Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.

 

 

New public management

Foto: Lovisa Engblom

Läs intervjun med läkaren Märit Halmin i ETC: Personalens förtjänst att sjukvården inte kollapsat

I artikeln beskriver hon sin första helg på akuten efter sju år.

– En morgon när jag kom in så stank det av kiss och bajs och kräks. Inget konstigt med det. Men när jag efter en hel arbetsdag kom tillbaka var stanken oförändrad. Personalen hade sprungit mellan patienterna hela dagen – ingen hade hunnit städa eller kalla på städning.

Märit ger samma bild av vården som jag har fått erfara på olika sätt av så många kollegor i Sverige, den om omständigheter som gör att det ofta blir ett mission impossible att ge en värdig vård. Och när man ändå lyckas så är det ofta på bekostnad av den egna hälsan.  Men det intressanta med den här intervjun är Märits analys av läget, hon jämför till exempel med brandkåren:

– Det är ingen som har problem med att brandmän sitter ner och tar det lugnt eller tränar på gym bara för att de ska kunna finnas där, extremt förberedda, utvilade och redo när det väl börjar brinna. Detta är en omöjlighet inom akutsjukvården i dag, när målet är att ha ett sjukhus med hundraprocentig beläggningsgrad som fortfarande förväntas ha beredskap på akuta situationer.

Hon lägger delvis skulden på New public management där all vård ska effektiviseras enligt ungefär samma principer som industrin producerar bilar.  Mjukare värden som smärtlindring, tröst, stöd och mänsklig omvårdnad räknas inte eftersom de inte går att mäta på samma sätt. Det är hårda fakta som räknas. Antalet genomförda operationer eller antalet förlösta. Med den principen blir alla förlösta – utan särskilda medicinska skavanker att anmärka på – bevis på en lyckad produktion. Alltså även om stödet var obefintligt, födseln ägde rum på chefens kontor och smärtlindringen inte hanns med.

Det är precis hit jag länge har velat komma i diskussionen om vården. På Södra BB – som inte finns längre – så räknades de mjuka värdena in i avdelningslogistiken.  Varje barnmorska fick endast ha hand om en födande i taget, vilket innebar att det ibland fanns lugnare stunder då vi barnmorskor hade tid att sitta ner och prata i soffan. Reflektera och diskutera. Jag minns det som några av de mest meningsfulla stunderna jag hade i min tjänstgöring som barnmorska på sjukhus. En stor del av vården handlar nämligen om vad som händer i de tomma mellanrummen – då det finns tid att förkovra sig i något eller fördjupa sig i ett givande samtal med en kollega. Det är inte en waste of time.  När det sedan blev dags att ta emot nästa födande fanns orken, kraften och viljan där hos mig som barnmorska. Det var som att ta emot en födande för första gången varje gång.

Men eftersom resten av sjukhuset var organiserat mer enligt New public management:s principer så blev det ohållbart. Skulle vi sitta och ha mellanrum medan andra sprang som tokar mellan födande? Nej det var såklart inte rättvist.

Frågan vi bör ställa oss är denna: Enligt vilka principer vill vi att vården av människor ska organiseras? Att effektivisera vården till en storskalig och kostnadseffektiv produktion blir lätt att flytta kostnaden från ett ställe till ett annat.  Idag får vi betala enorma summor för allt från långtidssjukskrivningar, brist på sjuksköterskor som vill jobba inom slutenvården, inhyrd bemanningspersonal, neoplatser i Åbo eller stödsamtal för oroliga gravida. Det blir en dyr billig vård.