Hanna och Barnsängskriget

Bokrecension: Hanna och barnsängskriget

Hanna och Barnsängskriget
Hanna och barnsängskriget av Pia Höjeberg

Av Märta Cullhed Engblom

Storytelling äger en magisk kraft. Att berätta en historia helt enkelt. Just det har Pia Höjeberg gjort i sin första skönlitterära roman – Hanna och Barnsängskriget. Det som är storartat med denna roman är att endast en barnmorska med erfarenhet har kunnat gestalta en av Sveriges barnmorskepionjärer – Johanna Bovall Hedén – på detta vis. Och kanske kan bara en barnmorska med erfarenhet se just det.

För det är ett riktigt drama som Pia målar upp. En bladvändare – och den är mästerligt berättad. Språket är rikt och gestaltningen påminner om Moa Martinsons trilogi: ”Mor gifter sig”, ”Kyrkbröllop” och ”Kvinnor och äppelträd”.

Året är 1857 när Hanna påbörjar sin utbildning till barnmorska på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm (där Rosenbad ligger idag!) och blir invigd i barnafödandets mysterium. Den första föderska hon får ta hand om är fattig och håret kryllar av löss medan kyngarna (värkarna) river i hennes kropp.

Förundrat ser hon på när Eva rör sig i cirklar i rummet, hur hon hukar sig, stampar brett, hämtar kraft den korta stunden mellan kyngarna och ber Hanna hålla om henne när de biter i som värst. Så hon kämpar! Så kroppen går loss på henne! Mödosamt, ackompanjerat av suckar, stönande, kvidande, trampar hon runt som ett djur som söker ett bo där hon skyddad och ifred kan föda sitt barn. Hanna följer henne, famnar om som i en födelsedans: ”Det är alltså såhär det går till att föda barn”.

När barnet väl är framfött har Hanna svårt att hålla tillbaka tårarna och efteråt konstaterar hon att det där hade Eva kunnat göra utan henne. Hanna skolas emellertid snabbt in i den kultur som råder och lovar sig själv att i fortsättningen få barnaföderskorna att ligga på rygg och göra som hon säger. Just dynamiken mellan kvinnorna som föder och en barnmorska i vardande är så på pricken skildrad. Hur kvinnorna i föderummet förhåller sig till varann och maktspelet dem emellan, det har Pia Höjeberg verkligen fångat. Jag vet inte om någon annan författare har gjort just det.

Också spelet mellan barnmorskorna skildrar Pia. Från det starka och alldeles nödvändiga systerskap som uppstår under skoltiden och senare utvecklas till en mogen kollegialitet barnmorskor emellan – men också den rivalitet som inte så sällan uppstår. Hårt ansatta barnmorskor som bråkar med varann är ett fenomen som lever än idag.

En röd tråd som löper genom berättandet är annars fattigdom och hårt arbete. Det är ett ensamt arbete Hanna får utföra när hon sedermera tar anställning i Huså, Jämtland. Men till skillnad från hjälpgummorna kan Hanna som nu är utbildad barnmorska med hjälp av sina händer rädda liv.

Livmodern som tröttats ut av täta barnafödslar orkar inte knyta om blodkärlen. Den fortsätter att släppa ut sitt blod. Kvinnans panna är kladdig av kallsvett och hennes läppar börjar anta en blåaktig färg. Genom den slappa bukväggen ser Hanna pulsen i den stora kroppspulsådern som för varje pulsslag pumpar ådern ut mer blod. ”Ska jag stå här maktlös och se kvinnan tappas ut som ett slaktdjur?” Hon stirrar på den bultande ådern som i samma ögonblick ropar till hennes fingrar: Ge akt! Hon får en impuls, knyter näven och trycker ner den hårt över ådern. Blodflödet upphör.

De många skönlitterära skildringarna av födande gör boken alldeles egen och unik. Det är så trovärdigt att jag genast ramlar in i berättandet och undrar hur det ska gå just denna gång. Överlever föderskan? Dör hon? Vad ska Hanna göra nu? Jag kan inte lägga ifrån mig boken.

Hanna är ständigt på jour och eftersom hon arbetar så nära och intimt med de födande kvinnorna i Jämtland så utvecklar hon över tid en intuitiv förmåga. Hon börjar få ”varsel” när något är på gång och det kommer som en ilning längs ryggraden. När hon senare tar anställning på en institution i Göteborg, ja då försvinner ilningarna längs ryggraden och hon får inga ”varsel” längre. Den detaljen i boken får mig att känna ett rys.

Vissa stycken i boken får mig dock att känna en smärtsam sorg. Barnmorskorna som slits ut efter år av hårt fysiskt arbete – många av dem hamnar på fattighuset. Dagens barnmorskor slits ut av precis samma anledning som dåtidens, och eftersom knappt någon orkar arbeta heltid riskerar även dagens barnmorskor att bli fattigpensionärer.

