Etikett: hembarnmorska

Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?Om frihet med ansvar

Lämna en kommentar

Av Kirsten Nisted

Mitt namn är Kirsten Nisted. Jag är mamma till fem härliga människor och har idag 10 underbara barnbarn. Jag är även förskolelärare och barnmorska, har arbetat med och för hemförlossningar sen jag kom till Sverige 1976. Innan jag blev barnmorska var jag med och bildade Föreningen Föda Hemma, som förmedlade kontakt till barnmorskor i Sverige och arbetade för kvinnors rättighet att föda hemma med ekonomisk ersättning. Från 2002 till 2019 fick friska omföderskor i Stockholm Regionen ersättning att betala barnmorskor för hjälp i hemmet.

Jag blev barnmorska 1995 och jobbade först på Vidarklinikens mödravård och erbjöd födelsehjälp i hemmet eller på Södertälje sjukhus. Sedan drev jag en egen privat verksamhet i 12 år, Kirstens Familjehälsa, som var mödravård, barnavård och förlossningshjälp, ett sätt att skapa kontinuitet på riktigt! Kontinuiteten gav möjlighet att skapa relation och förtroende, en viktig förutsättning för en god födelseupplevelse.

Åren går och tider förändras. När jag kom till Sverige 1977 hade 3 kvinnor fött hemma enligt Socialstyrelsen och ingen barnmorska vågade hjälpa mig när jag ville föda mitt andra barn i hemmet 1977 i Uppsala. Jag chockerades av den brist på valmöjlighet och den ofrihet som fanns i Sverige. Människor är unika och därmed även deras behov, deras sätt att leva och föda. I Danmark är det spännande med olikheter. I Sverige verkade det som att alla tyckte lika utom jag, jag kände mig dum och olycklig.

”Får man föda hemma?”

”Frihet med ansvar” har varit ett viktigt motto i mitt liv. Och att i vården verkligen vara fri att välja var man vill föda sitt barn innebär att villkoren finns och att kvinnor inte utsätts för dömande och felaktiga föreställningar. ”Får man föda hemma?”, var en vanlig reaktion när jag berättade om hemförlossning. Kvinnor och föräldrar i Sverige var inte fria att välja var de ville föda sina barn, de visste nästan inte att det var en möjlighet. Otroligt då 96% födde i hemmet för 100 år sen. De som önskade föda hemma var ofta personer som var utlandsfödda och hade andra erfarenheter från sina länder, som Holland, Tyskland, England mm.

Idag är vi 10–20 barnmorskor i hela Sverige som arbetar privat för att möta kvinnors och föräldrars önskan att föda sitt barn hemma. Idag föder knappt 200 kvinnor hemma per år i Sverige. Detta är egen statistik, då det nämligen inte finns officiell statistik sen 1981. Från januari 2023 har Socialstyrelsen återinfört statistik för hemförlossning om det finns journal. Idag är det flera kvinnor som föder hemma utan barnmorska, och då blir de inte registrerade.

All förlossningsvård är gratis i Sverige, men vill du föda hemma efter 2019 ( i region Stockholm) får du betala barnmorskan själv. Detta är inte jämlik vård och frihet. Sverige följer inte de mänskliga rättigheter som kvinnor ska ha i ett fritt och demokratiskt land.

Om tillit

Att föda är en naturlig och frisk händelse i våra liv, en stor och omvälvande händelse, som är svår att fatta med våra hjärnor. Men de naturliga processerna i kvinnans kropp vet och kan föda. Att föda är inte bara en fysisk händelse. Det är i hög grad en psykisk och andlig händelse. Sambandet mellan psyke och kropp, mellan kropp och själ, är nyckeln till en okomplicerad födelse. Tilliten till livet, naturen och kroppen kan ge just den avslappning i kroppen som behövs för att de rätta hormonerna ska kunna flöda. Att överlåta sig till födandet, som kroppen kan, utan att vilja kontrollera, det ger kraften och hormonerna största chansen att flöda ostört. Att våga möta smärtan och se den som en hjälpande kraft är just det som ger födandet tillåtelse att flöda, det är tillit.

En naturlig födelse är en ostörd födelse, där kroppen och kroppsprocesserna kan få flöda ostört. Det är mycket som kan störa denna process: överflyttning från hem till sjukhus, felaktiga lukter, irritation och konflikt i relationen, egna krav på sig själv och prestationsångest och oro mm. Att föda är enda gången då kvinnan är och ska vara helt egoistisk, bara lyssna inåt och inte ta hänsyn till andra än sig själv. Där hon lägger den ”snälla” flickan i byrålådan och bara lyssnar till sin kropp och sina behov, hon behöver koncentration, tystnad, närvaro och kärlek för att vara och förbli i sitt födande och möta smärtan.

Omgivningen och att kvinnan trivs där hon föder ger de bästa förutsättningarna, att kvinnan är trygg och kan ge sig hän. Alla kvinnor är olika och har olika önskningar för var de vill föda, och så skall det vara och de skall vara fria att välja.

