Förlossning bli en delaktig partner av Anna Tallwe

Bokrecension: Förlossning bli en delaktig partner

Anna Tallwe är en alldeles förtjusande person som jag har haft förmånen att få lära känna lite under det senaste året. Hon är doula och arbetar för att förbereda och stötta föräldrar genom födandet. Alldeles nyss kom hon ut med boken: Förlossning, bli en delaktig partner.

Förlossning bli en delaktig partner av Anna Tallwe

Boken vänder sig framförallt till partnern eller den stödperson som ska vara med på förlossningen. Annas önskan är att partnern ska bli bemött och få en möjlighet att känna sig värdefull, trygg och delaktig hela vägen. Det lyckas hon med.

Själv anser jag att boken är värdefull för alla som ska föda eller som jobbar med födande. Att vara och ge stöd under en födsel är nämligen en av de mest betydelsefulla – och mest komplexa komponenterna – i ett förlossningsrum. Det är inte alltid så lätt att vara ett bra stöd. Att finnas där och göra sig själv känslomässigt delaktig i processen är lätt för de flesta som har en kärleksfull relation med sin partner. Men för att kunna vara ett riktigt bra stöd behövs även en grundläggande förståelse för födandets dynamik. Hur kan man genom sitt stöd hjälpa födandet framåt?

Att Anna har mer kunskap än de flesta om födandet är tydligt. Här några av de viktigaste raderna i hela boken:

Förutsättningar för tillståndet föda

Den födande kan inte vara duktig på att föda, det är inget hon kan prestera fram. Att föda barn är ett tillstånd som den födande behöver uppnå. Hennes kropp vet hur man föder barn, men den behöver få rätt förutsättningar för att försätta sig i detta tillstånd. Man kan jämföra födandet med att sova, som också är ett tillstånd. Det är inget man kan vara bra på, inget man kan prestera. Har du provat att försöka tvinga fram sömnen så vet du. Prestationskrav skapar motsatt effekt. Det du behöver känna till är vilka förutsättningar kroppen behöver för att komma till tillståndet sömn.

Vidare beskriver Anna hur en förflyttning sker från den rationella delen av hjärnan, vårt neocortex till ”känslohjärnan” och det limbiska systemet under en förlossning. Det är när hormoner frisätts som det är möjligt för en kvinna att hamna i tillståndet att föda barn. Och om hon inte känner sig trygg under förlossningen så går det inte att nå tillståndet att föda.

Anna går igenom hur partnern eller stödpersonen rent konkret kan vrida på kvinnans egna ”oxytocinkran” under förlossningen. Boken avslutas med tips och bilder på smärtlindrande tekniker. Jag är väldigt glad att Anna också vågar problematisera vår kultur med överanvändning av värkstimulerande dropp och hur tillståndet ”att föda” blir svårare att uppnå med detta dropp.

Sammantaget: Det här en kort och lättläst bok som på ett mycket konkret sätt går igenom födandets olika aspekter ur en partners perspektiv. Jag rekommenderar den varmt till alla som vill lära sig mer om stödets betydelse och dess olika komponenter under en förlossning.

Doula

Doulor i Mälardalen

Lisel och jag träffades på doulautbildningen och har hållit kontakten sedan dess. Idag kom hon och sonen Dante på besök! Så trevligt. Vår trädgård visade sig från sin bästa sida och Dante åt förtjust av de halvt mogna röda vinbären.

Mums med röda vinbär!

Lisel bytte bana mitt i livet, efter doulautbildningen i höstas började hon läsa till sjuksköterska med siktet inställt på att bli barnmorska. Nu är en hel termin på sjuksköterskeprogrammet redan klar och doulauppdragen har avlöst varandra under hela våren. Jag vet inte om jag har mött en så driven och driftig doula förut – Lisel är helt enkelt ett proffs på att få  saker gjorda! Och sakerna blir proffsigt gjorda. Jag är glad över att få lära känna en så fin doulakollega som bor här i Mälardalen. Snart är vi barnmorskekollegor också.

