Betydelsen av goda och stärkande förlossningsupplevelser

The positive Birth Calendar 2021

Av Christina Nilsson

Mitt namn är Christina Nilsson. Jag är född och uppvuxen i en småstad i Halland. När jag var barn minns jag marknaden på torget varje månad som en spännande händelse och jag kommer med glädje ihåg promenaderna dit med mammas varma hand i min och brorsan i barnvagnen. Mamma brukade peka på ett hus som vi alltid gick förbi och berättade om när hon väntade mig och gick till barnmorskan som hade mottagning i huset. Mamma sa att barnmorskan var snäll och att hon tyckte om att gå dit. Jag förstod att mammas möten med barnmorskan hade varit betydelsefulla för henne. Inte konstigt att jag blev barnmorska, eller hur? Jag är glad och tacksam för mitt yrkesval och har alltid tyckt det känns djupt meningsfullt att möta kvinnor i betydelsefulla skeenden av livet.

Under många år arbetade jag med förlossningsvård och kvinnor med förlossningsrädsla i Göteborg. Nuförtiden delar jag min arbetstid mellan att vara barnmorska vid Munkebäcks Barnmorskemottagning i Göteborg samt lektor och docent i reproduktiv och sexuell hälsa vid Högskolan i Borås. En viktig drivkraft för mig är kvinnors rätt till bra förlossningsupplevelser. Min forskning handlar om kvinnors förlossningsrädsla och närliggande områden som traumatiska förlossningsupplevelser, vaginal födsel efter tidigare kejsarsnitt, barnmorskors vård samt förlossningsmiljö.    

Jag har under årens lopp haft många tillfällen att reflektera runt kvinnors förlossningsupplevelser. Jag minns särskilt en händelse som inträffade när jag bara varit barnmorska ett par år. Det var en kvinna som i fullgången tid kom in till förlossningen med ambulans med en ovanlig och för barnet allvarlig komplikation. Genom snabbt och effektivt omhändertagande av oss barnmorskor och läkare föddes ett välmående barn bara femton minuter efter ankomsten genom så kallat larmsnitt. Efteråt var vi mycket nöjda och stolta över vår insats. När jag några dagar senare stötte på kvinnan vid sjukhusets café och frågade hur hon mådde sade hon ”Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv!”

Jag blev förvånad över hennes svar då jag hört att både hon och barnet mådde bra efter kejsarsnittet. För mig blev det början på en lång kritisk reflektion över den vård och behandling som vi ger inom förlossningsvården. Den stora frågan för mig blev; hur upplever barnaföderskor födseln egentligen? Många kvinnor har goda upplevelser, men varför har inte alla det? När jag senare började arbeta inom Auroraverksamheten och träffade många kvinnor med negativa och traumatiska förlossningsupplevelser blev funderingarna mer påträngande. Det började kännas alltmer intressant och också nödvändigt att utforska innebörden i kvinnors upplevelser. För mig blev det starten på en upptäcktsresa som resulterade i en doktorsexamen och senare en docentur. Kvinnornas levda erfarenheter blev som ett universitet för mig – fullt av erfarenheter, insikter och kunskap – som också gjorde att jag blev uppmärksam på brister i vården.

Förlossningsupplevelser är mångdimensionella

Kvinnors förlossningsupplevelser är mångdimensionella och sammansatta. En förlossning kan upplevas som bra även om den är komplicerad. För att ge ett exempel kan en födsel som varit långsam och avslutats med akut kejsarsnitt ändå upplevas som bra om kvinnan samtidigt känt att hon fått gott stöd under tiden. Det motsatta kan också inträffa, att en okomplicerad födsel upplevs traumatisk av kvinnan. De faktorer som visat sig vara särskilt viktiga för en bra förlossningsupplevelse är att känna stöd, uppleva kontroll och bli behandlad med respekt. Gott stöd är ett skydd mot utmanande händelser och upplevelser. Det har också visat sig att miljöaspekter är betydelsefulla; som en lugn och tillåtande atmosfär där kvinnan själv sätts i centrum, att hennes önskemål respekteras, att hon får vara aktiv och känner sig trygg att föda på egna villkor.

När det talas om säkerhet vid förlossning beskrivs ofta medicinska utfall som förlossningssätt, blödning, bristning, barnets tillstånd etc. Ett lika viktigt utfall är kvinnans upplevelse. Den bör lyftas fram eftersom den kan få långtgående betydelse för hennes hälsa. Födseln av ett barn är en livshändelse där upplevelsen är oerhört central. Kvinnor minns och påverkas av sina förlossningsupplevelser hela livet. Det finns stor potential i en god förlossningsupplevelse då den ökar självkänslan och ger styrka i livet. En negativ, svår eller traumatisk upplevelse kan däremot försvaga kvinnan och har samband med allvarlig ohälsa som depression, traumatiska stressreaktioner och PTSD. Det kan även ge framtida förlossningsrädsla. Effekten kan också bli att det tar lång tid innan kvinnan vågar bli gravid på nytt eller att hon önskar kejsarsnitt vid nästa graviditet. Traumatiska upplevelser kan även påverka kvinnors relation till barnet, till familjen och andra närstående, både kort- och långsiktigt. Den inneboende kraft som går förlorad hos föderskor på grund av traumatiska förlossningsupplevelser är enorm.

