Njutpromenad

Jag vaknade tidigt idag. Skrev klart en artikel och skickade iväg. Nu inväntar jag korrekturläsning och bearbetning av texten, rättar texter som jag redan fått tillbaka, och… passar på att njuta av våren. Det brukar infinna sig en dag varje vår då det är dags att kliva ur idet och möta världen där den bjuder sig. Idag var den dagen. Jag tog en lång vårpromenad med Hanna i vagnen. Men  först tvekade jag lite, min kropp är inte riktigt vad den än gång var (det fanns muskler på kroppen en gång i tiden, som hjälpte till att bära den). Jag skulle behöva styrketräna mig tillbaka till någon slags form, men det finns gränser för vad jag hinner med. Och orkar. Men en promenad behöver inte vara snabb och med pulspower i för att vara bra, man kan ju faktiskt gå en promenad som bara är en njutpromenad.

Jag stannade till ibland, fotade en lada i vårskrud och hittade videung som slagit ut i blom. Hanna somnade inte först utan försökte få fatt på sina fötter, sen slumrade hon till, vaknade, blev sur. Vi tog en amningspaus vid ICA Väst i Flogsta och jag passade på att handla grädde, mjölk och hallon. På hemvägen ringde Hannas storasystrar varsin gång i fallande ordning och det blev bestämt att barnens kusin skulle följa med hem från skolan. Jag fastnade i telefonen en stund, läste och svarade på några mail, fortsatte promenera. Den sista biten hem sov Hanna gott i vagnen. Jag tror att det här var en av mina bästa promenader – någonsin. Jag är trött på nyttopromenader! Njutpromenader är min nya grej.

En barnmorska tack!

Foto: Lovisa Engblom

Såhär skriver Franka Cadée, ordförande för internationella barnmorskeförbundet;

 Midwifery care is on the menu, but women and their midwives are not permitted to sit at that same table! How are we supposed to represent the interests of women if we cannot partake in the conversations that impact us?”

Det är precis där skon klämmer. Att vara en del av en profession med ett självständigt ansvarsområde men med så få reella möjligheter att påverka vårdens inriktning. Vi behöver alltid en godkäntstämpel från en annan profession! Ta det här med vattenfödslar, det är ett så tydligt exempel som jag har skrivit om flera gånger. Om en frisk kvinna med ett normalt förlossningsförlopp vill föda i vatten och ser till att ha en barnmorska med  kunskap och erfarenhet av vattenfödslar vid sin sida så borde saken vara biff!  Men av någon anledning anses varken kvinnan eller barnmorskan myndiga nog att besluta om detta. Varför? Det går ju utmärkt att få en epidural. Ofta utan betänkligheter. Även om vi vet att det kan ha negativa konsekvenser för barnet. All forskning om vattenfödslar pekar tydligt i den här riktningen:  att det är ofarligt för ett friskt barn att födas i vatten och att det kan innebära fördelar för kvinnan.

Det som gör mig lite sorgsen är att det går så oändligt långsamt framåt och att det faktiskt går bakåt på sina håll. Tyvärr tror jag inte att mer barnmorskeforskning will do the trick. Isåfall hade vi redan varit i mål idag.

 

#Birthmatters

Läs gärna den här fina intervjun med  Linda och Caspar som planerar att föda sitt andra barn hemma. Min kollega, barnmorskan Sepideh Ghasemi som ska vara med, uttalar sig såhär om anledningen till att de väljer att föda hemma:

– Det är ett stort problem att man inte är garanterad ett kontinuerligt stöd när man föder barn. Idag är hemfödsel den enda vårdform där kvinnan har två legitimerade barnmorskor närvarande under hela förloppet – barnmorskor som kvinnan själv valt och lärt känna under graviditeten, säger hon.

Och i dagens DN går det att läsa ett mycket intressant försvar av mångfald inom vården! Vem känner inte igen sig en smula i det här?:

Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna.

Leif Östlings tes är att mångfald inom vården borgar för kvalitet. Det är ett mycket intressant tankespår. Själv har jag ofta stött på den här förlamande janteidén: om det inte kan vara bra för alla så ska det iallafall vara lika dåligt för alla – för då blir det ju åtminstone rättvist. Jag tycker tvärtom, det är ju de goda idéerna, projekten, innovationerna – som behöver få smitta av sig! Annars riskerar vi ju alla att klampa runt i samma lervälling. Jag vet inte vem som blir så mycket lyckligare av det. Tvärtom skapar det ofta en ännu större orättvisa eftersom de med kontakter och pengar ändå alltid kan hitta en väg ut.

 

Alla hjärtans dag

Foto: Lovisa Engblom

Igår på semmeldagen fyllde jag år! Jag blev väckt av min familj med frukost på sängen och hembakad semla – och några väl valda presenter; ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och Annie Leibovitz Portraits 2005-2016 (en tegelsten till bok som visst flygits hem från London)! Barnen hade också några egentillverkade saker till mig. Möjligen tyckte min yngste son att det var lite magert på presentfronten men jag blev barnsligt glad.

Mor gifter sig på Virginia Woolfs skrivbord i Annie Leibovitz portraits!

Under dagen fortsatte vårt husletande och  vi kom efter moget övervägande  fram till att vi inte ska köpa ett objekt där tiden har stått stilla sedan 1970. Där knappt någon renovering alls har skett – skulle ha kunnat fungera som scenografi  i ett avsnitt av Historieätarna. Som stor fembarnsfamilj gäller det nämligen att välja sina stressorer med omsorg. Vill man leva i ett renoveringskaos i tre år? Sitta på Bauhaus och amma i ett halvår? Bli väckt av hantverkare varje morgon och förbanna sin egen inkompetens på just det området.

Nej jag vill inte det. Vi väljer att lägga vår energi på en massa annat roligt som redan är too much och att renovera ett hus riskerar att på riktigt bli too much. Som idag, jag har ammat, gått promenad och skrivit på ett riktigt roligt projekt. Barnen. Och ett nytt uppslukande jobb. Det känns som helt rätt saker att lägga energi på!

 

 

Plommon och granatäpplen

När jag började bygga min hemsida och blogg för lite mer än ett år sedan så visste jag att jag ville ha riktiga proffsbilder till. Eller original content som det heter på mediaspråk. För det finns jättefina bildbanker på nätet som erbjuder proffsfoton gratis – jag har själv använt mig av sådana ibland när jag behövt en passande bild till något inlägg. Men det går inte att jämföra med bilder där man får vara en del av själva processen när de blir till. Min vän och barnens faster Lovisa är fotograf; vi har skapat ett kreativt rum som det är riktigt roligt att vara i. Igår hade det blivit dags för en ny fotosession och den här gången fick min yngste son Martin och lilla Hanna vara med! Martin ville inte vara med på bild men han ville gärna äta av frukten som vi fotade.

Sist vi fotade bilder till bloggen så var jag mäktigt höggravid. Nu behövde vi ta amningspauser och jobba i mellanrummen. Vi passade på att ta några amningsbilder men fortsatte också på våra organiska äventyr. Det är roligt att hitta former och landskap – associationer – i växter, blommor, snäckor, vatten, frukt…. eller varför inte avbilda en höggravid kropp som ett sådant landskap? Men eftersom Facebook censurerar bilder på kroppar som visar för mycket hud så är det svårt att använda sig av sådana former. Då får det bli något som är garanterat ofarligt. En persika?

Alltså den koncentration och det fokus vi lyckades uppbåda under vår plåtning av plommon – den var mäktig. Jag fick förklara för min son som hela tiden försökte norpa åt sig av frukten:

Vi gör faktiskt konst här!

Hur krystar man?

En sak är iallafall säker. Kvinnor krystade ut sina barn även innan den peppiga och lite famösa  krysthejarklacken föddes. Den som ibland går igång som på en given signal inne i förlossningsrummen.  När jag läste till barnmorska fick jag öva på att förlösa en docka i plast från en annan större docka i plast. I den övningen ingick att vara hejarklack och ropa ”Krysta, krysta! Håll andan, såja, såja. Andas. Andas. Försiktigt, försiktigt, tryck på”. Sen skulle jag sänka dockans huvud så att främre axeln föddes fram, sen skulle huvudet och barnkroppen höjas upp, upp! Det var lite som att lära sig ett recept utantill. Tre deciliter mjöl, sex deciliter mjölk och tre ägg, blanda – så blir det pannkakor. Ibland behöver man ju lära sig den vägen för att förstå vissa grunder. Problemet var att det var svårt att inte ta det hela bokstavligt. Såhär GÖR MAN. Alltid. Jag gjorde det.

Det är bra att vi har börjat reflektera över vad som egentligen är normalt i förlossningssammanhang. Kanske har vi snävat in lite för mycket?  Precis som barns viktkurvor på BVC kan se lite olika ut – utan att någonting för den skull behöver vara fel – så verkar det som om förlossningar kan ta olika lång tid på sig utan att någonting för den skull behöver vara fel. En förlossning kan nå en platå, ett slags väntrum där det inte händer så mycket. Utdrivningsfasen och krystskedet är en delikat del av födseln och som barnmorska tjänar man ofta på en något avvaktande approach – forcerad krystning bör ses som den intervention det faktiskt är. Förr i tiden (1600-1700 talet) väntade man alldeles för länge med att kalla på förlossningsläkaren och när denne väl anlände var det oftast redan försent. Blotta åsynen av de kirurgiska instrumenten, de som barnmorskorna själva inte fick använda – var en skräck. Såhär beskriver historikern Adrian Wilson den skräcken:

Så länge alla instrument som användes var fosterdestruerande signalerade hans närvaro att man hade gett upp hoppet om barnet. Först när kunskap om förlossningstången blev allmän efter 1730-talet och kirurgen kunde, hypotetiskt, leverera ett levande barn, skedde ett genombrott i attityden till manliga förlossningspraktiker generellt.

Men problemet idag kan vara det motsatta – att vi avvaktar alldeles för sällan. Det är inte heller önskvärt. En forcerad krystning kan öka risken för andra komplikationer såsom påverkan på fosterljuden, stora vaginala bristningar och en uttröttad mor. Därför hoppas jag att barnmorskestudenter idag får kunskap om – samt själva får uppleva skillnaden – på forcerad respektive oforcerad krystning.

 

 

Compact familyliving

Hur får man en femåring med på tåget?

Nu bor vi i ett mintgrönt radhus som vi har trivts fantastiskt bra i – i nästan 10 år. Huset har blivit en del av oss och vår familjekropp. Men när vårt femte barn fyllde två månader gammal så växte vi ur huset – på dagen. Plötsligt var det bara ett fullbordat faktum. Så nu är vi i full gång med att leta efter ett större boende till den här familjen som har vuxit sig större. Det tar förstås en del energi att leta hus och vrida och vända på alla de variabler man måste ta ställning till. Dyrt, centralt läge? Generöst med utrymme på landet? Billigare renoveringsobjekt? Ett hus med anmärkningar på fukt?

Parallellt med detta husletande så ska vårt radhus finputsas inför kommande fotografering och visning. Jag har börjat gallra och plocka ner saker i flyttlådor, allt enligt devisen ”luftigt och ljust”. Familylivingfint. Men det tar tid med en bebis på armen och en leksugen femåring. För plötsligt blir det amningspaus. Kisspaus. Kojbyggarpaus. Lunchpaus. Skrik och gråt-paus. Det gäller att inte drabbas av panik. Samtidigt kan jag inte låta bli att njuta av att vara mitt i ett nytt avgörande skeende. Vilket hus blir vårt?

Stop censoring birth!

Det här fotot var anledningen till att ett stort instagramkonto som heter BUMP, BIRTH & BEYOND togs bort. Möjligen är den infantila emojiin anledningen till att fotot får finnas kvar.  På bilden syns Marissa som just har fött sitt barn hemma i badrummet. Såhär beskriver hon födseln:

”I’ve never felt so powerful and accomplished in my entire life. Our bodies truly are amazing!!”

Instagram och Facebook raderar konsekvent bilder föreställande kvinnokroppar som inte är sexualiserade – där det kraftfulla kommer inifrån kvinnan själv. Bilder som utstrålar  kropp, styrka och empowerment, ofta med en blick som är på kvinnans egna villkor. Jag har fått uppleva precis samma sak efter ett photoshoot. När jag fick se bilderna av mig som höggravid så blev jag positivt överraskad! Bilderna var vackra och utstrålade något stort och mäktigt som inte var den där känslan av otymplighet jag själv gick runt med. Formbar var ett ord som kom till mig. Jag skrev ett blogginlägg och la till en av bilderna. Facebook var otäckt snabba på att plocka bort hela inlägget med bild och text eftersom det enligt förklaringen ”liknade skräppost”. Gissa om det sved någonstans på ett sätt som inte gick att ta på. För hur självständiga och autonoma vi än må känna oss så är vi helt i händerna på dessa företag. Vi sitter med näsan i Facebook och Instagram dagarna i ända. Trots att de censurerar oss.

Mitt år som har gått!

Katalonien Foto: Lovisa Engblom

Min första tanke är hjälp har det gått ett helt år till? Året gick ju så fort… igen. Men min andra tanke är att det har varit ett vansinnigt händelserikt år! På alla plan. Ett sånt där takeoff -år, då saker liksom lyfter! Om mitt flygplan stod ganska stilla under år 2016 så lyfte det verkligen år 2017. För ibland händer ju att man har turen att hitta ett självsnurrande hjul där saker händer åt en – det enda man själv behöver göra är att försöka hänga med i farten.  Alla vet ju hur det känns att sitta fast i något trögt som bara har fastnat. Då är det självsnurrande hjulet roligare. Jag blev skolsköterska två dagar i veckan. Att vara ett nav i en skolvärld med elever i alla åldrar är roligt! Och det har gått utmärkt att kombinera med mitt eget företag.

När jag tänker på mitt företag så tänker jag på alla de fina par som jag har fått förmånen att lära känna under året. På vitt skilda platser, både i Stockholm och i Uppsala. Jag tänker på syskon och mor och farföräldrar som jag också har fått träffa! Det är en sån ynnest att få vara med och ha en given roll i det viktiga livsskeendet. Få komma människor nära på riktigt. Tacksamhet känner jag. Det enda ord som verkligen passar in är – meningsfullt.

Men med ett eget företag så kommer också nätverkande, logistik, administration och ekonomi. Nätverkandet är bara roligt. Det andra behöver jag fortsätta bli bättre på! Ibland har kalendern varit en optisk villa. Då är det tur att vi har mor och farföräldrar som bor i stan.

Jag prövade mina vingar som jordemor i Norge och lärde mig säga svangerskap och rier (graviditet och värkar). Jag har även prövat mina vingar som föreläsare under året! Det gav mersmak. Att hålla ett brandtal på Stora Torget i Uppsala under BB-marschen var också en höjdpunkt.

Möjligen var det lite optimistiskt av mig att boka in Föda utan rädslas doulautbildning i graviditetsvecka 39. Men det gick! Och jag är så glad – både för utbildningen och över den fina grupp aspirerande doulor som jag då fick förmånen att lära känna.

Sen kom hon. Vårt femte barn. Den historien har jag ju redan berättat.

Om jag får sia om 2018 så tror jag att det för mig – på ett professionellt plan iallafall – blir ett lugnare år. Kanske att jag även får tid att reflektera lite över saker jag har satt i rullning. Man kan ju alltid hoppas. Till alla er som läser det här – ja alla ni som har berikat mitt år på SÅ många sätt – för jag tror och hoppas att ni vet om att ni har gjort just det – till er vill jag säga:

Gott nytt år!

 

Två olika sätt att se på födandet

Gravid pungkanna.

Här presenteras två olika modeller – två olika sätt att se på födande:

  • Det ena är kvinnocentrerat. Graviditet och födande ses som en i grunden frisk process. Födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör”, inte något hon passivt utsätts för. Kvinnan och barnet är ett i denna process och går inte att separera åt hursomhelst. Barnet påverkas av moderns välbefinnande och när moderns behov blir tillgodosedda löper barnet mindre risk. På samma sätt som kropp och själ/känslor är ett. Ja en människas kropp och känsloliv hör ihop och går inte att sära åt hursomhelst. Känslor av olika slag, som trygghet eller rädslor – anses påverka kroppen och födsloprocessen i allra högsta grad. Medicinska interventioner används om de är nödvändiga och verkligen fyller sitt syfte. Man vet att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då de ska användas! De ska däremot inte användas på rutin, för egen vinning eller av krasst tidsbesparande skäl.

 

  • Det andra är mer tekniskt. Kvinnokroppen ses i sammanhanget som en bägare eller behållare av något slag, ofullkomlig och med skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom. Födandet är bara säkert i retrospekt – anses alltså aldrig säkert förrän motsatsen är bevisad.  Kropp och känsloliv är inte ett, det vill säga känslolivet anses inte nödvändigtvis påverka kroppens egen process och vice versa (vad ska vi göra med den här besvärliga födahemmamänniskan som råkar bo i denna kvinnokropp?). Den födande kvinnan blir ofta passiviserad i den här modellen och tillåts inte vara den centrala figuren i dramat utan en slags vägbula som barnet måste passera på sin väg ut i världen. Ett potentiellt hinder. En del medicinska interventioner anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Vilken vårdmodell kvinnor föder i har visat sig spela roll för utfallet. Det är alltså inte oviktigt för resultatet – vilken syn på födandet de som arbetar med födande har. Forskning visar att resultaten för friska gravida inte blir bättre i den modell där födandet framförallt ses som en risk – men att kvinnor i den modellen löper en mycket högre risk att utsättas för onödiga interventioner.