Att utbilda sig till doula är för många en gamechanger. Just eftersom det är det relationella som är grejen i doulaskapet. Att bygga en relation. Kontinuitet. Egentligen går det på tvärs mot hur merparten av den konventionella vården (särskilt förlossningsvården) är uppbyggd. Det är också en fantatsisk ingång för den som vill lära sig mer om födande. Att helt enkelt få följa med par som ska föda. Själv tycker jag det är intressant att få följa med i processen lite vid sidan av, men också  själv vara en del av ett växande fenomen.

Vi pratade om doulaskapet, barnmorskors arbetsvillkor och en hel massa annat. Jouren är det jobbiga med att vara doula, det var vi båda överens om. Just det oförutsägbara skapar ibland problem. Men vill man så går det! Och det vill man. Till efterrätt blev det grädde med bär och melonklyftor i trädgården. Tack för att ni kom!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag födde honom

 

Av Elin Cullhed

Jag vill verkligen att det ska bli annorlunda den här gången.

Mina döttrar kom båda till världen genom igångsättningar, så smärtsamma att jag första gången skrek ”det här är mardrömsförlossningen från helvetet!” högt så att både undersköterskan, barnmorskan, barnmorskestudenten och narkosläkaren skulle höra, och andra gången så att jag stundtals kände mig som en misshandlad häst på speed.

Jag hade gått både fjorton och arton dagar över tiden; men några värkar syntes aldrig till.

Det kanske var fel på mig? Varför fick alla egna värkar utom jag?

Första gången pillade de in allt möjligt i min kropp, utan att jag riktigt visste vad de gjorde. Gel, tampong, ballong, dropp, bricanyl, epidural, ännu mer dropp. När min dotter väl kom kunde jag inte ta in vem hon var. Utmattad och bedövad väste jag: ”Den skriker inte.” Sen rullade de ut mig i en rullstol nånstans, och hon låg fallen från himlen på mitt bröst. Jag var urblåst, kärleken fick komma senare.

Andra gången sattes jag igång med en ny metod, Cytotec. Det var bättre eftersom metoden var effektivare och jag fick känna mig mer fri, men hästkrafterna i de värkarna var inte att leka med. Jag var förbannad hela den förlossningen, ville bara fly från den bedövande smärtan: Jävla idiot, tänkte jag om varje rörelse min man gjorde i rummet, hur i helvete kunde du lura in mig i det här? Jag hatar dig!

I eftersvallen av de känslorna kommer så två barn till världen. Och jag repar mig snabbt, jag är ung och stark, men efter speciellt Cytotec-förlossningen har jag en alldeles för hög stressnivå kvar i kroppen, som sabbar mitt mående. Nånstans är jag fortfarande den misshandlade hästen på speed. Som ska mäkta med uppgiften att ta hand om två små barn.

Jag fick en axelskada efter min andra dotter, kronisk smärta i vänster arm och axel, till följd av stress och förslitning (jag hade ingen sele, bar runt henne för mycket, var alldeles för ofta ensam med barnen).

Så jag trodde att jag inte kunde få egna värkar. Jag trodde att förlossningar måste gå till så, att man kommer in till sjukhuset och blir istoppad någonting och sen hamnar i en helt okontrollerbar storm, ett kaos som personalen inbillar sig att de kan kontrollera från sin monitor.

Att man ska bli mamma med känslan av att ha varit ett offer för omständigheterna, offer för sin egen kropp.

Det tar några år innan jag vågar mig på en trea.

Under tiden läser jag Karl Ove Knausgård men slänger boken ifrån mig och avfärdar hela hans projekt när jag i del två av ”Min Kamp” läser skildringen av deras första förlossning. Under den skriker Linda nämligen inte ”Dra åt helvete” till sin man, nej, hon skriker strax innan krystfasen: ”JAG ÄLSKAR DIG KARL OVE!”