När förlossningsupplevelse ska mätas brukar det vanligtvis skattas på en VAS-skala 1–10 inom tre dygn efter födseln. En mycket positiv upplevelse (8-10 på VAS-skala) varierade mellan 64% – 88% bland de olika förlossningsklinikerna i Sverige år 2020 (Graviditetsregistret). Forskningsstudier visar dock att det kan vara missvisande att mäta så snart efter födseln eftersom kvinnors bedömning av upplevelsen förändras över tid. Tätt inpå födseln kan förlossningsupplevelsen påverkas positivt av lättnad och lycka över att födseln är över och barnet mår fint, medan mer negativa aspekter kan ta längre tid att införliva. Vi behöver mer studier av förlossningsupplevelser över lång tid. Det är vanligt att mätningar görs efter tre dagar eller åtta veckor, men det ger inte hela bilden. Vi måste ställa högre krav och problematisera varför inte fler kvinnor i Sverige har mycket positiva förlossningsupplevelser.

Förlossningsupplevelsen bör uppgraderas till att bli ett av de viktiga utfallen när kvalitet ska bedömas, eftersom den har stor betydelse för hur kvinnor mår efter födseln. Det är inte rimligt att säga ”vi har världens bästa förlossningsvård”, när kvinnor lider efter traumatiska upplevelser och efterfrågar stödinsatser för oro, rädsla och psykisk ohälsa. Att enbart etikettera kvinnors oro och rädsla inför barnafödande som ”förlossningsrädsla” räcker inte. Vi måste lyssna på kvinnorna, lära oss av deras erfarenheter och kritiskt granska den förlossningsvård som ges. Gravida ska ha säker vård – medicinskt, emotionellt och existentiellt – först då kan vi säga att förlossningsvården har hög kvalitet.

Frida Viirman

Att vara kvar och komma framåt

The positive Birth Calendar 2021

Av Frida Viirman

Hej, jag heter Frida Viirman och är barnmorska sedan 20 år. Efter gymnasiet hade jag ett tydligt mål: jag skulle bli ung barnmorska på ungdomsmottagning! I min värld var det bara tanter som jobbade där, och jag tyckte mig kunna göra en insats. Det var bråttom att bli färdig!

Alla uppsatser jag skrev under barnmorskeutbildningen passade in i planerna; det handlade om ungas attityder till analsex och om dagen-efter-piller, som vid den här tiden ännu inte blivit receptfritt. Samtidigt mötte jag under praktikperioderna födande kvinnor, fantastiska barnmorskor och fascinerande förlopp. Jag var bara tvungen att jobba lite på förlossningsavdelningen medan kunskaperna var färska. Ungdomsmottagningen fanns kvar, och jag var fortfarande ung. Oj, som jag fascinerades av hur olika vägen från värkar till bäbis kunde vara! Jag blev även mer och mer medveten om hur upplevelsen av födandet varierade, både mellan olika kvinnor och mellan olika deltagare i samma födsel.

Efter några år fick jag, utöver jobbet på förlossningsavdelningen, förmånen att arbeta på mottagningen för förlossningsrädda. De flesta som kom dit väntade sitt andra barn och behövde stöd och planering för att våga föda igen. De hade alltså inte varit rädda under sin första graviditet, utan blivit det i samband med att de fött. Inte sällan hade de tvekat länge och våndats mycket, innan de ens vågade göra barnet som nu växte inom dem. Det var laddat för dem att komma till sjukhuset och att träffa mig. De skulle nu konkret börja förbereda sig på att föda detta barn, vaginalt eller med kejsarsnitt. Ibland hade vi ont om tid innan barnets ankomst, antingen på grund av långa köer till mottagningen, eller för att kvinnan in i det längsta skjutit undan tankarna på den förestående födseln. Att arbeta tillsammans med dessa kvinnor och deras partners var utmanande, ibland utmattande men framförallt oerhört givande. Jag är imponerad av alla kvinnor som föder, men mest beundrar jag alla som föder fast de är rädda. Det bästa med mitt jobb har varit när kvinnor jag träffat under graviditeten vid återkopplingen efter födseln berättar om hur den blivit en helt okej, eller till och med bra, upplevelse. Ofta har den nya upplevelsen fått minnet av den första förlossningen att blekna. Att som barnmorska ha varit med och bidragit till den enorma resa kvinnan gjort från rädd gravid till nybliven tvåbarnsmamma är djupt tillfredsställande. Jag kan inte nog betona vilka hjältar dessa kvinnor är!

