Föda hemma utan barnmorska

Föda hemma utan barnmorska

The positive Birth Calendar 2020
Föda hemma utan barnmorska, Liisa Svensson

Av Liisa Svensson

Det har på senare tid uppmärksammats att fler gravida väljer att föda hemma själva, utan assistans av barnmorska. Jag heter Liisa Svensson och är barnmorska med erfarenhet av att bistå födslar på sjukhus, inom barnmorskeledd vård och hemma. Vill skriva om detta då det väckt en del tankar hos mig. Det berättas om erfarenheter av att föda själv i föräldragrupper, andra forum på sociala medier och poddar ger utrymme åt berättelser om detta. Inte bra, borde jag väl som barnmorska tänka. Inte bra vet jag att många av mina kollegor tycker.

Innan jag fortsätter skriva vill jag göra en skillnad på de gravida som föder hemma utan barnmorska fast de skulle velat ha en barnmorska med sig och de som aktivt väljer bort barnmorska. Att bo där ingen hembarnmorska finns att tillgå eller att inte ha råd att betala barnmorska ur egen ficka kan vara skäl till att föda hemma själv. Det är inte dessa kvinnor jag vill skriva om, för där hade texten blivit ett politiskt inlägg i debatten kring vårdens brist på tillgänglighet och jämlikhet.

Dem jag vill skriva om är kvinnorna som aktivt väljer att föda utan barnmorska närvarande. Dem jag borde känna mig provocerad av. Kanske vilja rädda, kanske skydda, omvända eller rent av tala förnuft med. Utifrån att jag har en levd erfarenhet av att barnmorskans kunskap och erfarenhet kan ha betydelse och att det inte bara handlar om ”när något avviker från det normala”, utan snarare om att främja och beskydda födandet. Att vara med  och skapa förutsättningar för att födandet ska kunna ske så friskt och okomplicerat som möjligt. Men detta förutsätter förstås en god och tillitsfull relation föderska och barnmorska emellan. Vad skrev jag just? Att barnmorskan har betydelse? Fastnar vid detta, att som barnmorska känna sig betydelsefull och behövd.

Jag vet att många  förlossningsläkare är negativt inställda till barnmorskeledd förlossningsvård, oavsett var den bedrivs. Den vården där de själva inte är inräknade och  betydelsefulla. Vem vill inte känna sig viktig och behövd? Är det så att alla vi som arbetar med förlossningsvård, mitt i all välvilja,  drivs av ett alltför stort behov av att känna oss betydelsefulla – som kanske inte alltid gagnar de gravida och födande? Är det inte som barnmorska så att mitt hjärta borde jubla när en gravid känner sig så stark, trygg och förberedd att hon inte räds att möta födandets krafter själv?

Jag vet också att doulor hotar denna aspekt och kan få såväl barnmorskor som undersköterskor att ge uttryck för en oro och rädsla kopplad till att inte vara behövd. Ska doulan ta min roll? Göra mitt jobb? Men JAG då? Ska doulan även ta partnerns roll? Fokus hamnar på oss själva när detta mänskliga men kanske ibland oreflekterade behov av att vara behövd får vara en för stor drivkraft i arbetet med att bistå barnafödande.

Minns en kär, nu bortgången, äldre kollega från när jag var ny i yrket. Yvonne Hyltén. Hon kommenterade detta med att barnmorskor ibland får både blommor, tårta och choklad. Hon sa att hennes bästa present var att de inte ens kom ihåg hennes namn – det visar att det var de själva som födde, att hennes roll var att finnas i bakgrunden. Då var hon riktigt nöjd.

Vad är egentligen skillnaden mellan att som läkare provoceras av att gravida väljer att föda, och barnmorskor att arbeta, utan deras överinseende – och att som barnmorska provoceras av så kallade ”free-birthers”? Vad är det som är så skrämmande med att en gravid fattar detta beslut? För jag tror inte det bara handlar om rädslan att något fatalt ska drabba den födande eller hennes barn.

Det är ingen slump att gravida och födande förminskas inom förlossningsvården. Att samtycke och informerade val är så svagt tillämpat. Att det är så många som överlämnar sig i händerna på en överbelastad paternalistisk och medikaliserad vårdapparat – som i mångt och mycket verkligen inte möter de enskilda föderskornas behov. Att detta fortgår och accepteras av så många barnmorskor och gravida är kanske det som verkligen borde lyftas och diskuteras? Inte att ett fåtal säger tack men nej tack och föder på sina egna villkor – långt från sjukhusens sterila korridorer.

