Sluta normalisera kvinnors helveten!

Mensvärk. En typisk liten gullig sak. För vissa räcker det med värmekudde, lite ompyssling och vila. För andra är mensen ett helvete. Jag minns så väl när jag var 15 år och skulle åka tåg i fyra timmar med min syster som då var 13 år. Mensvärken valde att komma just där och just då och jag önskade mig så långt bort från den trånga tågkupén som jag bara kunde. Smärtan var vidrig och jag kunde inte sitta still. Så jag kröp på sätet, kurade ihop mig till en boll, klängde, la mig på golvet i tågvagnen (min syster skämdes), knäppte upp de översta knapparna i gylfen så att det iallafall inte skulle strama runt magen. Så kräktes jag. Och ville på fullt allvar att vi skulle gå av i någon håla långt hemifrån där tågade passade på att stanna och ta en ambulans till närmaste sjukhus. Men det ville inte min syster. Till slut kom en tågvärd och undrade hur det var fatt. Då pep min syster fram med sin minsta röst ”Jag tror att hon har pms”.

Jag minns att jag som tonåring sökte hos husläkaren flera gånger för smärtan men att jag egentligen inte fick någon bra hjälp utan överdoserade ipren och fick magsår. Många, många år senare upptäckte en gynekolog förändringar i min livmoder och frågade ”Har du haft väldigt jobbig mensvärk?” Han berättade om förändringen  adenomyos , att det är en speciell form av endometrios med inväxt av endometrieslemhinna i livmodermuskeln.

För mensvärken har jag egentligen upplevt som värre än förlossningssmärtan. Den har för mig aldrig haft någon paus  utan bara pågått som ett enda inferno –  det kommer ju heller ingen fantastisk present sedan mot slutet av smärtan. En litet barn i famnen är ju den finaste belöning man kan få. Några droppar blod. Ska det behöva göra så ont för vissa? Jag är glad att det idag finns en helt annan kunskap om orsaker till svår mensvärk och möjlighet att behandla.

Gravidillamående. En harmlös och gullig liten sak som iallafall tyder på att allt nog står rätt till med graviditeten. Om jag lägger ihop alla veckor som jag har mått illa under mina graviditeter så blir det olidligt många veckor att tänka tillbaka på. Dagar som jag har legat raklång i sängen, inte kunnat kliva upp. Illamåendet  som har snurrat runt runt i rummet och fått tillvaron att kännas ganska meningslöst. Barnmorskans ord om att ”det brukar gå över efter 13-14 veckor” som av någon anledning inte har lugnat mig alls. Som om det skulle kännas bra att bara må illa i 10 veckor till?

Det finns många historier om gravida kvinnor som har kräkts på vägen till eller från jobbet, eller PÅ jobbet – men varför är det plötsligt okej att kräkas och jobba samtidigt bara för att kräkningarna beror på en graviditet? Jag har kräkts så många gånger under mina graviditeter och jag är så otroligt dålig på att kräkas. Ja det är sant! Jag får prickar i hela ansiktet, också kallat petekier, efter fem kräkningar så ser jag ut som om jag är sjuk i mässling. Känslan när man tittar sig själv i spegeln efteråt – hua. Om det ändå fanns fler tillfällen i kvinnolivet som man kunde få känna sig lite upphöjd och seren istället.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*