Begränsad repertoar

Foto: Lovisa Engblom

Läs barnmorskan Ann Ljungbloms träffsäkra blogginlägg Jag kan inte föda ditt barn som har blivit läst och delat av många i veckan. Hon beskriver på ett skarpt men också nyanserat sätt hur medarbetare inom vården ibland i all välmening faktiskt går emot kvinnans egen önskan. Det är både oetiskt och farligt att sluta reflektera över varför vi gör saker och fortsätta blint under devisen ”såhär gör vi här på den här avdelningen”. Jag har varit med om allt från

”Här förlöser vi i halvsittande”

”Här navlar vi av efter max en minut”

”Här håller vi ner barnet för att kunna ta navelsträngsprover direkt efter födseln. Sen får barnet komma till mamma.”

”Här ger vi synto och k-vitamin direkt efter födseln”

Avdelningskulturer och rutiner är inte enbart av ondo men ibland överskuggar de kvinnans självbestämmande, autonomi och faktiskt även evidens och beprövad erfarenhet.  Ann Ljungblom hänvisar till patientlagen och skriver vidare:

Så länge allt är normalt och mor och barn mår fint ser jag inga hinder i att man följer moderns önskan. Jag brukar säga att om något avviker vill jag få komma och lägga mig i. En överenskommelse som fungerar utmärkt.

Min egen upplevelse är att födande kvinnor brukar vara enormt tillmötesgående och väldigt hänsynstagande till rutiner som underlättar för barnmorskor, läkare eller undersköterskor. Det är inte så ofta någon vägrar att ligga ner för att bli undersökt eller absolut inte vill att en ctg-kurva ska köras just där och då. Det brukar gå fint att få ta blodprover eller sätta nål när det behövs. Ja födande kvinnor låter ofta  både barnmorskestudenter och läkarkandidater få komma till och öva på vaginala undersökningar eller handgrepp.

Desto viktigare att vi är lyhörda inför kvinnans egna önskningar – som nästan aldrig är orimliga.  Det som uppfattas som orimligt ligger oftast i vår egen begränsade repertoar. Därför behöver vi som arbetar inom förlossningsvården alltid fortsätta jobba med att utöka vår repertoar med mer kunskap och erfarenhet. Se det som en spännande resa där du har lika mycket att vinna som den födande kvinnan!

 

The golden ticket

Ni har väl inte missat min vän och kollegas blogginlägg om Det gyllene snittet! Hon redogör på ett bra sätt vad ett kejsarsnitt faktiskt innebär. Att tro att kejsarsnitt är ”the easy way out”  från allt födande är att bedra sig själv ordentligt.

Jag vet vad som är the golden ticket i förlossningssammanhang för jag har varit med på sådana födslar. En födsel där kvinnan känner sig trygg hela tiden och aldrig totalt förlorar den där känslan av sammanhang utan lyckas vara med i det som händer. Födseln blir begriplig och ut kommer ett skrikande barn som snabbt får ett sugtag om mammas bröst och efter några timmar säger mamman: Det där kan jag göra om igen! Det var helt fantastiskt!

Har hon riktig tur så blir det inte en enda bristning som behöver sys och kroppen är intakt, om än med en lite degig mage i några dagar. Sådana födslar finns! Jag önskar att fler fick en chans att uppleva dem.

Ett planerat kejsarsnitt utan medicinsk indikation kan också bli en väldig fin födsel, som både är begriplig och med med ett barn som skriker och får ett snabbt sugtag om bröstet och med en mor som säger efter några timmar: Det där kan jag göra om igen! Men snittet finns ju där. Såret som  måste läka. Och det blir ett ärr. Som kan spöka om kvinnan blir gravid igen. Snittet lämnar fysiska spår som inte går att sudda bort.

För de som är rädda att den vaginala födseln ska lämna fysiska eller psykiska spår som inte kommer gå att sudda bort så kan snittet vara en lösning.

