Det långsamma framfödandet

Sandra Bodmark och My Söderlund är båda nya barnmorskor som har skrivit en magisteruppsats med titeln;

”Förlossningsupplevelsen ett år postpartum hos förstföderskor som deltagit i en kvinnocentrerad studie”

De har analyserat data som samlades in under MIMA-projektet – ett projekt som startade år 2013 där syftet bland annat var att undersöka om förekomsten av grad tvåbristningar hos förstföderskor kunde minskas genom en intervention i utdrivningsfasen. Jag var en av barnmorskorna i interventionsguppen! Det var en intervention med olika komponenter;  förlossningsställningar där rörligheten i sacrumplattan var bevarad (knästående, stående, fyrfota, sida och förlossningspall) spontan krystning samt ett långsamt framfödande enligt en tvåstegsprincip. Vården som gavs skulle vara kvinnocentreradDet innebar att tyngdpunkt flyttades från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser.

Sandra och My tittade alltså på de 298 kvinnor som erhöll den kvinnocentrerade interventionen i utdrivningsskedet för att se om om barnmorskans handläggning under utdrivningsskedet påverkade förlossningsupplevelsen ett år efteråt. De hittade ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna men kunde konstatera att  barnmorskans  omhändertagande under förlossningen hade betydelse för förlossningsupplevelsen.

Det beskriver på ett bra sätt de olika förhållningssätten som går att tillämpa under ett utdrivningsskede. Spontan eller forcerad krystning?

”Forcerad krystning innebär att barnmorskan under utdrivningsskedet verbalt styr kvinnan att hålla andan under hela kontraktionen. Denna typ av guidad krystning kan vara av vikt då barnet snabbt måste framfödas.”

Eller om det långsamma framförandet;

”För att åstadkomma ett långsamt framfödande ska kvinnan krysta på egen impuls, andas genom värkarna och inte aktivt krysta när barnets huvud står i genomskärning. Om barnets huvud får glida tillbaka under värkpaus har vävnaderna möjlighet till återhämtning genom minskat tryck och ökad blodtillförsel. Barnmorskan har även möjlighet att använda och placera sina händer för att avlasta vävnaden och kontrollera barnets framfödande. Långsamt framfödande kan ha en skyddande inverkan vid uppkomsten av vaginala bristningar (Edqvist, 2016). En annan skyddande åtgärd kan vara att låta barnets huvud födas i slutet av en värk eller i värkpaus och axlarna under nästa värk. Det krävs god kommunikation mellan den födande kvinnan och barnmorskan för att barnet ska få födas långsamt och lugnt.”

Malin Edqvist har arbetat med MIMA inom ramen för sitt doktorandprojekt och MIMA står för midwives management of the second stage of labour. I hennes senaste publikation kan man läsa att andelen förstföderskor med den andra gradens bristning var färre i interventionsguppen! http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/birt.12267/abstract Jättespännande läsning som inger hopp. Det kan alltså vara möjligt att få ner antalet stora bristningar genom en multifaktoriell kvinnocentrerad intervention där dessa komponenter ingår;

Långsamt framfödande, spontan krystning, upprätta förlossningsställningar och en kvinnocentrerad vård.

 

Foto: Lovisa Engblom

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*