Johanna sedeborn, en barnmorska föds

En barnmorska föds!

The positive Birth Calendar 2020

Av Johanna Sedeborn

Det är en lite halvt frostig februaridag sådär som när vintern inte riktigt vill släppa taget men dagarna börjar bli varma och den vintertrötta själen jublar över att äntligen inta kaffet på trappan i hörnet där solen kommer åt med sina första efterlängtade strålar.

Jag är nyss fyllda 30 år och har gått ett drygt halvår på barnmorskeutbildningen i Borås. 

Innan jag började att läsa utbildningen kände jag mig kunnig och omtyckt i min roll som sjuksköterska, jag hade jobbat som sjuksköterska sedan strax före jag fyllde 20 år. Det var ju jätte ungt sa alla jag mötte, och det var ju förvisso sanning men när man har jobbat 10 år i ett yrke börjar man bli ganska erfaren och jag hade rört mig i flera områden och var stark och initiativrik.

Nu satt jag i den härliga vårsolen och hade just gått mina första veckor som barnmorske-elev som min handledare envisades med att kalla mig, aldrig vid namn. Jag var eleven kort och gott. Så solen var det enda som värmde mig denna dag.

Mitt självförtroende var så lågt och mina tvivel på min egen förmåga var skyhöga. Jag visste att jag var helt värdelös som blivande barnmorska, jag kunde ju inte koppla ihop något överhuvudtaget. Jag bad om ett samtal med min kursledare Eva-Maria för att försöka hitta min plats i detta som skedde runt omkring mig. I det samtalet fick jag en fråga som kom att förändra hela mitt liv faktiskt. Hon bad mig att följa med henne för att assistera vid en hemfödsel. 

“- Johanna du har det i dej” 

Okej jag hade ju jobbat i palliativa team i hemsjukvården och hjälpt unga och äldre att få ett värdigt slut i livet och tänkte att detta låter som något jag kan klara ändå, att förhålla mig till de förutsättningar som familjen har och deras specifika önskemål.

Det jag då fick uppleva var något helt annat än jag någonsin kunnat föreställa mig, vi fick telefonsamtalet någon vecka senare. En kvinna skulle föda sitt fjärde barn och hon hade fött hemma förut. Vi åkte tillsammans i den glittrande februarinatten, vi parkerade i backen upp mot Östra sjukhuset där jag senare i flera år skulle ställa min bil (de dagar jag inte tog tåget till min arbetsplats) under flera år som följde.

Min första hemfödsel

Familjen bodde i ett av de små skokartongs-husen som kantade vägen upp till Förlossningen på Östra. Ett stenkast från sjukhuset, ändå valde hon att för henne var hemfödsel det säkraste och tryggaste valet av födsloplats.

Vi knackade mycket försiktigt och klev innanför dörren, det enda som mötte oss i hallen var en svag belysning som kom från bottenvåningen och lugn, nästan ljudlös andning hördes när vi kom ner. Det brann ljus på flera ställen och kvinnan ville att vi avlyssnade fosterljuden mellan värk. Hon lade sig då ner på rygg i sängen och Eva-Maria undersökte utanpå magen och lyssnade med tratten. Strax fick kvinnan en ny värk och eftersom de småpratade under undersökningen kom värken med oanad styrka. Kvinnan utbrast “- Nu missade jag och vet inte hur jag skall komma på banan igen!” Mannen var strax vid hennes sida, andades stilla med i varje andetag och barnmorskan strök långsamt över ryggen. Hon var bestämd med att hon inte kunde lägga sig på rygg igen, “-då får du lyssna med doptonen om du måste lyssna “ säger kvinnan till barnmorskan.

Vi har varit på plats några värkar när mamman drar sig in i det intilliggande helt kolsvarta badrummet och sätter sig på toastolen och kissar, hon får en värk och jag hör att hon har svårt att hålla koncentrationen. Det låter intensivt nu. Helt plötsligt viskar Eva-Maria att jag skall lägga en handduk i torktumlaren, jag fattar inte alls varför. Det kan väl inte vara klart ännu? En förlossning tar ju vanligtvis jättelång tid.

Jojjomensan, jag fattar absolut inget när jag hör att nu minsann så föder kvinnan. Utan ett enda “ett-två-tre TRYCK!” från barnmorskan. Inte någon panik hos vare sig mamman eller partner som stilla bara stöttar sin kvinna. Hon lägger sig lättat ner på badrumsgolvet och vi pallar upp lite kuddar så hon ligger gott. Eva-Maria och jag backar undan, hon förklarar vad som sker och i vilken ordning. Först tittar hon på sitt barn, sedan på sin partner sedan tillbaka till barnet och stryker det försiktigt över kroppen. Sedan utbrister hon till sin partner “Jag klarade det, wow va häftigt!”