Detta var så fruktansvärt provocerande för mig. Så romantiskt, så idealiserande, så upphöjande av kvinnan som nån sorts naturvarelse, nej, så funkar det ju inte i vårt samhälle nu, man föder inte lycklig.

Men med trean, då. Nyfikenheten sprängde i mig i takt med att han växte. Skulle det inte gå, ändå? Att komma runt sjukhusförlossningen? Att få det att kännas som om jag födde hemma, som om jag bar med mig min kropp dit, och min kropp var mitt hem. Skulle jag inte kunna uppleva det ändå, tro?

Skulle det inte gå att få bära dit en kropp som respekterades för vad den var i färd med att göra, föda ett barn.

Inte bli förlöst, utan föda.

Jag har tur som i julklapp får boken ”Ina May’s Guide to Childbirth” av min syster, som är barnmorska. Då har jag tre månader kvar. Och hittills har min graviditet varit sopig, kantad av en två månader lång luftvägsinfektion, både influensa och magsjuka. Jag är redan arg – tre månader innan födandet ska börja.

Men så öppnar jag den där boken, till slut. Den liknar inte nån av de förlossningsböcker jag hittills läst. Första halvan av boken utgörs av kvinnors positiva förlossningsupplevelser, där de själva berättar. De flesta föder hemma eller på ett Birth Center i USA, och de har alla gemensamt att de litar till sin kropp, lyssnar in den och är övertygade om att det går att föda ett barn. Nummer två är att de har stöd. De har barnmorskor som är närvarande vid hela förlossningen. Några har dessutom doulor, som kan stötta med massage och fysisk närvaro. Och de har partners som de inte vill kasta ut genom fönstret. Av nån anledning får de stanna kvar.

Jag bli så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.

Så det krävs nåt nu. Ina May Gaskin skriver i boken att allt har betydelse när man föder: vilka som finns i rummet, hur kvinnan och partnern mår, om den födande är avslappnad eller om det finns nåt som oroar och spänner. Jag fastnar framför allt för vad språket har för betydelse, när kroppen ska öppna sig för att föda. Det är omöjligt, menar Gaskin, att säga ”Nej” och samtidigt få en ringmuskulatur att slappna av och vidga sig. Men om man säger ”Ja”, så går det.

Det låter helt löjligt enkelt. Jag funderar på det en stund. Att säga Ja? Jag har ju alltid, i hela mitt liv, sagt nej till saker. Varit negativ. Varit kritisk. Misstänksam. Yes, och där har vi det: varit rädd. Jag har varit rädd för att släppa taget och säga ja. Det är ett mönster som går igen i det mesta. Rädslan. Jag har fött rädd. Kanske är det därför min kropp aldrig producerade några egna värkar. Passiv, rädd. Rädd för min egen inneboende kraft, rädd för att betrakta min kropp som kapabel? Men nu har jag tre månader på mig att vända mitt nej.

Jag börjar meditera på kvällarna, först ensam, sen gör jag det med min man. Jag sitter i hans knä på kvällarna och han har händerna på magen. Bara släpper taget och sjunker in i honom. Försöker tänka att vi är fina, att det är nåt fint som ska hända oss. Vi bokar in en förlossningsförberedande kurs, hon kommer hem till oss och efteråt känns det som om vårt hem är inbäddat i oxytocin. Andas ljudlöst, säger hon. Vad är det viktigaste för dig när du föder? frågar hon. Att det får vara vackert. Att vi är ett team, att jag inte blir arg på min man. Att jag får föda av egen kraft.

Foto: Lovisa Engblom

Jag inser vikten av stöd och frågar min bästa vän som också är barnmorska om hon vill vara doula på min förlossning. Hon kommer hit och vi lajvar värkar och massage, jag står på kuddar på knä mot sängen, vi skrattar åt att jag vill dansa och mua som en ko när jag föder. Ja! säger min vän. Klart vi ska skratta och ha kul!