Att ge kvinnor en reell möjlighet att välja var de vill föda barn har varit viktigt för mig. Att ge henne valmöjlighet, ge henne information så hon kan göra bästa valet, men även att skapa ekonomisk jämlikhet så alla kvinnor får betalt för sin förlossning i Sverige oavsett var de föder. Idag måste nästan alla som föder hemma själv betala barnmorskan eller barnmorskorna som hjälper henne/dom. Det borde finnas en förlossningspeng där kvinnor själv kan välja var de vill föda. Idag föder fler och fler hemma själv utan barnmorska närvarande, vilket är olyckligt.

Orsaken är dels ekonomin men även att kvinnan vill vara ifred och inte störas i sitt födande. Kvinnor kan föda själv även om barnmorska finns. Barnmorskans närvaro ger ro och hon kan handla om det behövs, samt ordna med praktiska saker efter födelsen för att underlätta för föräldrarna. Barnmorskans roll behöver också ändras för att ge födandet tillbaka till kvinnan och föräldrarna.

Nu är jag pensionerad men fortsätter arbeta och stödja kvinnor att föda och att vara kvinna och mor. Det som är så fantastisk med att blivit äldre och ha samlat på sig stor erfarenhet är att det infinner sig ett lugn och en trygghet inför födandet. Jag har blivet bekräftat i vad födandet är och vad kvinnan behöver. Hon behöver lita på sig själv, sina känslor och sin kropp, tycka om sig själv och känna sig oberoende. Låter enkelt men är en tuff väg för många och lätt att gå vilse då föreställningar och tyckande omger oss alla i stora format och kan vara svårt att filtrera och känna sin egen natur och mående genom detta brus. Så mitt första råd under graviditeten är att sluta kolla på nätet, sluta följa olika sociala medier. Lyssna inåt, där finns kraften du behöver när du skall föda. Ju för har du kommit in i ditt centrum, ju lättare blir det när födandets storm drar in över dig och din kropp. Men det blir också en härlig och häftig upplevelse! Något du inte vill vara utan, något du inte kommer glömma!

Det är smärtsamt att föda barn. Vet du det och är redo att gå in i smärtan och möta den, kan smärtan förvandlas till kraft, den universella naturkraften som föder liv. Smärta och hjärta är nästan samma ord. Smärtan öppnar hjärtat och att möta dig själv och barnet med öppet hjärta är den största gåvan du kan ge en människa. Alla barn föds i kärlek, man kan märka att atmosfären i rummet där barnet föds förvandlas, blir varm och kärleksfull, tiden står still, närvaron blir total och alla i rummet blir närvarande, blir nära sitt vara, och då föds barnet. Och i en sekund förvandlas allt. Barnet har stigit över tröskeln, in i sin jordiske tillvaro, och smärtan förvandlas till glädje. Halleluja moment.

Jag skulle önska att fler barn får uppleva detta, att fler föräldrar och framför allt fler kvinnor och barnmorskor fick uppleva detta. Kvinnan är som mest kvinna när hon föder, och då får hon på riktigt möta sin kvinnliga kraft och stolthet. Tiden står still samtidigt som atmosfären är varm och kärlek.

Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?

Livet som hembarnmorska i Belgien

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Ateka Hamid

Här är jag, Ateka Hamid, född och uppvuxen i Stockholm men bosatt i Belgien sedan 2011. Med stor passion för den kvinnliga kroppen började jag min utbildning i barnmorskeprogrammet i den flamländska delen av Belgien. Jag minns så tydligt hur min svenska bakgrund imponerade på de allra flesta jag mötte i utbildningen; lärarna, gynekologerna, seniorbarnmorskorna och även de andra studenterna. Jag minns det som igår när min handledande gynekolog under en pågående förlossning vände sig till mig och ställde frågan: “Vad gör du ens här? Vad gör du HÄR när du kan jobba i världens mest framstående land när det gäller obstetrik?”.

Det var väl även så jag hade resonerat och tänkt. Sverige – en av de högst prominenta länder inom förlossningsvården. Där de mest trovärdiga vetenskapliga studierna växer fram. Där man väljer att jobba fysiologiskt för att man VET att det är det bästa för den födande, för att inte tala om den lugnande statistiken. Det är väl trots allt utifrån de sifforna som man kan säga att det knappt finns någon säkrare plats att föda barn på? Älskade, trygga, fina Sverige.

Tre år tidigare hade jag därför under min graviditet valt att åka tillbaka till Stockholm. Mitt under sommaren. Mitt under en pågående förlossningskris. Jag var så oerhört säker på att mitt beslut var den bästa för min förlossningsupplevelse, just på grund av de ovannämnda anledningarna. Det jag vet nu, som jag inte visste då, det är att en förlossning har så otroligt mycket mer att göra med individen som ska föda, och så otroligt lite med just den där efterforskningen och statistiken.

Gynekologens fråga förblev obesvarad i det där förlossningsrummet. Jag kunde inte förmå mig att formulera ett svar, it wasn’t the time or the place. Fokus borde naturligtvis ha legat på den födande. Precis som det alltid borde vara när man bistår vid en förlossning. Det jag i stillhet kunde konstatera var att jag varken ville vara där eller här. Jag såg inte min framtid på någon förlossningsavdelning. Mitt mål var att ta mig igenom den här utbildningen så att jag kunde bli barnmorska på mina egna villkor.