Vi låter dem ligga länge, barnet ammar och kvinnan känner att magen drar ihop sig. Kvinnan sätter sig upp på ena knät med andra foten i golvet som en atlet som står i startblocken. Hon krystar till lätt och där ligger moderkakan som landar i en bunke som jag håller fram. Hon får hjälp att ställa sig upp, fortfarande med barnet ammandes vid bröstet.

Efterskötning i hemmet

När barnet släpper bröstet och mamma vill komma upp och röra på sig för att hon är lite kissnödig så mäter vi och väger barnet, tar tempen och känner barnet i gommen. Exakt samma undersökningar som jag gör inne på kliniken bara det att känslan av att lägga barnet på familjens egna köksvåg känns så oerhört värdigt på något sätt. På samma våg man väger smöret till bulldegen lägger vi med all naturlighet i världen familjens nyfödde.

Efter det  kontrollerar vi bristning, mamman halkar långt ut på sängkanten och Eva-Maria sätter sig på en låg pall framför kvinnan som har ställt sina fötter avslappnat på barnmorskans lår. Barnmorskan har en pannlampa och tittar, inget behövs sys! Livmodern är väl sammandragen och mammans blodtryck är helt normalt.

Vi är gäster i deras hem, vi känner att nu vill de vara själva, de vill väcka storasyskonen som sover och presentera den nya familjemedlemmen. Vi backar ut och smyger stilla hemåt, lika stilla som vi smög in. Lika stilla säger vi ett försiktigt hejdå och tackar för förtroendet att dela denna fantastiska födsel.

Här och nu känner jag att något STORT landar i hela mej, jag föddes den natten. Inte bara ett barn föddes utan en barnmorska som där och då hade sett att min egen person var allt annat än det som krävdes för att få denna kvinna “förlöst” utan jag var relativt obetydlig. Hon födde sitt barn av egen kraft, vilja och med en enorm tillit till att kroppen visste vad den skulle göra om man bara skapade förutsättningar att göra det.

Jag återvände till förlossningspraktiken med en ny insikt, jag tänkte ägna all min uppmärksamhet att stötta och stödja kvinnor att få möjlighet till dessa de allra bästa förutsättningarna som är möjliga att få föda av egen kraft, lugnt och ostört. Jag tänkte aldrig bli en “duktig” barnmorska som förlöste kvinnan, jag ville jobba för att stärka henne!

Nina föds!

Sedan dess har jag fått glädjen att bistå en mängd familjer och kvinnor när de föder sitt barn, både hemma och på sjukhus. I luftambulansen och i transportbilar på ett Norskt fjäll. Men nu med perspektiv och insikt har jag även fått förmånen att se en mängd barnmorskor födas, att inse kvinnans kraft, att den är så mycket större än min enskilda persons prestation. Att jag kan få vara den barnmorska som sopar banan för den födande, att jag skapar optimala förutsättningar för henne att få lov att föda av egen kraft. Och det som nu när åren gått och jag själv faktiskt har fått vara i de flesta födslomiljöer och utsatts för de flesta födslo-situationer får jag sällan hjärtklappning och känner mig spänd över att få bevittna när ett barn föds. Det som nu gör att jag upplever denna upprymdhet och blir glad ända in i märg och ben är ju när jag ser en barnmorska som föds! 

Jag varnar dock alltid alla barnmorskor före de är med vid en födsel som denna att de kommer få en utmaning att göra alla de ingrepp som dagens vårdavdelningar kräver. För:

” If you have seen, you can NEVER unsee”

Med kollega Gunilla 73 som fick vara med på sin första hemfödsel

Johanna Sedeborn

Sjuksköterska 1993

Barnmorska 2004

Startade 2009 Födelsehusets barnmorskor och föreningen Födelsehuset tillsammans med diverse personer

2018 startade Barnmorsketeamet Göteborg som nu fött fram ett dussin barnmorskor och omfattar även Södra Bohuslän och Halland.

