Vem av oss är viktigast runt den som föder barn?

Vem av oss är viktigast runt den som föder

Ibland hamnar vi som arbetar med födande i diskussioner om vem av oss som egentligen är viktigast runt någon som föder barn. Visst kan det kännas härligt att få beröm för sin insats och känna att man är ALLT det som den födande kvinnan behöver. Men det är också förrädiskt att gå och tro att en födande kvinna inte skulle kunna föda utan just mig (mig kan i det här sammanhanget vara doulan, barnmorskan eller läkaren). För då hamnar man så lätt i tankar om att den födande kvinnan är INGET utan mig.

Vi måste ödmjuka oss och vara försiktiga med att själva påstå att vi – om vi tillåts arbeta efter rimliga förutsättningar – kan vara allt för någon som föder. Nycklarna, de som behövs för att få tillgång till sin egen inneboende kraft, kan variera från person till person. Vi som är med behöver förstå att vår roll inte i första hand är att ta över kvinnans födande utan att stötta och stärka efter vår bästa förmåga. Och att ta emot med vårt skyddsnät om hon faller. Jag citerar barnmorskan och professorn Hannah Dahlen:

”See women as being full of capacity, not full of catastrophe”

Att utgå ifrån ett katastrofscenario och överföra sina egna rädslor inför en potentiellt annalkande katastrof är inte hjälpsamt i ett förlossningsrum. Tvärtom behöver vår tilltro till den födandes egna krafter genomsyra allt vi gör i ett förlossningsrum – först då kan den som föder helt och fullt få tillgång till sina egna födande krafter. Att hela tiden gå och tro katastrof kan alltså bli självuppfyllande.

Vi som arbetar med födande behöver lyfta blicken

Att företrädare för de olika yrkesförbunden behöver tillvarata sina medlemmars intressen i första hand har jag full förståelse för. Och vår barnmorskeprofession är en nyckelgrupp för allt birthwork. Alltså: utan en stark och självständig barnmorskekår kommer vi inte särskilt långt, om det är en differentierad och kvinnocentrerad förlossningsvård vi vill åt. Midwifery måste vara barnmorskekårens huvudfokus – att barnmorskor skolas in i att följa kvinnors egna processer genom födandet snarare än att enbart skolas in i en sjukhusprocess; en som de flesta kvinnor och barnmorskor ska in i.

Men om man zoomar ut och tittar på hur trygghet och stöd fungerar under en förlossning. Går det att få för mycket trygghet och stöd? Och om barnmorskan tillåts vara närvarande i ett förlossningrum – behövs verkligen doulan då?

Det är intressanta frågor som inte har helt givna svar. I Sverige idag har doulor kommit att spela en stor roll i att kunna erbjuda kvinnor kontinuitet eftersom vi har så få vårdmodeller som bygger på att en och samma barnmorska (eller ett och samma team) följer kvinnan genom graviditet och förlossning. Continuity of care eller vård enligt caseloadmodellen erbjuds oftast inte inom konventionell vård för födande. Men även om alla födande i Sverige fick tillgång till relationsbaserad vård så är det inte säkert att doulan blir överflödig.

Doulans och barnmorskans roll

Jag ställde frågan om de olika rollerna runt den födande kvinnan på mitt instagramkonto och fick några träffande beskrivningar. Såhär skriver en trebarnsamma som fick föda ostört först med tredje barnet:

”Doulan är den som kan representera den födande i förlossningsrummet som den hon just då inte kan vara själv, en person med hjärna och artighet som måste ta beslut. Doulan blir den födandes medvetande så att hon som föder kan ägna sig åt att bara vara kropp. Jag upplevde min doula som en grindvakt till sjukhuset, hon skyddade mig så att sjukhuset inte kunde komma igenom min födslobarrär och ta sig in i mitt födande. Hon skyddade mig. Utan henne hade det inte gått att föda ostört från sjukhuset. Jag kunde föda och så skötte hon det andra som en som föder faktiskt inte kan ägna sig åt.”

Och såhär beskriver en annan kvinna som har fött två barn:

Nej, helt olika! Födde första med två barnmorskor jag kände; bra men hade behövt ännu mer närhet. Andra barnet min mamma som doula plus känd barnmorska; bättre men vill ha mer beröring plus någon som bara är där, tar kort i bakgrunden. Planerar för min mamma, doula, vän plus barnmorska nu. (Plus vettig partner alla gånger då.) För mig är alla viktiga; olika funktioner. Men faktiskt har nog barnmorskan varit väldigt oviktig, skönt att hon finns, fantastiskt med någon en känner, men hade helst fött utan. Men då kickar hjärnan in om att studier på säkra hemfödslar är med barnmorskor. Men har när jag sover drömt om att ”råka” föda själv sedan jag var tonåring.

Cirklarna runt dig som föder

Cirklarna runt dig som föder
Går det att plocka bort cirkel 1 och 2?

Det finns forskning som visar att ett trygghetsskapande stöd från en person som inte är knuten till institutionen i första hand – utan till kvinnan i första hand – verkar spela stor roll för hela förlossningen. För att lättare få en bild av det hela kan man prata om den inre cirkeln runt någon som föder barn. Tänk dig att kvinnan som föder befinner sig längst in, är själva kärnan, och att den närmaste cirkeln är kärlekspartnern. Det är den innersta och oftast den viktigaste cirkeln. Ingen annan har samma personkännedom och kan ge samma ovillkorade kärlek som partnern kan. Ingen annan kan ligga sked med den födande på precis samma sätt som en kärlekspartner kan. Strax utanför den kommer doulan som har hunnit bygga en relation med paret under graviditeten. Ingen kan finkalibrera det professionella stödet så som den som har hunnit bygga en relation med paret redan innan födseln. Den tredje cirkeln är barnmorskan som kommer in och knyter an först när paret kommer till förlossningsavdelningen. Ingen annan kan skapa trygghet på samma sätt som ett barnmorska kan i ett födelserum. I den tredje cirkeln finns också undersköterskan och barnmorskestudenten (eller läkarkandidaten). Den fjärde cirkeln är läkaren som kommer in och hälsar på paret när barnmorskan behöver konsultera läkaren om något som rör förlossningen. Ingen kan ersätta läkarens kompetens när en födsel blir komplicerad. Alla cirklar är viktiga.

Ibland tror vi att det går att plocka bort cirkel 1 och 2 från bilden ovan och bara behålla den tredje och fjärde. Men så enkelt är det inte. Det beror på att födsloprocessen är kvinnans angelägenhet i första hand och sjukhusets angelägenhet i andra hand.

En planerad hemfödsel med barnmorskor

En planerad hemförlossning med barnmorskor

Det här är mitt sätt att synliggöra vad en planerad hemförlossning med barnmorskor innebär. Oftast har den som föder sin partner med, kanske en doula, och två trygga barnmorskor. Den medicinska säkerheten vid en hemförlossning är avhängig dessa fyra principer:

  • Selektion av gravida ( friska gravida med förväntat normala födslar)
  • Kompetens hos den som assisterar vid förlossningen, tex minst en erfaren barnmorska
  • Avståndet till sjukhus
  • Organiserat samarbete mellan hem och sjukhus

Märk väl att den fjärde cirkeln med den högsta medicinska kompetensen måste finnas där – ja det är en förutsättning för en trygg hemförlossning. Medicinska bedömningar görs av barnmorskan under förlossningens gång och det måste även finnas en chans att byta vårdnivå om behov uppstår.