Något skavde dock i mig. Varför hade kvinnorna jag träffade inte fått hjälp tidigare? De hade behövt stöd efter en negativ förlossningsupplevelse. Ändå kom de oftast inte till oss förrän de var gravida på nytt och redan utvecklat en förlossningsrädsla. Jag tyckte att vi i vården misslyckades, som inte bättre fångade upp kvinnor i behov av stöd efter förlossning. Detta behövde undersökas närmare! Jag började plugga igen, och skrev uppsatser på högre nivå parallellt med jobbet på kliniken. Hur identifieras kvinnor med negativ förlossningsupplevelse? Hur mår kvinnor efter negativa förlossningsupplevelser? Sådana frågor uppfyllde mig, och ledde vidare till forskarstudier.

Idag är jag doktorand inom området kvinnors psykiska mående i samband med graviditet och födande. Stort fokus ligger på förlossningsupplevelse. På nästan alla kvinnokliniker i Sverige får kvinnan skatta förlossningsupplevelse på en skala mellan 1 och 10 någon av de första dagarna efter det att hon fött. I en av mina studier undersöker jag vad kvinnor väger in i skattningen. Vad motsvarar siffran egentligen? Det ska jag ta reda på genom att jämföra siffran med svaren på 22 frågor i en enkät om sådant man vet är betydelsefullt för förlossningsupplevelsen. Det handlar om egen förmåga, upplevd trygghet, professionellt stöd och delaktighet. Enkäten, Childbirth Experience Questionnaire, har använts tidigare i forskning och har visat sig vara ett bra sätt att bredare mäta förlossningsupplevelse.   

Förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid

Från tidigare forskning vet man att förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid. Därför kommer kvinnor även få möjlighet att skatta förlossningsupplevelse och besvara enkäten Childbirth Experience Questionnaire även tre och sex månader efter det att de fött. Jag har även studerat hur 80 000 kvinnor skattat sin första förlossningsupplevelse och jämfört det med hur de mådde när de blev gravida, när de var gravida och vad som hände under födandet. Här såg vi att de som hade ett allmänt dåligt mående vid graviditetens början i högre utsträckning skattade sin förlossningsupplevelse lågt, liksom de som var förlossningsrädda och fick stöd för psykisk ohälsa under graviditeten. Utifrån dessa resultat blir det uppenbart åtminstone för mig att mer resurser behöver läggas på dessa kvinnor i samband med graviditet!

Vi såg också, precis som tidigare forskare gjort, att sugklockefödslar och oplanerade kejsarsnitt, i synnerhet där mamman sövdes, var förknippade med negativ förlossningsupplevelse. Kanske kan vården bli bättre på att följa upp kvinnor som fött på dessa vis, för att förhindra tänkbara konsekvenser av negativa förlossningsupplevelser? Tidigare forskning har nämligen visat att negativ förlossningsupplevelse inte bara kan orsaka förlossningsrädsla, utan även är förknippat med posttraumatiskt stressyndrom, depression och försvårad amning.

Vid 48 års ålder kan jag konstatera att tåget för länge sedan har gått för mitt planerade arbete som ung barnmorska på ungdomsmottagning. Jag blev istället den unga barnmorskan på Auroramottagningen, en mottagning som också vinner på att där finns barnmorskor i olika åldrar. Så småningom blev jag doktorand. Jag har aldrig slutat arbeta på förlossningsavdelningen. Jag hoppas att jag har ytterligare 20 år kvar som yrkesverksam barnmorska, och att jag ska kunna fortsätta kombinera kliniskt arbete med forskning som kan leda till att fler kvinnor går stärkta ur sitt födande och föräldrablivande. Alla födande har samma rätt till den bästa vården, men alla födande behöver inte samma vård!

Referenser:

Andersen LB, Melvaer LB, Videbech P, Lamont RF, Joergensen JS. Risk factors for developing post-traumatic stress disorder following childbirth: a systematic review: L.B. Andersen et al. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica. 2012 Nov;91(11):1261–72.

Bell AF, Andersson E. The birth experience and women’s postnatal depression: A systematic review. Midwifery. 2016 Aug;39:112–23

Dencker A, Nilsson C, Begley C, Jangsten E, Mollberg M, Patel H, et al. Causes and outcomes in studies of fear of childbirth: A systematic review. Women Birth. 2019 Apr;32(2):99–111.

Dencker A, Taft C, Bergqvist L, Lilja H, Berg M. Childbirth experience questionnaire (CEQ): development and evaluation of a multidimensional instrument. BMC Pregnancy Childbirth. 2010;10(1):1.

Hosseini Tabaghdehi M, Kolahdozan S, Keramat A, Shahhossein Z, Moosazadeh M, Motaghi Z. Prevalence and factors affecting the negative childbirth experiences: a systematic review. J Matern Fetal Neonatal Med. 2020 Nov;33(22):3849–56.

Waldenström U. Women’s memory of childbirth at two months and one year after the birth. Birth. 2003;30(4):248–54.

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva