Jag vet att jag inte är ensam om att vara trött på den här pandemin. Hur den liksom äter sig in i ens liv, sakta men säkert. När den inte tar liv så gnager den på det där livsrummet som själva livet består av.

Hur länge ska vi leva såhär? Jag borde skriva något upplyftande som tröst men just nu känner jag oro, både för nutiden och famtiden. Att det är alldeles tyst och stilla på Halloween utan utklädda barn som knackar dörr känns faktiskt riktigt kusligt.

För Halloween är ju en ganska ny och barnslig högtid här i Sverige. Om julen är lite kitschig så är Halloween kitsch personifierad. Sen att ingen riktigt har koll på NÄR Halloween faktiskt infinner sig här utan chansar lite – vilket innebär att det kommer spökbarn i små söta kullar i dagarna tre och knackar på dörren. Vi som alltid glömmer bort att ha godis hemma. Då blir de alldeles bortkomna, barnen, för så värst busiga är de inte när det kommer till kritan.

När vi firade Halloween i Amerika var det annorlunda – där fick vi ägg kastade på huset när vi inte kom ut och bjöd på godis. Men nu saknar jag barnen som knackar dörr och skulle mer än gärna köpa hem en massa godis. Ja, jag längtar tills jag får chansen att bjuda främmande barn på godis! Reservationslöst.

Härhemma har vi en son som är i perfekt Halloweenålder (8 år) och det var för hans skull som jag skar ut den här pumpalyktan igår. Det hänger ett människoskelett och ett fladdermusskelett i fönstret – och ikväll blir det middag med utklädning. Hans entusiasm smittar definitivt av sig på mig och själva pysslet känns riktigt roligt. Finns något väldigt befriande och lugnande i att gå loss på sånt som är barnsligt och oviktigt. Kanske är det just det. Jag saknar allt det ”oviktiga” som vi får ransonera bort nu under pandemin.