En ”oassisterad” hemförlossning

I praktiken är de ”oassisterade” hemfödslarna i ett höginkomstland som Sverige sällan helt oassisterade. Men det finns ingen på plats som kan ta ett formellt medicinsk ansvar. Däremot finns ofta både en partner och en stödperson som paret har hunnit bygga en relation med på plats. De två inre cirklarna finns alltså oftast på plats – och om något händer så finns oftast en förlossningsklinik att ta sig till inte alltför långt bort. Därav de streckade linjerna på de två yttre cirklarna.

Att lägga tyngdpunkten för mycket på cirkel 3 och 4 kan alltså bli lika fel som att lägga all tyngdpunkt på cirkel 1 och 2. Därav min önskan om att vi som jobbar med födande ödmjukar oss och inte tror att vi själva kan vara ALLT för den födande. Vi måste se att de olika personerna runt den födande – och de olika yrkeskategorierna som arbetar med födande – inte i första hand konkurrerar med varann utan kompletterar varann.

”Don’t try to be the captain of someone else’s boat. Learn to be a lighthouse, and the boats will find their way.”

HannaH DaHLen

Referenser:

Hodnett, E. D., Gates, S., Hofmeyr, G.J. & Sakala, C. (2012). Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews. do: 10. 1002/14651858.CD003766.pub.4

SBU kommentarer (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: 

sbu-kommentar/kontinuerligt-stod-till-kvinnor-under-forlossning

Svenska barnmorskeförbundet Policydokument Hemförlossning

Barnmorskor som vill bli doulor

Barnmorskor som vill bli doulor istället

Barnmorskor som vill bli doulor
Foto: Lovisa Engblom

”När jag hade arbetat som barnmorska inom förlossningsvården i sex år valde jag att utbilda mig till doula. Idén kom till mig efter att jag fått närvara som stödperson åt en vän på hennes förlossning.”

Det är ett citat från min bok Föda barn med stöd som snart släpps. Jag försöker koncentrera mig på att korrläsa manuset en sista vända, men det är svårt nu när debatten om förlossningsvården har blossat upp (de av mina barn som fortfarande har sommarlov hjälper för all del också till med distraktionen). Just idag går det att läsa en mycket bra debattartikel i Aftonbladet av Eva Nordlund som är ordförande för svenska barnmorskeförbundet: Barnmorskorna är trötta på att ignoreras

”Basvård är att ha en barnmorska vid sin sida under förlossningen och att få tillräcklig support efter barnet födelse men i stället lämnas kvinnor ensamma när personalen inte räcker till.”

Vi barnmorskor är trötta på ignoransen både kring kvinnors behov men också att svensk förlossningsvård är likriktad och inte utgår från födandet som något normalt för de flesta.

Förlossningsvården som den ser ut idag tvingar barnmorskor till att i stor utsträckning lämna födande kvinnor ensamma på förlossnings eller BB-salen med uppmaningen att ”ringa på klockan” medan de springer vidare för att göra nästa punktinsats. Födande eller mammor med sina nyfödda fogar sig och vågar inte kräva sin rätt till stöd. Barnmorskor tvingas gå emot sin etiska kompass dagligen.

Barnmorskor hör av sig till mig för att de nu vill bli doulor!

Jag blir kontaktad av flera barnmorskor som inte står ut i förlossningsvården som den ser ut idag men som inte vill slösa bort all sin kompetens – de vill fortsätta stötta kvinnor och deras partners genom sina födslar. De är ju proffs på det! Därför frågar de mig hur man gör för att bli doula istället. Jag förstår alldeles för väl. Samtidigt hugger det i hjärtat varje gång jag får en sådan ”förfrågan” eftersom det känns så oändligt sorgligt och bortslösat med barnmorskor som har tagit CSN- lån och tragglat sig igenom 4,5 års högskolestudier och förvärvat en unik kompetens som barnmorskor. Bara för att komma fram till att deras situation är helt ohållbar. För att orka fortsätta utöva sitt yrke på ett värdigt sätt – eller bara för att de helt enkelt få stanna kvar i förlossningsrummet – så måste de komma in bakvägen som doulor.

Hos mig trillade poletten ner när jag förstod hur mycket trygghet det skapar i ett förlossningsrum med en stödperson som tillåts vara ovillkorat närvarande. Att den bottenplattan av trygghet kan bära en hel förlossning. Sorgen när jag insåg hur sällan det är barnmorskor som får bidra med just den tryggheten.

När jag själv valde att utbilda mig till doula var det för att jag förstått och även ville fördjupa mina kunskaper om den känslomässiga och emotionella delen av födandet. Jag ville ta steget ut och bli en Birthworker, alltså någon som på allvar respekterar den känslomässiga process som födandet också är. Vad det faktiskt innebär för en människa att föda barn, som förstår sig på the mind/body connection och som tillåter sig själv att se födandet inte enbart från ett strikt medicinskt perspektiv utan även från ett socialt, kulturellt och existensiellt håll. Jag ville arbeta kvinnocentrerat och relationsbaserat. Framförallt ville jag i högre utsträckning bidra till att behålla kvinnors förlossningsförlopp intakta istället för att behöva vara en obstetrisk assistent som ständigt manövreras in i trånga hörn: ”Fix this!”

Mina erfarenheter som både barnmorska och doula

Jag har lärt mig otroligt mycket under de här åren. Mina mesta insikter har jag fått i förlossningsrummen, men också genom att som tillägg förkovra mig i den litteratur som finns på området. Här kommer en lista på de böcker som jag anser att alla som vill bli Birthworkers bör läsa:

  • Ina Mays Guide to childbirth av Ina May Gaskin
  • Gentle birth, gentle mothering av Sarah J. Buckley
  • Give birth like a feminist av Milli Hill
  • Trygg förlossning av Susanna Heli och Liisa Svensson
  • Min kommande bok Föda barn med stöd

Samtidigt vill jag påminna om att det är något annat att arbeta som doula jämfört med hur det är att arbeta som legitimerad barnmorska. Om du vill arbeta professionellt som doula måste du starta eget företag och om du även är barnmorska måste du definiera var och hur/om vård bedrivs. Som vårdgivare behöver du vara registrerad hos IVO. Och som företagare behöver du skaffa dig ett marknadstänk vare sig du vill eller inte. Givetvis går det att ha en liten biverksamhet som puttrar på i maklig takt. Men det går inte att ragga egna doulaklienter på jobbet inom mödravården.

Därför önskar jag mer än något annat att barnmorskor ska få möjlighet att utveckla alla sina skills som just barnmorskor. Vi måste börja med att erkänna det känslomässiga och relationsbaserade arbetet som en stor och viktig del av barnmorskans profession. Vi måste erkänna midwifery och vad det innebär att arbeta kvinnocentrerat. Detta eftersom barnmorskor behövs som just barnmorskor.

