Igår, fredag, var en sån där dag som jag längtat efter utan att veta om det. Solen och värmen svepte med sig en del av min Coronaångest och i några timmar var jag bara i nuet. Alltså i känslan av att allt är möjligt och att ingenting är överhängande och farligt. Jag och Stefan påtade några timmar i trädgården härhemma, hällde gödsel på rabatterna, klippte gräset och fäste upp några grenar till rosenbuskarna medan barnen hoppade på grannens studsmatta. Sen åkte vi ut till mina föräldrar. Och deras trädgård slår ju vår egen. Alltid. Så är det bara.

Maj är nog min favoritmånad ändå. Det finns så mycket förväntan i luften, som om hela trädgården kraftsamlar och förbereder sig för juni.

Mamma har sparat en hel tårtbit av gräsmattan där ängsblommor ska få blomma fritt! Just nu blommar det fullt av gullvivor och förgätmigej på ängen.

Vi blev bjudna på morfars hemlagade bullar med äppelkompott i och två plåtar gick åt i ett nafs.

Sen åt vi middag på verandan tills det blev kyligt och barnen började tjafsa med varann. Då var det dags att åka hem igen. Men åh vilken dag!

Just nu vet vi inte om vi kommer iväg på vår semesterresa i sommar, men med en trädgård att påta i och en familj som man håller kär så gör det ju inte SÅ mycket.