Deficient bodies and divine interventions

The positive Birth Calendar 2021

Av Agneta Westergren

Hej!

Jag heter Agneta Westergren och har fått äran att medverka i Märtas fantastiska julkalender på temat positivt födande, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har själv fött sex barn och är utbildad doula, förlossningspedagog och barnmorska. I juni 2021 disputerade jag på avhandlingen ”Deficient Bodies and Divine Interventions, Women, midwives and the medicalisation of childbirth – A gender perspective”. I det här blogginlägget tänkte jag kort sammanfatta min avhandling.





Min avhandling pryds av min vän Bodil Freys omtolkning och målning av ”Adams skapelse” av Michelangelo, där hon bytt ut de manliga karaktärerna mot kvinnliga.

Den svenska förlossningsvården är bland de främsta i världen sett till utfall (överlevnad) för kvinna och barn. Som i andra höginkomstländer finns dock en medikaliseringstrend i Sverige där ingrepp som igångsättning av förlossning, värkstimulerande dropp, ryggbedövning och kejsarsnitt ökar. Ingrepp på och i kvinnors kroppar – ingrepp som trots goda intentioner paradoxalt nog kan öka risken för komplikationer för både mor och barn – görs utan att alltid informera och involvera kvinnan i besluten.

I min avhandling har jag analyserat kvinnors födelseplaner, deras journaler, deras utvärderingar av förlossningen samt att jag har observerat kvinnor och barnmorskor under förlossningar och intervjuat dem efteråt. Hela avhandlingen genomsyras av ett genusperspektiv för att belysa hur föreställningar om kön och genus påverkar oss alla och så även förlossningsvården.

Jag visar att en medikaliserad syn på kvinnans kropp som bristfällig (deficient) som alltid eller ofta behöver medicinska interventioner under till exempel menstruation, graviditet, förlossning och klimakteriet, tillsammans med samhälleliga könsstereotypa föreställningar om hur kvinnor förväntas vara och agera, till exempel snälla, varma, lyhörda, tillmötesgående och förstående, påverkar:

* Organisationen av förlossningsvården i form av låg bemanning, för få vårdplatser, en fragmenterad vård, hierarkier och ett företräde av den medicinska vårdmodellen med fokus på förlossningen som en (alltid) riskfylld händelse framför den sociala vårdmodellen som ser födandet ur ett helhetsperspektiv, alltså som en social, kulturell, fysisk, psykologisk, sexuell och existentiell händelse som ibland behöver medicinsk intervention.

* Barnmorskorna i form av att de har ett ideal av ett så kallat naturligt födande som de sällan når upp till då de slits mellan att möta organisationens krav på genomströmning, att stötta sina kollegor och att finnas där för kvinnan/paret. För att få verksamheten att fungera har barnmorskor blivit experter på att integrera ett medicinskt-tekniskt kunnande med fysiskt och emotionellt stöd. I kvinnornas utvärderingar av förlossningen låg fokus på barnmorskans egenskaper och barnmorskorna beskrevs som underbara, trevliga, lyhörda, lugna, snälla, omhändertagande, glada, varma, ödmjuka och trygga – egenskaper som ofta är kopplade till föreställningar om kvinnlighet och femininitet. Dessa egenskaper är förstås positiva men här finns också en risk eller ett utrymme för dels ett utnyttjande av organisationen av barnmorskors lojalitet, men även för ett subtilt maktutövande från barnmorskans sida gentemot den födande, då det för den födande kan vara svårt att säga emot en snäll barnmorska som hon är i beroendeställning till.

* De födande kvinnorna i form av hur de utformade sina förlossningsplaner, hur de utvärderade sina förlossningar och hur de agerade under förlossningen. De flesta kvinnorna hade önskemål om en naturlig förlossning med främst icke-medicinsk smärtlindring och stöd av sin partner och av en barnmorska som de önskade vore snäll, omhändertagande, lugn, känslig, erfaren, äldre, stöttande, bekräftande, peppande, pedagogisk – i princip samma ord som användes när de senare utvärderade sin förlossning. Av dessa kvinnor hade 93,6% någon form av intervention under sin förlossning (igångsättning, att man tog hål på hinnorna, hade kontinuerlig fosterövervakning, värkstimulerande dropp, urintappning, sugklocka, klipp eller kejsarsnitt). Trots att många inte fått den förlossningsupplevelse de tänkt sig så var de flesta väldigt nöjda, mest med det emotionella stödet de fick av barnmorskorna. Återigen blir föreställningar om kvinnlighet synliga här då kvinnor förväntas och förväntar sig själva att vara tacksamma, artiga, relationsinriktade och se till andras behov. Detta kan påverka att kvinnorna själva åsidosätter sin autonomi och förlitar sig på att barnmorskan vet bäst, vilket genom en invecklad process kan leda till ökade interventioner och till att de födandes medbestämmande och rätt till informerat val inte alltid respekteras.

