Hur blir man en stark och glad mamma?

Det är en relevant och viktig fråga. Maria Wigbrant som är barnmorska och kollega till mig har skrivit boken Stark, Glad, Mamma.

Maria är definitivt något viktigt på spåren. Motion och fysisk träning är nog det som har gjort störst skillnad för mig i mitt mammaskap. När jag har lyckats få till det. Men det är väl just den knorren som många kämpar med. Att lyckas få till det.

För när man känner sig som en allt annat än stark och glad mamma kan orden låta provocerande uppmanande. Kombinerar man det med giftig dietkultur som omringar de flesta av oss så är det lätt att hamna i en känsla av att man inte duger i sig själv och sin kropp som mamma. De två hör ju ihop. Självet och kroppen. Mammakroppen. Är den en kropp på undantag?

Men det är just i den där sköra känslan som boken Stark, Glad, Mamma tar avstamp.

”Som nybliven förälder möter du både dina egna och andras förväntningar, som ofta förstärks i media och reklam.Den stora omställningen, livssituationen i allmänhet, och inte minst de höga kraven på att vara en perfekt förälder, kan effektivt motarbeta lyckoruset man förväntar sig, och förväntas gå omkring i. Om det inte infinner sig kanske du blir både orolig och besviken. Men småbarnsperioden är en tid av enorm omställning med känslor av både sorg, ofrihet, trötthet, irritation och även ånger.”

Jag tycker boken är jättefin. För den gör kopplingen mellan psykiskt välmående/ fysisk aktivitet och hur skör den första tiden som mamma faktiskt kan vara. Att man måste få tillåta den att vara det. Och att det finns en väg framåt vad gäller träning – för alla mammor.

Att bli en stark och glad mamma för sin egen skull

Det cykliska som är en del av kvinnors liv är knappast ett tecken på svaghet. Konsten är att kunna jobba med förändringen istället för emot den. I bejakandet av förändringen och mammakroppen ligger nyckeln till hälsa. Inte i självhatet.

Jag önskar att jag förstått det här lite tidigare i mitt mammaskap: att träna för min egen skull. Och skita fullständigt i dieter och att försöka bli av med gravidikilon. För ”jakten” på gravidkilon har för mig som för så många andra varit i allra högsta grad kontraproduktivt. Den i sig har lett till viktuppgång.

Och nu har jag äntligen landat i insikten om att viktuppgång inte är det värsta som kan hända en människa. När jag förstod det och slutade göra kopplingen mellan träning och viktnedgång så var det som om lusten till att komma ut och röra på sig fick ny näring. Att gå promenader för att det är skönt. Utan att räkna steg. Att drömma om att simma längder för att det är härligt att simma. Själva lusten i sig som en viktig drivkraft. Där nånstans kom glädjen tillbaka för mig.

För då kan man leva med att det ibland är svårt att få till det.

Kreativ utan muskelmassa

Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.

 

Komma igång med träning

Första löparrundan!

Vårbris

Igår gjorde jag det. Jag snörde på mig skorna och tog en premiärlöparrunda! Det var något i majluften, känslan av vår och den ljumma brisen som fick mig att vilja ge mig iväg. Annars har det varit ganska motigt den här gången. Alltså, efter födseln av mitt femte barn. Det har snart gått sex månader och uppförsbacken till att komma igång och röra på sig har varit lång. Hela den första månaden tog jag mig inte ut överhuvudtaget eftersom jag var sjuk i upprepade mjölkstockningar, med feber och ett blodvärde på 85 så kändes tanken på en promenad till affären som något helt orimligt. Det var också orimligt – helt enkelt inte genomförbart. Alla julklappar beställdes på nätet. Alla! Även om vi försöker hålla ned på antalet klappar så blir det ändå en del med så många förväntansfulla barn i släkten. Och jag måste säga att det gick väldigt bra att handla på nätet. Det är något jag kommer att fortsätta med (tyvärr på sätt och vis, för jag älskar att gå och titta på saker i små fina butiker, och jag älskar att de finns!).

Efter en evighet eller iallafall det som motsvarar längden på ett sommarlov – mellan 6 till 10 veckor – så kom krafterna och färgen tillbaka till mig. Då började jag promenera igen. Så gott det går i snöslask och ishalka under oxveckorna i januari och februari. Men det var ändå en ljuvlig seger att jag kunna röra på sig igen. För när jag spolar tillbaka bandet så är det flera månader av otymplighet och orörlighet som jag tillryggalagt. När jag var höggravid hade jag problem med smärtor och svårt att röra mig längre sträckor.

Men steget från promenader till löpning har ändå varit ganska långt den här gången, och igår var tiden inne. Jag dammade av mina gamla löparkläder och gjorde en ny spellista som fick det prosaiska namnet ”komma igång efter fem barn”. Namn på gamla spellistor är ”Gravid2017” eller ”Självläkande”. Ärligt talat så har jag inte känt mig helt bekväm i min nya kropp förrän nu. Jag har känt mig otymplig och lite för tjock. Den där omedelbara kropps och rörelseglädjen som jag är van vid och brukar känna har inte funnits på ett tag. Jag har saknat den! Men nu är den här igen och det är helt underbart.

För jag älskar att röra på mig och att springa – jag hade en riktig toppsäsong innan jag tappade fotfästet i livet i och med att Södra BB lades ner. Då, innan alltså, sprang jag lätt 1 och en halv mil under en vanlig löparrunda. Suget efter att ge mig iväg på nya löparäventyr fanns med hela tiden och när jag gick och la mig kunde jag drömma om att springa långt. Nya rundor. Benen som bar mig. Kicken efter ett nytt löparäventyr. Allt det där dog med sorgen. Benen bar mig helt enkelt inte längre. Ingenting var längre som förut.

Hur tror ni det gick på min premiärrunda igår? Det gick otippat bra. Kanske var det nybörjartur. Jag sprang långt, såklart med pauser, men benen bar och svetten rann längs panna och armar. Seger! Kropps och rörelseglädjen är tillbaka. Förresten så kanske vi ses på något salsagolv någonstans snart! I mig finns det många kroppsminnen från salsa och tango –  och nu har min bror gått och blivit ett riktigt proffs; vi tog en salsa ihop när vi sågs hemma hos min syster i förrgår. Den finns förevigad som en höjdpunkt på min instagram @fodamedstod Jag tror nog att vi kan finslipa det där lite mer. Men det är glädjen i att röra sig som jag längtar efter. Inte perfektion.