Johanna Sedeborn, jordmor och barnmorska

Födelsefestivalen i Drammen 2019 – Kvinnors röst

Johanna Sedeborn, jordmor och barnmorska
Kvinnors röst under födandet

Av Johanna Sedeborn

I helgen var jag tillsammans med goda kollegor i Drammen i Norge på födelsefestival, det är inte chokladhjul eller serpentiner och ballonger som man kanske kan förvänta sig av en festival. Det är engagerade kvinnor och några män som har sett något annat och önskar erbjuda något bättre eftersom vi har upplevt det själva!
Temat för årets konferens var ”kvinnors röst” och det var det verkligen, vi fick ta del av flera kvinnors berättelser, de goda och de dåliga. Och de riktigt, riktigt fruktansvärda historierna. Det var kvinnor som berättade sin resa genom graviditet, förlossning och eftervård. Man jämförde olika länder och man hade ett personligt perspektiv samt ett övergripande folkhälsoperspektiv. Implementering och evidens diskuterades och det som framkom tydligt är det vi alla önskar, kontinuitet och låg tröskel till hjälp i en utsatt tid av livet. Samt att det finns pengar att tjäna och liv att rädda.

Depression i samband med förlossningen

Dagen inleddes med en norsk kvinna, Lena Yri Engelsen, som bodde i Australien under tiden hon fick en förlossningsdepression. Depressionen uppmärksammades snabbt och hela familjen fick omedelbar praktisk hjälp och uppföljning.

Hjälpen som var väl utbyggd och implementerad inom den allmänna hälsovården bestod bland annat att av att hela familjen dagen efter diagnos fick komma till ett ”sömnhus” där de fick hjälp att sova, hjälp med att tolka barnets signaler (som man kan har sämre förmåga till vid depression). De fick samtalshjälp för både mor och partner och något som var till mycket stor hjälp – parterapi. Detta var helt strukturerat och med en stark medvetenhet om hur hela familjen, den utökade familjen samt ett helt samhälle drabbas ekonomiskt och socialt när den ena parten lider av en depressionssjukdom. Man fick som familj gott stöd och uppföljning under lång tid. Därav namnet, 1001 dagar, den kritiska tiden från konception tills att barnet fyller 2 år.

Landsföreningen 1001 dagar

Man hade ett förebyggande arbete i mödravården som bestod i en strukturerad ”postpartumplan” Utbudet av postpartum-doulor var gott.
När hon, inte så långt efter detta, kom hem till Norge igen hörde hon sig för i landet och upptäckte att hjälpen för dessa tillstånd i Norge (som ligger långt före sitt grannland Sverige i frågan) och kunskapen var i stort sett obefintlig. Hon tog då ett personligt ansvar samt initiativet att starta en landsförening.


www.landsforeningen1001dager.no/

Här finns en jourtelefon och praktisk information, kurser och utbildningar för individer och instutioner. Detta har växt enormt i Norge och föreningen fick gott stöd av staten att fortsätta jobba. Dessa kloka, kloka norrmän som förstår att man inte behöver uppfinna hjulet igen. När all evidens pekar åt ett håll kan man faktiskt stötta och kopiera den modellen. Kanske har det med ödmjukheten och viljan att lyssna och lära av andra att göra.

Vi vet att det är fysiskt tryggt att föda i Sverige, mor och barn överlever men är det tryggt att föda psykiskt? När vi har fött vill alla hålla i barnet, men vem håller om mamman?

Vi fick också lyssna till en stark och drabbande historia av Victoria Oppegaard Berre som berättade om sin fina födelsehistoria som helt förtogs när hon hade fött och blev överflyttad till BB för att få amningshjälp eftersom hon hade haft problem vid första barnets amningsstart. Hon trillade mellan stolarna på BB, fråntogs rätten att gå hem till familjen med ett friskt barn eftersom man ville göra kontroller på barnet. Men kontrollerna blev ändå inte gjorda eftersom man inte hade tid. Detta är något vi ser dagligen på våra enheter runt om i Sverige och är bekymmersamt för frågan blev

”Varför frågar du hur jag har det när du inte har tid att få mitt svar?”


www.maree.no/

Våga fråga om våld

Vi lyssnade till professor Mirjam Lukasse som arbetat internationellt och nationellt med våldsutsatta kvinnor där vi även fick lyssna till en berättelse från en kvinna som brutit sig ut och fått hjälp att fly ur en relation – något som många inte överlever. Hon berättade sin historia med risk för sitt eget liv. Det som blev tydligt var hur sårbar man är efter att ha varit utsatt för våld och hur nedbruten man blir. Starka kvinnor och män som utsätts har inte kraft att ta sig ur under graviditeten eftersom man lever under hotet att barnet skall tas ifrån en om man avslöjar. Vi fick strategier hur man kartlägger och frågar om våld och hur hjälpen kan organiseras. Vi fick även upp ögonen för hur dessa kvinnor har mer graviditetsåkommor samt minnen från övergrepp och våld som påverkar födelseförloppet negativt.

