fenomenet vattenfödslar behöva passera någon slags ”naturlighetskontroll”? Däremot är det relevant att fråga sig om det kan vara farligt att föda eller födas i vatten.

Vad säger forskningen om vattenförlossningar i Sverige?

Barnmorskan Hanna Ulfsdottir har studerat vattenfödslar i Sverige och jämfört utfall mellan vattenförlossningar och vanliga okomplicerade förlossningar. Hennes forskning visar att kvinnor som föder i vatten löper mindre risk för andra gradens bristning, har kortare förlossningar och färre interventioner, det vill säga ingrepp i förlossningen, än andra kvinnor. Barn som föds under vatten mår lika bra som andra barn. Kvinnorna i studien som hade fött barn i vatten gav högre poäng när de fick skatta sin förlossningsupplevelse. Ulfsdottirs forskning pekar på samma sak som annan internationell forskning inom området, nämligen » För friska kvinnor med normala förlossningsförlopp är det inte farligt att föda i vatten. Det är inte heller farligt för friska barn att födas i vattnet. Tvärtom kan det vara något väldigt positivt som också hjälper till att behålla det normala normalt, till gagn för både mor och barn.

Här finns en länk till Hanna Ulfsdottirs avhandling: To give birth in water

vattenförlossningar kvinnors förmåga under födandet

Vattenförlossningar stärker kvinnans egen förmåga i födandet!

Det viktigaste att poängtera är kanske ändå att vattenförlossning är ett sätt att stärka kvinnors egen kompetens och förmåga i födandet. Istället för att upptäcka att man blir ett litet paket av sladdar och pipande apparater, som det ofta blir när man får till exempel en epidural på sjukhus, så kan en vattenförlossning vara dess motsats. Och det är här skillnaden mellan de olika strategierna för att hantera födandet blir så tydlig.

Vattnet berättar nämligen något för alla andra om ditt eget space under förlossningen. Om man vill undersöka dig vaginalt får man be snällt, eller bli våt. Det omslutande vattnet är tryggande och skärmar av, och det boostar ditt eget oxytocin! Det är lättare att vara smidig i vattnet – plötsligt kanske du upptäcker att du kan röra din tunga gravidkropp på ett sätt som du inte gjort på länge. Att byta ställning är därför oftast inget problem och en upprätt födsel kan vara lättare att få till i vatten. Som en bonus är vattnet också smärtlindrande.

Det var under den första vattenförlossningen jag själv var med på som jag förstod precis hur lugnt det kan vara att föda sitt första barn. Ingenting behövde forceras utan barnet föddes mjukt ut i badet i sina hela hinnor! Från sitt nio månader långa vattenbad lyftes han sedan upp av sin mor.

Här några röster om hur det kan vara att föda i vatten:

”Födde min tvåa i vatten! Det var så fint. Som en varm kram runt kroppen. Och privat, vattnet skyddade på flera plan.”

”Jag födde mitt barn hemma i vårt badkar och det var en helt fantastisk förlossning💓Jag kämpade länge ”på land” på bl.a. pilatesboll men när värkarna blev så starka så jag bara ville resa mig och springa ifrån min kropp, la jag mig i badet. Första tiden i badet kändes värkarna lika lite som de jag hade haft på land för flera timmar sedan. 🙏 Smärtan mildrades otroligt mycket och när det väl blev sådär kraftigt som innan så var det bara några värkar kvar innan jag började krysta. Sen var det så skönt med värmen i vattnet och lugnet jag fick/får av vatten, jag kunde vila mot badkarskanten och hämta kraft mellan värkarna. Ett fantastiskt ställe och sätt att föda barn på enligt mig, kan bara instämma att det är flytande oxytocin!”

”Födde min dotter i vatten hemma för två år sedan, så underbart! Precis så som jag hade tänkt mig! Ingen annan rörde henne under öppningsskedet eller vid födseln. Det var jag som tog upp henne ur vattnet. Jag födde henne, så jäkla häftigt!”

Den här fina bildserien är från två födslar, första och andra barnet. Vid första förlossningen användes vattnet framförallt under öppningsskedet men vid den andra förlossningen simmade han ut i vattnet! Det är Aniara Lagergren som själv arbetar som doula via Din gravidcoach. På instagram hittar du henne här: @aniara_doula

föda i vatten
Foto: Alice Thies-Lagergren
vattenförlossning
vattenförlossning

Vatten som stärker och skyddar muskler

Det varma vattnet ökar genomblödningen i kroppens muskler och livmodern som är just en muskel kan då jobba mer effektivt. Troligtvis är det på grund av den ökade blodfyllnaden i vagina som risken för bristningar i underlivet minskar vid ett framfödande i vatten. Ett vattenbad är alltså lite otippat ett väldigt bra perinealskydd! Som en varm handduk de luxe. Men kanske också för att den stora mängden vatten utövar ett jämnt fördelat mottryck på den vävnad som tänjs ut vid framfödandet. Oftast är vattnet i sig ett mycket bättre perinelaskydd än en barnmorska som står och trycker emot med sin hand utifrån vid framfödandet.

Finns det inga nackdelar med att föda i vatten?

Jo, risken för navelsträngsruptur är förhöjd vid en vattenfödsel. Navelsträngsruptur innebär att navelsträngen går av kort efter framfödandet, då när barnet lyfts ovanför vattenytan. Det är oftast ingen fara alls men om det händer så är det bra om barnmorskan omedelbart klampar av navelsträngen. Det kan kännas viktigt att veta om att det förekommer – så att du kan planera för att ta det lite försiktigt just när barnet lyfts upp ur vattnet.

Det kan också vara jobbigt att bli ombedd att kliva upp ur vattnet om du har trivts där. Plötsligt försvinner det varma, skyddande höljet och det kan kännas kallt och lite naket.

Berättelser om att föda i vatten

Här kommer några korta berättelser från vattenfödslar med tillhörande foton. Jag är så glad över att ha fått tillåtelse att publicera dem här!

Morlins berättelse

Med första barnet, som föddes hemma, hade vi inget badkar och hyrde inte pool, men jag var i duschen en hel timme och det var så skönt, det kändes som 10 minuter. Så när vi flyttade och fick badkar visste jag direkt att nästa förlossning skulle äga rum mycket i badrummet.


Vi planerade för en hemfödsel igen med det andra barnet, men eftersom det inte finns hembarnmorskor här hade vår barnmorska två timmars restid. Bebisen kom dock på mindre än tre timmar, så det blev en oassisterad hemfödsel. Inte mindre fin för det! Jag hade ringt barnmorskan när värkarna satte igång, och ringde igen en timme senare och berättade att jag fortfarande kunde andas igenom värkarna, men att hon kanske ändå skulle göra sig redo, eftersom jag hade ett sådant tryck nedåt. Under den timmen låg jag i badet lite grann, men hade kommit upp för att gå på toa, ringa barnmorskan osv. Strax därpå tilltog värkarna och jag ljudade mig igenom dem, och klev ner i badet igen.

Det var så skönt och så mycket bättre att klara värkarna i värmen och tyngdlösheten. Och då hade vi bara ett vanligt badkar, ingen förlossningspool. Jag kände inne i slidan att barnet hade kommit ned en bra bit längre. Jag sa till sambon att barnet nog kommer innan barnmorskan är framme, men han trodde inte på mig. (Första förlossningen tog 12 timmar, med nästan två timmars krystfas.) Kort därpå började krystvärkarna, och när jag kände igen kunde jag känna livmodertappen, att den var 6 centimeter öppen. Jag kunde känna barnets huvud. Inte bara någonting hårt genom hudlager (livmoderns nedre ”vägg”), utan själva huvudet med hår och allt. Då sa jag att barnet kommer snart. Hela krystskedet varade kanske i 30 – 45 minuter, först det där typiska fram-och-tillbaka, men sedan kände jag hur barnet hade kommit förbi blygdbenet och inte längre  åkte tillbaka. Jag låg på rygg i badet och varje krystvärk stötte jag mig upp lite grann, så att bäckenet flöt i vattnet utan kontakt med badkaret, det var väldigt skönt. Huvudet föddes först och kroppen kom på nästa värk. Jag sprack nästan ingenting, bara lite ytlig i slemhinnorna.

Vi väntade sedan på vår barnmorska i soffan. Allt gick bra.

Vattenfödsel på BB Sophia år 2016

Här är tre bilder från en vattenfödsel på BB Sophia strax innan de stängde. Såhär beskriver mamman sin upplevelse:

Helt magiskt. Låg i vattnet från 22-05. Behövde ingen smärtlindring. Första barnet.

