Pia Höjeberg

Ni som är intresserade av barnafödandets historia i Sverige får inte missa Pia Höjebergs författarskap. Hon har gjort en enorm kulturgärning genom att berätta Jordemodern och Barnmorskans historia som ingen annan har gjort. Hur har det varit att bistå födande kvinnor i en historisk kontext? I armod och fattigdom.

Det finns ingen förlossningsberättelse som har rört mig lika djupt som den Moa Martinson skildrar i sin Kvinnor och äppelträd när Sally föder en son ensam med sin stora barnaskara sovandes i huset. Moa Martinsons författarskap är unikt i Sverige. Så litterära skildringar av något så sällan berättat.

Men de historier som Pia Höjeberg lyfter fram i sina böcker lämnar mig inte heller. Barnmorskan som kommer hem till en statarfamilj där modern ska föda sitt 18 barn. Vägglössen krälar på väggarna och barnen sover packade som sillar i kökssoffan.  Barnmorskan som blir rädd att lössen ska leta sig in i den födande kvinnan och förlossningen blir dramatisk. Men det slutar väl just den gången.

Pia Höjeberg var inbjuden till en inspirationskväll vi hade förra våren här i Uppsala, hon var också en av de föreläsare som gjorde stort intryck på mig under barnmorskeutbildningen.

 

Från Virginia Woolf till Petter Stordalen

Foto: Lovisa Engblom

Virginia Woolf är en av mina absoluta favoritförfattare. Därför sparar jag medvetet på några av hennes mästerverk. Jag vill inte läsa ut alla än, jag vill ha några kvar till senare i livet, eftersom de är så stora läsupplevelser för mig! Så i somras började jag läsa om en bok som jag redan läst, fast nu på svenska. Boken heter Mot fyren.

Men jag var så innerligt trött och hjärnan orkade inte riktigt uppbåda samma entusiasm, så boken blev liggande halvt läst på nattduksbordet. Någon vital del av mig låg i slummer. Det är möjligt att en annan del av mig intuitivt förstod det här, att jag behövde väckas till liv. Överraskas. Få börja om i en annan oväntad ände. Var det den delen av mig som sträckte sig efter Petter Stordalens bok ”Min hemlighet” i bokaffären? Eller var det bara ren nyfikenhet och lite lättja? Bokomslaget med den tvålfagre norske finansmannen med ett sug i blicken – miljardären.

Jag plöjde boken på semestern. Det var riktigt lustfyllt att läsa om en person som levt ett helt annat liv och gjort helt andra val än de jag själv gjort. Och det var precis den bok jag behövde för att börja tänka i nya spår om mig själv. Jag förstod  nämligen detta om mig själv:

  • Att jag är en kompetent och kreativ person med en enorm viljekraft.
  • Rätt använd så kan jag vara en stor tillgång för ett företag, en idé, en rörelse, en verksamhet.

Nej man behöver inte skämmas som kvinna för att uttala sånt här om sig själv!

I somras hade nämligen min låga slocknat. Nu, efter många turer så har den börjat brinna igen. Därför aktar jag mig noga för att komma till  felanvändning. Det är  nämligen så fantastiskt roligt att få vara i ett kreativt flow. Jag unnar alla att få uppleva det. Vad det innebär?Jo,  att vara i en kedjereaktion av händelser där något nytt uppstår.

Det var väldigt oväntat att Petter Stordalen skulle komma att bli en putt i rätt riktning för mig i somras. Men ibland kan det oväntade vara det rätta; den minst litterära boken av dem alla kan vara den som berör mest just där och just då.

Foto: Lovisa Engblom

 

Sportlov

Den här veckan har varit annorlunda. Våra tre äldsta barn har varit med farmor och farfar på sportlov medan vi har jobbat ikapp och tagit hand om vår yngste son. Att vara så få av oss här hemma har känts ganska skönt som omväxling. Men jag hade någon föreställning om att vi skulle hinna ta igen så mycket mer än vi faktiskt har gjort. Städa, rensa skåp, slänga skrot och äntligen putsa några skitiga fönster. Hahaha! Det har snarare varit som att dra ur en propp ur ett överlastat schema. Att äntligen kunna ställa ifrån sig frukostdisken och vänta med den till en annan gång, få bre ut sig med vetenskapliga artiklar och andra projekt jag har på gång och sväva ut i tankarna.