Genusperspektivet har i min avhandling synliggjort hur förlossningsvårdens organisation, barnmorskorna och de födande kvinnorna påverkas av samhälleliga föreställningar om hur vi förväntas uppträda beroende på biologisk könstillhörighet. Att bli medvetna om hur vi påverkas av och även själva reproducerar rådande samhällsnormer där kvinnor förväntas vara tacksamma och tillmötesgående samt åsidosätta och förminska egna känslor och behov, kan således vara ett första steg mot en förlossningsvård där det finns plats för de födande, där barnmorskor kan fokusera på en kvinna i taget och där födandet erkänns som en existentiell händelse som förändrar människor i grunden.

För att testa sin egen medvetenhet om hur djupt ens föreställningar om könsbundna egenskaper går så kan man prova att kasta om karaktärer i böcker, sånger, filmer eller liknande, alltså ge kvinnliga karaktärer manliga egenskaper och tvärtom. Känns det konstigt? Löjligt? Obekvämt? Kanske helt naturligt? Fundera ett varv på varför du tycker som du gör.

Med önskan om en God Jul och ett riktigt Gott Nytt Födelseår.

/Agneta Westergren

Länk till avhandlingen!

Mens på en skärtorsdag

Foto: Lovisa Engblom

Jag fick många reaktioner på mitt inlägg om den svårfångade mensen. Ska den firas med en fest eller inte? Vad är det som är festligt egentligen? Agneta Westergren som är barnmorska och doktorand i Umeå skrev en lång och intressant kommentar på fb. Jag har fått lov att publicera den här:

”Tack för ett fint och tänkvärt inlägg och för att jag genom det fick tillfälle att formulera mina egna tankar om ämnet. Jag har funderat på det du skriver om att dissekera i minsta beståndsdel som ett sätt att hantera det svårfångade, och tänker att det är ett uttryck för ett positivistiskt synsätt som inte är fel, bara ett av många sätt att försöka förstå sin omvärld, och också det vetenskapliga paradigm som oftast har företräde framför andra skolor.

Jag tycker inte heller att mens är något att hymla om men vill för den skull inte få blodiga tamponger och bindor i nyllet eller lyssna på när Alex Hermansson sjunger Menslåten, men jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför jag upplever att det är något som skaver hos mig när en naturlig kroppslig funktion uppmärksammas på detta sätt. Jag tror att det är för att jag vill se mensen ur ett mer holistiskt perspektiv. För mig är mensen förutom en bekräftelse på att kroppen fungerar som den ska, en slags rensning, eller en rening både till kropp och själ. Inte att man är oren/smutsig som menstruerande kvinna, utan att tiden man blöder kan ses som en tid för kontemplation och en allmän städning av kroppen, vare sig det gäller rent fysiska bagage som blod, urin, avföring (många kvinnor kissar ju under mensen ur sig den vätska de lagrat dagarna innan mens och blir också lösa i magen) eller de känslor som man kanske lagrat tidigare under cykeln. Många blir ju nedstämda, känsliga och lättrörda under mensen. Kanske det då kan få vara ok att ligga på soffan och bara vara? Eller gå i skog och mark och rensa skallen? Att gråta? Att för en stund släppa de konstanta prestationskrav som finns på oss kvinnor (och som vi också är delaktiga i att skapa) och vända blicken inåt och reflektera, för att sedan kunna gå vidare in i nästa cykel med ny energi och kraft.

När min dotter fick mens gick hon och jag ut och åt middag på en restaurang och sedan fick hon ett par örhängen med kvinnosymbolen som en hyllning till kvinnan och det systerskap hon nu kan känna sig delaktig i med allt vad det innebär av glädje och stolthet över sin kropp, men också av mensvärk från helvetet, PMDS, endometrios, klimakteriebesvär etc. Inte särskilt romantiserande, inte heller buller och bång, men ändå ett sätt att uppmärksamma denna transformation i hennes liv. Kanske ceremonier och ritualer är vad vi verkligen behöver i den intellektuella, kroppsfrånvända tid vi lever i? Hur de sedan utformas är väl upp till dem det berör.”