Barnmorskeförbundet

Stolta barnmorskor, semlor och en bebis

Styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund
Emma och Brita på styrelsemöte

Alltså februari ÄR verkligen VABruari. I den här familjen har det varit vattkoppor, feber, hosta och allmän ynkedom de senaste veckorna. Jag har gått och kånkat på ett litet febrigt skrott mest hela tiden och känt hur min egen energinivå samtidigt går ner på något slags strömsparläge. Vi verkar ha sluppit magsjuka, peppar peppar. För magsjukan är ändå värst. På plussidan är att jag snart har läst ut Hanna och Barnsängskriget av Pia Höjeberg. Och det kommer en recension här på bloggen så snart jag har formulerat den! Men åh, vilken skatt till bok. Den berättar allas vår historia och i synnerhet barnmorskans historia i Sverige.

Det kändes därför extra roligt att igår kväll äntligen få komma hemifrån och gå på möte med styrelsen för Uppsala barnmorskeförbund. Det var ju själva semmeldagen och vi passade såklart på att äta varsin semla. För min del har det redan hunnit bli några semlor i februari – någonting ska man ju muntra upp sig med i VAB-träsket. Och vad passar bättre än en semla? Men det kändes extra roligt att få äta den ihop med mina barnmorskekollegor, och lilla Brita som höll oss sällskap. Men hon åt bara bröstmjölk.

Mitt i myset kände jag ändå en slags smärtsam sorg. För dåtidens barnmorskor som var livegna och jobbade mest hela tiden slutade ofta sina dagar på fattighuset. Idag ser det visserligen annorlunda ut för vi lever i en annan tid – men barnmorskors arbetsvillkor fortsätter att vara ett sorgebarn. Att jobba på en förlossnings eller BB-avdelning idag är att behöva jobba nästan varannan helg, varannan jul, att bli inbeordrad när det saknas personal och leva i ovisshet om semestern under sommaren. Det är ett ständigt köpslående om barnmorskans värdefulla fritid och det är vanligt att arbeta utan varken middags eller kafferast. Det som var bättre förr var att man oftast hade hand om en födande kvinna i taget. Idag har tekniken möjliggjort för barnmorskor att (åtminstone i teorin) kunna ta hand om flera födande samtidigt. Många barnmorskor blir också fattigpensionärer eftersom det i princip är omöjligt att orka jobba heltid.

Om det är något som löper som en röd tråd genom barnmorskans historia så är det fattigdom och arbete. Men också stolthet.

En fungerande mödra och förlossningsvård är navet i ett samhälle och därför borde barnmorskors arbetsvillkor vara allas vår topp – angelägenhet. Den borde vara prio! Själv är jag oändligt glad att jag föddes i Sverige år 1981 och slapp dö i barnsäng som så många kvinnor gjort före mig. Mina fem barn fick ha kvar sin mamma och jag fick fortsätta vara deras mamma. Problemet idag är att allt färre barnmorskor vill arbeta som barnmorskor, och inom förlossningsvården är läget nu akut. Det beror på att det inte längre räcker med att locka med ett ”spännande” jobb när arbetsmodellen hör hemma på 1800-talet. Det behövs nytänk för att locka barnmorskor till att arbeta med födande. Idag vill barnmorskor inte offra hela sina liv i födandets tjänst, och det med rätta. Barnmorskor kan ju välja och vraka på andra jobb. Men vem ska ta hand om de födande kvinnorna? För de finns ju kvar.

Om du är barnmorska och undrar vad nästa steg är så vet jag svaret: gå med i barnmorskeförbundet om du inte redan är medlem. Och var stolt.

Barnmorska, barnmorskeförbundet
Stolt barnmorska
Det svenska barnmorskeförbundets symbol

Barnmorska i Sverige idag

Det svenska barnmorskeförbundets symbol
Emma hänger upp barnmorskeförbundets fina symbol!

I måndags träffades vi – ett gäng barnmorskor – för att fira och fika här i Uppsala, såklart med anledning av den internationella barnmorskedagen. Visste ni att det svenska barnmorskeförbundet bildades år 1886 och var då Sveriges första kvinnliga yrkesförening? Så häftigt. Första numret av Jordemodern (som är barnmorskornas tidskrift) utkom år 1888. Själv tycker jag att barnmorskeförbundets symbol är så fin.

Som barnmorska i barnmorskeförbundet är man faktiskt med och skriver historia. Ja, det låter ju ofantligt klyschigt men det stämmer. Det har hänt mycket under de år som förbundet har funnits och jag tror att dåtidens barnmorska skulle ha svårt att känna igen sig i mycket av det som präglar barnmorskors vardag idag. Men födandet är desamma. För mig är det en svindlande tanke.

Efter att ha läst Moa Martinsons självbiografiska trilogi om proletärflickan Mia känner jag att jag har fått uppleva hur det kunde vara att föda barn i ett annat Sverige. Så min rekommendation till dig som är intresserad av barnafödandets historia; läs Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kvinnor och äppelträd. Moa Martinson och Selma Lagerlöf är två av Sveriges genom tiderna främsta författare.

Men även under åtta år av barnmorskeri kan det hända mycket. För det var precis så många år sedan som jag och mina klasskompisar blev färdiga. Oj vad mycket vi har skrattat, gråtit och delat saker ihop med varann under den här resan. Som ju fortsätter varje dag. Året runt. Därför känns det väldigt spännande – men också lite läskigt – att tänka på vad som kommer att vara aktuellt för oss om 10 år. Vilka brännande frågor brottas vi med då?

Eller 20 år. Hur ser en barnmorskas vardag ut i Sverige om 20 år?

En sak vet vi. Att födandet kommer vara desamma.

Tre barnmorskor i Uppsala som är kollegor
För åtta år sen blev vi barnmorskor ihop.

Pia Höjeberg

Ni som är intresserade av barnafödandets historia i Sverige får inte missa Pia Höjebergs författarskap. Hon har gjort en enorm kulturgärning genom att berätta Jordemodern och Barnmorskans historia som ingen annan har gjort. Hur har det varit att bistå födande kvinnor i en historisk kontext? I armod och fattigdom.

Det finns ingen förlossningsberättelse som har rört mig lika djupt som den Moa Martinson skildrar i sin Kvinnor och äppelträd när Sally föder en son ensam med sin stora barnaskara sovandes i huset. Moa Martinsons författarskap är unikt i Sverige. Så litterära skildringar av något så sällan berättat.

Men de historier som Pia Höjeberg lyfter fram i sina böcker lämnar mig inte heller. Barnmorskan som kommer hem till en statarfamilj där modern ska föda sitt 18 barn. Vägglössen krälar på väggarna och barnen sover packade som sillar i kökssoffan.  Barnmorskan som blir rädd att lössen ska leta sig in i den födande kvinnan och förlossningen blir dramatisk. Men det slutar väl just den gången.

Pia Höjeberg var inbjuden till en inspirationskväll vi hade förra våren här i Uppsala, hon var också en av de föreläsare som gjorde stort intryck på mig under barnmorskeutbildningen.