Scharlakansfeber och snurrande hjärnhjul

Det har varit en vecka av extra allt! Under torsdagen var det gravidfotografering härhemma.

Och under fredagen hann jag och Nils hälsa på farmor en stund. Så efterlängtat. Det har gått alldeles för lång tid sen jag träffade farmor sist. Med sex barn hemma är det nästan alltid någon som är sjuk och då undviker jag att besöka farmor.

Under söndagen så höll vi den första av två livedagar på Föda med stöd doulautbildning distans. Alltså, mäktet att få sitta med deltagare från Öland, Kiruna och Malmö. Även om det tar något längre tid att få till en gruppkänsla när alla deltar digitalt så är det faktiskt helt otroligt att det går så pass bra som det gör. Det var en superfin dag ihop med alla aspirerande doulor.

Men sen föll jag ner i den trötthet som numera är standard dagen efter utbildning. Det är en alldeles särskild utmattande känsla eftersom den är blandad med en känsla av tillfredsställelse och nöjdhet. Hursomhelst, dagen efter är det som om min hjärna inte klarar av alltför avancerade uppgifter. Den (hjärnan) behöver landa i att bara få vara i en kropp i ett görande som inte kräver ett tänkande.

Jag och min syster Elin hade planerat att gå och simma ( jag fick ett simkort i födelsedagspresent, vilken toppenpresent) men det visade sig vara att sikta mot stjärnorna. Lilla Hanna blev sjuk och dagen bytte helt inriktning. Efter att vi upptäckt små utslag på armarna så blev vi rädda att det kunde vara Scharlakansfeber. Tydligen är det något som går nu. Fy.

Så jag spenderade eftermiddagen härhemma med Nils, orolig, medan Hanna och Stefan åkte in till närakuten. Efter flera timmar kom de hem och då var det som om besöket på närakuten hade fått lilla H att påbörja en snabb tillfriskningsprocess. Några Piggelin och sen var hon.. pigg igen. Läkaren trodde att utslagen möjligen var något allergiskt och att kardinalsymtomen för Sharlakansfeber saknades, bla smultrontungan. Så bra då.

Att vara mor till många är att kastas mellan glädje, hopp och förtvivlan, utmattning och ett jävlar anamma. Det är att alltid, alltid bli överraskad över livets krumsprång och att stundom fastna i de nyanser som föräldraskapet innehåller. När ett lager är upptäckt och utforskat så kommer nästa.

Eftersom livet just nu är väldigt intensivt med både tonåringar och en ettåring i huset så märker jag att min hjärna ofta går på något slags högvarv. Jag lyckas inte sakta ner farten. Ungefär som ett cykelhjul som man trampar upp farten rejält på och sen fortsätter hjulet att snurra alldeles av sig själv. Så när det plötsligt blir lite utrymme för lite vila och eftertanke är jag ofta alldeles stissig och fortfarande på högvarv. Jag har alldeles glömt bort hur man tar det lugnt verkar det som. Hjälp.

Då är träning bra. För några veckor sen gick jag på ett pass, ett lugnare ryggpass, ja det gick utmärkt att vara barfota. Och det var som om en solfjäder av välbehag vecklade ut sig i mig. Passet var precis lagom utmanande och mitt snurrande hjärnhjul stannade. Alltså. Jag kom ner från hjärnan och blev ett med kroppen. Känslan efteråt var helt magisk.

Så planen är att idag på eftermiddagen kliva ner i en av stadens bassänger med klor i. Ja, drömmen är att ta några simtag och känna hur vattnet bär mig.

Mitt 22-åriga jag skrattar gott åt den här morsan som är så svältfödd på träning. Men jag tror aldrig att jag förut njutit så mycket av att simma, basta och duscha i lugn och ro.

Promenad, powerwalk

Nyårslöftet, att börja träna efter graviditeten

Promenad efter graviditeten
Powerwalk

Jag har varit gravid i 45 månader av mitt liv. Det är nästan fyra år! Visst vore det konstigt om det inte också satte sina spår? Ärligt talat så är jag inte alls så märkt av mina graviditeter förutom att jag har gått upp 3 kilo för varje barn (ja det blir 15 kilo). Det där kilona tycker jag att jag bär ganska fint, ja jag känner mig fin. Vikten är faktiskt inte allt! Men efter mitt femte barn har det tagit lång tid att komma över den där tröskeln till att börja röra på sig så att det känns i kroppen på riktigt – jag är ännu inte över den. Tack och lov är jag väldigt förlåtande mot mig själv på den punkten. Herregud, jag har ju fem barn att ta hand om, försörjningsansvar, jobb, ett hushåll som aldrig verkar vilja börja ta hand om sig själv och ett hem i behov av renovering.

