”Målet med pengarna är att grundbemanningen ska öka”

Så säger Ella Bohlin i förlossningspodden om det tillskott av pengar som ska komma förlossningsvården till del inom kort. Lyssna gärna på det här avsnittet med Ella Bohlin och Emma Philipsson, det är ett bra och klargörande samtal! Efter att ha lyssnat på det så tvivlar jag inte på att Ella faktiskt vill förändra förlossningsvården till det bättre. Att hon gör sitt yttersta. Men samtidigt drabbas jag av en stor sorg.

Förlossningspodden med Ella Bohlin

För trots att Ella Bohlin är den politiker som borde ha makt att förändra så går det inte riktigt. Vårdval förlossning möjliggjorde att BB Sophia kunde öppna.  Samtidigt är förfrågningsunderlaget så rigoröst att det i praktiken inte går att bedriva förlossningsvård utanför akutsjukhus. Det var därför BB Sophia endast blev ett fyrverkeri på himlen – något vackert och praktfullt som uppenbarade sig – men som försvann lika fort. Några barnmorskeledda enheter utanför sjukhus kommer vi inte få se. Det som återstår, om vi pratar alternativ inom förlossningsvården, är alongsides på sjukhus. Alltså som birthcenters på sjukhus – så kallade normalförlossningsenheter. Ella Bohlin har nyss besökt ett sådant i London och i programmet berättar hon om de fina rummen där det finns stora badkar i varje rum. Här kan familjer föda sina barn i trygghet, lugn och ro. Alternativ till medicinsk smärtlindring – som vattenfödslar – erbjuds.

Det är bara det att Södra BB var ett alongside som lades ner samtidigt som BB Sophia och det framgår inte riktigt i programmet. Stängningen av Södra BB tenderar att glömmas bort. Normalförlossningsenheter på stora sjukhus har svårt att överleva, särskilt i Sverige, eftersom det ofta innebär att två olika förlossningskulturer med olika vårdfilosofier ska samsas under samma tak – med samma sjukhusledning. Det blev tydligt att bollen inte ligger hos Ella Bohlin. Eller att hon väljer att inte gå emot den profession som  har bollen i sin hand.

Inriktningen för den framtida förlossningsvården i Sverige avgörs av läkare och barnmorskor. Om eller hur vi kan nå en gemensam samsyn.

Ett viktigt poddavsnitt

Idag är en sådan där gråtmild och mulen dag. Jag har gått runt härhemma, försökt ta tag någonstans och jobba, rotat runt i min barnmorskeväska,  känt bebisen sparka, blivit trött  och vilat en stund. När jag vaknade från min tupplur satte jag på senaste avsnittet av förlossningspodden. Och vilket bra avsnitt! Jag lärde känna Eva Nordlund när vi blev kollegor på Södra BB. Att lyssna på Emmas och Evas konversation om förlossningsvårdens utveckling och historia i Sverige – de tar avstamp någon gång under det tidiga 1900-talet då förlossningarna flyttade från hemmen och in på sjukhus, och sedan hela långa vägen fram till barnmorskeupproret och stängningen av Södra BB på 2000-talet – ja det var en ren njutning. To me, it all makes sense. Maktstrukturerna som finns där och bestämmer hur vi ska föda, oh ja. Kvinnorna som står längst ner i hierarkin och ofta omyndigförklaras. Hur lätt det är att förlöjliga kvinnor som vill göra anspråk på sina förlossningar. Ja ni vet, de som satsar stort, går en kurs i Föda utan rädsla, kanske skriver långa förlossningsbrev, hyr in en doula eller rentav planerar för en fin hemfödsel.  Finns det något lättare än att skratta åt eller göra sig löjlig på deras bekostnad? Nej.

Och alla ni som har undrat hur det var att föda eller jobba som barnmorska på Södra BB – lyssna!

 

 Här är en länk till avsnittet!

 

Veckans förlossningsdebatt!

Foto: Lovisa Engblom

Ja debatten om förlossningskrisen pågår fortfarande för fullt i Sveriges tidningar. Bilden på de mensiga barnmorskebyxorna blev en viral som spred sig till utlandet. Men under veckan som varit så har två riktigt välformulerade debattartiklar och en fin intervju landat i pressen. Jag tänker länka till dem här!

Först ut i min länkparad så hittar ni Emma Philipsson från förlossningspodden. Hennes debattartikel i Expressen lyfter frågan dit där den hör hemma – att det handlar om en värdig vård. Vad en födsel får kosta. Under två års tid har Emma lyssnat på födeberättelser i sin podcast och har på så sätt fått en unik inblick. Emma är doula och i mina ögon en av de få offentliga personer  som utan att själv vara en av barnmorskorna som sliter ut sig  ändå på djupet har förstått vad det hela handlar om.

Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling i det här landet måste läsa Åsa Anderssons debattartikel i SVD.                        

I artikeln diskuteras vårdformen BFK;  barnmorskeledd födelseklinik, och varför vi inte har någon sådan i Sverige ännu. Hon vänder sig emot att läkarna har tolkningsföreträde även i de frågor som rör barnmorskors expertområde och snuddar vid det som man förstår efter att ha djuplodat i frågan; de strikt hierarkiska strukturerna i vården. Där barnmorskor får larma, gapa, skrika sig hesa för döva öron (eller för all del forska och skriva välformulerade debattartiklar, det spelar liksom ingen roll vad); när det kommer till makt över beslut och frågor som rör vårdform och kvinnors kroppar är barnmorskors röster aldrig de som väger tyngst.

I morse läste jag en fin intervju i DN med två av mina bästa kollegor, Ann och Elisabeth, som intervjuas om sina nya liv som jordemödrar i idylliska Arendal. Arbetsgivaren betalar resa och boende, arbetsvillkor och lön är bättre.  Allt i Norge är inte bättre men det är ett sätt att komma vidare i sitt liv som barnmorska och ändå få arbeta med födslar, fast på ett värdigt sätt och utan att själv gå sönder samtidigt.

 

 

 

 

Bilder som säger mer

Nu har två bilder gått och blivit virala monument över förlossningskrisen. En ny lapp som redovisar hur fullt det är överallt. Och en bild på ett par mensiga barnmorskebyxor. Ja för nerblodade byxor skulle blivit fel, på förlossningen blir byxor ofta nerblodade. Men det här är barnmorskan som själv inte har hunnit byta mensskydd under natten och då blir det plötsligt väldigt synligt vilka ovärdiga konsekvenser det kan få när personal bokstavligen inte hinner gå på toaletten under sitt pass. Bilderna som nu sprids på sociala medier kan få större effekt än 100 välformulerade debattartiklar.

 

 

Denna dagen ett doulaliv

På tisdagkvällen var jag trött. Sådär trött som man kan bli efter en dag av anspänning och med en fantastiskt trevlig men intensiv påskhelg bakom sig.  Efter middagen fick jag ett sms av Karin som skulle komma och prata stöd på vår inspirationskväll. Hon ville att jag skulle ringa upp. Vi pratades vid och jag förstod att hon behövde åka iväg på en födsel, kanske under natten. Det är så  ett doulaliv kan se ut! Eftersom jag själv är doula och barnmorska så blev jag inte putt utan kände snarare det där pirret. Det-drar-ihop-sig-till-födsel-pirret. Ett fokus i nuet som tar över då det mesta får stå tillbaka – att  låta sig svepas med och gå upp i ett skeende. Men synd på vår rara inspirationskväll såklart! Hur skulle vi göra nu? Barnmorskan Gunilla var redan klar för kvällen men det skulle ju vara två olika perspektiv på stöd, det var så vi hade tänkt oss upplägget. Min man påminde mig försiktigt om att han skulle behöva åka på en vetenskaplig salong onsdag kväll. Okej, så nu var det en föreläsare mindre men fyra barn med i ekvationen istället. Eftersom jag själv är doulajour  så bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sova på saken.