Jag är så tacksam över att det också blev så, för det är ju inte alla som har den möjligheten. Som nyexaminerad ansökte jag även till volontärarbete i Pakistan. Jag ville se hur födandet såg ut på olika platser i världen. De erfarenheterna hjälper mig än idag. Snabbt märkte jag att alla dessa kvinnor, från världens alla hörn, en sak har gemensamt – de pratar så detaljerat om tiden före, under och efter sin förlossning. Jag minns särskilt en gammal dam som följde med sin gravida dotter till britsen där på gynakuten i Pakistan. Hon berättade hur hon fött sitt första barn hemma med hjälp av erfarna kvinnor i byn. Att de stöttat henne med tröstande ord, hur hon blev påmind om att tänka på Gud och att smärtan inte kommer vara förevigt. Efter en kort paus berättade hon vidare om sin andra förlossning – denna gång på det nyuppstartade sjukhuset med en egen förlossningsavdelning. Ingen fick komma in för att stötta henne under värkarna, bara sjuksköterskorna hade inträde. Hon berättade ledsamt hur hon tvingades lägga sig på rygg i gynstolen, fastän hennes kropp var fastlåst i en ställning på alla fyra.

Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara hur viktigt det är att kunna föda på sina egna villkor. Det är inte bara ett minne eller en upplevelse. Själva graviditeten, framfödandet, känslan i processen och vägen till att bli förälder – det formar dig som person. Jag vågar nog till och med påstå att det formar dig på ett sådant sätt som ingenting annat i livet gör. Det är just därför som jag brinner för mitt yrke. Mitt mål är att den processen ska bli den finaste perioden i ditt liv. Det är inte bara för att det ska bli den där förtrollande upplevelsen. Mest av allt är det för att du, 50-60 år senare, ska minnas din förlossning med stolthet och glädje. DU hade huvudrollen och DU hade ledningen.

Idag jobbar jag som hembarnmorska. Det jag älskar med mitt jobb är jag får träffa olika typer av människor och hjälpa dem upptäcka vad som känns rätt för just dem. Jag har privilegiet att bistå vid så många olika förlossningar; hemfödslar, förlossningar på sjukhus och kejsarfödslar. Alla är lika underbara, lika magiska, men det som gör vissa snäppet mer förtrollande – det är när den födande har stått i centrum. Man har blivit lyssnad på, förstådd och accepterad.

Kanske brinner jag extra mycket för att uppnå den känslan, just för att jag själv känt att jag snubblat vid mållinjen vid min förlossning. Jag har lagt mycket tid på att bearbeta den tunga känslan av besvikelse – besvikelsen inför ens egna kropp, inför påtvingade val och avsaknaden av kontroll.

Så för att svara på den där frågan som gynekologen ställde för x antal år sedan; varför vill jag jobba just i Belgien? Här har jag möjlighet att faktiskt göra skillnad för en individ. Det går att finansiera och investera i uppföljningen av en privat barnmorska. De flesta jag får vägleda träffar jag tidigt i graviditeten. Jag får följa med dem i deras utveckling till att bli förälder. Och sedan får jag även vara med på ett litet hörn under förlossningen. Det är, och förblir, ett ärofyllt uppdrag att få bistå under det här skedet i deras liv. Än idag får jag nypa mig själv i armen när jag tänker på att jag, om och om igen, får uppleva det där vackra och magiska.

Cia Sandström

Jag tror på kvinnan

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Cia Sandström

Jag är barnmorska. Redan när jag var 12 år bestämde jag mig för att det var det jag ville ägna mitt liv år. En fantastisk bibliotekarie lånade mig en bok om Semmelweis och jag var helt förtrollad. Allt jag gjort sedan dess har varit för att uppfylla den drömmen och hjälpa de som föder att få en positiv, magisk, trygg upplevelse.

Cia Sandström

När jag började arbeta på förlossningen för 16 år sedan var jag verkligen inte den person jag är idag. Jag gillade det akuta och ville visa för alla hur duktig jag var. Tog gärna många “patienter”. Jag gillade att visa hur jag kunde handlägga komplikationer och kände en stolthet i att jag räddade liv med mina insatser. Jag har alltid haft en hunger för kunskap när det gäller födandet och fortsatte att läsa, lyssna och vara i födandet även efter att jag börjat jobba. Jag var involverad i hemförlossningsteamet och trodde alltid på kvinnors valfrihet och såg inte det som något konstigt men det tog ganska många år innan jag började ifrågasätta sättet jag arbetade på och hur våra PM utformas. Jag fick chansen att börja arbeta med förlossningsrädda och en helt ny värld öppnade sig. Jag började förstå hur det vi säger och gör påverkar de födande och deras partners. Jag började förstå att de som föder inte går att stoppa i en mall och att vi måste jobba mycket mer individuellt. 

Jag upplever att vi måste lyssna till de födandes berättelser och att vi måste börja ta på allvar det de säger. Inte komma med bortförklaringar utan erkänna att, här gjorde vi fel och här hade vi kunnat göra annorlunda. Sedan vända på det och fråga, hur kan vi göra rätt denna gång? Vad behöver du för att våga föda? Det gör att paret får ett avslut och slutar grubbla. För kvinnor grubblar och tar ofta på sig skuld. Oftast handlar det om att kvinnan/paret behöver en närvarande barnmorska som ger information om vad som händer och att paret kan känna sig delaktiga i förloppet och det som sker. Oftast vill föräldrarna även ha information om att vi misstänker att förlossningen håller på att bli komplicerad så att de kan vara med och bestämma hur fortsättningen ska bli och att de vet att de som bistår har full koll.

