Triumf, utmaningar och möjligheter i Uppsala!

Igår var det internationella barnmorskedagen! Då passade Barnmorskeprogrammet i Uppsala på att fira sitt 10-årsjubileum. Dagen kunde inte ha varit bättre vald för vårsolen sken sådär ljuvligt över Uppsala slott, Akademiska sjukhushet, Carolina Rediviva, Botaniska trädgården och myllret av människor som längtat efter våren och nu samlats vid Fyrisån eller på något passande fik. Jag promenerade uppför slottsbacken till föreläsningssalen. Med en glass i handen.

Professor Agneta Skoog Svanberg invigde dagen med att berätta om själva startskottet för barnmorskeutbildningen i Uppsala, då för 10 år sedan. Om allt som har hänt, vilka utmaningar de har tagit sig igenom (att få tillräckligt med platser till den verksamhetsförlagda utbildningen har varit en alldeles särskild utmaning) och var vi står idag.

Margareta Larsson, barnmorska och docent, fortsatte med att berätta om 300 år av utveckling, utmaningar och möjligheter för barnmorskor i Sverige. Exempel på utmaningar vi står inför är den ökade centraliseringen av förlossningsvård när förlossningsavdelningar i glesbygd läggs ner.

Eva Nordlund

Eva Nordlund, vice ordförande i Svenska barnmorskeförbundet, tog vid. Hon berättade om barnmorskeförbundets arbete – vårt eget yrkesförbund! Hon betonade vikten av att vi barnmorskor håller ihop som kår – tillsammans är vi nämligen starka och kan driva på i olika frågor som vår profession vill värna om. Vi fick även se bilder från hennes och Mia Ahlbergs (ordförande i barnmorskeförbundet) träffar med Englands och Hollands barnmorskeförbund. Vi står inför olika utmaningar i de olika länderna men har  ändå så många gemensamma nämnare som de barnmorskor vi är. ”Barnmorskebristen” i landet (eller svårigheten för vissa arbetsgivare att rekrytera barnmorskor) leder till funderingar på nya lösningar på politisk nivå, så kallad taskshifting. Ska undersköterskor ta över en större del av barnmorskans arbetsuppgifter? Att fundera över varför var tionde barnmorska arbetar med annat än det de är utbildade till vore att lägga fokus på rätt ställe.

Cornelia Andersson och Veronica Hornoz Ledoux, båda barnmorskestudenter i Uppsala men nyligen hemkomna från sin praktik på en förlossningsavdelning  i Tanzania berättade om sina upplevelser. Mammorna har med sig egna födelsekit till förlossningen och barnen lindas in i särskilda kangas efter födseln. Det är ett sätt att id-märka barnen! En annorlunda verklighet som det var spännande att få en glimt av.

Laila Johansson var en av de barnmorskeskestudenter som gick ut med den första kullen då för 10 år sedan! Hon berättade om den första nervösa tiden som barnmorskestudent och förvandlingen till den erfarna barnmorska som hon nu är. I höst blir hon en av två huvudhandledare för studenterna på förlossningen! Hon är även ordförande i Uppsalas barnmorskeförbund.

Jag och Johanna under en bild på nästan hela inspirationsgruppen!

Sen var det Inspirationsgruppens tur! Jag, Johanna Elwinger och Elin Ternström representerade gruppen den här dagen. Johanna inledde med att berätta om hur vi blev till hösten 2014. Vi kom till lite i efterdyningarna av barnmorskeupproret i Uppsala samma vår. Ambitionen är att verka för en spridning av viktig barnmorskekunskap, skapa utbyten oss barnmorskor emellan och på så sätt stärka vår profession. Vi har medvetet valt det positivt klingande namnet ”Inspirationsgruppen” och vänder oss till alla som kan tänkas vara intresserade av de här frågorna! På så sätt blir det både fortbildning för barnmorskor och folkbildning för alla intresserade.  Ett winwin.

Elin Ternström, jag och Johanna Elwinger

Jag berättade om de inspirationsträffar och workshops som vi har anordnat hittills. Den första träffen vi ordnade var den om vattenfödslar. Liisa Svensson och Maria Ahlbom kom och höll en mycket uppskattad föreläsning! De är några av de barnmorskor i Sverige idag som har kunskap, erfarenhet och expertis på det här området. Eftersom vattenfödsel endast är ett alternativ för en frisk mamma och ett friskt barn med ett normalt förlossningsförlopp så faller det också under vårt barnmorskeparaply! Om vi vill att den här kunskapen ska finnas – och i förlängningen att vattenfödslar ska finnas som ett alternativ till annan mer medicinsk smärtlindring så måste vi utbyta kunskaper med varandra och driva den här frågan framåt. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss!

Jag berättade om när författaren Pia Höjeberg gästade oss under förra våren och den mycket uppskattade workshopen om upprätta förlossningsställningar som Kristina Lundberg och Liselotte Widen från BB Stockholm kom och höll! Den blev det rusning till – platserna tog slut på bara några dagar. Eftersom efterfrågan var så stor så anordnade vi workshopen en gång till så att fler skulle få möjlighet att gå! Vår senaste inspirationskväll handlade om stöd. Då bjöd vi in barnmorskan Gunilla Aneblom och doulan Emma Philipsson (också känd från sin omåttligt populära podcast Förlossningspodden!) att ge sitt perspektiv på stöd innan, under och efter födseln. Elin Ternström fortsatte med att ge förslag på inspirerande poddar, bloggar och instagramkonton att följa! Hon pratade även om våra förhoppningar inför framtiden; fler alternativa vårdformer, alternativ inom den redan existerande vården och fler tillfällen att utbyta kunskaper med varandra inom professionen.