ökning av hemfödslar

Ökning av hemfödslar under pandemin

ökning av hemfödslar

Under den här våren har många hört av sig till mig med en önskan om att föda hemma. Jag har nog fått fyra gånger så många förfrågningar som jag brukar få. Med stor sorg har jag behövt tacka nej till alla som har hört av sig till mig. Varför undrar ni kanske? Jo, att jag har känt mig nödgad att tacka nej beror på att jag som barnmorska inte har förskrivningsrätt till de läkemedel som behöver finnas med i barnmorskeväskan just in case. Under fyra år har jag försökt att få till ett fungerande samarbete runt läkemedel vid hemfödslar här i Uppsala men utan att lyckas. Här är det kategoriskt nej till någon form av samarbete överhuvudtaget. Jag kom till en punkt där jag kände att det är omöjligt för mig att fortsätta under dessa omständigheter.

De hemfödslar jag ändå har hunnit vara med på har lärt mig så otroligt mycket om födande och min sorg bottnar delvis i den vetskapen – att så många inte får möjligheten att ta del av den kunskapsbank som öppnas först när man börjar bistå vid födslar även utanför sjukhus. Hemfödslar är något annat än sjukhusfödslar, och det går inte att lära sig att bli hembarnmorska genom att enbart vara med på sjukhusförlossningar. Kontexten HEMMA är alltför väsensskild från kontexten sjukhus. De relationer som hembarnmorskan får med de par som föder hemma är också så väsensskild från de korta möten barnmorskor får med blivande föräldrar på sjukhus. Let me put it this way: De allra flesta barnmorskor vet inte vad de missar.

Jag är därför glad att det ändå finns några verksamma hembarnmorskor i Sverige – för utan dem skulle en stor kunskapsbank gå rakt ner i graven. Vi har verkligen inte råd att tappa bort den kunskapen.

Corona har ställt saker på sin spets

Under Coronavåren infördes restriktioner för vilka som fick vara med vid förlossningar på sjukhus. Doulor portades på de flesta ställen. Just det blottade en syn på födandet som vore det enbart en medicinsk händelse. Som om doulor är något födande kan ha eller mista. Som om doulor inte spelar någon som helst roll för säkerheten under en förlossning. Som om födandet framförallt är sjukhusens angelägenhet och inte kvinnans.

Det var fel. Doulor är inte några man kan ha eller mista under förlossningar, eftersom det känslomässiga band som kvinnan knyter med sina stödpersoner kan ha en avgörande inverkan på förlossningsförloppet. Och födandet är inte i första hand sjukhusens angelägenhet. Födandet är först och främst kvinnans angelägenhet och säkerhet för henne definieras inte enbart i medicinska termer.

Restriktioner infördes för hur vi skulle bete oss för att minska smittspridningen i samhället. Plötsligt började många fler blivande föräldrar än vanligt undra vad de överhuvudtaget skulle in till sjukhuset att göra under själva förlossningen? Sjukhuset kom att i högre grad än vanligt att förknippas med risk för smitta. Och en förlossning behöver ju inte äga rum på sjukhus. Sjukhusalternativet blev mindre attraktivt för en växande grupp. Alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor sågs plötsligt som ett mer attraktivt alternativ för många fler än i vanliga fall i Sverige.

Men det har blottat ett bråddjup. Ett som gemene man inte är så medveten om. Plötsligt blev det synligt att vi

  • Saknar offentlig finansiering för hemfödslar
  • Saknar nationella riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning
  • Att det finns ytterst få (om några) väl organiserade och väl integrerade vårdformer där alternativet planerad hemförlossning med barnmorskor erbjuds

Sverige: ett Vilda Västern för hemfödslar

Att vara kategorisk när det kommer till hemfödslar har inte visat sig vara så lyckosamt. Det har istället öppnat upp för ett Vilda Västern för hemfödslar. Ett som läkare och barnmorskor har kunnat välja att ignorera eller förfasa sig över. Ytterst få har sträckt ut en hand för att hjälpa till att styra upp i Vilda Västern. Etablissemangets hållning har i stort varit att ge kalla handen till alla som önskar att föda hemma – och till alla som vill arbeta professionellt med att bistå dem som önskar föda hemma. Eftersom efterfrågan har varit så pass låg (1 av 1000 föder hemma i Sverige) och eftersom det ofta går bra att föda hemma så har man kunnat se bort utan att det har fått alltför stora konsekvenser. Ingen som inte vill har behövt bry sig.

Nu tycker jag inte att man kan se bort längre. När efterfrågan på alternativet planerad hemförlossning ökar så blir det tydligt vilken ojämlik vård vi har för födande i Sverige. Eftersom det är väldigt svårt att få tag på professionell hjälp vid hemfödslar så har barnmorskor på sina håll bytts ut mot outbildade stödpersoner. Förr i tiden kallades de för hjälpgummor.

Vissa som har haft tur och bott i ”rätt” stad eller rätt län har kunnat betala för att få stöd av barnmorskor under hemfödseln. De som inte har haft råd att betala eller som inte har fått tag på hembarnmorskor har antingen fött oassisterat eller med hjälp av outbildade stödpersoner.

Kvinnor har rätt att föda i trygghet

Men riskerna ökar för både mor och barn när förlossningar sker oassisterat i hemmet. Därför måste vi jobba på att integrera planerad hemförlossning som ett alternativ inom vår offentligt finansierade vård. För det mest framgångsrika sättet att förhålla sig till hemförlossning som vårdform är att integrera den med utbildade barnmorskor som kan bistå i hemmet och som har tillgång till de läkemedel som kan behövas under förlossningen.

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp
Foto: Lovisa Engblom

Visst har du hört talas om bilförlossningar? Förlossningar som går så snabbt att den som föder inte hinner in till sjukhus innan barnet föds. Om barnet är redo att födas och kommer i fullgången tid så går ”bilförlossningarna” oftast bra, rent medicinskt alltså. Även om själva upplevelsen kan bli något helt annat än bra. Att föda i så anonyma miljöer som bilen, på parkeringen, i hissen eller i väntrummet på sjukhuset – det är ett rätt modernt fenomen som kommer sig av att vi har institutionaliserat allt födande. Kvinnor behöver idag infinna sig på sjukhusen också för sjukhusens skull – inte enbart för sin egen skull. Finurligt nog så räknas bilförlossningen som en sjukhusförlossning så länge moderkakan kommer ut på sjukhuset och på så sätt trollas tröskelförlossningarna bort i statistiken.

I regel går de snabba förlossningarna där kvinnokroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) oftast bra om det inte finns några andra sjukdomar i bakgrunden. De förlossningar som inte är fullt så säkra är de sega och långdragna förlossningarna där öppningsskedet och utdrivningsskedet tar god tid på sig (latensfasen undantaget, den tar ofta tid och ska också göra det). Men då har ju i princip alla födande hunnit in på sjukhus så de långdragna förlossningarna blir ju inga bilförlossningar. De långdragna förlossningarna är i vårt samhälle nästan alltid sjukhusförlossningar som ibland slutar i kejsarsnitt.

Men innan födandet institutionaliserades så ägde även de komplicerade och sega förlossningarna rum i hemmet. Då kunde både kvinnan och livmodern hinna bli så trötta att det inte fanns någon ork kvar alls att knyta om blodkärlen i livmodern när barnet väl var ute. De förlossningarna fick inte alltid lyckliga slut.