Men det hann plinga till i min telefon precis innan jag somnade. Det var Karin som skrev att hon hade ordnat så att Emma Philipsson (från förlossningspodden!) som också är doula kunde komma till inspirationskvällen istället. Bingo! Nu var det bara de fyra barnen som skulle råddas. Och jobb. Och jouren. Men först sova.

Jobbdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det är en annan historia. På eftermiddagen hämtade jag upp alla barnen från dagis och skola, svängde in på det lokala hamburgerstället med vår stora familjebil och köpte hamburgare drive thru. Till barnens stora förtjusning och till min måttliga. Men vad gör man inte. Så åkte jag raka vägen till ABF:s lokaler bredvid lilla Teatern mitt i centrala Uppsala. Barnen fick äta hamburgare och chicken nuggets medan vi kokade kaffe och bredde smörgåsar till fikat. Elin hade med sig sin Abbe och Emma Philipsson dök upp mitt i kaffekokandet.

 

 

Emma Philipsson

Sen blev klockan halvsju och inspirationskvällen kunde börja.

Abbe fick gå hem med pappa!

Mina två äldsta döttrar var med men mina två söner fick sitta och spela spel (nej inte brädspel) i soffan alldeles utanför. Min yngsta var helt klart the weakest link i hela operationen. Honom behövde jag gå ut och titta till med jämna mellanrum så tyvärr blev det bara ett halvt öra till  barnmorskan Gunilla Aneblom som inledde kvällen. Synd för mig.

Gunilla Aneblom

I fikapausen kom min bror och tog tre av mina fyra barn med sig. Tack Josef!

Emma berättade om sitt arbete som doula och om den podcast hon producerar – nämligen förlossningspodden! Det blev en diskussion som kom att handla om förlossningsvården i stort, om hur en doula bara kan göra sitt jobb under födseln om en barnmorska finns med i bilden och   att doulor är en unik resurs – men aldrig en ursäkt för att låta barnmorskor rådda fler och fler födslar samtidigt. Barnmorskor behöver ges förutsättningar att göra sitt arbete utifrån hela sin kompetens  och där ingår att ge både ett medicinskt och omvårdande stöd till kvinnor som föder. Men som jag har skrivit förut, det går inte att få för mycket stöd under en födsel, bara för lite. Problemet idag är att för många kvinnor får för lite emotionellt stöd under sin födsel.

Min äldsta dotter tyckte att det var en lyckad kväll och undrade om inte hon kan få vara med på vår nästa inspirationskväll! Det gjorde mig väldigt glad. Och Karin som inte kunde komma var ändå högst närvarande eftersom det under kvällens gång kom fram att hon själv, för inte alltför länge sedan, varit med som doula när Emma födde sitt andra barn.

 

 

Förlossningsdebatt och poddavsnitt

Läs Bodil Freys debattinlägg i Expressen! Det är bra.

”För det behövs nytänkande. Enbart mer pengar till samma sorts förlossningsvård, till samma organisationsform, kommer inte att ge den förbättring som behövs. Det är en mycket dyr organisationsform, och den motsvarar inte vad många kvinnor behöver och önskar sig.”

Även om det ofta är medicinskt säkert att föda barn i Sverige så har vi misslyckats helt med att differentiera vården, det vill säga kunna erbjuda alternativa vårdformer. Det behövs en nationell genomlysning av förlossningsvården –  där bör kvinnor tillfrågas om vilken vårdform de önskar föda i. För idag finns det knappast en meny att välja ifrån. Om en ny rätt lyckas smyga sig in på menyn så försvinner den ofta fort med motiveringen att det är orättvist om inte alla får samma.

Häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt i Förlossningspodden där Jane Fogelström medverkar som gäst. Jag gör nämligen lite research om henne inför ett framtida blogginlägg! Hennes verksamhet birth of courage är jättespännande.