För det som händer då kallas tillit. Och den som föder kan släppa tankarna och ge sig hän åt födandet. För kvinnor kan föda. Jag upplever magi i förlossningsrummet när de födande har stöd runt omkring sig. När de vågar lita på att allt fungerar. Att de runt omkring tror på att de klarar att öppna sig, klarar smärtan, klarar att krysta och så vidare. Ord är så betydelsefulla när man föder. Vissa meningar sätter djupa spår och jag tror att om vi bara börjar prata positivt om det vi känner när vi (barnmorskor och läkare) undersöker skulle många fler föda utan interventioner och få positiva förlossningar. Exempelvis kan en livmodertapp som är öppen 1 cm vara helt öppen bara en timme senare.

I Januari i år har det gått ett år sedan jag sa upp mig från förlossningsavdelningen och Auroraverksamheten. Jag arbetar nu som egenföretagare med profylaxkurser och som barnmorskedoula och hembarnmorska. Att få följa de familjer som anlitar mig är än en gång magiskt. Jag får höra hur de vill föda, hur jag kan göra för att stärka deras önskan och sedan när det är dags komma hem till deras hem – med vördnad få uppleva det mest intima och vackra.

För kvinnor kan föda. Helt utan medicinsk smärtlindring, helt utan värkstimulerande dropp och helt utan att få svåra komplicerade bristningar. Som barnmorska i hemmet använder jag mina sinnen mer. Jag tittar och bekräftar. Jag tittar och hör och agerar. Jag ser hur kvinnan rör sig för att trycka på rätt punkter som är smärtstillande. Jag finns för att ha en famn att gråta en skvätt hos, att gråta under födseln kan vara oerhört förlösande och inte alls ett tecken på svaghet. Jag vakar även över hur mamma och bebis mår. Jag lyssnar på barnets hjärtljud regelbundet och då jag är hos den födande hela tiden ser jag alla värkar. Inte på en kurva utanför rummet utan där den födande är och kan där hjälpa henne att möta värken. På hemfödslar upplever jag att värkarna kommer mycket glesare än på sjukhuset. Det är som att kroppen inte behöver använda lika mycket kraft. Jag tycker att vi måste sluta fråga kvinnor hur många värkar de har på 10 minuter. Det har ingen betydelse hur tätt de kommer. Det är så alla på sjukhuset borde få jobba, det är då man verkligen börjar lära sig om födandets fysiologi.

Att föda i lönndom

Att föda i lönndom

2 kommentarer
The positive Birth Calendar 2020

Av Jacqueline Vejlstrup

Jag heter Jacqueline Vejlstrup och är en dansk jordemoder. När jag skilde mig år 2013 sa jag upp mig från mitt arbete som hembarnmorska i Köpenhamn för att kunna renovera min stuga i Skåne. Efter en tid tog mina pengar slut och jag behövde ta anställning på en förlossningsavdelning i Skåne.

Jag blev ganska radikaliserad av mitt möte med svensk förlossningsvård, där olika valmöjligheter i samband med födande inte existerade och där patientens informerade val och samtycke till olika behandlingar inte var något som hade implementerats. Jag hoppas att det har blivit bättre sen dess!

Jag har alltid intresserat mig för kvinnors val och frihet i samband med reproduktion och en viktig anledning är min mors osentimentala berättelse om när jag blev till.

* Den vanligaste orsaken till avrättningar på 1600- och 1700-talen var att en ogift kvinna fött barn i lönndom och sedan tagit livet av barnet. Ofta var det endast kvinnan, som blev straffad, därför att mannen förnekade faderskapet.

FØDSEL I DØLGSMÅL

Översättning: Märta Cullhed Engblom

Även om hon fortfarande bodde hemma i mina morföräldrars källare i Brønshøj, så var det på Royal Hotel i Köpenhamn som Yvonne någon gång mellan den 4 och den 8 januari året 1964, blev oplanerat gravid med en kroatisk skeppsingenjör vid namn Branko. Snart skulle det visa sig att han redan var gift och hade två barn i Tyskland.

Även om Yvonne talade utförligt och ingående med både egna och andras läkare och gick till mödravården och bad om den abort som hennes framtid hängde på… Och även om hon besökte kloka (och mindre kloka) kvinnor och åt piller och drack bittert te, som hon tyvärr bara blev tillfälligt sjuk av, så fanns det inget att göra: jag hade kommit för att stanna och Yvonne var tvungen att föda mig, vare sig hon ville det eller inte.

Den 4 juli, när Yvonne hade varit gravid i 30 veckor blev hennes far Robert inlagd på sjukhus med en allvarlig hjärnblödning. Yvonne tillbringade de sista två sommarmånaderna vid hans sida på Rikshospitalet. Trots att hon själv mådde illa och kräktes flera gånger varje dag så tog hon hela tiden hand om och älskade sin far tillbaka till något som liknade den gamla Robert (åtminstone hans högra sida). Till allas förvåning så kunde läkarna skriva ut en något mildare och nästan kontinent Robert till hemmet i början av september. En månad innan Yvonnes graviditet var fullgången.

