Amning

Vad säger barnen själva om amning?

Amning

Av Paola Oras

Ofta fokuserar vi på barnet när det gäller amningens hälsofördelar och på kvinnan när det handlar om upplevelsen av amning men vad säger egentligen barnen själva om hur det är att amma? De flesta barn i vår kultur har inte börjat prata innan de slutar att amma och därför är det ovanligt att höra beskrivningar av amning med barns egna ord. I en australiensisk studie av Karleen Gribble från 2009 med titeln ”as good as chocolate” and ”better than ice cream” frågade hon över 100 ammande barn som var två år eller äldre om amning. Barnen fick svara på varför de ville amma, hur det kändes när de gjorde det och hur de tyckte att mjölken smakade.

På frågan varför de ammade svarade barnen ganska enkelt – för att de älskade att amma eller för att mjölken var god. När barnen fick frågan hur det kändes när de ammade sa de bland annat följande: mysigt, gosigt, varmt, glad, känns bra, mamma älskar mig och trött. Alla barn kunde dock inte svara på de här frågorna. Ungefär en tredjedel kunde inte svara på varför de ville amma och närmare hälften kunde inte beskriva hur det kändes, däremot kunde hela 85 % svara på hur det smakade. Jämförelserna i smak var många men tillräckligt lika för att förmedla principen. Barnen svarade till exempel att mjölken smakade som jordgubbar, mango, päron, banan, fruktsallad, choklad, glass, godare än glass, klubba, marmelad och mjölk. De använde också beskrivande ord som gott, sött, varmt och smaskigt. En intressant detalj är att två barn vars mammor nyligen haft mastit, en infektion i bröstet, istället svarade att mjölken smakade salt och äckligt.

Amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden

Många känner sig obekväma med att se ett lite större barn ammas, förmodligen för att vi är ovana vid det eller för att bröst har blivit så sexualiserade i vår kultur att det blir en krock i hjärnan. Medan amning av spädbarn uppmuntras så intar omgivningen inte så sällan en misstänksam inställning till amning efter ett års ålder.

Faktum är att amning efter ett år är stigmatiserat i hela västvärlden. Så pass att amerikanska barnläkarföreningen kände sig tvungna att gå ut med ett förtydligande 2005 där de klargjorde att det inte på något sätt är skadligt för barn över ett år att fortsätta att amma. Världshälsoorganisationen har också vävt in det i sin rekommendation ”i två år eller längre”. Det finns ingen övre gräns eftersom ingen har kunnat påvisa några skadliga effekter med att amma länge.

Amning, barn över ett år
Helt okej att fortsätta amma.
Foto: Lovisa Engblom

Det som många inte känner till är att det är ett ganska nytt fenomen att barn avvänjs så tidigt. Om vi går bortom de kulturella föreställningar som präglar vår uppfattning om hur länge det är normalt att amma så kan man konstatera att det ur ett biologiskt perspektiv är normalt för människan att amma tills barnet är mellan 2,5 och 7 år. 

I ursprungsbefolkningar är det ofta sista barnet i syskonskaran som ammas längst, när ingen ny graviditet väntar. I bondesamhället i Sverige var det vanliga att barnen ammades tills de var två-tre år och ibland uppemot sex år. Det var först under 1900-talet som läkarna började rekommendera en tidigare avvänjning, vid 10-12 månaders ålder och på många håll i världen är normen fortfarande att barnen delammar i mer än ett år. Exempelvis ammas 95% av alla ettåringar i Bangladesh, 82% i Bolivia, 88% i Indien, 86% i Kenya, 80% i Indonesien och 98% i Nepal jämfört med Sveriges 20%. Bland tvååringarna är det färre som ammas men i många länder är det ändå runt hälften av barnen eller fler som fortfarande ammas. För länderna ovan är siffrorna för tvååringar 91% i Bangladesh, 46% i Bolivia, 66% i Indien, 54% i Kenya, 50% i Indonesien och 95% i Nepal (statistik från WHO). I Sverige förs ingen amningsstatistik efter ett år.

I den australiensiska studien som nämndes ovan frågade man även mammorna varför de fortsatte att amma till två år eller längre och de svarade att det främsta skälet var för att de märkte att deras barn blev så glada och mådde bra av det eller att barnet inte ville sluta amma. De svarade att det kändes enkelt och naturligt för dem att bara fortsätta amma. De  fick också beskriva de vanligaste anledningarna till att deras barn ville amma och i vilka situationer de oftast ammade. De svarade att barnen ammade som tröst, för att de var hungriga, för att de ville ha närhet, för att de gillade smaken eller för att de var törstiga. Oftast ville barnen amma när de skulle somna för natten, under natten, när de vaknade, när de skulle sova middag, när de gjort illa sig, när de var upprörda, trötta, när de var sjuka och när de såg andra barn som ammade. Många som har ammat ett barn som är över året kan nog känna igen flera av beskrivningarna ovan. Fenomenet att äldre barn vill amma när de ser andra barn som ammar kan intygas av alla som någon gång har deltagit i en gruppaktivitet med andra ammande barn. Barnen kan då inspireras av varandra i all oändlighet!

Amning, bröstmjölk
Hälsodrink?