Jane Fogelström

I poddavsnittet berättar hon om en liknelse hon använder sig av när hon vill beskriva födandes tillstånd. Hon jämför att föda med att ha sex. När blir sex som bäst? Jo när man kan släppa sina rädslor och ge sig hän, låta det som vill komma ut få göra det. Att få känna sig trygg är helt grundläggande. När blir födandet som bäst? Inte när kvinnan känner sig otrygg och rädd iallafall.

 

Kvinnor som föder och kvinnor som vårdar

Idag plockar jag upp tråden där flera andra har gjort inlägg i debatten om förlossningsvården, fast från lite olika håll. Jag sätter ihop resonemangen här och gör dem delvis till mina. Lisa Magnusson skriver i DN att  Kvinnorna betalar för den dåliga förlossningsvården. Hon menar att man prioriterar ned förlossningsvården eftersom det är kvinnor som föder barn. Jag kan bara instämma; kvinnovård är inte högprioriterad vård och förlossningsjukvård är bassjukvård – vilket betyder att den varken är särskilt experimentell eller häftig till sin natur. Det är en struktur som skär genom hela kakan. Omvårdnadsforskning ses av vissa mest som en fesljummen soppa. Kvalitativ omvårdnadsforskning av ett kvinnligt kodat yrke (barnmorskor) om kvinnor som föder, nja den är inte direkt het på forskningsmarknaden.

Sollefteåkvinnors och mäns ångest över att kanske behöva föda sitt barn i en bil är inte heller högprioriterad. Det finns andra intressen som styr och utformar vården. Såhär skriver Lisa Magnusson:

”Att män får mer och dyrare vård finns det studie efter studie som visar. Hjärtsjukvården är utformad efter män, vilket innebär att kvinnors symtom riskerar att smyga obemärkta förbi. Kvinnor har mindre chans än män att få vård efter en stroke. Okunskapen om typiska kvinnosjukdomar, som ätstörningar, smärttillstånd och pms, gör att kvinnor inte får den hjälp de ska ha. Men aldrig blir väl den låga värderingen av kvinnor så tydlig som i förlossningsvården. Det rör sig trots allt om en akutvård som skickar hem patienter på grund av platsbrist. Som skyfflar dem över länsgränser. Tvingar dem att föda i korridorer. I bilar. Vid vägrenen.”

FörlossningspoddEmma har skrivit ett bra blogginlägg där hon spinner vidare på frågan Kan en man verkligen bli en bra barnmorska? Såklart att en man kan bli en bra barnmorska. För mig är det ungefär samma fråga som ”Kan en man verkligen vara pappaledig?” Den frågan ställdes nog ofta i Sverige när det var väldigt ovanligt med pappalediga män. Eftersom erfarenheten av att vara föräldraledig främst var kvinnors. Det finns en massa män som är gynekologer och det är inget vi undrar över. Varför skulle det plötsligt vara svårare att vara man – och barnmorska? För att det är mer kvinnligt kodade arbetsuppgifter månne. Barnmorskan ansvarar för de omvårdnadsinsatser som ges under födandet. Att stödja och vårda och ta hand om  är mer mjuka värden.

Av samma anledning som jag tror att det är bra om fler män väljer att vara pappalediga så tror jag att det är bra om fler män väljer att bli barnmorskor. Det gagnar ingen födande kvinna när det fortsätter att vara enbart en kvinnosak – istället för att uppgraderas till den genuint mänskliga erfarenhet det är att föda barn. Och att stötta den som föder.

Foto: Lovisa Engblom

Förlossningsjargong

Det är intressant att  se hur vissa av mina blogginlägg får ett så stort gensvar i trådar på fb, instagram eller här på bloggen. Mitt inlägg om förlossningsjargong och uttrycket ”har du förlöst än?” är ett sådant. Liisa Svensson som är barnmorska skrev såhär på fb:

”Själva betydelsen förlösa i detta sammanhang tror jag faktiskt syftar till kvinnan. Vi förlöser henne. Från barnet? från smärtorna? Då blir det nästan ännu värre. Hon som kämpar, har kraften, kroppen smärtan. Ger allt, svettas, vågar……blir förlöst av barnmorskan. Bevare mig väl vilken passivisering/objektifiering av något av det mest aktiva en människa kan göra. När man tänker efter. Låt oss alla sluta använda det förminskande ordet i detta sammanhang.”

