Färre svåra förlossningsskador med två barnmorskor på rummet!

Nyss publicerades en studie i The Lancet som är gjord av barnmorskor i Sverige. Resultatet är helt fantastiskt: Det går att minska svåra bristningar i slutet av en förlossning med nästan en tredjedel. Hur? Jo, interventionen är att vara två barnmorskor i förlossningsrummet precis på slutet när barnet håller på att födas fram. Det är en komplex intervention eftersom den kan utföras på ganska många olika sätt. Men kontentan är att försöka hjälpa kvinnan att föda fram barnet så långsamt som möjligt precis på slutet så att vävnaden hinner töja sig. Något som är särskilt viktigt när det är första barnet som ska födas. Att vara två barnmorskor innebär att man kan trygga varann och ge mer stöttning till den födande kvinnan.

Såhär skulle man också kunna beskriva interventionen:

Det långsamma framfödandet gynnas att att två barnmorskor tryggar varann att låta kvinnan föda i sin takt.

Det finns nämligen två faktorer som är viktiga när det handlar om att undvika en stor bristning.

  1. Det långsamma framfödandet av barnets huvud så att musklerna i vagina hinner tänja sig
  2. Möjligheten till eftergivlighet och töjbarhet i vävnaden

Kvinnors instinktiva beteenden under en fysiologisk födsel skyddar vävnaden. Utan det värkstimulerande droppet så går det oftast ganska långsamt precis på slutet när det första barnet ska födas fram. Att instinktivt vilja ”hålla tillbaka” och sätta ihop knäna när huvudet står i genomskärning är ett utmärkt sätt att skydda perineum. Forskning visar också att det är mer sällsynt med stora bristningar när kvinnor föder inom alternativa vårdformer, tex vid hemfödslar.

Men på sjukhus så föder en majoritet av förstföderskor med epidural och dropp. Och antalet induktioner har fortsatt att öka sedan flera år tillbaka: medikaliseringstrenden inom förlossningsvården är tydlig. För en barnmorska blir det lätt mycket att hålla koll på precis mot slutet av en födsel. Men det finns alltså ett sätt att skydda förstföderskor mot svåra bristningar som nu är vetenskapligt utvärderat: stöttning av en barnmorskekollega de sista 15 minutrarna kan minska andelen sfinkterrupturer med nästan en tredjedel! Av de mammor (samtliga väntade sitt första barn) som födde med två barnmorskor på rummet så fick 3,9 procent en sfinkterskada jämfört med 5,7 procent av dem som födde med stöd från endast en barnmorska. Alltså – wow.

Det är verkligen wow eftersom resultatet så tydligt visar att närvaro och barnmorskestöd kan göra skillnad. En multifaktoriell intervention är testad i en stor randomiserad studie. Jag är så glad över det här eftersom diskussionen nu kanske äntligen kan byta fokus från att handla om enskilda skyddande faktorer såsom ett finskt grepp, en plastmojäng, en varm handduk eller ett manuellt perinealskydd. Vi människor fungerar nog så, vi vill veta EXAKT vilken stekspade som är magisk. Men sanningen är att det kanske inte finns någon sådan magisk tingest som lätt som en plätt kan appliceras på alla födslar.

Hur gick interventionen med två barnmorskor till?

Kort och gott handlade interventionen om att kalla in en till barnmorskekollega mot slutet. Vad den andra barnmorskan gjorde för att hjälpa till att skydda kvinnan från stor bristning varierade. Men det handlade om stöttning, observation, att ge respons och kanske tips på någon förebyggande strategi. Jag har själv deltagit i studien som barnmorska under några födslar i Stockholm sommaren 2019.

Eftersom endast förstföderskor deltog i den här studien så går det inte att direkt överföra resultatet till omföderskor. Själv känner jag också att det är viktigt att interventionen görs kvinnocentrerat: alltså följsamt och inte som en pålaga utifrån. För det är möjligt att en föderska som föder lugnt och stilla på knä, helt guidad av sina egna krystimpulser, kan bli störd av att en okänd person dyker upp oanmält precis på slutet. Om den andra barnmorskan ”tar över” utan att känna in stämningen i rummet, ja då kan ju det givetvis störa.

Men med det sagt. Det här är fantastiska nyheter!

Länk till den vetenskapliga artikeln finns här: Oneplus:thelancet.com/journals/

En god, kvalificerad omvårdnad spelar roll!

Äpplen och päron, same same but different

Jag läser i DN att  9000 personer står i kö till operation på Karolinska. Orsaken är framförallt svårigheten att rekrytera sjuksköterskor och då särskilt specialistsjuksköterskor. Jag läser även att försöken med sjuksköterskelösa avdelningar  har gått i stå och nu läggs ner på många håll i landet. Orsaken: det blev ett sämre utfall och innebar merjobb för sjuksköterskorna på de andra avdelningarna eftersom de sjuksköterskelösa avdelningarna behövde sjuksköterskehjälp! Ibland vet man verkligen inte om man ska skratta eller gråta.

Att bedriva experimentella studier med omvårdnad är helt okej, det är bara att tuta och köra så länge man tror att det finns pengar att spara. Trots att det kan vara livsfarligt. Forskning visar nämligen att med färre sjuksköterskor ökar mortalitet, sjukhusrelaterade infektioner och återinskrivningar medan  patienternas nöjdhet minskar. Professor Linda Aiken som har studerat detta har i sin mest uppmärksammade studie lyckats påvisa att för varje extra patient inom kirurgi som en sjuksköterska ansvarar för ökar mortaliteten med 7 procent. Det borde få vem som helst att backa från att utföra studier på sjuksköterskelösa avdelningar.

Jag citerar ur en artikel i tidningen Vårdfokus:

 I Sverige sker ett paradigmskifte i synen på vårdpersonal på akutsjukhusen. Tidigare årtionden var strävan mot en så hög andel sjuksköterskor som möjligt, med hög nivå på den samlade kompetensen. Då förlorade många undersköterskor och vårdbiträden sina jobb, och sjuksköterskorna fick börja utföra även enklare arbetsuppgifter.

Nu talar politiker och vårdmakthavare — från regeringen och landstingen — om att använda lägre utbildad vårdpersonal mer. De ska ges möjlighet att arbeta ”på toppen av sin kompetens”. Reell kompetens uppvärderas medan formell kompetens, vilket oftast betyder att vara legitimerad, inte längre är ett lokalt krav för vissa arbetsuppgifter.

Men Linda Aikens världsberömda forskning talar emot den utvecklingen. Varje tio­procentig minskning av andelen sjuksköterskor är asso­cierad med ökad risk för patienterna att dö med 11 procent.

Samma forskning visar att man inte heller sparar pengar på de sjuksköterskelösa avdelningarna. Vi har under  sommaren hört både läkare och politiker tala om att anställa fler assistenter och undersköterskor för att  (i teorin) avlasta för sjuksköterskor – och barnmorskor – så att de ska ”slippa” utföra mindre kvalificerade uppgifter och på så sätt räcka till för fler. Men en sjuksköterska eller en barnmorska räcker uppenbarligen inte till för fler bara för att man anställer fler assistenter/undersköterskor eller vårdbiträden. Det är vad denna forskning visar.

Jag bifogar länkar till några av studierna här:

Nursing skill mix in European hospitals.

The Lancet: Staffing and education of nurses and hospital mortality.