Men för mig är det där passet på Friskis och Svettis eller löprundan i skogen som får hela kroppen att vakna till liv, för mig är det en ren lyx. Det är bästa sortens egentid. Endorfinerna som kommer efteråt kan bära mig igenom vilken kladdig diskho som helst och får mig att må BRA. De kreativa idéerna som kommer och stressnivån som lägger sig som en fin sten på havets botten är bonuscheckar i mitt mammaliv. Klippkort på ork. Att vara i form fysiskt är helt enkelt viktigt för mitt välmående.

Men det gäller somsagt att komma över den där lilla tröskeln. Efter fem graviditeter och lika många barn har jag iallafall lärt mig att gå ut försiktigt. VÄLDIGT försiktigt. Jag gör inte om misstaget att boka in mig på ett 75 minuter långt styrkemedelpass det första jag gör, om man säger så. Det gjorde jag efter mitt tredje barn: sen var jag helt knäckt. Jag fick skrapa ihop mig själv med en degskrapa och det tog en hel termin innan jag vågade boka in mig på ännu ett pass.

Uppförsbacken är ännu längre den här gången. Under terminen har jag gått på tre motionspass och känt mig som flodhästen som försöker dansa lindyhopp varje gång. Alltså, jag förstår nu hur tufft och tungt det kan vara att bära på många överflödiga kilon. Respekt säger jag bara! Och till alla peppiga thinsplainers där ute: prova att gå på friskispasset i en fatsuit i lagom storlek! Så pratar vi sen.

Men jag är inte den som ger mig i första taget. No no. Jag är ganska smart. Jag inser faktiskt att det är absolut nödvändigt att jag på riktigt kommer över den här träningströskeln om jag ska orka allt det andra jag vill i livet. Det är helt enkelt livsnödvändigt för mig. Problemet är att det måste in i schemat någonstans. Japp, det måste in i den där överklottrade logistiska familjelabyrinten som vi försöker bemästra på svarta tavlan med vita kritor till i köket. Mellan jobb, tandläkartider och disk. Och när hemmet fylls på till brädden av tonåringar så att det till slut känns mer som en ungdomsgård (som också har släppt in två minderåriga barn), ja då känns mina träningsambitioner som något abstrakt. Som en tavla av en impressionist.

Jag känner mig exakt så som min mamma måste ha känt sig back then.

Så idag, såhär några dagar efter att jag formulerade mitt nyårslöfte – som mer är att betrakta som nyårsförhoppningar – och jag fortfarande inte har kommit ut eller iväg på något som kan kallas för fysisk aktivitet, så ställde jag klockan på 7. Alla sover gott. Det är knäpptyst i huset. Jag kan sitta och skriva det här blogginlägget i lugn och ro till en kopp nybryggt kaffe. Och när blogginlägget är publicerat så tar jag på mig ytterkläderna och går en promenad i soluppgången. Nu blir det äntligen av.

Promenad, powerwalk
Foto: Lovisa Engblom

 Följ bloggen via Bloglovin! 

Kreativ utan muskelmassa

Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.

 

Komma igång med träning

Första löparrundan!

Vårbris

Igår gjorde jag det. Jag snörde på mig skorna och tog en premiärlöparrunda! Det var något i majluften, känslan av vår och den ljumma brisen som fick mig att vilja ge mig iväg. Annars har det varit ganska motigt den här gången. Alltså, efter födseln av mitt femte barn. Det har snart gått sex månader och uppförsbacken till att komma igång och röra på sig har varit lång. Hela den första månaden tog jag mig inte ut överhuvudtaget eftersom jag var sjuk i upprepade mjölkstockningar, med feber och ett blodvärde på 85 så kändes tanken på en promenad till affären som något helt orimligt. Det var också orimligt – helt enkelt inte genomförbart. Alla julklappar beställdes på nätet. Alla! Även om vi försöker hålla ned på antalet klappar så blir det ändå en del med så många förväntansfulla barn i släkten. Och jag måste säga att det gick väldigt bra att handla på nätet. Det är något jag kommer att fortsätta med (tyvärr på sätt och vis, för jag älskar att gå och titta på saker i små fina butiker, och jag älskar att de finns!).

