Numera får jag ofta frågan och kommentaren; ”Hur vågar du jobba med hemfödslar? Något kan ju hända.” Efter ett tag blir man ganska luttrad och van vid de här kommentarerna, men ibland kan jag inte låta bli att förvånas och tänka: Ja, något kan hända. Välkommen till verkligheten.

Att jobba med hemfödslar som barnmorska är att jobba inom ramen för sin barnmorskelegitimation. Det är inte samma sak som att sätta sig i en raket på väg till mars utan utbildning, hålla alla tummar och helt enkelt hoppas på det bästa. Det är att arbeta självständigt som barnmorska, våga lite på sitt hantverk, den egna yrkeskunskapen, men också – och här är kruxet –  våga ta ansvaret. Att våga ta ansvar är inte samma sak som att ha en religiös övertro på sig själv utan, tvärtom, att inse både styrkor och begränsningar. I det ingår att använda sig av alla situationer som uppstår inom yrket och fortsätta att utvecklas genom att dra lärdom av dem.  Det behövs en stor portion ödmjukhet inför det faktum att man inte klarar allt, men också – en medvetenhet om att man som barnmorska faktiskt kan och klarar någonting. Men kanske det viktigaste av allt; det behövs en medvetenhet om att kvinnor kan och klarar av att föda barn.

Där skulle jag säga att vi i vårt samhälle tvivlar starkt. Spannet normal förlossning krymper sakta men säkert. 70 % av alla förstföderskor får värkstimulerande dropp på sjukhuset. Just nu pågår en stor studie i Sverige om igångsättning i vecka 41 eftersom det redan är praxis i andra stora västländer. Om det skulle visa sig vara bättre för barnet att komma ut i vecka 41 så kanske praxis ändras här också. Det skulle innebära fler igångsättningar och ännu mera dropp. Få sjukhus i Sverige kan erbjuda kontinuerligt stödjande vård, continuity of care eller till exempel vattenfödslar som alternativ till mer medicinsk smärtlindring – idag får en ständigt högre procent av alla födande uppleva att stödet under en födsel kommer i form av en epidural, med påföljande interventionskaskad.

Snittsiffrorna stiger stadigt. I USA ligger de på över 30 % av alla födslar, och i Sverige på snart 20 % av alla födslar. Det finns givetvis en mängd olika infallsvinklar på dessa siffror  men ibland är det nyttigt att ställa sig utanför och bara betrakta siffrorna. Att försöka se skogen istället för alla träd som står nära och fråga sig – vart är vi på väg?

När vi tvivlar på att kvinnor kan och klarar av att föda utan dropp, igångsättning, snitt, forcerad krystning eller epidural, när till och med  vi barnmorskor tvivlar på att vi barnmorskor kan ta ansvar – ja då förstår jag att jag så ofta får frågan. ”Hur vågar du jobba med hemfödslar?”

För det är ju just när det händer något under en födsel som det är bra att en barnmorska finns nära. Hemma eller på sjukhuset.