Obstetric nurse/midwife

När jag var 19 år så reste jag runt i NordAmerika. Alla som har varit i USA vet att det är många olika länder som samsas bredvid varandra i samma land;  det finns ett middleclass- America,  ett fattigt u-land mitt i rikedomen, ett intellektuellt och globalt Amerika och ett reaktionärt Trump-Amerika. För att nämna några. När jag var 19 år så mötte jag ett väldigt sympatiskt USA som jag kom att älska. I New Mexico träffade jag kvinnor som hade fött sina barn hemma och en av dom visade sitt fotoalbum för mig – de bilderna  gjorde ett outplånligt intryck. På en bild fanns en stor birthpool och två kvinnor som var där för att hjälpa till, dom fanns med hela tiden men höll sig lite i bakgrunden. Hennes midwifes. Jag kunde inte släppa det där – tänk att vara någon som kommer hem till par som ska föda sina barn! Att ha en given roll i det stora skeendet, så mäktigt och så coolt – en sån ville jag bli. Där och då började min barnmorskeresa.

Några år senare när var jag färdig sjuksköterska och mamma till två barn så bodde vi hela familjen i Providence Rhode Island ett tag,  eftersom min man fått ett erbjudande om att gästforska vid universitetet där. Jag minns en middag vi var bjudna till då jag berättade vad jag ville bli : ”I want to become a midwife”. Alla såg ganska oförstående ut och jag förstod snabbt att midwifes – det är hjälpkvinnor utan utbildning, hippies som inte är en del av det medicinska  etablissemanget. Obstetric nurse var deras motsvarighet till barnmorska.

När jag jobbar som barnmorska på en stor förlossningsklinik i Sverige idag så känner jag mig ibland mer som en förlossningtekniker än en barnmorska; termen obstetric nurse ligger då nära till hands. Att springa mellan två, tre olika föderum samtidigt och hänga på påsar med dropp, hålla koll på fosterljuden via dataskärmar på expeditionen, göra små punktinsatser där de behövs som mest och känna att något flåsar i nacken hela tiden – för mig är det långt bort från den ursprungliga bilden av att närvara i ETT skeende, ett födelserum – utan stress. Känslan av tomhet och existensiell sorg över att inte få göra ett bra jobb, så bra som jag vet att det skulle kunna bli, är mig ibland övermäktig. När jag behöver lämna rummet för åttonde gången och paret som jag bistår säger:” Vi ringer vår doula nu! ” Då brister det nästan för mig. Men jag säger – ”ja det är nog klokt, ring er doula ”- och så skyndar  jag vidare till nästa rum.

Men det är inte mig och mina känslor som det är fel på. Jag är så glad att jag äntligen har kommit fram till det. I slutet av mars är Sveriges alla hembarnmorskor inbjudna att  träffas i Mundekulla (ironin är ju så klockren – häxorna i Blåkulla!) och utbyta de erfarenheter som finns i gruppen under en helg ihop. Intresset har varit stort, så vitt jag vet är det många som vill och som ska komma. Den helgen känns så akut viktig i mitt liv just nu.

 


2 reaktioner på ”Obstetric nurse/midwife

  1. Ingegerd Hildingsson skriver:

    Du poänterar nåt mycket viktigt
    We have lost the art of midwifery!
    Iallafall på de fabriker där barn kommer till världen
    Barnmorskor i Sverige ser sig själva som oerhört autonoma, jag skulle säga att vi är grundlurade

    • martha skriver:

      Ja Ingegerd, jag håller med. Inom förlossningsvården idag så är vi grundlurade. Att vara obstetric nurse, tja det är vad det är. Men epitetet barnmorska blir väldigt tomt och ihåligt, mest som ett vackert skal, när man inte får fylla det med midwifery. /Märta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*