Liksom alla unga ogifta kvinnor var Yvonne också tvungen att föda på Rikshospitalets Födelsestiftelse. Här kunde myndigheterna se till att inga barn föddes i hemlighet eller lönndom. Det faktum att hon under två långa månader hade vakat över sin pappas liv på Rikshospitalet gjorde ingen skillnad.

Kanske var det därför hennes förlossning stannade av då när hon anlände till sjukhuset på morgonen den 20 oktober, trots att hon haft goda och tilltagande värkar sedan strax efter midnatt. Hon blev tillfälligt placerad i ett mottagningsrum och mormor Elly skickades hem igen – så att hon inte skulle vara i vägen.

När Yvonne efter 11 ensamma timmar inne på receptionen trodde att hon skulle bajsa på sig, kom en barnmorska in och la ett svalt bäcken under henne och lämnade rummet. När hon kom tillbaka låg bäckenet på golvet bredvid mamma och mig och vi var båda täckta av skit och blod.

Klockan 18:00 registrerades som den officiella födelsetiden. Min mamma minns inte riktigt hur lång tid det tog innan barnmorskan kom åter. Men det gick nog lite tid för det var mitt födelseskrik som kallade henne tillbaka – och då hade jag redan hunnit bli fin och röd, enligt Yvonne.

Och även om hon bröt svanskotan på metallbäckenet (som har varit skadat sedan dess, svanskotan alltså) så har min mamma berättat för mig hur lugn och glad hon var i det ögonblicket som vi låg där alldeles ensamma på golvet i mottagningsrummet på Rikshospitalets Födelsestiftelse.

Jag föreställer mig, att det utöver en spirande kärlek till mig också fanns ett element av trots i hennes frid och glädje… för även om hon blev tvungen att föda mig… och även om blev tvingad tillbaka till Rikshospitalet, där lukten av död och spya fortfarande fick det att kväljas i henne… så skulle hon iallafall få bestämma resten själv när hon födde mig!

Och således, INTE kl 18… men vid sextiden! – födde den 21- årige Yvonne mig i sin egen ensamma och kaotiska ”lönndom”, ironiskt nog på självaste Rikshospitalets Födelsestiftelse, vars ädla syfte var att arrangera ordnade villkor samt tillsyn av unga, ogifta kvinnors födslar.

Där inne på mottagningsrummet kunde hon ha kvävt mig hundra gånger (eller vad hennes desperata systrar har gjort genom historien) innan någon fick reda på det. Istället blev hon alltså min mor, även om hon varken hade lust eller råd, arbete, utbildning eller den man som hon hade hoppats skulle vilja vara min far. Och även om hon inte blev en perfekt mor, så kan jag se såhär i efterhand, att Yvonne, som de flesta av oss, har gjort så gott hon har kunnat. Ska vi säga att det står 1-1, Yvonne? Bra kämpat av dig min kära mor.

Yvonne och Jacqueline

* Mödrar i bondesamhället

Min väg till att lära känna mig själv som barnmorska

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Helena Maass

Mitt namn är Helena Maass. Jag har fått den stora äran att skriva i Märtas blogg. Märta och jag har jobbat på Södra BB tillsammmans och upptäckte att vi båda delar synen på kvinnors födande som en naturlig företeelse, och att vi även känner en stark vilja att arbeta som barnmorskor på ett sätt som stödjer kvinnor i den processen. Vi har assisterat några hemfödslar tillsammans, och jag hoppas så att det blir fler framöver.

För och emot

Under en lång resa i Indien när jag hemskolade mina barn fick jag fatt i en liten bok om Moder Theresa. En sak som fastnade i mig då jag läste boken , och som jag försöker att ha med mig, är detta:

Moder Theresa fick en gång frågan om hon ville gå med i en organisation som jobbade mot något de tyckte var dåligt. Hon tackade då nej och förklarade att hon bara stödjer organisationer som jobbar för något som man tycker är bra. Hon förklarade också att det man riktar sin energi och kraft mot, det växer och frodas. Därför valde hon alltid att rikta sig i sitt arbete mot det som hon såg som hoppfullt och gott för människor hon ville hjälpa. Att rikta sin energi och sitt fokus mot det man kan stå för. Och inte det man är emot.

Det är lätt att bara se det man upplever som dåligt och bli nedslagen, men jag ska försöka att belysa de upplevelser på min väg som sjuksköterska, barnmorskestudent och barnmorska som inspirerat mig och fått mig att se mitt yrke som meningsfullt.

Att skämmas

Detta hände när jag jobbade som sjuksköterska på ett äldreboende under min tid som barnmorskestudent. Det var ett privat äldreboende där man skulle snåla och spara in på personal och allt möjligt annat. Så som vården utvecklats under de sista 30 åren.

Jag hade just läst en intervju med Jerzy Einhorn om neddragningarna i vården. Han var helt förfärad över hur allt försämrades , och sa i intervjun:

– När denna period av nedskärningar är förbi , kommer många som jobbar i vården att skämmas över vad de gått med på , och hur det drabbat patienter i Sverige.