Syntetiskt oxytocin – ett läkemedel mot långdragna förlossningar

Det syntetiska oxytocinet kom på 50-talet och började användas som ett läkemedel mot långdragna förlossningar. Idag är det ett mycket vanligt läkemedel som ofta ges för att förstärka kvinnors egna förlossningsvärkar. De som löper störst risk att få ett långdraget förlossningsarbete är framförallt

  • Förstföderskor
  • Omföderskor med tidigare kejsarsnitt
  • Födande som använder epiduralbedövning, både i ett tidigt och ett sent skede av förlossningen
  • Vid en graviditetslängd över 42 veckor
  • Om barnet väger över 4000 gram

Men forskning visar att läkemedlet oxytocin idag både överanvänds och felanvänds i stor skala vid förlossningar i Sverige. Kvinnor som föder utsätts alltså ofta för onödig behandling med oxytocin men också för felbehandling (både ”för tidigt” men också försent insättande av dropp förekommer). Lotta Selin som är barnmorska och har forskat om användning av just oxytocin vid förlossningar poängterar att rutiner för värkstimulering med oxytocin kontinuerligt måste följas upp och diskuteras för att minska onödiga interventioner under förlossningar: Delayed Labour -risk factors, use of oxytocin and outcomes

Såhär beskriver Linda skillnaden mellan kroppsegna värkar och de som droppet gav henne:

Jag fick värkstimulerande dropp vid min första förlossning. Jag var öppen 8 cm och de tyckte att jag hade för glesa värkar. Jag hade dock haft glesa värkar hela tiden och ändå öppnat mig effektivt. Före och efter droppet var som dag och natt. Innan droppet hanterade jag värkarna hur bra som helst, jag fick lång paus och därför kunde jag hantera smärtan. Jag var uppe och gick runt och skrattade och var öppen 8 cm utan smärtlindring. Sen fick jag droppet och efter det var hela förlossningen som en enda lång vidrig värk. Forfarande utan smärtlindring. Jag tappade kontrollen över smärtan helt. Jag har efter det fött två barn till och inte behövt något dropp, naturliga värkar har varit så mycket lättare att hantera. De kommer med paus och i en rytm och då går de att förhålla sig till. Med droppet kände jag aldrig av någon paus alls.

Värkstimulering och naturliga pauser i en födsel

Finns det naturliga pauser under en födsel och kan förlossningar ta olika lång tid? Underkänner vi möjligen kvinnors egen fysiologi under födandet lite för ofta? Vet vi allt om hur ett normalt förlossningförlopp egentligen ser ut?

Såhär berättar Hanna, som födde sitt första barn hemma:

Jag fick höra, efter att jag fött mitt första barn, att om jag hade fött på sjukhus så hade jag troligen fått dropp eftersom mina rushar var ”för korta” jämfört med hur de ”ska” vara. Det tror jag hade blivit katastrof. Mina rushar var 20-30 sek långa, och på den tiden hann jag bygga upp så mycket mjölksyra. Det var värre än mjölksyrapassen när jag fortfarande elitsatsade på simning. Varje våg sjönk undan när mjölksyran blev för hög, och sen fick jag en paus för att hinna vädra ut den. Tror bara min egen kropp reglerade det efter vad den själv orkade med. Själva födsloarbetet gick fint framåt hela tiden.
Det är lurigt det där vad vi ser som normalt tidsspann att föda på när födandet sker på platser som inte hjälper kroppen, som inte respekterar den fysiologi som vi har.

Erika som kom in till sjukhuset i latensfas:

Med mitt första barn kom jag in ganska tidigt, jag hade knappt kommit ur latensfasen och fick nog bara stanna för att jag var två veckor över tiden. När jag kom till sjukhuset avstannade det ännu mer. Jag ville vanka omkring men blev tillsagd att hålla mig still för att få vila. De tog hinnorna på grund av långsam progress och då blev värkarna SVINjobbiga. Fick lustgas som gjorde allt ännu värre. Fortsatt för långsam progress, så jag fick värkstimulerande i kombo med EDA. Kände ju inte värkarna, men har sett i journalen att de var nästan oavbrutna. I krystskedet blev jag värksvag istället och pressade ut min son utan krystvärk medan läkaren stod bredvid och pratade om sugklocka. Det hela tog ca 20 timmar. Undrar så ofta hur det hade blivit om jag hade kunnat stanna hemma och låtit det ha sin gång bara. Långsam progress var det enda som gjorde att de gav dropp. Varken jag eller bebis visade tecken på att må fysiskt dåligt under hela tiden.

Sandra fick dropp efter epiduralen:

Jag fick dropp efter att jag fick EDA. ”Vi börjar med en liten dos”. Tyckte det gick bra i början, men sen kom värkarna tätare och tätare och jag hängde inte riktigt med längre. Efter ett tag började barnets hjärtfrekvens påverkas (skalpelektrod) och jag fick inte längre stå på alla fyra, utan fick ligga på sida. Sen fick jag krysta på uppmaning vid varje värk. Allt gick bra och jag var på det stora hela nöjd med min förlossning. Men jag kände mig faktiskt lite sviken när jag läste partogrammet och såg att dosen hade höjts många gånger på väldigt kort tid. Det kommunicerades aldrig till mig och av nån anledning kändes det väldigt jobbigt att veta. Jag känner mig faktiskt lite överkörd.

The rest and be thankful stage of labour

The rest and be thankful stage of labour

I barnmorskeboken under min utbildning läste jag:

I slutet av öppningsskedet kan värkarbetet ta en tillfällig paus under det så kallade övergångsstadiet. Hormonproduktionen förändras från parasympatisk dominans till sympatisk påverkan. Under denna period, som lätt uppfattas som en sekundär värksvaghet, är det frestande att påskynda förloppet med värkstimulerande dropp.

Idag kan jag konstatera att det är vanligt att värkarna tar en paus när modermunnen har öppnat sig helt. Sheila Kitzinger döpte det till The rest and be thankful stage of labour. ”The point in labour where a woman is fully dilated and surges stop or dramatically slow down for a time before she feels pushing sensations.”

Men eftersom det är så pass ovanligt idag med ostörda förlossningar som sker på kvinnors egna villkor så är är det inte heller så vanligt att få möjlighet att observera naturens egen ebb och flod i födsloprocessen. Kanske inte så konstigt att vi till viss del har tappat bort hur det kan fungera.

Såhär beskriver Natalie sin förlossning:

Jag har fött ett barn och då jag fick värkstimulerande dropp. Förlossningen gick tydligt framåt och jag öppnade mig ganska snabbt. Upplevde värkarna som små explosioner som sedan trappades ner och försvann. Fick vila lite och så kom det en till. Så blev jag öppen 10 cm och vi väntade bara på att en liten kant/krans? skulle försvinna och att krystvärkarna skulle komma. Men det gjorde de inte. Det var då jag fick droppet. Och här blir allt väldigt luddigt. Jag fick inte pauser mellan värkarna utan det var som en fors med värk efter värk som aldrig tog slut. Att fokusera på andningen gick inte längre och jag började till slut hyperventilera. Det slutade i akut kejsarsnitt. Jag är tacksam för det men samtidigt funderar jag på om det hade kunnat gått att undvika om saker hade gjorts annorlunda. Det stör mig att inte veta varför inte krystvärkarna kom och jag funderar på om det har med epiduralen och/eller stressandet att göra.