 

Emma och Maria, talespersoner för Födelsevrålet

Eftermiddagen avslutades med en föreläsning av Emma och Maria från Födelsevrålet! Födelsevrålet är en brukarorganisation och den första i sitt slag i Sverige. De berättade hur organisationen blev till  som en reaktion på nedläggningen av  två fungerande förlossningenheter; Södra BB och BB Sophia. Sedan har organisationen vuxit och kommit att handla om hela Sveriges förlossningsvård. De vill verka för en trygg och individualiserad förlossninsgsvård för alla blivande föräldrar i hela Sverige. Deras värdegrund:

Födelsevrålet är en demokratisk, fristående, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för dig som vill engagera dig i en trygg förlossningsvård. Alla människor är olika och har olika bakgrund och olika behov – därför bör vården utformas efter detta, med trygga och likvärdiga valmöjligheter som kan passa alla individer, oavsett var i landet den födande bor.

Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Detta vill kvinnor ha!

Tack för en fin och inspirerande eftermiddag och kväll ihop med kära kollegor!

 

 

Barnmorskor är inte legogubbar

Foto: Lovisa Engblom

Det är ungefär ett år sedan som Södra BB slutgiltigt gick i graven; en sammansvetsad grupp på 50 hängivna barnmorskor upplöstes och en mycket uppskattad vårdform försvann från radarn. Det var så många av oss barnmorskor som hamnade i sorg och kris. Ändå lät det så uppsluppet från flera håll, som om sorgen mest var uttryck för en nostalgisk bakåtsträvande gest och att allt nu skulle tuffa på som om ingenting hade hänt. Men vi som fortfarande jobbar i Stockholms förlossningsvård vet att det är mycket som inte är som förut. Jo, retoriken, flosklerna, den politiska handlingsförlamningen och maktspelet. Men hoppet om att kunna erbjuda födande kvinnor reella alternativ inom förlossningsvården slocknar hos fler barnmorskor för varje dag. Verkligheten känns krass. Läser de här gripande raderna ur Ann Ljungblom Holymamas blogg:

”Bort i ett grått Stockholm, bort från den svenska vården. Jag vågade och orkade knappt tänka på vad jag lämnade bakom mig. Alla åren jag drömt om och kämpat för att bli barnmorska, alla åren för att nå min dröm.
Genom ett vingslag slitna ifrån mig.
Drömmen att bli barnmorska startade när jag var ett litet barn på kanske 6 år. En livstid av drömmar som efter åratal av studier och skulder, pusslande, svett och tårar mynnat ut i min dröm var nu som bortblåst. Jag ville skrika, gråta, jag var helt förtvivlad. Men ut kom inget annat än tomhet. Min röst försvann, min blick likaså. Vem var jag. Jag vill minnas att jag grät, men det var torra tårar, det fanns inget kvar….. 1 år sedan idag… Årsdagen då jag sa farväl. Vart år skall jag sörja hur jag kände mig tvingad av den svenska vården att säga farväl till en del av mig själv.

Barnmorskan som var oändligt tung att skiljas ifrån. Det var som att skära ut en del av min identitet. Ärret blev fult, hårt och smärtsamt. Men barnmorskan lämnade jag och lät begrava. En begravning i tysthet utan fler sörjande.

Jag kände mig så ensam i min sorg, fastän vi var så många. Av ren överlevnadsinstinkt grep jag varje strå jag kunde finna. Jag skall erkänna att Norge var från början just ett sådant strå.”

Det ar ett problem när fler och fler barnmorskor söker sig bort från den svenska förlossningsvården. För då utarmas den. Precis som i vilken annan vårdform som helst så vet vi att erfarenhet, kompetens, nyfikenhet och skicklighet bidrar till att behålla kvalitet och en god dynamik på arbetsplatser. Bemanningsföretag kan inte lösa alla problem, de blir som att hänga på vätskedropp vid en blodförlust. Det går bra ett tag men vid för stora förluster så räcker det inte längre – en vital del av den svenska vården riskerar då att gå förlorad.

Ett år senare

Igår träffades vi alla på Katarina Bangata i en härligt mingelvänlig, svettig, pratig och till brädden fylld lägenhet. Det har gått lite mer än ett år sedan vi fick det slutgiltiga beskedet om nedläggningen – och på ett år hinner mycket hända. Både i det professionella livet och i det privata. Eftersom Södra BB gick i graven som en unik vårdform i Sverige – ja det enda modified in hospital birthcenter som fanns – så har det inte funnits så givna och klockrena alternativ att hoppa till för oss som jobbade där. För några var Södra BB den enda tänkbara arbetsplatsen som barnmorska inom förlossningsvården. Nu är vi utspridda på många olika ställen och en hel del av oss finns fortfarande hos födande. Men en sak är säkert och det är att Stockholms förlossningsvård förlorade många kompetenta och erfarna barnmorskor i ett slag när Södra BB försvann. Andra ställen har därmed fått jackpot; bland annat mödravården, ungdomsmottagningar och Norge! Den grupp som valde att lämna SÖS har knappast gått utan jobb, tvärtom så är erfarna barnmorskor högst eftertraktade på arbetsmarknaden.

Foto: Carina Carlsson

Jag tyckte att det var mer glädje och mindre sorg att återse alla igår jämfört med återträffen i augusti. För nu är det så många som har kommit en bit på väg in i  nya spännande projekt, omorienteringsfasen har liksom mognat och börjat bära frukt.

Foto: Eva Nordlund

Det var svårt att lämna tillställningen och åka hem för jag ville prata med så många om så mycket! Men jag kände mig ändå glad när jag tog pendeln hem till Uppsala. Glad och trygg  i förvissningen att vi kommer ses igen. Många år framöver.