Jag bestämde mig då för att jag inte skulle behöva skämmas, utan göra det som jag kunde stå för. På boendet jag jobbade låg det en gammal man som var döende, jag skulle jobba kväll och undrade om någon ringt in extrapersonal till den gamle mannen som inte hade några anhöriga. Sjuksköterskan sa att det fanns det inte pengar till, utan att jag bara skulle spruta mer morfin om han blev orolig. Jag upplevde detta som fruktansvärt och när hon gått hem ringde jag in en personal som kom och satt hos den döende mannen. Han dog inte ensam utan hade en hand att hålla i.

Och jag slapp skämmas. Det är jag glad för än idag.

Det är inte bara nedskärningar som tvingar fram förhållningssätt som är dåliga och inte gagnar den som ger eller tar emot vård. Som barnmorska har därför Jerzys ord givit mig ett förhållningssätt, som att till exempel att aldrig klippa av en navelsträng innan den pulserat klart, jag upplevde det som en helt befängd idé att klippa i en tjock blodfylld navelsträng bara för att det fanns ett PM som sade att det var det man skulle göra.

Nu visar den stora svenska studien som är gjord att 30% av babyns blod tas ifrån babyn vid snabb avnavling, blod som tillhör den nyfödda och som borde vara en mänsklig rättighet att få, inte att bli snuvad på .

Att följa sin egen starka intuition och sitt sunda förnuft och våga stå emot ”nycker” som är helt ogrundade, och snabbt implementeras då det blir skrivet i PM. Det har givit mig glädje och energi.

Även på ungdomsmottagning har jag haft med mig detta förhållningssätt. Att ge ett sådan information så att patienten skall kunna göra ett välinformerat val är min skyldighet som vårdgivare. Det står i patientlagen. Jag kände inte till det på den tiden jag jobbade på ungdomsmottagning. Men jag tyckte det var så självklart att kika i FASS och upplysa tjejerna om att deras viktuppgång, acne, depression med mera faktiskt kunde komma sig av P-pillret de stod på, eller att det var P-ringen som gjorde ont eller gav en hemsk flytning. Det visade sig vara ovanligt med sån information men jag tyckte det var självklart.

Idag vittnar många kvinnor om att de upplevt sig som skuldbelagda – Du behöver äta bättre, du behöver motionera mer, du är en sån där hormonkänslig typ med mera. Att problemen har uppstått i samband med start av P-medel negligeras ofta. Om man hade kunnat jobba med fertilitetsförståelse, med empowerment och fått utbildningar som varit oberoende från läkemedelsbolagen, ja då hade jag gärna stannat och jobbat på ungdomsmottagning. Men jag slutade då min frustration blev för stor. Och jag är glad att jag var ärlig och kanske hjälpte någon förstå varför de mådde skit.

Ystad – en ljusglimt under min utbildning

Som barnmorskestudent hungrade jag efter att få uppleva en plats där kvinnor fick föda naturligt, väl förberedda, med barnmorskor som helt litade till deras förmåga, som fick vara närvarande och inte behövde springa från rum till rum. Jag kom att tänka på min bok som jag läst när jag väntade mitt första barn. Den är sönderläst och står fortfarande i min bokhylla – Att föda på kvinnans villkor av Signe Jansson, Beatrice Hogg och Kersti Stiege.

Jag blev hög av tanken att få praktisera i Ystad , och vips var jag där. I tre underbara veckor fick jag en stor del av mina födslar som student, och det var ROLIGT och PÅ RIKTIGT.

Gemenskapen var fantastisk, personalen sjöng tillsammans på morgonen ibland – We welcome the newborn child, jag lärde mig om The Golden Hour, att backa och vara tyst då babyn just kommit till världen, att det är föräldrarna som äger den stunden, vi har inget där att göra, bara sitta tyst iakttagande, se så att alla mår bra, inget tjo och ståhej, inga ph-prover från navelsträngen på helt friska rosiga bebisar, så mycket respekt för kvinnors och nyfödda barns styrka.

Många år senare på Södra BB upplevde jag samma glädje, förmåga till reflektion, djupa kunskap och engagemang hos barnmorskorna som jobbade där. Jag var timanställd under min utbildning i TCM och det blev fyra roliga år där jag lärde mig massor.

Tre modiga barnmorskestudenter

På Barnmorskeprogrammet hade jag tre fantastiska klasskompisar, Tina, Helena och Carina. De hade tillsammans fött 9 barn hemma, och det blev några till efter utbildningen. Från att ha som jag jobbat som neonatalsyrra och sett många medtagna barn, så kastades jag in i ett annat tänk. Det skrämde och vände upp och ner på min värld. Och lockade och pockade , för jag kände att här fanns något friskt, äkta och ursprungligt som jag ville veta mer om.

Jag slukade födahemmaföreningens tidningar och ett frö hade såtts i mig. Det rotade sig snabbt och fick växa sakta, och idag är två av mina barn födda hemma och jag har nog assisterat i alla fall runt 70 födslar hemma. Där har vi barnmorskekonsten, där hittar vi empowerment och kvinnokraft och i hemmet är jag som barnmorska tryggast med den födande kvinnan.