Efter en evighet eller iallafall det som motsvarar längden på ett sommarlov – mellan 6 till 10 veckor – så kom krafterna och färgen tillbaka till mig. Då började jag promenera igen. Så gott det går i snöslask och ishalka under oxveckorna i januari och februari. Men det var ändå en ljuvlig seger att jag kunna röra på sig igen. För när jag spolar tillbaka bandet så är det flera månader av otymplighet och orörlighet som jag tillryggalagt. När jag var höggravid hade jag problem med smärtor och svårt att röra mig längre sträckor.

Men steget från promenader till löpning har ändå varit ganska långt den här gången, och igår var tiden inne. Jag dammade av mina gamla löparkläder och gjorde en ny spellista som fick det prosaiska namnet ”komma igång efter fem barn”. Namn på gamla spellistor är ”Gravid2017” eller ”Självläkande”. Ärligt talat så har jag inte känt mig helt bekväm i min nya kropp förrän nu. Jag har känt mig otymplig och lite för tjock. Den där omedelbara kropps och rörelseglädjen som jag är van vid och brukar känna har inte funnits på ett tag. Jag har saknat den! Men nu är den här igen och det är helt underbart.

För jag älskar att röra på mig och att springa – jag hade en riktig toppsäsong innan jag tappade fotfästet i livet i och med att Södra BB lades ner. Då, innan alltså, sprang jag lätt 1 och en halv mil under en vanlig löparrunda. Suget efter att ge mig iväg på nya löparäventyr fanns med hela tiden och när jag gick och la mig kunde jag drömma om att springa långt. Nya rundor. Benen som bar mig. Kicken efter ett nytt löparäventyr. Allt det där dog med sorgen. Benen bar mig helt enkelt inte längre. Ingenting var längre som förut.

Hur tror ni det gick på min premiärrunda igår? Det gick otippat bra. Kanske var det nybörjartur. Jag sprang långt, såklart med pauser, men benen bar och svetten rann längs panna och armar. Seger! Kropps och rörelseglädjen är tillbaka. Förresten så kanske vi ses på något salsagolv någonstans snart! I mig finns det många kroppsminnen från salsa och tango –  och nu har min bror gått och blivit ett riktigt proffs; vi tog en salsa ihop när vi sågs hemma hos min syster i förrgår. Den finns förevigad som en höjdpunkt på min instagram @fodamedstod Jag tror nog att vi kan finslipa det där lite mer. Men det är glädjen i att röra sig som jag längtar efter. Inte perfektion.

 

 

 

Gravid träningsmänniska

Foto: Lovisa Engblom

Jag är egentligen en sådan där träningsmänniska som älskar att träna, ja som tycker att det är njutbart att springa löprundor eller gå på pass eller simma längder. När jag blev gravid med mitt första barn var jag väldigt vältränad och gick inte upp ett hekto extra under graviditeten. Det var bara livmoder, barn, vatten och moderkaka som syntes  som extrakilon på vågen. När barnet var ute försvann allt det där  och jag lakades ur och blev riktigt tunn av all amning. Då var jag 23.

Sedan har jag långsamt lagt på mig lite mer för varje graviditet och nu med femman känns det – nästan – som att jag kränger på mig en fatsuit. Lite halvt välbekant, sådär med måttlig förtjusning ”here we go again”. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lite extra rund av en graviditet. Gravida med övervikt eller fetma har ökat markant under den senaste 20 -årsperioden. Varför?

Det är fantastiskt att se bilder av tränande höggravida på instagram eller i tidningsreportage. Att träna under graviditet anses ju bara bra och hälsofrämjande. Jag har själv boken Stark, glad, gravid som min kollega Maria Wigbrant har skrivit. Boken men framförallt Maria som person har en smittande entusiasm och energi. Boken kan man beställa här!       

Problemet är att det är så svårt att få till den där träningen i en verklighet med jobb och många barn – och en graviditet på det! Först illamående,  jobb och familj. Hantlarna i hörnet  som känns mest som ett hån.  Under den perioden handlar det om att klara av tillvaron med nöd och näppe. Sedan kommer sommaren och lite ledigt, illamåendet försvinner, förutsättningarna blir sakta bättre. Men då är otympligheten där istället! Och nu är det  garderober och förråd som ska rensas, ja det ska möbleras om och fixas. Städas. Sen behöver barnen ha nya måltider hela tiden.

På eftermiddagen behöver jag ta en tupplur från allt.

Säg mig – var i sammanhanget kommer träningen in? Det är alldeles för lätt att rationalisera bort den där promenaden, träningsstunden framför youtubeklippet eller de halvgracila yogaövningarna på yogamattan. Men kanske att det är dags nu. Just nu.