När jag läste till barnmorska så funderade jag inte så mycket över uttrycket ”förlöst”. Alla använde sig av det som man använder strumpor, det var en del av kulturen. Mycket hemtamt.
-Har du inte förlöst än?
Kunde man få höra i korridoren av en äldre kollega. Eller när vi barnmorskestudenter berättade för varann hur många vi hade förlöst.
-Jag har förlöst 18.
-Jag har bara förlöst 10.
Allt ställdes på sin spets när en vän till mig råkade föda hemma by accident och en man i min släkt förvånat frågade.
-Men vem förlöste barnet?
I vår kultur har det smugit sig in en tro att kvinnor inte kan föda utan aktiv hjälp av en annan person som förlossar barnet. Jag skulle önska att vi inte var så snabba på att ta åt oss en så stor del av äran för jobbet, vi som står bredvid när en kvinna föder barn. Ibland behöver verkligen barnet förlossas, som när barnet fastnar eller behöver dras ut med hjälp av en sugklocka. Det händer ibland och då är det skönt att hjälpen och kunskapen finns nära. Men kvinnor kan föda av egen kraft utan att man är där och petar precis hela tiden. Pröva att se på barnmorskans hantverk som någon som stöttar och bistår en kvinna som föder; lotsar och varsamt hjälper henne igenom värkarbetet genom aktiv expektans, närvaro och ett kontinuerligt stöd. Det kontinuerliga stödet behöver inte vara hands on om kvinnan inte känner sig bekväm med det. Det aktiva ligger i kommunikationen mellan barnmorskan och den födande kvinnan. Om man har hunnit lära känna varandra innan så finns det mer förtroendekapital – och desto mer stöd kan barnmorskan ge.
Att kontinuerligt övervaka en kvinna som föder från en skärm på expeditionen och sedan gå in och förlösa barnet när finalen närmar sig, det är en helt annan sak. Att förlösa många barn blir lite som att fånga många bollar, ju fler desto bättre.
Pröva att byta ut ”jag förlöste” till ” jag var med på en födsel” Det händer någonting då! Man öppnar upp för möjligheten att kvinnor kan föda av egen kraft och det blir ett mer ödmjukt förhållningssätt till hela skeendet.