Detta blev nog ett inlägg om min krokiga väg till att lära känna mig själv i rollen som barnmorska. Nu står jag på tre ben : #Akupunktör med 3-årig utbildning i Kinesisk medicin och en egen liten klinik #Hembarnmorska och Jordmor i Norge #Inspiratör/Föreläsare med temat: Att genom empowerment och ett holistiskt arbetssätt hjälpa kvinnan att bevara det naturliga naturligt.

Till sist:

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att se sig själv.

Tomas Tranströmer
Om doulajour och beredskap

Doula, hembarnmorska eller barnmorska? Om att gå på jour

Lämna en kommentar
Om doulajour och beredskap
Hur löser ni jouren?

Jag har skrivit om jour eller beredskap förut men det förtjänar att dryftas några gånger. Så jag gör det igen. Just jouren är en stor bit av jobbet när man arbetar som doula, hembarnmorska eller med caseload som barnmorska (dvs när man är med som barnmorska hela vägen och födseln äger rum på sjukhus). En födsel kan äga rum inom ett visst tidsspann – ja från och med vecka 37 + 0 till och med vecka 42 + 0 räknas det som om barnet är fullgånget. Om barnet föds innan denna tidsperiod räknas graviditeten som underburen och barnet föds då ”prematurt”, alltså för tidigt. Om barnet stannar kvar längre än 42 veckor pratar man om överburenhet och den gravida erbjuds en eller fler överburenhetskontroller och även igångsättning av förlossningen. Men normalspannet är 5 veckor långt. Det innebär att doulor eller hembarnmorskor behöver ordna med beredskap under just denna tidsperiod.

Hur lång är en doulajour?

Doulor brukar i sina kontrakt erbjuda en jour eller beredskap under en tidsperiod på fyra veckor. För att det ska vara rimligt, görbart och helt enkelt inte bli för dyrt så behöver man sätta en gräns någonstans på mellan 3 eller 4 veckor. De allra flesta bebisar föds inte innan utan efter det beräknade datumet. Så om man ska justera jouren åt något håll är det bättre att lägga till veckor efter det beräknade datumet. Hembarnmorskor har inte lyxen att välja utan måste vara jour under hela perioden som barnet räknas som fullgånget och ”får” födas hemma. Det blir fem hela veckor. I Sverige jobbar de flesta hembarnmorskor i par och då är det två barnmorskor som behöver vara jour under en period på fem veckor.

Jouren avgör ofta priset

Det är jouren som kostar. För med en inställelsetid på två timmar under en månads tid så måste jag som doula eller barnmorska tacka nej till allt annat jobb som inte går att gå ifrån med kort varsel. Ja, min tid kostar pengar! Så enkelt är det. De flesta doulor och barnmorskor är jour för flera födslar samtidigt. Två till tre födslar i månaden brukar vara logistiskt fullt görbart. Om man är jour för fler födslar än så ökar givetvis risken för att de ska krocka med varann, eller att doulan behöver gå direkt från en födsel till en annan. Jag anser att det är riskabelt att vara jour för fler än två till tre födslar i månaden. Risken för att kvalitén eller kontinuiteten blir lidande är uppenbar.

Men att vara jour för fler än ett par samtidigt, eller för all del ha en annan parallell inkomst, är nödvändigt – om det ska gå runt ekonomiskt. Ytterst få hembarnmorskor och doulor i Sverige kan försörja sig enbart på doulandet eller hembarnmorskeriet. Det är egentligen synd, för jag tror att det vore bra både för branschen, erfarenheten och kunskapen – om fler kunde ägna sig åt just detta på heltid. Men då behöver priset gå upp ordentligt. Frågan är vem som skulle vara beredd att betala för det.

Förlossningen är kulmen efter lång tid av beredskap

Kortfattat så kan man säga att timmarna på förlossningen är kulmen efter en lång period av beredskap. Själva födseln kan man likna vid rosen på tårtan, men det blir liksom ingen maffig tårta med enbart en ros. Knäckfrågan för de flesta doulor, hembarnmorskor och barnmorskor hela vägen är iallafall hur man löser jouren. Ja, du som är barnmorska, hembarnmorska eller doula själv – hur löser du jouren?

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Ta chansen och bli en aktivbabyinstruktör!

Lämna en kommentar

 

Jag vill börja med att tipsa alla er som inte har gått och blivit Aktivbaby- instruktörer, nu finns det en till chans att bli det i oktober! Jag gick kursen i våras och det som var så roligt var att få fylla på verktygslådan med enkla men ändå specifika övningar som går att använda sig av inför eller under en födsel. All kunskap som kan hjälpa naturen på traven under en förlossning är värdefull! Vad sägs om maglyftet, framåtböjaren och bensläppet? Här kan ni läsa blogginlägget om när jag gick och blev en Aktiv-babyinstruktör i våras: workshop i aktiv baby och rebozo!

Själv så kommer jag att påbörja ett kreativt och mycket spännande projekt nu under veckan som kommer. På tisdag ska jag börja med att träffa kollegan och hembarnmorskan Helena Maass – jag hoppas vi hinner prata mycket om hemfödslar, vattenfödslar och caseload. Ni kommer att få ett smakprov här på bloggen, så håll utkik!