Josefins berättelse

Tredje barnet och andra hemförlossningen. Alltid haft långa latensfaser, så lugn som en filbunke ringde jag barnmorskan en aning sent. Sen kom det som en smäll och han föddes i poolen en stund senare, hon hann inte fram, så det var endast jag och min man. Jag tog emot honom själv precis som förra gången vilket är helt fantastiskt. Doulan ramlade in en minut senare och fick höra det första skriket och knäppte sedan dessa bilder.

Doula hemförlsossning
vattenförlossning

Josefine är doula och förlossningsfotograf, och hennes instagramkonto hittar du här @doulajos

Sandras berättelse

Jag stod en kort stund i starten av förlossningen i badrummet med öppen mun, avslappnade käkar, hängde med armarna och gungade från sida till sida med varje värk. Mina föräldrar hämtade vårt äldre barn och ganska snabbt kände jag hur värkarna slog över till att bli mer intensiva och jag ville bara ner i vattnet. Förlossningspoolen hade vi inte förberett så i all hast drog jag av mig min sommarklänning och satte mig i badkaret med svanken/ryggen under blandarens forsande, varma vatten -SKÖNT!

Kort efter kom min man som började skölja min rygg med vattenslangen medan badkaret fylldes med vatten som höll om hela mitt underliv och nedre delen av magen. Det var så skönt. När varje värk kom lutade jag mig fram över badkarskanten och lät med mörk röst aaaaa medan min man spolade ryggen. Sen släppte värken, jag lutade mig tillbaka på knä, släppte armar och käkarna och bara andades. Sen kom nästa värk och så fortsatte det tills jag började må illa vilket jag tror var på grund av värmen inne i badrummet. När jag kom upp rev värkarna tag i mig rejält! Nu var jag öppen 8-9 cm och smärtan blev svår att kontrollera. Mina barnmorskor och doulan hade gjort iordning min förlossningspool i vardagsrummet så med pepp av dem kom jag ner i poolen och vatten igen. Där tog jag tre till vidriga värkar innan jag började krysta. Efter 12 minuter tog jag emot vår son själv och tittade upp för första gången under förlossningen och sa ”Jag gjorde det! Jag gjorde det!”️️️️

Sandra Liestad arbetar på Födande kraft som erbjuder doulatjänst samt uthyrning av förlossningspooler: fodandekraft.se eller @fodandekraft

När kan det vara mindre bra med en vattenförlossning?

Om du eller barnet inte är friskt, om graviditeten inte är fullgången eller om det kommer tjockt mekigt fostervatten. Viktigt att tänka på är att omständigheterna i badkarsvattnet så långt det går ska likna omständigheterna som barnet har i fostervattnet. Det innebär kroppstempererat badvatten, ca 37 grader, vid framfödandet. Att bada varmare än så är ofta skönt och går jättebra under öppningsskedet men när barnet är på väg kan man behöva tappa i ett lite kallare vatten.

Sjukhus som idag erbjuder födande kvinnor att föda i vatten

På BB Stockholm, Karolinska Huddinge, Södertälje förlossning, Södersjukhuset, Ystad BB, Östra sjukhuset i Göteborg och i Linköping erbjuds vattenfödslar som ett alternativ. På sjukhuset i Linköping kan man framförallt få föda i vatten om man tar med sig en egen uppblåsbar förlossningspool. Jag kan ha missat något sjukhus som erbjuder födslar i vatten! Så om du är intresserad av en vattenfödsel, se till att efterfråga hur möjligheterna ser ut där just du bor. Vattenfödslar är vanliga vid planerade födslar i hemmet och hembarnmorskor har generellt stor kunskap om att bistå vid vattenfödslar.

Här kan du hyra förlossningspool

www.fodandekraft.se

www.forlossningsguiden.se

 www.familjestunden.com

www.fodelsehuset.se

www.doulaforlife.se

Fristående Jordmor: lena.ahlner@gmail.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Jämställdhet och amning

Amning och feminism

Amning och feminism
Går det att amma och samtidigt leva jämställt?

Av Paola Oras

I Sverige är jämställdhet mellan män och kvinnor en grundläggande värdering och de flesta har en positiv inställning till någon form av delad föräldraledighet, en minskning av löneklyftan och att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället. När det kommer till amning blir dock resonemangen ofta snåriga, förvirrade och motsägelsefulla eftersom amning är något könsspecifikt och därför går emot antagandet att män och kvinnor som lever i en parrelation ska kunna dela lika på omvårdnaden av barnet. Amning har en del gemensamt med graviditet och födande eftersom även de är könsspecifika företeelser. En viktig skillnad är dock att många ser graviditet och födande som något ofrånkomligt könsspecifikt medan amningen går att ersätta med annan uppfödning utan att barnet riskerar livet och alltså inte är nödvändig. En annan aspekt som ibland lyfts fram är att en gravid kvinna behåller sin autonomi i högre utsträckning än en ammande kvinna eftersom hon bär barnet i magen. En ammande kvinna ses då som mer uppbunden eftersom det födda barnet betraktas som en egen individ och amningen kräver att mamma och barn är tillsammans en stor del av tiden och att kvinnan lägger ned tid på att amma.

Så var och hur ska man egentligen placera amningen när det kommer till ett jämställdhetsperspektiv? Svaren blir olika beroende på vilken feminism argumentationen utgår ifrån men jag tänkte försöka bena upp hur ett par olika feminismer tar sig an frågan och även berätta hur jag själv tänker.

Olika feministiska teorier

Jag vill börja med att klargöra att jag inte är någon expert på feministiska teorier. Däremot tror jag att jag har följt ämnet tillräckligt länge för att kunna sortera bland de vanliga argumenten. Det som olika feministiska teorier har gemensamt är att de strävar mot att män och kvinnor ska ha samma sociala, politiska och samhälleliga rättigheter. Utgångspunkten är alla människors lika värde och en förståelse av världen som bygger på att gruppen män fortfarande har fler privilegier än gruppen kvinnor. En vattendelare bland feminismerna är synen på om kvinnor och män i grunden är väsentligen lika eller olika, med andra ord likhetsfeminister och särartsfemnister. Särartsfeminister kallas ibland även livmoderfeminister och tar sin utgångspunkt i att det finns avgörande skillnader mellan män och kvinnor och att vi därför är lämpade för olika uppgifter men att vi har samma värde. Likhetsfeminister anser också att det finns vissa skillnader mellan män och kvinnor som grupp men att skillnaderna i de flesta situationer är ovidkommande. Jag tänkte fokusera på likhetsfeministiska teorier och belysa amning utifrån cultural feminism och liberalfeminism. Jag har inte hittat någon bra översättning på cultural feminism och kommer därför att använda det engelska namnet. De vanligaste argumenten verkar härröra från någon av de två. Jag kommer också att utgå ifrån heterorelationer eftersom det huvudsakligen är där som amningen problematiseras inom dessa teorier.

Jämställdhet och amning
Det rosa handvirkade bröstet
Foto: Lovisa Engblom

Cultural feminism har vuxit fram ur radikalfeminismen där könsmaktsordningen är central. De ställer sig dock kritiska till delar av radikalfeminismen som de menar har tillåtit manliga egenskaper att bli norm. Lagstiftning anses viktig men otillräcklig för att kunna uppnå jämställdhet. De menar vidare att kvinnors specifika perspektiv, erfarenheter och berättelser behöver synliggöras. Att uppmuntra flaskmatning framför amning för att uppnå jämställdhet innebär enligt det synsättet att pressa in kvinnor i en manlig norm. Amning ses som en förkroppsligad erfarenhet av moderskapet och har som sådan en djupare innebörd för många kvinnor. Pornografi och objektifiering av kvinnokroppen ses som ett förtryck och amningen kan i det perspektivet ses som en motvikt till sexualiseringen av brösten. Amningen blir då en möjlighet att uppleva sin kropp som funktionell och meningsbärande. Dessutom argumenterar de för att amning kan bidra till en mer rättvis arbetsfördelning i parrelationen genom en omfördelning av andra hushållsuppgifter då amningen kan ta mycket tid. Ett annat argument är att den medför många hälsofördelar för både mamma och barn och att det därför handlar om kvinnors och barns rättighet till hälsa.

Behovsinriktad spädbarnsvård

Inom liberalfeminismen ses lagstiftning som nyckeln till jämställdhet och ett mått på jämställdhet är att kvinnor deltar i det offentliga rummet i samma utsträckning som män. Den fria viljan betonas och ansvaret för att utnyttja sina rättigheter ligger i stor utsträckning på individen själv. Medan graviditet ses som ett rent biologiskt fenomen så ses amning som en social konstruktion där mjölkbildningen ingår som en biologisk del. Matningen av barnet ses ur det perspektivet som en bland många arbetsuppgifter när det gäller omvårdnaden av barnet som bör förhandlas och fördelas i parrelationen. Att utgå ifrån amning som norm innebär enligt det synsättet att kvinnan hamnar i ett underläge och inte ges samma handlingsutrymme som mannen. Ofta framställs fördelarna med amning som överdrivna och flaskmatning uppfattas som ett mer jämställt alternativ. De menar att amningen ingår som en del i ett stereotypt moderskap som hindrar kvinnlig frigörelse och cementerar en ojämn arbetsfördelning och traditionella könsroller. Ibland framställs flaskmatning som en rättighet för pappan eftersom mamman annars kan få ett försprång i relationen med barnet.

Jag tror att den feministiska debatten kring amning har relevans för hur vi tänker och pratar kring ämnet men jag tror samtidigt att kvinnors skäl till att amma eller inte oftast avgörs av mer närliggande känslomässiga och praktiska aspekter. Även om jag som amningsförespråkare ibland anklagas för att vara livmoderfeminist så tillhör jag inte kategorin som omfamnar biologisk determinism. Cultural feminism stämmer nog bäst överens med hur jag själv resonerar.

Amningen som boja eller befriare

Att vara amningsförespråkare innebär heller inte att jag tror att amning är det bästa alternativet för alla kvinnor eller att jag ser ner på kvinnor som väljer att inte amma, som inte kan amma eller som inte får amningen att fungera. Amning är onekligen en viktig folkhälsofråga och sett ur det perspektivet är det förstås bra om så många som möjligt väljer att amma, precis som det är bra om så många som möjligt motionerar och äter hälsosamt. Men samtidigt har amningen så många andra dimensioner att den inte kan reduceras till en enkel hälsorekommendation.

Många kvinnor ser amningen som en viktig del i närheten till barnet och förutom att det är ett sätt att mata barnet är det kanske egentligen det främsta skälet till att vilja amma. De som har en fungerande amning kan också må väldigt bra av de hormoner som kommer med amningen, den kan både ha en lugnande, antidepressiv och ångestdämpande effekt. När amningen funkar finns även bekvämlighetsfaktorn på plussidan. Amningen kan vara den universella quick-fixen som löser det mesta: det är lätt att trösta, lätt att söva, lätt att avleda, genvägen till sovmorgon, praktiskt när barnet är sjukt som näsdroppar, vätskeersättning, smärtstillande och så vidare. Men samma närhet som får många att må bra kan vara anledningen till att det för en del kvinnor är oerhört svårt att amma eller att de inte kan amma utan att göra våld på sig själva. För de som har varit med om övergrepp till exempel kan den intima kontakten som amningen medför skapa svår ångest och starka olustkänslor. För andra kan amningen vara en del i läkningen. För de som gärna vill amma men inte får det att fungera kan det vara en stor sorg att behöva lägga ned amningen tidigare än tänkt. En krånglande amning kan för vissa vara den faktor som tippar en redan skör situation och utlöser en depression. Det finns också kvinnor som på grund av medicinering eller sjukdom avråds från att amma även om de skulle vilja. Alla har sina personliga skäl till att vilja som de vill och de har sina personliga omständigheter till att det blir som det blir och därför finns det all anledning att vara snälla mot varandra i den här frågan.

Amningen har alltså ingen given plats i den feministiska diskursen utan kan både ses som boja och befriare beroende på vilken feminism argumenten grundar sig på.

Amning, jämställdhet, nyfödd

Personligen ser jag ingen motsättning mellan amning och jämställdhet. Om amningen blir problematisk för jämställdheten i en relation kanske det är ett symtom snarare än en orsak? För vänder man på det finns det flera studier som visar att kvinnor som lever jämställt ammar i större utsträckning. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom stöd av en partner har framkommit som en viktig faktor för att få amningen att fungera. Jag tror att en feministisk aspekt är att inse att gruppen kvinnor inte är en homogen grupp. Amning kommer aldrig att passa alla. Med det sagt tror jag samtidigt att det är viktigt att veta att de allra flesta i Sverige vill amma, 97% av gravida enligt en undersökning. För att möjliggöra amning för dem behövs det vårdpersonal som har rätt kunskap och positiva attityder och personer runt omkring som kan ge ett bra känslomässigt stöd. Jag tror att vi borde prata mer om hur, vad och varför kvinnor tänker och känner på olika sätt kring detta och försöka förstå, äga och ära våra olika erfarenheter så att vi nyanserar bilden snarare än att polarisera den. Att ställa högre krav på bra stöd till både födande och amning känns ibland som prio sist på den feministiska dagordningen trots att det för många är en så viktig del av livet.

Induktion i vecka 41

Erbjudande om induktion i vecka 41+0?

Induktion i vecka 41
Dags att komma ut?

Det går (med ganska stor säkerhet) att rädda några få barn från att dö i livmodern om man sätter igång många förlossningar tidigare än då värkarbetet kommer igång spontant av sig självt. Ni har säkert hört talas om SWEPIS, studien som skulle undersöka detta men som fick avbrytas i förtid. Jag skrev själv en sammanfattning av SWEPIS här på bloggen innan jul, den kan du läsa här födamedstöd.se/swepis/. Nu håller nya riktlinjer på att tas fram för förlossningsvården i Sverige där igångsättning i vecka 41 + 0 troligtvis kommer att erbjudas till alla gravida, se Barnmorskeforbundet, pressmeddelande. Ungefär 23 % av alla gravida går precis så långt i sin graviditet så det kommer innebära stora förändringar för hela förlossningsvården, och framförallt för alla kvinnor som väntar barn. En stor andel gravida som egentligen inte alls behöver sättas igång kommer ”behöva” det nu eftersom de allra flesta kommer att sättas igång i onödan.

Jag är övertygad om att vecka 41+0 kommer bli det nya svarta eftersom erbjudandet om att sättas igång i vecka 41+0 kommer bli ett erbjudande mer i teorin än i verkligheten. Det kommer snabbt bli svårt för kvinnor att tacka nej till att sätta igång sina förlossningar eftersom det är svårt att gå mot normen. Vem tackar nej till ultraljud i vecka 18 idag? Få. Påtryckningar, om än subtila sådana, från familj, vänner, barnmorskor och läkare kommer vara svåra att stå emot. Det som andra gör vill vi också göra.

Det som jag fortfarande inte kan förstå är varför ”vi” väljer just vecka 41+0 som rekommendation för igångsättning? Varför väljer vi inte vecka 38, vecka 39, vecka 40 eller vecka 41+3 istället? För att välja vägen att erbjuda alla kvinnor igångsättning i vecka 41+0 utan att individualisera vården ytterligare framstår som ett trubbigt användande av sjukvårdens resurser. Vi borde verkligen kunna individualisera vården bättre istället, och förhoppningsvis kunna rädda ännu fler liv samtidigt som vi låter många gravida kvinnor slippa onödiga medicinska ingrepp. Men vi saknar idag kunskap om hur vi bäst kan rädda dessa liv. Jag tycker vi är skyldig alla kvinnor att söka efter ett bättre svar på hur vi kan rädda ofödda barns liv (om vi till varje pris ska göra det vill säga) innan vi ger dem ett generellt erbjudande som detta.

Du som vill fördjupa dig mer inom detta ämne, jag rekommenderar att du läser den här texten som reflekterar kring den vetenskapliga evidensen och nyttan av induktion i vecka 41: Ulla Waldenströms blogg bevisadnytta.se

SWEPIS: Wennerholm UB, Saltvedt S, Wessberg A, et al. Induction of labour at 41 weeks versus expectant management and induction of labour at 42 weeks (SWEdish Post-term Induction Study, SWEPIS): multicentre, open label, randomised, superiority trial. Bmj 2019; 367: l6131.

Rebozo och sjalteknik

Rebozo eller sjalteknik under förlossningen

Kanske har du hört namnet rebozo någon gång och undrat över vad det är för exotiskt påhitt? Just rebozo är en lång handvävd sjal som traditionellt har använts i Mexico och Sydamerika, både för att bära barn i – men även för att få till avslappning och vila innan, under eller efter förlossningen! Tänk att ett enkelt tygstycke kan göra nytta under en förlossning. Jag är glad att sjalteknik har fått ett uppsving även i vår del av världen för det ÄR ett enkelt och effektivt verktyg att använda sig av under förlossningen. Du behöver inte ha en rebozo för att lära dig sjalteknik utan det går lika bra att använda ett lakan eller en vanlig bärsjal, men det behöver vara ett hyfsat långt tygstycke som håller för lite tyngd.