När Hanna har blivit erfaren och luttrad får hon undervisa de yngre studenterna på barnbördsanstalten i Göteborg. Detta är vad åren i födandets tjänst har lärt henne:

Att kveden är stor och stark och glödande röd: att värken är en orkan som kan svepa med sig allt; att liv och död skiljs åt av tunna hinnor; att proppen går ur och fostervatten forsar från kvedens tunna – livets flöde: från död till liv, från liv till död och till liv igen, att förlossningen är den enda stunden Livet och Döden tar varandra i hand. Att förgänglighet är Guds outgrundliga vilja. Att barnmorskan har livets sköra tråd i sin hand trots sin ringa ställning. Men att föraktet för henne är Guds vilja är hon inte säker på, inte heller att föda barn inte har med Skapelsen att göra som prästerna säger.

Pia Höjeberg har lyckats skildra både det råa och hårda – naturens villkor – men även det utsökta och sublima. Det är så nyansrikt berättat att jag blir alldeles salig. Med den här romanen har Pia Höjeberg öppnat upp ett tidigare låst rum och skrivit in både sig själv och Johanna Bovall Hedén i historien.

Hitta det bästa priset på omnible.se

nyfödd

Årets julklapp – attention and vitality

Från veckans återträff!

Tiden då det gick att spontanplanera julen är för länge sedan förbi för mig. Men även om julen är en logistik med mycket som måste gå i lås såhär innan året tar slut så ser jag ändå fram emot julen i år. Jag kommer vara jourfri och ledig från jobb. Välbehövligt. Och mitt manus som snart är finputsat och färdigt kommer lämna mig strax efter jul. Jag har en känsla av flow just nu, alltså på ett kreativt plan. Det är en flyktig känsla som sällan är beständig men när den infinner sig, åh jag blir alldeles lycklig och får en impuls att vilja spara den på burk. Jag kan bäst beskriva det som en behaglig känsla av balans i livet. När jag möter exakt det motstånd jag behöver för att kunna ta mig framåt.

Att möta för mycket motstånd, besvikelser eller till och med rena misslyckanden är sällan uppbyggligt. Det resulterar ofta i en känsla av att det inte är jag själv som styr mitt liv utan att jag är ett offer för omständigheter. Den där offerkoftan är trång och stickig. I hate it. Så för att jag ska kunna åstadkomma någonting här i världen så behöver jag ta av mig den och sätta mig själv i förarsätet. En av mina favoritförfattare, Susan Sontag, säger det så bra:

Do stuff. be clenched, curious. Not waiting for inspiration’s shove or society’s kiss on your forehead. Pay attention. It’s all about paying attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Jag läser om hennes dagbok ”As conciousness is harnessed to flesh” just nu. Läsandet är helt vitalt för mig som person och jag tar mig liksom inte framåt i livet utan det. Själv önskar jag mig egentligen bara böcker i julklapp. Den här hösten har jag grottat ner mig i all populärvetenskaplig facklitteratur om födande som jag lyckats få tag på så just nu ser jag mer fram emot att få läsa andra böcker (tips: Silvia Avallones nya eller något av Nina Bouraoui) Men det finns två böcker om födande som jag GÄRNA läser och det är Pia Höjebergs första skönlitterära roman: Hanna och Barnsängskriget och så Give birth like a feminist av Milli Hill. Se där, två julklappstips. Den där fåniga mobillådan som har föreslagits som årets julklapp ger jag inte mycket för. Jag tycker verkligen att det vore fint om vi kunde sluta slösurfa bort tid på våra mobiler men jag tror liksom inte att mobillådan will do the trick åt oss.

Men jag tror absolut på att lägga undan mobilerna oftare och fundera lite på vad det är som driver oss framåt och som skiljer ut oss människor från vandrande soffpotatisar.

Pay attention. attention is vitality. It connects you with others. It makes you eager. stay eager.

Fortsätt vara ivrig på livet du fina

Pia Höjeberg

Ni som är intresserade av barnafödandets historia i Sverige får inte missa Pia Höjebergs författarskap. Hon har gjort en enorm kulturgärning genom att berätta Jordemodern och Barnmorskans historia som ingen annan har gjort. Hur har det varit att bistå födande kvinnor i en historisk kontext? I armod och fattigdom.

Det finns ingen förlossningsberättelse som har rört mig lika djupt som den Moa Martinson skildrar i sin Kvinnor och äppelträd när Sally föder en son ensam med sin stora barnaskara sovandes i huset. Moa Martinsons författarskap är unikt i Sverige. Så litterära skildringar av något så sällan berättat.

Men de historier som Pia Höjeberg lyfter fram i sina böcker lämnar mig inte heller. Barnmorskan som kommer hem till en statarfamilj där modern ska föda sitt 18 barn. Vägglössen krälar på väggarna och barnen sover packade som sillar i kökssoffan.  Barnmorskan som blir rädd att lössen ska leta sig in i den födande kvinnan och förlossningen blir dramatisk. Men det slutar väl just den gången.

Pia Höjeberg var inbjuden till en inspirationskväll vi hade förra våren här i Uppsala, hon var också en av de föreläsare som gjorde stort intryck på mig under barnmorskeutbildningen.