Min egen reflektion är nog densamma som Lotta Selin kommer fram till i sin avhandling. Att det är rätt vanligt med oxytocindropp i onödan men även att det ibland sätts in försent trots att alla riskfaktorer finns på plats (till exempel lång och seg förlossning med epidural hos en förstföderska). Det verkar helt enkelt vara svårt att få det rätt.

Här några röster från kvinnor som i efterhand undrar just om det verkligen blev rätt.

Sofia

Jag fick värkstimulerande eftersom de sa att min livmoder var trött och att jag var värksvag. Värkarna gjorde mycket ondare och med ökningen av droppet blev det ohanterbart och jag blev tvungen att ta en epidural trots att jag egentligen inte ville det från början. Fick inte frågan om jag vill ha värkstimulerande utan de sa bara ”nu kommer jag ge dig lite värkstimulerande dropp här..” och så var det gjort. Bebis föddes senare med ansiktet mot taket (stjärnskådare) vilket jag förstått i efterhand ger ett mer långdraget förlopp. Bebis föddes med klipp, sugklocka och yttre press. Men egentligen tror jag att min kropp behövde en paus en stund bara, jag hade önskat att man väntat in kroppen, och tagit reda på varför bebis inte kom ner, ingen gjorde heller spinning babies eller andra rörelser för att hjälpa min kropp. Det är en tråkig upplevelse då jag kom in till vården med fullt förtroende och tanken ”vi tar det som det kommer”, men istället slutade det i ett övergrepp mot min kropps egen förmåga.

Therese


Fick värkstimulerande med min första. Fick för att jag inte öppnade mig tillräckligt fort… i efterhand känner jag bara näe! Jag skulle propsat på att låta det vara o bli en lång process. Det vart en väldigt lång förlossning med mycket laborerande fram o tillbaka o som oftast när man börjat fibbla med en innovation, leder det till flera. Min andra var helt annorlunda. Mycket snabb förlossning men det kroppsegna var med!
Ska tillägga att jag tyckt att båda mina förlossningar varit underbara, jag har verkligen tyckt de varit helt fantastiska. Men fibblandet med innovationer i onödan störde mig. Det blir så kliniskt. Som att kroppen inte skulle fatta liksom. De var dessutom så snabba på att dra på det. Jag var öppen 3 cm. Jag hade lätt kunnat skickas hem för att vila in kroppsegna hormoner och värkar.
Jag upplevde värkarna väldigt starka med droppet men de tröttade mest ut och lite progress skedde ändå. Därav blev det värkvila och sovsal istället, därpå körde man igång igen med värkstimulerande o sådär höll man på. Jag önskar jag visste mer kliniskt om allt. Jag var helt orädd o beredd, allt kändes helt ok oavsett och i stunden var jag väl öppen för vad som eftersom jag så gärna ville träffa min bebis. Mitt vatten hade inte heller gått så det vet liksom ingen brådska kan jag tycka i efterhand.

Ida

Jag fick värkstimulerande under min första (och enda) förlossning. Jag hade starka och regelbundna värkar men jag öppnade mej inte i den takten som var önskvärt. Jag låg på tre-fyra centimeter i flera timmar.Jag hade önskat att barnmorskan berättat mer om vad som skulle hända när jag fick droppet, att värkarna skulle öka i styrka och så vidare. Jag fick fruktansvärda värkar utan någon paus emellan. Så jag skrek efter epidural och fick det tack och lov väldigt snabbt. Sen hände fortfarande ingenting och dom fick höja dosen. Det var ingen rolig upplevelse och jag tackar alla gudinnor för ryggbedövning!Om jag någonsin ska föda barn igen så är drömmen att få ha en lugn och trygg hemförlossning med så lite medicinsk inblandning som möjligt. För jag tror att det var problemet med att jag inte öppnade mej, jag kände mej inte trygg och bilfärden in till förlossningen var något av det värsta jag har varit med om. Åka bil med värkar! Fy tusan.

Caroline

Fick värkstimulerande under min första förlossning. Uttryckte själv tveksamhet och oro för detta eftersom jag redan upplevde förlossningen som väldigt intensiv och var rädd att det skulle förvärra smärtan i värkarna. Blev tillsagd att det inte skulle hända. Minnet är lite luddigt pga lustgas så gav säkert samtycke för att de verkade veta bäst, men kändes kanske inte helt som samtycke. Förklaringen som gavs var att man oroade sig för att jag skulle bli för trött och inte orka hela vägen. Själv tror jag att det gick långsamt för att kroppen behövde ta det lite lugnt en stund, och att hjälp att förstå var jag var i förlossningsförloppet hade varit minst lika hjälpsamt eftersom jag också upplevde det som stressande att jag uppfattade det som att jag skulle hålla emot krystkänslan i värkarna. När jag väl uppmanades lägga på lite kraft i krystandet kom barnet på två krystvärkar. Däremot fick placentan tas ut på operation. Under andra förlossningen fick jag oxytocin endast efteråt för placentans skull.

Nina

Min son föddes med akut kejsarsnitt för snart två år sedan efter att hans hjärtljud gick ner på grund av det värkstimulerande droppet. Jag fick den ett par timmar efter inskrivning, var fyra cm öppen när jag kom in. Jag hade uttryckligen skrivit att jag inte ville ha värkstimulerande i mitt förlossningsbrev, men efter att inte ha fått stöd när vi kom in första gången (bra mottagande men sen blev vi bortglömda, varefter jag fick en sovdos och vi blev hemskickade trots att jag verkligen hade uttryckt att jag ville stanna pga väldigt täta och kraftiga värkar under latensfasen) kände jag att jag bara ville ha någon form av hjälp, så jag ”tackade ja”. 
Önskar nu att jag hade stått på mig och bett om hjälp med att t.ex. pröva olika positioner då jag tycker att jag fick mer energi efter att mitt vatten hade gått och vi äntligen blev inskrivna. Jag är nu gravid med vårt andra barn och känner en viss trygghet i att värkstimulerande dropp tydligen ges i mindre utsträckning om man har blivit snittad, men jag planerar fråga både min barnmorska och eventuellt på auroramottagningen hur riktlinjerna ser ut för vaginala förlossningar efter snitt. Jag kunde skriva så mycket mer kring den avsaknad av stöd jag och min sambo upplevde när vi kom in, men ville hålla det kortfattat! Eftersom jag fick en epidural i samband med droppet och allt gick väldigt fort efter det kan jag tyvärr inte säga något om styrkan i värkarna jämfört med innan. Det är klart att det hade kunnat sluta med snitt oavsett, men jag kommer alltid att undra och min sons födsel blev något som både rubbade min självkänsla och min tilltro till vården på ett sätt jag inte hade varit förberedd på trots att jag är en pragmatisk och realistiskt lagd person.

Emelie

Jag blev igångsatt med nummer fem och mina egna värkar kom aldrig igång själva utan de fick lov att sätta dropp efter två timmar. Efter ett tag började Ebbes hjärtljud tippa . De sjönk under varje värk hela tiden så vi fick lov att koppla bort droppet efter två timmar med värkstimulerande. Jag stod stilla på fyra centimeter. Vi fick vila någon timme för att se om mina egna värkar skulle komma igång själva. Vi vilade och fick även möjligheten att fylla på med vatten eftersom de trodde att Ebbes navelsträng hamnade i kläm under varje värk – att det var anledningen till att hans hjärtljud sjönk.