Jag berättar på jobbet att jag vill kunna skratta när jag föder.

”Ja, lycka till”, fnissar min kollega och himlar med ögonen. Nej, jag vet, avfärdar jag min egen dumma tanke. Men man kan ju alltid vilja.

”Birth is sexual”, har jag också läst i boken. Jag tänker en del på det. På hur intimt det är, att vi har älskat och sen vill jag liksom älska ut barnet. Om det går.

Det hinner gå precis två veckor över tiden. Jag ska snart sättas igång. Så får jag akupunktur på morgonen, och några värkar kommer. Vid 15.30 sticker min man ut och springer. Tre värkar på tio minuter. ”Jag har fått lite värkar nu”, säger jag. ”Okej, vi ses om en halvtimme”, svarar han bara. Han har aldrig sett mig få några egna värkar förut, så varför skulle jag få det nu?

När han är tillbaka är värkarna i full gång och jag måste ner i badet. Morfar kommer och hämtar barnen och jag försöker slappna av men jag kommer in lite fel i det, är lite för stressad. Blir för första och sista gången under den här förlossningen arg på min man, han är svettig efter springturen och äter banan: ”Get a grip!” säger jag. ”Ät inte banan!”, eftersom det stinker i hela badrummet.

Min kompis kommer. Jag slappnar av. Efter någon timme i badet med varmt vatten på ländryggen, ljudlös andning och värkpauser som jag njuter av, måste jag byta aktivitet. Jag mår illa och spyr en kaskad i handfatet. Vid det laget har min syster kommit, som är barnmorska. Hon registrerar förloppet lite i bakgrunden och förstår att det är förlossning på gång. Jag känner mig trygg. Vi fortsätter ta värkar inne i sovrummet på en madrass, jag hänger mot sängkanten. Sen är jag öppen cirka fem centimeter och min syster påminner om att det kan vara en idé att ringa in till sjukhuset. Hon skjutsar oss. Hela tiden är jag fokuserad, värkarna är starka och täta men helt okej, de är mina, de kommer inte från en tablett eller en apparat. De är min egen kropps. De är där för att mjuka upp så att färden för mitt barn ut i världen går bra. Det finns inget farligt med dem. Jag märker hur jag älskar värkarna. Jag har ju inte fått några förut. Nu är de här. Jag välkomnar dem. Jag säger faktiskt ”Ja” till dem, och det går. Inne på förlossningsrummet öppnar jag munnen och säger det rakt ut: ”Jaaaaaaaaaa”, under värkarna. Vi är som i en liten bubbla. Barnmorskorna rår inte på oss. Jag har min bästa vän och hennes mjuka, fina beröring mot axlarna, jag har min man som masserar ländryggen perfekt. Ingenting förstörs när vi kommer in på sjukhuset, jag låter ingen träda in i och förstöra min bubbla. Men så fort min vän slutar massera för att dricka lite saft, så tappar jag fattningen. ”Gör nåt!” ropar jag. Och så fort hon är där igen kan jag vara i min värkkokong.

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt därnere, vackert och intensivt.

Jag vet att det är förlossningskris i Sverige men barnmorskan lyckas vara inne på vårt rum exakt hela tiden. Det hon gör är att sticka in en digital CTG-avlyssnare som hon stundtals fäster på min mage. Hon har stängt av ljuden, vi slipper lyssna på hans hjärta och vara i yttervärlden, nu när vi bara vill vara i det inre. Jag behöver inte kontrollera någonting, de visar oss inte heller kurvorna där mina stödpersoner kan se registreringen av värkarbetet. Det är min man som ber dem ta bort dem. ”Vi vill märka på henne när värkarna kommer, inte på nån apparat”, säger han. Och han gör mig så varm, stolt.