I Sverige finns en stigmatisering och okunskap om amning efter ett års ålder. Det är inte ovanligt att kvinnor bemöts med stor skepsis från både familj, vänner, förskolepersonal och vårdpersonal. Många tror att kvinnor som ammar länge har skumma motiv. Antingen tror man att det finns något incestuöst inslag, eller att kvinnan vill ha en ursäkt att hålla sin partner på avstånd eller för att hon vill fortsätta att göra barnet beroende av sig. En annan missuppfattning är den om mjölkinnehållet. Tvärtemot påståendet att det ”bara är blask i brösten” efter ett år så blir bröstmjölken energitätare efter året för att passa det större barnets behov. Den innehåller alltså allt det som den innehåller under den tidiga amningsperioden men har lite mer energi. Tänker man närmare på det så är det ju lite av en superkraft att kunna frambringa en sådan hälsodrink som dessutom är ”lika god som choklad men godare än glass”!

Jag tänkte låta ett barns röst om hur det kan vara att sluta amma få avsluta den här texten. Att amma den allra sista gången är ju något definitivt och samtidigt början på en ny fas i relationen. Den amerikanska miljöjournalisten Jennifer Grayson beskriver i sin bok Unlatched hur det var när hon slutade amma sin äldsta dotter Izzy, som då blivit fyra år. De hade pratat om det länge innan, gjort ett fint album på alla mysiga stunder de hade haft och planerat ett ”weaning party”. Familjen åkte till Disneyland för att fira den stora händelsen och på kvällen skulle Izzy amma för sista gången. Utmattad av den spännande dagen somnade hon dock utan amning, så avslutet fick bli hemma följande dag. Grayson berättar att dottern var stolt över att hon nu var en ”big gurrrl” som hon själv sa och tog avslutet rätt bra. De första dagarna var hon ledsen ibland men kunde ganska lätt avledas och lockas till skratt. Izzy såg också chansen att vända situationen till sin fördel. Vid ett tillfälle log hon pillemariskt mot sin moster och bad om extra mycket glass eftersom ”it’s really hard to give up Milky”. Den första tiden efter avslutet ville hon lukta på bröstet innan hon somnade. ”Like a chocoholic who had recently gone on a diet” skriver Grayson, tog hon varje kväll en lång djup sniff  och utbrast ”ahhh, delicious!” innan hon kröp ihop i sin mammas famn och somnade. En dag kommer Izzys allra sista avsked av amningen och det är så djupt rörande att jag gråter varje gång jag läser det. Grayson berättar hur Izzy en kväll efter sin njutningsfulla långa lukt lutar sig lite närmare  bröstet och viskar ”I’ll never forget about you, Milky.”

Barn och mat!

Bon appétit! Foto: Lovisa Engblom

Om amningsnormen skriver Marit Olanders såhär:

Man ammar de första månaderna, men inte för lite, inte för mycket och inte för gärna. Man slutar senast vid ett års ålder, och helst ska barnet sluta av sig själv. Många har åsikter om ens amning. Kvinnor som ammar kortare eller längre tid än normen kan få sig eller sin amning ifrågasatt.

Hur man än gör riskerar man att trampa fel i samhällets ögon. Vilken tur att jag vid det här laget är ganska luttrad! Jag vet att jag inte behöver börja mata mitt barn med smakportioner tidigare än vid sex månaders ålder. Nej, jag behöver inte sitta och svettas  över matningen och den där kladdiga barnmatspurén som alla tydligen måste få smaka på. När mitt äldsta barn var fyra månader damp det ner reklam från olika barnmatsföretag i min brevlåda, mycket punktligt. Jag trodde att jag behövde träna henne i att äta mat med sked ungefär som man dresserar en hund. Några misslyckade matningar och allt mitt mod sjönk, om hon inte åt så berodde det enbart på mina tillkortakommanden som mattränare.

När det var dags för mitt andra barn att börja äta så bodde vi i USA och där var gröten fullproppad med järn. Allting stannade. Klockorna, magen, maten. Det blev stopp. Så mycket elände för lite stabbig gröt.

När mitt fjärde barn skulle börja äta poppade jag också barnmatsburkar av praktiska skäl, ni vet det där ”poppet” när vakuumet släpper. Men det var början på en riktig mardröm eftersom han knappt tålde någonting, stackars liten, och blev så väldigt fort sjuk i sina matallergier. Ju mer mat han fick av mig desto mer gick han ner i vikt. Till slut fick vi reda på vad han tålde och inte tålde men vägen tillbaka var lång och mödosam.

Nu är det snart dags för mitt femte barn att börja äta. Jag skyndar ganska långsamt. Dels för att vi nu har fått till en så fin amningsrelation efter allt initialt krångel, men också för att hon går upp så fint i vikt och inte visar några som helst oroande tecken på att vara för lite nyfiken på livet eller maten. Hon vänder sig från rygg till mage och vill stoppa allt som går i munnen, minsta lilla prick som hon hittar griper tag i hennes fascination. Hon har försökt plocka ett av mina födelsemärken  med pincettgreppet upprepade gånger utan att lyckas.

Självklart ska hon få prova all möjlig mat – snart! Jag ska bara stålsätta mig lite inför stöket och kladdet, inhandla några hakklappar och ett större matbord. För vi får inte längre plats runt vårt bord och ett barn under ett behöver en egen sektion av matbordet till kladd. Sen tänker jag försöka fortsätta amma så länge hon vill.

Får det lov att vara en rättika?