Efter ett tag började jag äntligen känna mina egna värkar och jag blev så lycklig så jag grät för de sista jag ville var att bli snittad. Och jag var redan besviken på att de hade gått så knöligt fram nu under förlossningen. Sen sa det bara pang och jag försvann i en timme innan Ebbe kom ut. Värkarna stormade och jag hann nog andas i tre sekunder innan en ny värk kom. Jag ville ha det så naturligt som möjlig men där och då bad jag om att få EDA. Efter ett tag var jag fullt öppen och redo att krysta. Jag öppnade mig så snabbt från 4 cm till 10 cm. Det här var nog den mest intensiva och jobbigaste förlossning jag har haft hittills. Och det vet jag berodde på att jag blev igångsatt. Min livmoder arbetade så hårt där i slutet så därav fick jag stormvärkar. Nu i efterhand hade jag önskat att jag inte valde den metoden utan att jag hade låtit det ske spontant. Men om jag får drömma hoppas jag att jag får uppleva en till förlossning. Så att jag kan få ett annorlunda slut än sist.

Hur aktiverar vi kvinnors eget värkstimulerande dropp?

Det är en konst att varken göra för mycket eller för lite i förlossningssammanhang. Något jag förundras över är att vi inte reflekterar mer över hur vi kan hjälpa kvinnor att få tillgång till sitt eget oxytocin. För kvinnor har ju ett eget värkstimulerande dropp inbyggt i sina kroppar – ett som vi behöver se till att aktivera först, innan vi hänger på en påse med dropp. Men ibland kan det vara de egna värkarna som ställer till det.

Min livmoder verkar ha det motsatta problemet, den arbetar för hårt av sig självt. Hade 6 värkar på 10 minuter sista förlossningen men det klarade dottern bra, sonen inte lika därav akut kejsarsnitt första gången. Varför blir det egentligen så? Har jag aldrig hört någon prata om förut. Gamze

Att möta de egna värkarna med hull och hår är inte heller alltid så enkelt som man ibland hoppas.

Jag har tagit epidural under båda mina förlossningar och fick värkstimulerande dropp i samband med det. Märkte ingen förhöjning av värkupplevelsen (vad jag minns). Men däremot drömmer jag om att inte behöva ta epidural (och därmed värkstimulerande dropp) nu tredje gången. Hade varit underbart att få uppleva hur kroppens egna oxytocin hjälper mig under hela förlossningen. Återstår att se om jag vågar möta värkarna när jag väl är där… Petra

Och ibland går det precis så bra som man hoppats på.

Igår föddes vår trea och det var magiskt! Ingen smärtlindring förutom akupunktur, ingen forcerad krystning, ingen PVK och bara lugn. Och ut kom en bebis med bara hjälp av min kropp. Som jag behövde den revanschen. Var så fint. Kom in kl. 13:00 efter två hembesök av barnmorska (projektet Min barnmorska). Kl. 15:40 kom vår dotter. Ingen som bad mig krysta, eller hetsade på. 
Med tvåan tappade jag tron på att jag kunde föda själv. Att min kropp inte var bra nog. Men det visade sig att den är oerhört kompetent på att föda. Och noll smärta i underlivet idag, ett dygn efter hon kom. Och en själ som mår så bra.
Obs! Sätter ingen prestige i att föda utan smärtlindring eller utan dropp. Var bara viktigt för mig. Jag ville ha en födsel som jag verkligen mindes. Med vår etta (snitt) fick jag morfin, med tvåan tog jag en EDA 1,5 timme innan hon föddes, dropp kopplades på väldigt oklara grunder 20 minuter innan hon kom och sen fick jag ett STORT hematom (där en barnmorska sa att en kanske inte ska föda sitt första barn vaginalt vid 33 år…) Anna

Ett stort TACK för att ni har delat med er så frikostigt av era tankar om och upplevelser av att föda med värkstimulerande dropp.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Politikerlista, förlossningsvården

Politikerlista! Vad kan göra förlossningsvården bättre och mer jämlik över landet?

Politikerlista, förlossningsvården
Vad kan göra förlossningsvården bättre och mer jämlik över landet?
Foto: Lovisa Engblom

På mitt instagramkonto @fodamedstod ställde jag frågan: Apropå förlossningsvården, har du något eget förslag på hur den skulle kunna bli bättre? Svaren jag fick var så bra! De sätter fingret på allt det där som skaver. Återkommande är 1 barnmorska – 1 födande och samma barnmorska hela vägen, det vill säga en helt annan grad av kontinuitet än vad de flesta kvinnor får idag.

Här har jag sammanställt en lista i punktform på det som jag själv anser saknas innan vi kan säga att vi har en fullt ut evidensbaserad, individualiserad och kvinnocentrerad förlossningsvård. Kopiera gärna listan och överräck till någon som frågar efter vad som skulle kunna göra förlossningsvården bättre, mindre stressig och mer jämlik.

  • Grunden av trygghet behöver finnas där för alla kvinnor. Inför därför vårdmodeller med caseload och små team av barnmorskor som följer kvinnor hela vägen genom graviditet, förlossning och tiden efter, över hela landet.
  • Nivågruppera förlossningsvården genom att skapa fler och mindre enheter. Idag finns det bara svårbemmanad stordrift kvar inom förlossningsvården – här behövs nytänk. Att skapa fler enheter kommer göra förlossningsvården mer tillgänglig för alla kvinnor som bor långtifrån en storstad. Mindre enheter kommer också leda till mindre stress på arbetsplatsen. De barnmorskor som finns kvar på våra sjukhus har fått det alldeles för stressigt och varje år ger fler barnmorskor upp om förlossningsvården. Men en säker och evidensbaserad förlossnings – och BB vård behöver att barnmorskor stannar kvar.
  • Inför fler kvalitetsmått varav kontinuerligt stöd av en barnmorska per födande kvinna är ett.
  • Låt friska kvinnor med normala födslar få välja vattenfödsel som alternativ på samtliga sjukhus, precis som kvinnor har rätt att välja epiduralbedövning som smärtlindring på samtliga sjukhus.
  • Om kvinnor i större utsträckning än idag ska få tillgång till sina egna födande krafter (kroppseget oxytocin) behöver vi börja värdera det känslomässiga arbetet med födande och hålla kvar en specialistkunskap om det fysiologiska födandet.
  • Inför nationella och evidensbaserade riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning.

Varsågod för den!

Föda utan rädsla Uppsala

Att stödja och stärka – hitta egna strategier för att hantera förlossningen

Igår hade jag och Eva terminspremiär för profylaxkursen Föda utan rädsla i Hågaby i Uppsala. Vi hade också premiär för vår workshop Aktiv förlossning. Det blev en jättehärlig dag! Det märks att vi har blivit lite varmare i våra gemensamma kläder för det flyter på bra nu när vi har kurser ihop. Till dig som har planer på att börja hålla profylaxkurser i någon form: mitt tips är att du teamar ihop dig med någon som kompletterar dig på ett bra sätt. För det är roligt att vara två. Man delar ju på förberedelserna, arbetet, glädjen och slipper på så sätt vara ”ensam förälder” till sin kurs. Och förhoppningsvis blir ni inte båda sjuka samtidigt, på så sätt blir det mindre sårbart. Bra, särkilt om man som jag är förälder till små barn.