Besök från Sverige och projektet ”Min barnmorska”

Det var besök från Sverige, projektet ”Min Barnmorska” på Huddinge sjukhus som jobbar i team kring familjer under mödravård och förlossning. Det bygger på det välkända arbetssättet Caseload midwifery som bevisligen är det arbetsätt som har tydligast positiva effekter på mor och barns hälsa. KONTINUITET.

Continuity of care
Evidens för Continuity of care

Jag vill ta med ett citat som en forskare som presenterade arbetssättet i London UK hade på en slide eftersom man uppenbarligen även i Sverige ska vänta med att införa modellen för att titta på hur den fungerar i Huddinge. Men jag känner då, hallå Sverige kom igen! Vilka tror vi att vi är? Självklart behöver vi anpassa vissa delar till vårt land men om det fungerar i UK med tydlig evidens för modellen att det har fördelar för både brukare och utförare. I UK är sjukhuset (huvudmannen) SKYLDIG att erbjuda olika vårdformer som mest gagnar kvinnor och barn, de är skyldiga att erbjuda avancerad sjukhusvård för ett selekterat urval, de måste erbjuda barnmorskeledda enheter och de måste erbjuda hemförlossningar. Detta eftersom evidensen är klar och man inte ägnar sig åt personligt tyckande. Eftersom vårdformerna finns under samma huvudman är samarbetet gott och man har en tydlig insikt vem man är där för, nämligen vårdtagaren! Det som också var fantastiskt att höra var hur barnmorskorna från Stockholm insåg hur mycket större bredd och utveckling de fick i sin kompetens genom att dagligen nyttja hela spektrat av sin profession. Hur de aldrig upplevt sig så starka och haft mer frihet i sina dagar.


”If continuity of care were a drug, it would be unethical not to use it!”

För 15 år sedan frågade jag på mitt sjukhus, Östra sjukhuset i Göteborg om vi kunde införa modellen, jag fick då till svar att det skulle vara omöjligt. När jag frågade om orsaken förklarade de höga cheferna för mig att Göteborg var en alldeles för stor stad att implementera denna modell.
Då slutar jag att föra dialog med någon som inte ens vet eller förstått att London och de flesta städer i UK är liiite större än Göteborg. Således ett personligt tyckande och personlig bekvämlighet före vårdtagarens bästa?! Hur kan detta vara möjligt i vårt så kallade upplysta land?

Att gå över ån efter vatten: Roskilde födeklinikk

Några som också var med och inspirerade mycket var Roskilde födeklinikk där man har en mödravård och förlossningsenhet som sedan länge bevisat sig vara den mest säkra formen för lågriskkvinnor: nämligen barnmorskeledd enhet med kontinuitet under förvård, förlossning och eftervård. Här kan man börja tala om förstklassig vård som kvinnor och barn förtjänar.
De presenterade hur man har god vård, goda relationer till samhället och sjukhuset och en arbetsmodell som möjliggör en riktigt hög kvalitet och ett hållbart arbetsliv för barnmorskan. Detta är alltså möjligt några timmars bilresa från Göteborg, och har högsta säkerhet. Säkrare än det stora dyra sjukhuset och mycket bättre arbetsvillkor och livskvalitet för barnmorskan.


Hur kan detta vara så mycket osäkrare på andra sidan vattnet – har vi sämre barnmorskor eller föderskor och barn i Sverige eftersom man inte anser detta möjligt i Sverige? Eller är vi inte värda en god arbetsmiljö som barnmorskor, eller ska vår kompetens inte nyttjas till fullo?

Ja sammanfattningsvis har jag haft en fantastisk helg i mötet med de underbaraste av människor med stark kärlek till sin omgivning, samhället och familjerna. Ja kärlek till sin nästa är helt enkelt drivkraften till att fortsätta den här kampen. Den upplevelsen vill jag hålla kvar för det är det som är min egen drivkraft, att jag söker efter att sprida kärlek och omsorg. Vikten av att lyssna till någon för att lära istället för att svara. Om majoriteten av oss på jorden tänkte så tror jag vi kan uppnå en bättre värld. Jag tänker fortsätta göra vad jag kan, lära av de jag möter och lära ut det jag har lärt till de som vill lyssna så länge jag har ork. Så den största av medaljer vill jag dela ut till Cathrine Trulsvik som så helhjärtat ger av sig och sina resurser för att göra en bättre värld.

Här finns info samt hur man kommer åt dagen i sin helhet som streamades:

www.jordmorteamet.no

Måste också dela Emil Jensens ”Samma värld” som en avslutande text om att vi bor i samma värld men har vi tappat meningen med att leva i vår jakt på tryggheten. Är vi rädda för att leva?


www.youtube.com/watch