Men att börja snitta fler och fler av den anledningen vore lite som att lägga fler och fler förebyggande  klipp i mellangården för att man är rädd att det ska bli en ännu värre bristning om man inte gör det.  Att sälja in kejsarsnitt som lösningen som den här debattören gör i Aftonbladet tycker jag är cyniskt.  Sluta tvinga kvinnor att föda vaginalt! Det cyniska ligger i att valet verkar stå mellan en vaginal födsel i en förlossningsvård i kris eller – ett planerat snitt.

Debattartikeln borde heta ”Sluta tvinga kvinnor att föda i en förlossninsgskris med brist på förlossningsplatser och barnmorskor”. För kvinnor är inte dumma. Många förstår vidden och allvaret av krisen och tvivlar så starkt på att de ska få känna sig trygga under sin födsel att de vill välja ett planerat snitt istället. Men är det verkligen att ge kvinnor ett fritt val?

Barnmorskor är inte legogubbar

Foto: Lovisa Engblom

Det är ungefär ett år sedan som Södra BB slutgiltigt gick i graven; en sammansvetsad grupp på 50 hängivna barnmorskor upplöstes och en mycket uppskattad vårdform försvann från radarn. Det var så många av oss barnmorskor som hamnade i sorg och kris. Ändå lät det så uppsluppet från flera håll, som om sorgen mest var uttryck för en nostalgisk bakåtsträvande gest och att allt nu skulle tuffa på som om ingenting hade hänt. Men vi som fortfarande jobbar i Stockholms förlossningsvård vet att det är mycket som inte är som förut. Jo, retoriken, flosklerna, den politiska handlingsförlamningen och maktspelet. Men hoppet om att kunna erbjuda födande kvinnor reella alternativ inom förlossningsvården slocknar hos fler barnmorskor för varje dag. Verkligheten känns krass. Läser de här gripande raderna ur Ann Ljungblom Holymamas blogg:

”Bort i ett grått Stockholm, bort från den svenska vården. Jag vågade och orkade knappt tänka på vad jag lämnade bakom mig. Alla åren jag drömt om och kämpat för att bli barnmorska, alla åren för att nå min dröm.
Genom ett vingslag slitna ifrån mig.
Drömmen att bli barnmorska startade när jag var ett litet barn på kanske 6 år. En livstid av drömmar som efter åratal av studier och skulder, pusslande, svett och tårar mynnat ut i min dröm var nu som bortblåst. Jag ville skrika, gråta, jag var helt förtvivlad. Men ut kom inget annat än tomhet. Min röst försvann, min blick likaså. Vem var jag. Jag vill minnas att jag grät, men det var torra tårar, det fanns inget kvar….. 1 år sedan idag… Årsdagen då jag sa farväl. Vart år skall jag sörja hur jag kände mig tvingad av den svenska vården att säga farväl till en del av mig själv.

Barnmorskan som var oändligt tung att skiljas ifrån. Det var som att skära ut en del av min identitet. Ärret blev fult, hårt och smärtsamt. Men barnmorskan lämnade jag och lät begrava. En begravning i tysthet utan fler sörjande.

Jag kände mig så ensam i min sorg, fastän vi var så många. Av ren överlevnadsinstinkt grep jag varje strå jag kunde finna. Jag skall erkänna att Norge var från början just ett sådant strå.”

Det ar ett problem när fler och fler barnmorskor söker sig bort från den svenska förlossningsvården. För då utarmas den. Precis som i vilken annan vårdform som helst så vet vi att erfarenhet, kompetens, nyfikenhet och skicklighet bidrar till att behålla kvalitet och en god dynamik på arbetsplatser. Bemanningsföretag kan inte lösa alla problem, de blir som att hänga på vätskedropp vid en blodförlust. Det går bra ett tag men vid för stora förluster så räcker det inte längre – en vital del av den svenska vården riskerar då att gå förlorad.