Jag byter positioner, tar värkar liggande med benet i en klyka, stående i gåstolen, sittandes på knä i sängen mot ett varmvattensköljt plastdrag. Alla initiativ tar jag själv. Jag går och kissar med hjälp av min vän och tar några värkar på toaletten. Allt är lugnt, i fönstren står våra elvärmeljus och lyser, min man frågar om jag ska sätta på vår meditationsmusik. Nej, säger jag. Det ska få vara stilla.

Vattnet har inte gått än, hinnorna är hela. Är det därför det känns annorlunda? Jag har ett minne av att jag så tydligt kände huvudet, när det pressades ner genom kroppen sist. Jag har också längre värkpauser nu, som om jag har kommit upp på toppen av ett berg och snart ska kana nedåt. I efterhand förstår jag att jag nått platåfasen, då jag nästan är helt öppen, och kroppen återhämtar sig en stund före krystningsskedet. Men pausen gör mig orolig. Får det vara en paus? Vill de inte bara att man ska föda, bam, bam, bam? Är det nu de kommer börja intervenera, sätta in nålar, dropp och skit? Nej! Jag frågar barnmorskan om det går framåt? ”Jo, det går framåt”, säger hon. ”Men i det här läget skulle jag nog ta hål på hinnorna.”

Hål på hinnorna. Jag ville ju inte ha interventioner, att de skulle in och fingra på det som kroppen fixar själv. Men okej. Jag vill ju vara en duktig patient. Så i ett svagt ögonblick säger jag ja, mot att jag får lustgas. Ta hål på hinnorna. Undersköterskan kommer med nåt jobbigt verktyg. Hon ser glad ut åt att få ingripa. Just då kommer en värk, och jag förlorar mig. ”Vänta!” ropar jag. Och sen kommer det fler. Jag släpper taget i lustgasen, det är skönt att få gas eftersom jag just höll på att bli trött och behöver ny energi, och jag är glad åt mitt beslut om att få lustgas.

”Skulle vi ta hål på hinnorna, eller?” frågar undersköterskan lite otåligt.

Och då är det min stödperson som hjälper mig. Jag känner min vän så bra att jag intuitivt känner på mig att hon tycker att jag borde behålla hinnorna och låta dem spricka av sig själv. Det ger mig mod.

Glad av lustgasen skriker jag: ”Tänk på segerhuvan!”

Och sen kommer han. Jag är helt öppen. Barnmorskan gör en sista vaginalundersökning och petar bort en kant. Sen är det bara att krysta, kraften är enorm. ”Lägg bort masken”, säger undersköterskan. ”Va?” ”Lägg bort masken och ta emot ditt barn.” Jag är hög av lustgas och lycka. Han har kommit med hinnorna hela, de kletar bort det gröna slemmet och jag får känna min sons huvud där det står i öppningen, redo att födas. Hans huvud! Med nästa värk forsar hans kropp ur mig, medan jag håller honom. Det är helt fantastiskt. Han kommer genast upp på mitt bröst. Jag känner med handen som håller honom för första gången att det är en pung mellan hans ben, i min hand. ”Hej lilla vän, vem är du? Vem är det som kommer?” frågar jag, och jag är helt öppen för honom. ”En son!” säger jag till min man, och vi gråter nog alla fyra – jag, min man, min vän och min son. Eller, han skriker! Blå och kladdig och hal ligger han på mig. Han har redan börjat suga, han är så stark och kraftfull. Och stor, nästan fem kilo. Vi vet direkt vad han ska heta, han ska heta ”Hans” och ”Viktor” i mellannamn, eftersom han föddes med segerhuva. ”Hans”, därför att det långa ”Jaaaaaa”-et som han föddes till, nu för alltid får finnas i hans namn.

Jag gjorde det. Jag födde honom. När jag några timmar senare helt lycksalig skriver på Facebook att ”Inatt föddes vår son …” så vet jag att jag skriver fel. Språket har helt enkelt sopat bort den födande, för att kasta fokus på den som just kommit till världen. Men jag vet. Jag vet att han inte ”föddes”, helt passivt. Jag vet att jag födde honom.

 

 

Elin Cullhed