I väntan på tåget till Stockholm

Men förra söndagen åkte jag till Stockholm och höll en privat profylaxkurs på Lidingö. För att få möta blivande föräldrar i deras eget hem tillför ju ännu en dimension i förberedelserna inför förlossningen, både för dem och för mig! Den egna soffan är oftast utmärkt för att öva på värkar – och något man lätt glömmer är att en stor bit av födseln faktiskt äger rum i hemmet. Även om barnen inte brukar födas hemma i Sverige. En förlossning är en sammanhängande process och det går inte att stycka upp en förlossning i bitar och tro att man kan förhålla sig till de enskilda delarna. Processen med att föda barn måste alltid ses som en helhet. Särskilt om du är frisk och har en förväntad normal förlossning framför dig så kanske du kommer vara i ditt eget hem en stor bit av förlossningen.

Beröring och närhet

Det är alltså klokt att försöka hitta ett knippe egna strategier att hantera förlossningen på, vilket sätt du än ska föda på. Igår under kursen så sa en kursdeltagare ” Det var ju inte svårt, det var enkla saker!” EXAKT. Egna strategier kan vara väldigt enkla – men geniala sett till den effekt de kan ha! För ibland är det just det enkla som är svårast att få till. Ett kontinuerligt känslomässigt stöd till exempel. Hur enkelt? Egentligen. Det finns till och med en god samling studier av bra kvalité som bekräftar att kontinuerligt stöd under en förlossning kan ha en dramatisk effekt på utfallet för mor och barn. Hur kan det komma sig egentligen? För att upplevda känslor av trygghet spelar roll för födandets inneboende fysiologi. Känslor spelar alltså roll under en förlossning. Det är nästan lite provocerande. Men logiskt om man tänker efter.

Hur kropp och känslor samverkar under en förlossning

”The parallells between making love and giving birth are clear, not only in terms of passion and love, but also because we need essentially the same conditions for both experiences: privacy and safety.”

Sarah J. Buckley


Kropp och känslor hänger ihop när vi har sex och det går inte att plocka bort känslorna av jubel från kåthet och sex utan att det mest väsentliga går förlorat. Under födandet hänger kropp och känslor ihop på samma sätt. Det går inte att reducera bort känslorna från födandet, tro att man bara kan göra sig till kropp och sedan koppla på känslorna när allt är klart. Allt upplevs även med en känslomässig del och under en förlossning spelar känslor av trygghet stor roll – och upplevelsen behöver alltid bearbetas efteråt även på ett känslomässigt plan.

Som av en händelse är det samma hormon inblandat: oxytocin. Det är kroppens lugn och ro hormon och utsöndras när omständigheterna så tillåter. Vid en orgasm kommer en dusch av oxytocin ut i blodbanan. Värkarbetet vid en födsel är helt beroende av detta kroppsegna hormon. Lite tillspetsat skulle man därför kunna säga att en förlossning är som kvinnokroppens allra största orgasm. Så vad är säkerhet under en förlossning? Det måste vi helt klart fundera mer över. En sak är säker, och det är att det är ett extremt kraftprov för en kvinnokropp att föda barn. Det är mycket mer utsökt än något av allt det andra som händer i våra kroppar under dagarna (kissa, bajsa, prutta och komma, för att ta några exempel). Inte så konstigt att det går fel ibland! Naturen är alltså ingen garant för att det kommer gå vägen utan hjälp.

Vad är säkerhet under en förlossning?

Min bild av säkerhet under en förlossning har kommit att fördjupas under åren. Ja, vi behöver våra sjukhus och vi behöver medicinsk säkerhet för att alla kvinnor ska kunna föda tryggt och säkert. Barnmorskor och läkare räddar liv. Så är det. Utan det safety-net som finns på våra sjukhus i form av blodbank, mediciner, operationsbord och kunnig personal som vet exakt hur de ska prioritera sitt arbete så dör kvinnor och barn. Mödradödligheten har också sjunkit dramatiskt under de senaste 150 åren och naturligtvis har den moderna medicinens framväxt spelat en helt avgörande roll i den utvecklingen.

Men idag är det lätt att glömma vi bort att den allra största kompetensen om födandet sitter den födande kvinnan själv på. Naturen är utgångspunkten och de allra flesta kvinnor kan faktiskt föda barn av egen kraft. Att ingripa under en förlossning ska bara göras om vi vet att utfallet förbättras av ingreppet i fråga eftersom vi annars riskerar att stjälpa mer än vi hjälper. Rutiner inom förlossningsvården bör därför vara baserade på gedigen forskning som visar på tydliga fördelar och förbättrat utfall.

Säkerhet är att ge naturen en ärlig chans. Här kan vi stanna upp lite. För jag tror att det är ganska många kvinnor idag som inte har fått den där ärliga chansen och då kan det vara just det enkla som har brustit. Bristande stöd. Bristande tillit. Bristande kunskap. För när man inte känner sig trygg under en förlossning tenderar man att utsöndra mer av de hormoner som inte hjälper förlossningen framåt, till exempel adrenalin och kortisol.

Hur ger man naturen en ärlig chans då? Jo genom att skapa så mycket trygghet som det bara går och inte prioritera bort det känslomässiga stödet, det som alla födande förtjänar. Kärlek, stöd, avskildhet och en lyhördhet inför kvinnors olika behov är grunden. För mig är säkerhet under en förlossning att det i rummet finns trygghet, tillit, intimitet, känslor av jubel och privacy. Att kvinnan får vara så ostörd i sin process som möjligt. Relationer spelar alltså roll för tryggheten och för födandets inneboende dynamik.

Säkerhet är alltså att lyssna ordentligt på dig som är gravid. Något som var rätt för mig behöver inte vara rätt för dig. Säkerhet kan vara att hjälpa någon till en planerad hemfödsel. Säkerhet kan vara att hjälpa någon till ett planerat snitt. Säkerhet är också handlag, medicinsk expertis och att med stadig hand kunna leda dig som föder genom en svår händelse. Säkerhet under en förlossning är att personalen inser sina förmågor OCH sina begränsningar.

Beröring och närhet


Säkerhet kan också vara att fundera över vad som gör dig trygg. Här kommer de egna strategierna in i bilden. Kanske är det just beröring, närhet, lugn och ro som får dig att känna dig trygg? Visste du förresten att en sak som kan framkalla värkar är stimulering av bröstvårtorna? Massera hela bröstet eller bara bröstvårta och vårtgård mellan fingrarna i några minuter och upprepa några gånger om dagen. Det går också bra att använda en bröstpump men det ska inte göra ont. Om inte förlossningen kommer igång av sig själv så kan det vara värt att prova. Garanterat ofarligt är det iallafall. I förlossningssammanhang är det inte sällan så att less is more.

Märta Cullhed Engblom

Veckan som gått – gentle mothering

Inskolningen på dagis har gått över förväntan. Plötsligt har vi ett dagisbarn igen. Det är både otroligt befriande och en gnutta vemodigt. Men nu finns det en chans till ostörda jobbdagar härhemma för mig igen, och åh vad jag behöver det.

Jag och min syster hade ett möte om vårt gemensamma kreativa projekt i torsdags – och jag tänker inte avslöja vad vi kom fram till. Mer än att det är en fröjd att få bolla viktiga saker med henne. Jag inser att alla inte har en så begåvad syster som jag, och att hon och jag är olika varann på precis rätt sätt. Att få vara kreativ ihop med henne är en ynnest.