Jag känner inte att jag kan ta mig rätten att säga att alla ska föda med barnmorska. Som barnmorska blir jag såklart smickrad och glad när jag blir inbjuden, när jag får förtroendet. För i grunden tror jag ju såklart att barnmorskan har något att bidra med. Men om en gravid känner att min närvaro stör mer än den tillför så har jag ju inget annat val än att acceptera det.

Jag kan bli så trött på allt kvinnor ska och inte ska, får och inte får. Hur kvinnor förminskas, omyndigförklaras och görs sjuka och avvikande. Hur det har blivit norm och de gravida som inte ställer upp på detta utgör ett hot mot hela maktordningen. En kvinna, en moder – hon ska leva upp till förväntningarna och alltid sätta sitt barn i främsta rummet och oavsett egna behov och önskemål göra det som av experterna anses säkrast för barnet. Detta gäller även de kvinnor som inte alls kan tänka sig att föda annat än via planerat kejsarsnitt, där kan också ”du vet väl vad som är bäst för barnet-kortet” dras.

Tror för övrigt att det kan finas gemensamma nämnare mellan de som vill föda själva och de som vill ha planerat kejsarsnitt. Att de inte ligger så långt ifrån varandra som man skulle tro. Vem är jag att tala om för en gravid att hon väljer fel sätt att föda på? Vad vet jag om hennes bakomliggande skäl? Önskar kunna möta båda dessa grupper av gravida med öppenhet och nyfikenhet, för jag är övertygad att de har mycket att lära mig som barnmorska. Och den dörren stängs om jag väljer att fastna i ett fördömande.

trygghet och stöd

Rätten till den egna kroppen

Igår var en glädjens dag för alla som kämpat för att legalisera aborter i Argentina. Kongressen sa ja till att legalisera abort till och med graviditetsvecka 14! Det är ett stort steg för Argentina, Sydamerika och kvinnor världen över.

Inatt drömde jag om en orm. Den låg i en låda med lite sågspån i botten och min uppgift var att få ormen att somna. Den rörde sig sådär hastigt och ryckigt och vågigt som ormar gör när de är vakna. Jag var lite förtvivlad över att ormen aldrig somnade trots mina försök att söva den. Så vaknade jag till min egen sprattlande bebis som låg och buffade mig på magen. Ormen blev till en go bebis som bara ville väcka sin förkylda och skönsovande mamma.

Såhär viktigt skriver barnmorskan Liisa Svensson:

”Jag vill uppmana alla jag känner, som anser att kvinnor är myndiga nog att bestämma var de vill föda sina barn, skriv under. Just nu behöver kvinnors rätt att göra detta val inom ramen för hälso- och sjukvården i Stockholms län försvaras. Det talas om delaktighet och självbestämmande i vården, evidensbaserad vård och vård på lika villkor. Ska detta inte omfatta friska kvinnor med normala graviditeter som vill föda hemma med assistans av barnmorska? Evidensen stöder detta som ett gott alternativ till att föda på sjukhus, med likvärdig säkerhet, ökad chans till spontan vaginal födsel, minskad risk för förlossning/vårdskador och hög grad av stärkande förlossningsupplevelse. Intresset och efterfrågan har fördubblats i Stockholm och många barnmorskor vill arbeta med att bistå hemfödslar. Utanför Stockholm och Umeå får de som föder hemma betala själva och några föder utan assistans av barnmorska. Nu menar man att vårdformen planerad hemförlossning i Stockholm, som fungerat väl och haft goda utfall sedan 2001, inte kan fortsätta i nuvarande form. Inga nya barnmorskor har godkänts under 2 år trots det mer än fördubblade antalet ansökningar. Istället borde Stockholm stå som förebild för resten av Sverige och alla landsting skulle ta efter och låta kvinnor själva bestämma var de vill föda, inget annat är egentligen rimligt i ett land som Sverige 2018. Kvinnor är kapabla och ska ha full rätt att själva fatta dessa beslut gällande sin kropp och sitt födande. Skriv under om du håller med! Och fortsätt gärna att dela.” 

Här nedan finns en länk till den namninsamling som Liisa syftar till:

Namninsamling

 

 

 

 

Susanna Heli och Liisa Svensson

Om tryggt födande

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!

 

Stay close to home

Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna  var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen –  men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.

Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring  är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag  menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?

Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;

Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”

Liisa Svensson  skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”

Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:

”Toto, I have a feeling  we’re not in Kansas anymore”

Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?