Märta Engblom Birth Support

Lämna en kommentar

Märta Engblom Birth Support

Tada! Min nya logga blev klar den här veckan och jag tycker att den blev jättefin! Skapad av Anki Edenström på Formgårda designbyrå. Ni kanske undrar över det nya namnet Märta Engblom Birth Support? Min verksamhet heter så nu. Svenska är ett mycket vackert språk men Märtas förlossningsstöd var lite väl krångligt att skriva och uttala. Det blev alldeles för lätt Märtas förlossningsdöd (inte bra!) i munnen och funkar inte alls på engelska. Min hemsida och blogg kommer fortsätta att heta Föda med stöd, för det är ju precis det som är poängen. Jag brinner för att fler ska få uppleva hur det är att föda med ett ovillkorat, kontinuerligt stöd.

Och så har jag upptäckt hur roligt och kreativt det är att skapa något eget. Ordet entreprenör har ingen bra klang alls i Sverige för här ska man vara lagom och helst inte sticka ut åt något håll. Det gäller kvinnor i allra högsta grad. Men om man vill arbeta som hembarnmorska eller barnmorskedoula så finns det inget alternativ, då måste man starta eget företag! Sticka ut gör man ju då vare sig man vill eller inte. För mig började det som ett måste men har utvecklats till en passion. Det finns en tydlig drivkraft (ett tydligt därför) bakom allt jag gör. Och en sak lovar jag, lyskraften ligger inte i en fin logga eller ett fint skal utan det är själva innehållet som gör skillnaden. En logotyp eller ett varumärke måste laddas med något, annars blir det ganska intetsägande.

 

 

 

hemma i uppsala

En höst med mer barnmorskor hela vägen!

Lämna en kommentar

Tryggt och o-exotiskt? Foto: Lovisa Engblom

Höstterminen har börjat och det är så mycket spännande saker på gång! MYCKET som händer bakom kulisserna just nu. Något väldigt roligt var att få komma på besök på nya BB Huddinge i veckan  -på Karolinska universitetssjukhuset –  och få se de nya fina universalrummen som är utrustade för att kunna användas under både graviditet, förlossning och eftervård.  Så smart att inte behöva flytta patienten utan istället stuva om i rummet istället. Syftet är också att öka familjernas kontinuitet och delaktighet i vården. Förutom den nya BB-avdelningen så sjösätts snart det nya caseloadprojektet (på måndag) där en grupp barnmorskor ska börja följa gravida kvinnor hela vägen genom graviditet och förlossning. Äntligen!

Något som också har glatt mig så var den fina artikeln i SVD om att föda hemma, skriven av Elisabeth Ubbe. Jag blev genuint glad för det var första gången på länge som en hemfödsel presenterades på ett o-exotiserande sätt. Utan den obligatoriska faktarutan där någon – oftast någon som själv aldrig varit med på en hemmafödsel – uttalar sig om dess potentiella farlighet. Läsaren lämnas då med 1. En kvinnas fantastiska men ovanliga och exotiska upplevelse 2. En läkares dom över denna ovanliga och exotiska upplevelse. Ungefär som om universum kräver någon slags helig jämvikt i alla skildringar av hemfödslar. Det är räddhågset tycker jag.

Det rimliga är ju att berätta så öppet och o- exotiserande som möjligt, så att läsaren får fritt fram att  dra sina egna slutsater. Läsare och framförallt gravida kvinnor behöver sällan uppläxas eller uppfostras, man ska akta sig för att underskatta dem! De förstår och kan dra mer slutsatser än man kanske inbillar sig som journalist/skribent/ textförfattare/ barnmorska eller läkare.

Själv har jag hunnit träffa flera par som ska föda i höst och förhoppningsvis kommer jag få följa med dem hela vägen både fram till och sedan under själva födseln. Hemma eller på sjukhus.

I SVD om att föda hemma

Lämna en kommentar

Läs den här fina artikeln om att föda hemma i SVD idag!

Blev så glad av att läsa artikeln för den beskriver  alternativet planerad hemfödsel på ett fint och respektfullt sätt. Efter att ha fött sitt tredje barn på Södra BB (som lades ner våren 2016) framstår  mamma Lisen Forsbergs val att föda i hemmet som ett klokt och logiskt val:

– Med tanke på mina tidigare snabba förlossningar var risken att bli hänvisad – eller risken att föda i en taxi – verkligen ingenting jag ville vara med om.

Barnmorskan Ann Petrén är kritisk till att diskussionen framförallt förs utifrån ett risktänkande och ifrågasätter att debatten ofta förs av personer som inte ansvarar för normalförlossningar:

– När något avvikande sker går det väldigt sällan från noll till hundra superfort, det händer nästan aldrig. Det vet ju vi barnmorskor som ansvarar för normalförlossningar. Därför är det absurt att exempelvis narkosläkare uttalar sig om förlossningsverksamhet. Det är ju bara med när något har hänt.

Artikeln är skriven av Elisabeth Ubbe som är barnmorska och bildjournalist. Ett längre fotoprojekt är att dokumentera födande i hemmet och på sjukhus.