Precis som att bära barn i en bärsjal kan göra underverk för ett ledset och skrikigt barn så kan rebozon hjälpa till att ”hålla” dig under förlossningen. Den blir en förlängd arm för din stödperson – med tygets hjälp kan hen krama, trygga, massera och få dig till aktiv avslappning på olika sätt. Rebozon kan också användas för att du lättare ska kunna röra på dig och ändra läge under förlossningen. De gäller ju att hitta de gynnsamma ställningar som kan hjälpa barnet på sin väg ut!

Rebozo och sjalteknik
Övningen ”shake the apples” med en äkta rebozo.
Foto: Lovisa Engblom

Den här övningen kallas för ”shake the apples” eller ”shake the apple tree”. Man tar en sjal, slår in rumpan som ett paket, håller tyget som två tömmar på varje sida och skakar loss! Men det ska vara en mjuk och rytmisk skakning, ingen rörelse som får dig att bli sjösjuk. Det här rörelsen hjälper musklerna i bäckenet att slappna av eftersom det inte går att spjärna emot skakningarna. Vid en långdragen förlossning eller om bebisen inte tränger ned – prova! För att partnern eller stödpersonen ska ta upp sjalen under förlossningen krävs lite övning innan, så börja redan under graviditeten. Men den här övningen är faktiskt jätteskön även för någon som inte är gravid, så prova alla gånger.

Hitta till rummet av avslappning och trygghet

Att försöka kapa stressen och hitta till det där rummet av avslappning och trygghet är så otroligt viktigt under en förlossning. Även om smärtan finns där (med eller utan smärtlindring) så kan den bli mer uthärdlig om du får hjälp med tryggandet och den aktiva avslappningen. Det hjälper också till att aktivera det parasympatiska nervsystemet i kroppen – kroppens lugn och ro-system där återhämtning, vila OCH födandet kan ske. Det finns flera användbara verktyg för att komma till målet som är just avspänning, lugn och ro. Välj, variera och kombinera som det passar:

  • Dykteknik, att bli aktivt passiv och följa med ner i värken (vågen) istället för att spjärna och sprattla emot
  • Akupunktur
  • Massage och tryck
  • TENS
  • Medicinsk smärtlindring
  • Rebozo och sjalteknik
  • Att ljuda under värken (med guttural, mörk röst)
  • Varmt badvatten

Eftersom värkarbetet har en rytm med arbete och vila så hjälper det ofta med just rytmiska rörelser för att öka avspänning, lugn och ro. En rytm och något återkommande kan bli en trygghet i sig – rytmisk massage eller rytmiska cirkelrörelser med en sjal. Tänk på barnet med ont i magen som vaggas i bärsjalen där du går fram och tillbaka för att söva och vyssja. Först kanske barnet spjärnar emot, skriker och spänner sina muskler. Men till slut hänger barnet där som en tung, svettig och trygg kropp mot ditt bröst. Barnet har då hittat till vilan och avspänningen, först då kan lugnet komma.

Så ha det som ett mål inför din förlossning, att hitta till ett läge där dina muskler inte jobbar emot dig utan där de jobbar med dig i födandet. En sjal eller en rebozo kan hjälpa till med just det. Hur smart?

Rebozo och maglyftet
Här görs maglyftet med en rebozo

Men det finns tillfällen då man bör vara extra försiktig:

Sjalteknik och det rytmiska gungandet ska inte användas vid hotande missfall, problem med blödningar under graviditeten eller om du har en föreliggande moderkaka, det vill säga en moderkaka som täpper för utgången.

Om du vill ha tag på just en rebozo så finns det en doula som är återförsäljare av dessa, du hittar sjalarna här: //www.butikkalcit.se/klader/rebozo

Om närhet, oxytocin och amning

Oxytocin, ett livsviktigt hormon

Om närhet, oxytocin och amning
Tillit

I vår kultur är vi ofta inriktade på att genom en prestation uppnå ett visst resultat. Att göra saker aktivt, skriva bra på tentor, uppfylla våra goals och kämpa mot nya mål. Det genomsyrar ibland även vår syn på födandet. Oj vad många gånger jag har fått serverad bilden av födandet som en prestation: bergsklättring upp på toppen av Mount Everest. Jag tycker inte att själva bergsklättringen är någon bra liknelse. Det resliga berget i sig möjligen. Men om ett berg är något som ska besegras och erövras så kan födandet tvärtom drabba oss när vi är som mest avslappnade, ibland i bilen på vägen in till sjukhuset. För födandet kan i allra högsta grad upplevas som något som vi inte styr över själva, till skillnad från bergsklättring som ofta är resultatet av lång planering och en noggrann kartläggning av kroppens förmågor.

Hur kommer det sig att födandet kan drabba vissa av oss med full kraft medan andra måste kämpa – och få all möjlig hjälp utifrån för att hela förlossningen ska fortsätta framåt?

Hormonspelet som reglerar födandet

Det hormonspel som är med och reglerar födandet är oxytocin, prostaglandin, adrenalin och endorfin. Detta hormonspel är intrikat och inte helt enkelt att förstå sig på för någon utomstående. Däremot är det ganska enkelt att förstå sig på det resultat som blir. Det är lätt att se när en förlossning går framåt eller när den inte gör det. I princip fungerar det så att ju mer av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mer effektiva värkar som hjälper barnet ut i världen. Ju mindre av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mindre effektiva värkar och desto mer hjälp som kommer att behövas utifrån.

Oxytocin stimulerar alltså till kontraktioner av livmodern under förlossningen och sedan till utdrivningen av mjölk vid amningen. Ju mer stressfyllt ett amningstillfälle upplevs, desto svårare blir det att få mjölken att rinna till. Detsamma verkar gälla under förlossningen. Det beror på att stress och rädslor stimulerar ett helt annat system i våra kroppar, nämligen det sympatiska nervsystemet och frisättningen av adrenalin. Det finns inget så stressfyllt som en unge som skriker av hunger men som inte vill ta bröstet och amma, trots upprepade försök. Det är som gjort för att man ska känna pulsen stiga och svetten klibba runt nacken. Och när barnet väl tar bröstet, då kommer det garanterat att dröja innan mjölken rinner till. Det beror på att det tar lite tid för oss att att lugna ner kroppen medan det ofta går blixtsnabbt för oss att komma upp i varv.

Det hjälper alltså oftast inte att tänka mål och prestationsinriktat när det gäller kroppsliga processer som är beroende av vårt lugn och ro-hormon: oxytocin. Att bli arg på kroppen för att den inte vill är som att täppa till kranen av oxytocin med segt gummi.

Tillit och laid-backness

Min egen erfarenhet är att avslappning och framförallt tillit är centralt för att kroppen ska komma ner i varv sig och stimulera det kroppsliga lugn och ro-systemet (som är en del av det parasympatiska nervsystemet i vårt autonoma nervsystem) som i sin tur hjälper till att frisätta det livsviktiga hormonet oxytocin. En tillit till att kroppen faktiskt kan – trots att det krånglar just nu – kan vara helt avgörande. Det gäller flera kroppsliga processer. Tillfällen där amningen krånglar. Under en graviditet när vetskapen om att den förra förlossningen inte alls gick framåt på ett bra sätt ligger och skvalpar i bakgrunden. Eller för den som drömmer om att få fler orgasmer vid sex. Inget hjälper kroppen så lite vid dessa tillfällen som känslor av rädsla, stress och ångest. Även om de är helt naturliga känslor att ha så är det istället känslor av laid backness, lugn och ro men framförallt -en tillit till kroppen – som till slut kommer vara det som låser upp och får krampen att släppa.

När kroppens egen kramp har släppt blir det lättare att ta itu med de verkliga problemen, de som man kan behöva professionell hjälp från någon utomstående för att kunna reda ut.

Om barn som avvänder napp som bröst

Nej, ammande förälder, du är ingen napp

OM Amning
Lisen Forsberg bloggar om amning!

Av Lisen Forsberg som är vetenskapsjournalist och bloggar om amning på babybaby.se. Här skriver hon om uttrycket ”barn som använder sin ammande förälder som napp”. Det uttrycket borde få en dödskallemärkning, i alla fall inom vården, skriver Lisen.

Amning, bröst och napp
Bröstet och nappen!

”Jaha, han använder dig som napp?”. ”Se nu till att hon/han inte snuttar för länge på bröstet, för då blir du en mänsklig napp och det vill du inte.”Har du som ammat någon gång fått någon av dessa kommentarer? Det har jag, från en vårdanställd. Det lät sympatiskt då, men orden har dröjt sig kvar och lämnat en besk eftersmak.

Obs, jag förstår känslan! Jag har en åttamånadersbebis som är i någon separationsångestfas och som vissa nätter vill docka sig till bröstet en gång i timmen eller oftare. Det är lite slitigt. Stundtals känner jag mig lite som… en napp. Det har jag självklart rätt att känna — och säga, om jag vill.

Det jag ifrågasätter är när personer med auktoritet, som i vården, liknar människor vid nappar. Bannlys det, säger jag! Varför döskallemärka napp-snack? Jo:

Det är faktiskt fel

Barn använder inte bröstet som ”napp”. Barn använder nappen som bröst. Vad kom först, nappen eller bröstet? En napp är ett substitut för bröstet, inte tvärtom. Människor har säkert i alla tider skapat bröstsubstitut — trasor och andra saker som barnen har fått suga på. Men bröstet kom ändå först. Inte nappen.

Bröstet ger trygghet för spädbarn
Bröstet kom först!

Om barn som avvänder napp som bröst
Nappen kom senare!

Mer sugande ger mer mjölk

När jag hade fått mitt första barn insisterade en släkting på att vi skulle skaffa napp, eftersom bebisar ”har ett stort sugbehov”. Att jag slet med att försöka amma och att det hade varit bättre för min mjölkproduktion om bebisen hade tagit ut sin suglust på mina bröst istället för på nappen, det begrep inte min släkting. Inte jag heller.

Så här är det: Bebisars stora ”sugbehov är ingen onödig restprodukt i evolutionen. Evolutionen har heller inte mejslat fram detta beteende för att jävlas med föräldrar och ge oss sömnbrist. En nyfödd som suger mycket och ofta gör precis det hen ”ska” göra.

För mer sugande ger mer mjölk. Ju mer mjölk som lämnar brösten, desto mer kommer att produceras. Det gäller från allra första stund, redan under råmjölkens första skälvande dagar. Det gäller också vid senare tillfällen under amningsperioden. Bebisen kan då amma som en tok i några dagar och/eller maratonamma om kvällarna för att ”beställa” mer mjölk.

Mer amning ger mer mjölk!

Att tala om ammande föräldrar som ”mänskliga nappar” ignorerar helt detta faktum. Användning av dylika uttryck kan dessutom leda till att nyfödda inte får amma så mycket som behövs för att få igång en tillräcklig mjölkproduktion hos den som vill amma.

Nej, beröm oss istället. Är vår önskan att amma, säg att det är toppen att bebisen och vi jobbar så ihärdigt. Lite pepp kan man allt behöva i början, det ska gudarna veta. Att få höra att man är en napp sorterar inte in under ”pepp”.

Sedan kan det förstås smärta i bröstvårtorna i början. Och en del bebisar kan sov-snutta vid bröstet i timtal utan att få så mycket mjölk i sig. Inget av det är bra men går absolut att åtgärda! Se länkar om amningsteknik och aktiv amning längst ned.

Läs också detta utomordentliga blogginlägg där barnmorskan Paola Oras förklarar varför schemalagd amning med 3-4 timmar mellan varje amning är ett ovetenskapligt påhitt som har fått ett hundraårigt liv i vår moderna sjukvård.

Nedvärderar kvinnokroppen

Trygg hos mamma

Amning har fler funktioner än mattillförsel. Amning gör barn lugna, hjälper dem att somna och verkar smärtstillande — för att ta några exempel.

Så många nätter i vår familj som har räddats genom att jag kvickt som attan langat fram en tutte mitt i natten så att alla har fått sova vidare. Så snabbt våra barn har lugnat ned sig vid kruppanfall eller efter en vurpa genom att få suga på bröstet. Ibland har det räckt med sekunder.

Förminska inte amningens många funktioner!

Det här är fantastiska funktioner som absolut inte ska ses ned på. Att tala om bröstet eller den ammande som ”napp” är att förminska dessa funktioner och därmed nedvärdera kvinnokroppen.

Underminerar samspelet

Många bebisar behöver lite tid i början för att lära sig amma. Att de fäktar med armarna, inte verkar hitta rätt, halkar av bröstet stup i kvarten, gnyr och skriker och inte alltid får rätt grepp är normalt i början. Det betyder för det mesta inget annat än att övning krävs. Amning är en teknik men också en relation, ett samspel, där barn och förälder behöver träna ihop.

Amning och samspel
Amning är ett samspel!

Det är också normalt att bebisar vill ha kroppskontakt nästan hela tiden. Det är även normalt att de vill suga mycket och helst somna (och sova) med bröstet i munnen.

Och här är något superintressant, tycker jag: Att använda negativa formuleringar om instinktiva och normala beteenden kan påverka samspelet mellan förälder och bebis negativt. Det visar en studie från Australien där forskare undersökte vilka ord barnmorskor använde när de beskrev nyfödda bebisars amningsbeteenden, inför föräldrarna.

Det hände att barnmorskor, i försök att förklara varför amningen ännu inte gick 100 procent på räls, kallade bebisarna ”lata” eller ”otåliga” vid bröstet. En förälders ömma bröstvårtor förklarades med att hennes bebis ”hängde i bröstet som en piraya”. Eller att bebisen ”använde mamma som napp”. Sådana här negativa formuleringar, visade det sig, tog föräldrarna till sig och införlivade i sitt eget språkbruk. De började tänka negativt om sitt eget barn, helt enkelt.

Om vårdpersonalen istället för att lägga skuld på barnet betonade samspelet mellan förälder och barn — du och din bebis behöver öva er på amningen, tillsammans — fick amningen och förälder-barn-relationen en bättre start, enligt studiens författare. Föräldrarna blev mer uppmärksamma på sina bebisars signaler vilket i sin tur gynnade amningsstarten. Ännu ett skäl att skippa napp-liknelser i vården, alltså.

Vadå använder?

Att någon ”använder” en som ditten eller datten, hur kul låter det när man tänker efter? Att ”använda” någon för sin egen vinning eller välbefinnande brukar i vardagligt tal vara synonymt med att utnyttja. Ett litet barn söker inte närhet för att jävlas och utnyttjar inte någon. Jag sniffar pustar av en unken barnsyn där barn inte ska skämmas bort med alltför mycket närhet och där fullt normala beteenden ses som ovanor som ska tuktas i tid.

Jag är ingen plastgrunka

OM Amning

Kalla mig hjältinna, krigarinna, trött morsa eller nästan vad som helst — men likna mig inte vid en plastgrunka som som slängs efter ett par månader när den börjat mögla. Det blir liksom mer uppbyggligt så. Tack!

Ps. Vårt första barn var en nappälskare. Vårt andra barn ville aldrig ha napp. Vårt tredje barn, en pojke som nu är tre, accepterade napp under ett par månader av sitt tidiga liv, men spottade sedan ut nappen. För gott, tycks det. Bröstet var uppenbarligen det bättre alternativet. Jag har flertalet gånger bett en liten tyst bön om att barnet ska ta nappen till nåder — men det lär inte ske. Nåja, vi slipper i alla fall åratal av fruktlösa utflykter till katterna på Skansen.

Lästips från babybaby.se:

Video om amningsteknik (11 min)

Video: aktiv amning, 4 knep for mer mjölk i bebismagen (7min)

Kan amning ta för mycket energi av barnet? Expert: nej!

Amma 15 minuter per bröst -bra amningsråd?

Byta bröst – ett sätt att öka mjölkproduktionen

 Barnmorskestudie från Australien: This little piranha

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

När ditt barn inte tar bröstet

Av Elisabeth Hjärtmyr

Om amningen krånglar

-När ditt barn inte tar bröstet

Det händer att mammor ringer till amningsmottagningen och behöver stöd i hur de ska göra när barnet visar att det är hungrigt, men ändå inte tar bröstet.

Det kan vara oerhört stressande och frustrerande både för barnet och för föräldrarna. Det kan vara den första tiden efter födseln, men även senare när barnet är några månader gammalt- då barnet plötsligt blir medveten om sin omgivning, hör ett ljud och måste släppa bröstet för att se vad som händer.

De flesta barn visar tydliga sök- och sugsignaler när de är hungriga och redo att komma till bröstet, långt innan det börjar skrika. Det pickar mot bröstet, smackar med munnen, slickar sig om munnen och greppar med händerna.

Tiden direkt efter födseln

Det är inte helt ovanligt att barnet är påverkat av födseln. Att det nyfödda barnet är trött och somnar, har ont i huvudet efter en sugklocka, är hungrigt eller mår illa. Födseln kan ha varit en jobbig upplevelse och mamman kan känna sig trött och medtagen eller ha väldigt ont. Mamman kan också känna sig stressad över att barnet inte tar bröstet.

Det här du kan göra:

De första dagarna efter födseln

Det första du gör är att lägga barnet säkert hud mot hud direkt efter födseln eller så snart det är möjligt, till barnet släpper bröstet eller somnar. Det innebär precis som det låter att barnet ligger i enbart blöja på mage mellan dina bröst på din bara mage – hud mot hud, ”som en groda”. Med säkert menas att man har uppsikt över barnet så att barnet har fria luftvägar.

Låt barnet ligga säkert hud mot hud så mycket som det är möjligt i början och gärna så snart som möjligt efter födseln. Om du och ditt barn varit åtskilda direkt efter födseln av något skäl, försök att lägga barnet hud mot hud så snart ni kan. Låt barnet ligga där tills det söker sig till bröstet och börjar suga och släpper bröstet eller somnar.

Studier visar att amning de första timmarna efter födseln stimulerar till en välfungerande amning senare: barnet skriker mindre, tar inte av sina blodsockerreserver, suger snabbare på bröstet, mamma får mer mjölk snabbare, ammar mer, ammar längre, får mindre bröstkomplikationer och tillmatas med modersmjölksersättning mer sällan.

OM barnet inte suger så är det bra att känna till att ett friskt fullgånget barn ofta inte behöver suga det första dygnet, de klarar sig på reserver från tiden i magen.

Däremot är det bra att stimulera brösten för att de ska börja bilda bröstmjölk.

De här första timmarna efter födseln har du höga halter av amningshormonerna Oxytocin och Prolaktin i blodet (utdrivnings- och mjölkbildningshormon). Därför är det bra att stimulera brösten om barnet inte suger, det leder till mer bröstmjölk senare. ”Efterfrågan styr tillgången”. Du kan tänka att du ”lägger in en beställning” till lite senare.

Det gör ingenting om det inte kommer någon mjölk när du bröstmjölks- stimulerar. Kommer det någon/ några droppar råmjölk kan du ge dem till barnet med ett rent finger eller på en sked.

Ta det bara lugnt och låt barnet styra.

Erbjud barnet bröstet så snart det är möjligt men utan att pressa barnet.

Råmjölk/ Colostrum = den första mjölken som kommer ur brösten efter födseln kallas råmjölk. Den bildas under graviditeten och under cirka en vecka efter födseln. Råmjölken är gul, trögflytande och innehåller mer protein och mineraler samt A- och E-vitamin än vad den vanliga modersmjölken. Råmjölken innehåller mer infektionshämmande proteiner än i den mogna modersmjölken.

När barnet inte tar bröstet efter några dagar

Barnet kanske har tagit bröstet tidigare men så vid dag 3 – 4 vill det helt plötsligt inte suga längre.

Vanliga orsaker

Vid dag 3 – 4 kanske du vaknar av att brösten är mer ömma och stenhårda. Du kanske lättat tänker att nu finns det massor av mjölk till din hungriga lilla bebis. Förvåningen blir inte desto mindre när barnet – som med alla signaler visat att det är hungrigt – inte tar bröstet och bara blir ännu mer förtvivlat.

Dag 3–4 rinner bröstmjölken ofta till och brösten kan bli spända och hårda, det här är väldigt olika. Alla mammor känner inte av att mjölken rinner till medan en del får väldigt hårda bröst som kanske också läcker mjölk. Vissa mammor får lite feber och många känner sig gråtmilda.

I dina bröst finns nu lymfkörtlar, lymfvävnad, ökad blodvolym utöver den ökade mängden bröstmjölk. Det är alltså inte konstigt om de känns lite större. När brösten blir så här hårda, kan det vara svårt för barnet att ”ta ett bra stort tag” kring bröstet när det ska försöka amma.

Gör så här:

Det finns flera olika knep för att göra bröstet lite mjukare så att barnet lättare får ett stort tag om bröstet.

Ett tips är det som kallas Cottermans grepp där du håller dina fingrar på vårtgården runt bröstvårtan, under en knapp minut, så att den yttersta svullnaden lägger sig. Då brukar det bli lättare för barnet att ta ett bra tag kring bröstet.

Du kan också prova att handmjölka lite innan barnet börjar suga för att lätta lite på trycket. Forma då handen till ett C och tryck ut lite mjölk på en sked eller i en liten kopp och ge mjölken till barnet. När barnet fått i sig lite bröstmjölk kanske det lugnar ner sig samt att ditt bröst nu är lite mjukare och det blir lättare för barnet att ta ett bra tag om bröstet.

Försök att ta det lugnt och att inte stressa upp dig och barnet. Tvinga inte barnet mot bröstet genom att hålla det bakom huvudet – en del barn är väldigt känsliga för det – utan låt det ta den tid det tar.

Ett barn som vill amma pickar mot bröstet, smackar med munnen, slickar sig om munnen och plockar med händerna.

 När barnet plötsligt inte tar bröstet efter några månader

Amningen kan ha fungerat under en tid och så blir barnet plötsligt väldigt medvetet om och påverkat av sin omgivning. Har man en tremånaders baby i famnen som plötsligt släpper bröstet för att titta efter ljud och ljus i sin omgivning för att sedan gå tillbaka, kan amningen kännas väldigt orolig.

Gör så här:

Hjälp barnet att få lugn och ro genom att välja tysta och lugna miljöer (gärna lite ”tråkiga” ställen där det inte finns så mycket att titta på), så kommer det här beteendet att gå över.

Om det kommer en period då ditt barn plötsligt inte vill ta bröstet, är det bara att börja om från början igen med säker hud mot hudkontakt, även när barnet är mätt och nöjt. Försök att själv vara lugn och att inte stressa barnet. Drick varmt och sitt i lugna miljöer. Handmjölka eller pumpa om det känns bättre och var uppmärksam på barnets tidiga sök- och sugsignaler så att det inte behöver skrika för att få komma till bröstet.

Ett skrikande barn som har hunnit stressa upp sig, då kan det vara svårare att få barnet att ta bröstet och suga. När barnet skriker brukar mamman bli stressad och så är nedåtspiralen igång.

Försök i stället att lära dig barnets signaler på att det är hungrigt, och påbörja amningen i god tid innan barnet hunnit bli så frustrerat och oroligt att det börjar skrika. Obs – en del barn vaknar med ett skrik, de kanske inte har visat tidiga tecken på att de är redo att komma till bröstet.

Ett annat knep kan vara att förekomma barnets hunger genom att ta upp det lite småsovande och erbjuda bröstet.

Vid perioder av lite stök kring amningen kan du prova nya amningsställningar, t ex laidbackamning, där du halvligger bakåt i soffan med barnet liggande på mage mellan brösten.

När du både ammar och flaskmatar

Om du ger flaska mellan amningarna kan barnet bli så kallat ”tuttförvirrat”. Det vet inte riktigt hur greppet om bröstet ska vara och tar ett för litet tag kring bröstet, på samma sätt som det gör med flaskan. Backa då tillbaka och ge barnet modersmjölksersättning eller urpumpad bröstmjölk med en sked

eller ur en kopp (eller pipmugg om barnet är större) innan du erbjuder bröstet. Då hinner barnet lugna ner sig lite och förstå att maten är på väg. Försök även nu att vara lugn så att ditt barn inte känner sig pressat.

Kort tungband

Ibland kan bandet under tungan – tungbandet – vara för kort hos barnet. Det kan göra att barnet får svårt att ta ett stort tag om bröstet.

Man brukar kontrollera tungbandet på BB eller på BHV. Är det för kort brukar föräldrarna erbjudas att läkaren klipper tungbandet så att tungan blir mer rörlig. Det är ett litet och okomplicerat ingrepp som de flesta barn knappt märker av.

Stresskänslor vid amningen

Situationer då barnet inte vill ta bröstet kan vara känslomässigt jobbiga upplevelser för dig som mamma. Det kanske kan vara skönt att veta att det inte är ovanligt och att du inte är ensam om det.

Det viktiga är att barnet får i sig mat men också att brösten blir stimulerade till att fortsätta producera mjölk. Vissa barn kan behöva få i sig lite utpumpad bröstmjölk på en sked eller i en kopp eller till och med flaska innan du erbjuder barnet bröstet. Ofta lugnar barnet ner sig lite när det förstår att det kommer få mat.

Även om du känner dig stressad över att ditt barn inte tar bröstet, försök ha tålamod och låta barnet ta sin tid. Försök att hitta strategier för att finna lugnet – ta en kort paus, drick lite vatten (barnet känner om du är stressad).

Om du har ont, ta smärtstillande, använd värmekudde eller ta en varm dusch.

Om du känner dig stressad, lyssna på avkopplande musik, appar med meditation eller liknande om det lugnar. Dra långa, djupa andetag. Gå en promenad med vagnen. Om du är väldigt trött, försök finna tid att vila. Om du är vaken mycket på nätterna, sov eller vila på dagen. Det är vanligtvis en relativt kort period ni är vakna mycket på nätterna, försök att lyssna på barnets och dina behov och be om hjälp om du behöver. Gå en promenad så att du får lite frisk luft, dagsljus och kanske framförallt, andrum. Se till att dricker ordentligt.

Amningsnapp

Barn med en omogen tungrörelse eller svag sugkraft kan bli hjälpta av en amningsnapp när barnet är mer än 1-2 dygn gammalt. Sätt amningsnappen på bröstet. Den ska sitta nära bröstvårtan. För barnet mot bröstet när det gapar upp stort så att nappen/bröstet hamnar i bakre delen av gommen. Amningsnappen används ofta tillfälligt tills barnet tar bröstet utan amningsnapp.

Läs mer på Amningswebben.se

Elisabeth Hjärtmyr är barnmorska, barnsjuksköterska och amningsspecialist.

 

När hon kom till världen


Ska du föda hemma? Den frågan har jag fått svara på många gånger de senaste åtta månaderna. Och det har varit svårt för mig att svara. För jag har inte kommit in i världen av hemfödslar genom mina egna vackra (hem)födslar – som flera andra hembarnmorskor har gjort. Tvärtom. Jag har haft fyra egna sjukhusfödslar. Och de har varit fina på sina sätt – men rätt så jobbiga också. Ja de har varit ganska typiska sjukhusfödslar. Min första förlossning var lång och innefattade både sovdos,  värkstimulerande dropp, epidural och en känsla av att jag ALDRIG skulle ha klarat av att föda barn på egen hand. Jag hamnade i den där känslan av underläge och fick en passiv och underordnad roll. Hjälp mig! Ja det satte tonen för mina kommande förlossningar.

Att börja arbeta med hemfödslar har varit en stor ögonöppnare för mig. Insikten om att det inte först och främst handlar om vilken smärtlindring man vill ha eller föredrar – utan att det trygghetsskapande stödet är det som gör skillnaden. En födsel hemma utan en epidural men med ett kontinuerligt stöd behöver inte vara ett dugg jobbigare än en födsel på sjukhus med epidural.

Frågan om hemfödslar är kontroversiell och splittrande – och det är väldigt påtagligt här i min hemstad Uppsala. Det finns nästan en slags beröringsskräck inför fenomenet. I Stockholm, som ligger så geografiskt nära men på ett annat plan – väldigt långt borta – är det annorlunda. Och jag hade ingen lust att göra mitt kommande barns födsel till en konfliktyta. Så därför valde jag att börja i en helt annan ände den här gången. Jag planerade inte för en hemfödsel. Men jag hade inte heller låst fast mig vid tanken på en sjukhusfödsel. Jo det fanns en plan som jag var med och formulerade på MVC – en sammanfattning av graviditeten och några få men viktiga önskemål.

Det allra viktigaste för mig den här gången var att fundera ut vem eller vilka som skulle kunna stötta mig genom födseln, vid sidan av min partner såklart. Platsen för födseln fick bli sekundär. Jag frågade därför mina vänner och barnmorskekollegor Ann Ljungblom holymama och Margareta Aveskogh om de kunde tänka sig att vara jour åt mig inför födseln och komma hem till mig när det väl blev dags. Som stödpersoner, barnmorskor eller barnmorskedoulor. De tackade ja båda två. Eftersom båda jobbar som barnmorskor  på olika förlossningsavdelningar och har pass inbokade så kom de överens om att dela på jouren så att åtminstone en av dem skulle kunna rycka ut när del väl blev dags. Ann bor på Färingsö men Margareta och jag bor nästan grannar. Vi träffades i september över en lunch och pratade ihop oss. Min man var med. Jag kände mig så trygg med det här upplägget – men det fanns en hake.

Min man, barnets pappa – Stefan – var inbjuden som huvudtalare, eller keynote speaker som det heter, på en konferens i Kalifornien på UCLA. Med knapp marginal inför beräknat nedkomstdatum skulle han vara hemma igen. Närmare bestämt fyra dagar innan beräknad förlossning. Vi diskuterade fram och tillbaka och räknade att ut det fanns en statistisk risk på ungefär 20 % att han skulle missa vårt femte barns födsel. Det kändes sådär. Men vi kom fram till att han skulle åka ändå – jag hade ju bra backning härhemma om något skulle hända.

Stefan åkte till USA och jag tog tåget till Stockholm alldeles sprickfärdig för att delta i den avslutande doulahelgen: Föda utan Rädsla. Mormor och morfar, farmor och farfar, min bror och  syster hjälpte mig med barnen och hemmet under veckan. Jag kände mig trött som en utsliten packåsna och hade svårt att sova  i någon ställning överhuvudtaget. Det blev långa nätter och ännu längre dagar. Men veckan gick och det blev fredag. Lördag morgon skulle Stefan vara åter i Sverige och barnen skulle få bo hos mormor och morfar över helgen – så att vi skulle få pusta ut lite. Sova bort lite jetlag.  Städa och boa. Kanske handla. Fixa.

Jag vaknade i ett tomt hus lördag morgon medan planet landade på Arlanda – och det rann vatten längs benen. En svag men välkänd lukt av fostervatten. Jag rotade fram min egen doppler ur barnmorskeväskan och lyssnade på hjärtljuden. Någon levde därinne. Klockan var strax efter nio då jag skickade iväg ett sms. Fick svar samtidigt som mitt eget meddelande gick iväg:

Jag har precis landat. Tar en taxi. Är hemma om 30.

Vilken timing! Någon väntade in sin pappa. Jag eller bebisen? På sjukhuset kunde de inte konstatera någon vattenavgång för det rann inte längre, syntes inget, och det fanns gott om vatten kvar för barnet att plaska i därinne. Jag var bara glad att inte få vattenavgång konstaterad eftersom födseln, enligt sjukhusets riktlinjer, då måste äga rum inom en viss utsatt tid innan det blir tal om igångsättning. Jag önskade varken igångsättning eller en klocka som tickar i bakgrunden. Det var skönt att åka hem igen. Jag är inte så förtjust i intagningsrum på sjukhus, man känner sig så lost in translation.

Vi sov eller halvsov hela eftermiddagen. Jag hade  svaga värkar som kom och gick och visste att det var på gång – en sådan där visshet som man bara har ibland. Helt outtalat men ändå så påtagligt. Vi skulle bara få vila ut, åka och träffa barnen hos mormor och morfar sen eftermiddag, överräcka godis och presenter från USA – och sen åka hem igen. Och DÅ. Kunde vadsomhelst få hända.

Precis så blev det. På vägen till mormor och morfar behövde vinterdäcken kollas och jag hissades upp i bilen. Där satt jag i en bil i luften på bilverkstaden och tog värkar(!). Barnen blev glada över att återse sin pappa men jag hade ingen vidare aptit och vi åkte hemåt igen efter förrätten; väl hemma gick jag och la mig och visste att nästa steg blir att ringa en av  mina jourhavande barnmorskor. Närmare bestämt Ann eftersom Margareta jobbade på förlossningen i Uppsala den kvällen. Jag hade inte bråttom någonstans. Kände mig avslappnad, lugn och trygg. Trivdes bra med att vara hemma. En mycket behaglig känsla när man är i latensfas.

Klockan 19:12 låg jag i soffan hemma och ringde till Ann. Jag kände inte att det var någon fara på taket men hade haft en eller två värkar som kändes lite mer och tänkte att Ann ju ändå har en dryg timmes resväg. Kunde vara bussigt att inte ringa för sent. Så hon satte sig i bilen och vi tände några värmeljus härhemma och satte på lite klassisk musik. Värkarna kändes men de var trots allt ganska harmlösa.

Klockan 20:32 ringde Ann från vår parkering och när jag förstod att hon var här kom den första riktigt rejäla värken. Som om någon tryckt på en knapp. Ann kom in med sin barnmorskeväska och slog sig ned i soffan bredvid oss. Hon satte på jordmorsjojken som spelades in på hembarnmorskehelgen i Mundekulla och på det sättet fick vi lite av den fina stämningen i Mundekulla hemma hos oss.  Någon gjorde té medan barnet gjorde svallvågor på min mage för sista gången.

Jag bad om lite akupunktur och berättade att jag är en strong reactor , vilket betyder att jag har reagerat ganska starkt på akupunktur tidigare. Ann plockade fram några små tunna nålar ur sin väska och satte dem – de hade effekt på värkarna direkt!

Akupunktur

Jag blev nyfiken på hur öppet det var och med en barnmorska hemma är det lätt att få svar; det var en mediosakral, utplånad livmodertapp och öppet för fingret (ungefär 1 cm) med ett fortfarande uppskjutbart huvud! Fina fosterljud. Jag bestämde mig för att ta ett bad. Skönt  och avslappnande att omslutas av varmt badkarsvatten. Värkarna tilltog. Samtidigt tyckte jag lite synd om Stefan och Ann som bara satt där vid badkarskanten och väntade in varje värk med mig så strax efter klockan tio sa jag vänligt att de kunde få gå och lägga sig en stund om de ville. Men det hann inte gå många minuter innan jag själv ville gå upp ur badet. Någonting höll på att ta över min kropp.

Det är svårt att beskriva vad som tog över mig. Men en känsla av något oåterkalleligt. Ett matrix- moment, jag sveptes med i något enormt – slukades. Det var svårt att parera, hur parerar man en  kroppens tsunami? Genom att bara hänga med? Andas? Använda sig av rösten? Ska man göra motstånd? Vad gör man när man inte lyckas hitta några fästpunkter? Ann undersökte en gång till och nu var det öppet 4 cm med en stor och buktande hinnblåsa. Jag började känna mig vansinnigt obekväm och hörde mig själv säga att jag ville åka in till förlossningen. Sagt och gjort. Vi åkte in.

Vattnet gick på vägen in och allt blev blött. Sedan blev min kropp som ett skruvstäd – någonting inuti skulle med bestämdhet borra sig ut och ner. Nu gick det inte längre att känna var värken började eller slutade, bara smärta och ett enormt tryck. När bildörren öppnades fick jag fram ett ord: ”Bår”. Ja det hela var ganska filmiskt men jag hann aldrig bli rädd eller orolig – jag hade ju en barnmorska vid min sida hela tiden!

Min man sprang ut med en bår och jag skjutsades in i ett förlossningsrum.  Den här sekvensen av födseln har jag enbart fragmentariska minnesbilder av. Men jag minns väl att jag blev glad att det var just barnmorskan Annemarie Andersson som mötte oss – vi är kollegor sedan tidigare och jag hann tänka bingo. Sen försvann jag in i en dimma av lustgas. Det gick inte att känna var värken började eller slutade, det vara bara som ett enda stort dån. Och den här gången upplevde jag att lustgasen faktiskt hjälpte mig – den lindade in dånet i lite bomull.

Det som utmärker den här födseln och skiljer den från mina fyra andra sjukhusfödslar är att jag fick vara ett subjekt hela vägen. Jag hamnade aldrig i det där passiva läget där man överlåter nycklarna till födseln åt personalen, epiduralen, droppet, amniotomin eller ctg – registreringen. Jag gjorde något aktivt, jag födde barn av egen kraft. Någon ctg-registrering hanns inte med för jag födde ju barn. Det fick bli lite intermittent avlyssning. Någon vaginal undersökning hanns inte heller med för barnet var ju på väg, det syntes tydligt. Vi var på förlossningen i exakt en halvtimme innan hon tittade ut. Hon föddes klockan 23:55.

Alla mina/våra önskemål respekterades. Jag hade tackat nej till navelsträngsprover, vänligt men bestämt, eftersom jag ville att allt blod skulle få gå till barnet. Hon mådde ju hur bra som helst när hon kom ut så något annat ”kvitto” kände jag inte att jag behövde. Vi ville ha sen avnavling (då menar jag inte 10 minuter utan kanske två timmar sen, tills det skulle bli dags för efterskötning) och även detta var inga som helst problem.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Vi hade tackat ja till K-vitaminsprutan men först vid efterskötningen (som man gör ungefär två timmar efter själva födseln) eftersom jag ville att vi skulle få kontakt och hinna med den första amningsstunden innan det blev dags för ett stick. När Annemarie sedan gav henne sprutan så låg hon helt tryggt i min famn och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Jag är så tacksam över att alla våra önskemål respekterades.

Barnmorskan Annemarie med vårt nyfödda knytt.

Värkarna var kraftfulla och effektiva under hela födseln men framförallt; jag kände mig trygg hela tiden. Att Ann kom hem till oss och följde med hela vägen bidrog starkt till det. Med det stödet gick överflyttningen till sjukhus så smidigt som den bara kunde. Förloppet bevarades intakt och det blev inget stort avbrott när vi kom till sjukhuset, också tack vare barnmorskan och undersköterskan som mötte upp oss. Det var en fysiologisk födsel helt utan interventioner – precis som jag hade önskat. Femte gången gillt med andra ord.

 

 

 

 

 

 

Obstetriskt våld?

 

Foto: Lovisa Engblom

Maria Björkman och Josefin Westerberg har inom ramen för en magisteruppsats studerat barnmorskors syn på medikalisering och obstetriskt våld. Jag skrev ett inlägg om empowerment tidigare i veckan och då refererade jag till obstetriskt våld utan att nämna just det orden. Vi vet att obstetriskt våld förekommer världen över även om det diskuteras väldigt sällan i en svensk kontext. Begreppet innebär en avhumaniserande behandling, onödig medikalisering och ett försjukligande av naturliga processer, vilket leder till att kvinnor förlorar sin autonomi och berövas möjligheten att fritt bestämma över sin kropp och sexualitet. 

När jag gav exempel på obstetriskt våld som förekommer i världen så nämnde jag att kvinnor kan tvingas ligga ner under hela värkarbetet, få utstå våld, hot och slag under själva födseln – samt onödiga medicinska interventioner som de inte kan tacka nej till eftersom de befinner sig i beroendeställning.

Syftet med den här studien var att undersöka svenska barnmorskors upplevelser av en ökad medikalisering inom förlossningsvården samt deras syn på begreppet obstetriskt våld. Sex barnmorskor intervjuades på två olika förlossningskliniker i Sverige. Det är alltså en kvalitativ studie där en liten grupp barnmorskor har fått ge sin syn på saken – men då desto mer utförligt. Det ger viktiga ledtrådar och en fördjupad ingång till ämnet.

Flera av de intervjuade  barnmorskorna ansåg att omotiverade och onödiga medicinska interventioner förekommer och att kvinnors autonomi  ibland berövas dem i samband med förlossningen eftersom förlossningsvården idag ofta erbjuder ett ”färdigt koncept” – i samband med det fråntas många rätten till ett informerat val. I ”konceptet” ingår bland annat en intravenös infart på samtliga födande, intermittent kateterisering (att man tappar blåsan på urin med en kateter) samt obefogad användning av skalpelektrod på barnet och kontinuerlig ctg-registrering. Alla barnmorskor framhöll nyttan av dessa interventioner när de kunde motiveras.

Många barnmorskor upplevde en frustration ( de upplevde sig otillräckliga) men underordnade sig ändå den medicinska strukturen. De önskar i högre grad än idag kunna ha kvinnorna i fokus och få bevara det naturliga i födelseprocessen. Flera pekade på bristen på närvaro hos kvinnorna under förlossningen som en orsak till den allt högre användningen av epiduralbedövning.

Författarna tills studien drar dessa slutsatser:

 Det obstetriska våldet anses vara en verklighet på två förlossningskliniker i norra Sverige, där det gör sig synligt genom ett försvårande av födelseprocessen och en förlorad autonomi för de födande kvinnorna. Barnmorskors arbete begränsas och styrs av en medicinskt präglad klinikledning och mentalitet. Den medikaliserade förlossningsvården innebär således en begränsning både för födande kvinnor och barnmorskor.

Här finns en länk till studien:  Westerberg och Björkman 2017