Om man tänker efter så är det verkligen något av det mest aktiva en kvinna kan göra, det här att föda barn. Det handlar om att sluta objektifiera kvinnan och låta henne få vara ett subjekt istället. Förlossningspodd-Emma har uppfunnit ordet kejsarfödsel och det tycker jag är ett  klockrent ord. Ordet kejsarsnitt gör kvinnan till ett objekt – någon som hjälplöst måste snittas upp av en kirurg. Tankarna går till kniven och snittet snarare än barnet som ska födas.  Kejsarfödsel vänder på ordningen, kvinnan får förvisso hjälp, men det är hon som genom en kejsarfödsel föder sitt barn.

 

 

Människan i kroppen

Igår, på väg till nattjobbet, så  lyssnade jag nästan klart på genushistoriepoddens första avsnitt om kvinnor, förlossning och jordmödrar genom tiderna. Avsnittet gästas av Emma som driver förlossningspodden och en sak som Emma säger i början av programmet tycker jag är så bra:

”Synen på födande handlar så mycket om kroppen som ska föda barn, kvinnokroppen som ska föda – mindre om människan som ska föda barn”

Alltså, kvinnor blir reducerade till  sin kropp i så många sammanhang och födande är inget undantag. När man väl har tagit beslutet att bli gravid så får man faktiskt stå sitt kast och bli kropp – igen. Självklart ska man försöka att inte gå upp för mycket i vikt, inte längta efter att dricka alkohol, gärna försöka bli av med depressionen man led av innan, lusläsa alla råd och tips och förhålla sig till allt som nu förväntas av denna kruka – behållare – bägare. Den som klagar och ojar sig och mår dåligt i sin graviditet kan få höra saker som att kvinnor  har varit gravida i alla tider.

Det är en människa som ska föda barn. Det är en människa som ska härbärgera denna händelse, leva med den i resten av sitt liv och ta ett språng in i föräldraskapet från trampolinen förlossning.  Vissa snavar redan innan de hunnit ställa sig på trampolinen och det blir ett enda magplask ner i djupt vatten.  Hur det nu än gick för kroppen när barnet föddes så är det verkligt intressanta hur människan tog det.

En stor bristning sys och kroppen läker. Men hur läker människan?  Barnet kom ut i sista sekunden med ett akut kejsarsnitt och alla på förlossningsavdelningen pustar ut, VI KLARADE DET. High five!

Jag tror att det är precis här det skär sig. Risken att kvinnokroppen ska dö under en förlossning i Sverige idag är  så försvinnande liten, mycket mindre än på många andra ställen i världen. Men människan som föder, den händelsen reduceras ofta till något trivialt och relativt,  en upplevelse, nu ska det vara en upplevelse att föda barn också! Räcker det inte med att de kommer ut hela och friska! Vilka krav! Vilket kontrollbehov!

Man försöker piffa upp förlossningsavdelningar, göra det fint, sätta upp hemtrevliga gardiner, få det hela att kännas mer ombonat. Jag är helt övertygad om att det är förhållningssättet det kommer an på. Inga trevliga gardiner eller låtsas -stearinljus i världen kan ersätta den genuina förståelsen och intresset  för människan som föder.

En del stångar sig blodiga, hur kan någon vilja föda hemma om det finns en ökad risk? Vad ska vi göra? Hur ska vi övertala kroppen som råkar ha den här bångstyriga föda- hemma – människan i sig att lyssna på oss. Vet vi verkligen alltid vad som är bäst för människan som föder barn?

 

Foto: Lovisa Engblom