Märta Cullhed Engblom
Hemma hos min syster

Jag har slukat Sara J Buckleys Gentle birth, gentle mothering. Den är ett måste för alla birthworkers. För det råder en så stor förvirring runt förlossningsvården idag. Förordet är skrivet av Ina May Gaskin och det träffar som en pil.

… In these trying times when there is so much fear, ignorance and confusing surrounding childbirth and the decision-making and organization of maternity care.

Frågan om förlossningsvården är komplex och full av nyanser. För det första behöver vi en förlossningsvård som inte är underdimensionerad och där det finns x antal barnmorskor som kan bemanna x antal förlossningsplatser. Sedan behöver vi kunna diskutera själva innehållet i förlossningsvården (det vill säga det innehåll som inte handlar om plats eller personalbrist). Väldigt få är medvetna om hur viktigt det är för kvinnors liv och hälsa med en självständig barnmorskeprofession som äger sitt yrke. Vadå äger sitt yrke?

Jo, barnmorskor är utbildade på avancerad nivå och legitimerade av Socialstyrelsen – vi borde ha mandat att föreslå, besluta om och utföra vård enligt evidens och beprövad erfarenhet. Men barnmorskor lyder i praktiken under en annan profession – vi kan i princip inte utforma vården utan ett godkännande av läkare.

Många tror att ju fler läkare desto bättre vård av alla födande. Riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Läkare är experter på patologi och på att hantera komplikationer under en förlossning och det är fantastiskt. Men det finns också en alltmer glömd kunskap om hur man från början undviker komplikationer, alltså hur man ser till att undvika den första interventionen på en kvinna som föder barn. För det gäller att undvika intervention nummer 1 för att kunna slippa intervention nummer 2 och 3.

För kvinnors kroppar är inte defekta. De allra flesta kvinnor kan föda sina barn bara de ges rätt förutsättningar för att kunna göra det. Vi behöver börja diskutera mycket mer ingående vilka förutsättningar som måste till för att kvinnor ska kunna föda sina barn så tryggt och säkert som möjligt.

Börja med att läsa Gentle Birth, Gentle mothering – den är författad av en läkare som valde att föda alla sina fyra barn hemma.

Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.

Lägg inte ner fungerande förlossningsvård

Förlossningen i Karlskoga har stängt. Det gick väldigt fort från beslut till handling. Jag tror att man gör fundamentalt fel när man bommar igen en lite mindre men ändå väl fungerande förlossningsavdelning. En avdelning där barnmorskor trivs på arbetet men framförallt – en förlossningsavdelning som skapar så mycket trygghet för alla kvinnor som bor nära – som vet att de har en plats att föda på.

För när vi hävdar att varje förlossningsavdelning behöver ha närhet till högkvalitativ neonatal specialistvård. Varför hävdar vi inte samtidigt att alla kvinnor ska ha en relativ närhet till själva platsen som de ska föda på? Varför är det okej att kvinnor ska resa långt på små vägar utan mobiltäckning under sin förlossning och vara väldigt långt bort från ALL typ av vård, även den mest basala.

Att ta bort en fungerande förlossningsavdelning från ett sjukhus är lite som att rycka loss köket från ett hus och tänka att man ska bygga ut köket i ett hus på ett annat ställe lite längre bort och då få ett mycket bättre kök.

Det är ont om barnmorskor som vill arbeta i förlossningsvården i Sverige och jag tror att det här kommer leda till att fler barnmorskor lämnar förlossningsvården. Oändligt sorgligt för oss alla.

Planeringsdag hos Eva inför höstens profylax i Uppsala

Vid vattnet utanför Hornuddens trädgård

Efter två intensiva men bra dagar i Stockholms förlossningsvård åkte jag till Eva i Enköping. Vi hade lyckats klämma in en planeringsdag såhär innan midsommar för att hinna planera inför höstens profylaxkurser i Uppsala. Eva bor med sin familj i en underskön trädgård där hönsen går fritt. Alltså, vilken känsla att få sitta och dricka sitt morgonkaffe i solen med hönsen som sällskap. Något av de absolut bästa med att ha ett eget företag är att man får välja vilka samarbeten man vill inleda.

Planeringsdag profylax i uppsala
Vilken lyx att få ha planeringsdag i trädgården!

Vi skissade på vår höst och planerade in vilka dagar vi ska träffas och spåna vidare. Lunchen intogs på Hornuddens trädgård som ligger vid vattnet (sommartips!) där vi också spelade in några små filmsnuttar. De kommer att dyka upp i våra flöden lite då och då – kom gärna med tips och input på saker ni vill att vi ska ta upp!

Jag ser verkligen fram emot hösten. Och det är en väldigt bra känsla såhär när sommaren står i sin bästa skrud. För nu tänker jag njuta intensivt av midsommar med min stora familj. Jag tänker lite extra på er som som ska föda barn nu under årets bästa dagar och på alla mina kollegor som jobbar intensivt just nu för att kunna ge alla födande en god vård på landets förlossningsavdelningar.

En glad midsommar önskar jag er allihop!

Glad midsommar!
Glad midsommar!
Barnmorskor som jobbar

Aborträtt och förlossningsvård

Det är med sorg som jag har tagit del av nyheterna om Alabamas nyinstiftade och mycket stränga abortlagar. Jag önskar så att vi ska kunna hålla de krafter som vill inskränka aborträtten i Sverige borta.

Till exempel så ska vi inte ha samvetsfrihet till att slippa vårda kvinnor som genomgår en abort inom den svenska barnmorskekåren. Och vaddå samvetsfrihet? Att vägra utföra en viss typ av vård för att det krockar med den egna ideologin, vad är det för rättighet att ta sig? Det finns många yrken att välja på om det känns jobbigt att bistå vid aborter. Men för att kunna bli barnmorska behöver man kunna se och vårda hela kvinnan. Inte bara en liten bit av kvinnan, den som passar in i det egna pusslet.

Jag är stolt över att Sverige är ett land som sedan 1974 så starkt står upp för kvinnors rätt till en säker abort. Det är att värna både kvinnor och barn. För många kvinnor som går igenom en abort har redan barn. Barn som kan förlora sin mamma om hon inte får tillgång till säker vård. För vid det här laget vet vi att det inte går att lagstifta bort aborter, det är endast den evidensbaserade och goda vården vid aborter som går att lagstifta bort. Vem vill ha det på sitt samvete?

Den här veckan har jag avslutat mitt jobb som skolsköterska och med varm hand lämnat över stafettpinnen till en alldeles fantastiskt kompetent kollega. Det har varit mycket lärorikt att jobba extra som skolsköterska med så många fina elever som jag kommer att sakna. Men nu är det roligt att få dyka ner i förlossningsvården ett tag. I sommar ska jag jobba några veckor på Huddinge förlossning. Förlossningsvård kräver sitt fokus och det är svårt att bara göra korta inhopp – för att det ska fungera så behövs en viss kontinuitet.

Barnmorskor som jobbar
Barnmorskor!

Det är mycket roligt som händer på Huddinge förlossning! Nya, superfina och fräscha lokaler med badkar i varje förlossningsrum gör sitt till. Men viktigast av allt – där finns ett myller av proffsiga, kompetenta och trevliga kollegor.