I torsdags kom vår äldsta dotter hem från fjällen före de andra och hon hade tänkt många kloka tankar. Ja hon hade genomskådat det här med sociala medier och berättade att man också använder dem för att skryta. När folk lägger ut bilder på sushi så är det också för att visa titta vad lyckad jag är jag äter sushi. Och när man lägger upp selfies så är det för att man vill ha bekräftelse. Hon menade att det inte heller är oskyldigt att lägga ut en bild på sitt senaste pysselprojekt eftersom det skvallrar om att man är en så kreativ person som hinner pyssla!

Snart kommer de två mellanbarnen hem från fjällen och jag börjar få bråttom att hinna städa undan lite av mina projekt. Nästa vecka ska jag föreläsa på barnmorskeprogrammet här i Uppsala om hemfödslar och att föda med stöd. De två går nämligen hand i hand. Roligt! Det ser jag fram emot. På onsdag ska jag vaccinera skolbarn för första gången och sedan har vi inspirationskväll- favorit i repris – på ABF i Uppsala.

Det bästa med sportlovet har varit att vår yngste son har fått ha sina föräldrar lite ifred. Han är ju lite yngre än alla de andra och måste ofta stå på tå och hävda sig i konkurrensen, det märks särskilt  när de andra är borta för då lugnar han ner sig och blir som ett mjukt hallon. Jättego. Idag frågade han mig helt apropå:

– Visst har man en hjärna inne i huvudet?

Ja, det har man. Och den är det nog bra att ta hand om och låta vila ibland. Jag tänker läsa ut mina två böcker i eftermiddag De polygotta älskarna och Den allvarsamma leken. För det är bland den bästa vilan jag vet. Att läsa böcker. Jag älskar min blogg men märker att den tränger undan en del av min läsning. Hade jag varit 12 som min äldsta dotter och haft alla dessa appar och en smartphone – redan då – så hade jag aldrig varit så beläst som jag är idag. Under loven läste jag präktiga  klassiker som Jane Eyre, Pride and Predjudice, Wuthering heights och Anna Karenina. Hahaha!

Jag är ett barn av en svunnen tid.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Rätten till fri abort är en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp!

I den ursprungliga versionen av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd fanns en abortskildring med. Den scenen var hon tvungen att stryka. När jag läser om hur boken blev till så förbannar jag denna censur.  Vad jag hade velat ta del av Moa Martinsons abortskildring! Sverige har sedan några futtiga decennier tillbaka varit en fristad för kvinnors kroppar.  Illegala aborter betyder livsfarliga aborter och den vardagen lever kvinnor i världen över. Här har sjukvården sedan 1974  gått in och hjälpt till – utan att döma människan – och hjälpt henne att slippa förblöda eller dö i en infektion. Anledningen till aborten har fått vara kvinnans angelägenhet.

Det finns ingenting mysigt, gulligt eller romantiskt med att vara abortmotståndare och vädra morgonluft. När Trump stryper pengaflödet till organisationer som stödjer kvinnors rätt till abort så visar han med en underskrift att kvinnor ska fortsätta bäva i sina kroppar.

Skam, lidande och död. Så ser den svenska aborthistorien ut.

Jag vet att det är lätt att förbise den långa och mödosamma kamp som ligger bakom dagens självklarheter. Att slippa föda tre barn innan 21 års ålder. Slippa vara fången i den egna kroppen – när det med busenkla medel går att förhindra. Våra förmödrars hånskratt fastnar i min hals – hur kunde jag för en sekund tro att detta var en rättighet att ta för given? Abortmotståndare säger sig värna livet. Börja då med att värna de kvinnor som lever, älskar och existerar på jorden i detta nu. Värna dom flickor som växer upp till kvinnor. Jag vet nämligen att det finns en skatt gömd på vinden – det är kvinnorna som kan vara med och göra stordåd när de får makten att bestämma över sina egna kroppar. Till dig Trump och dina medarbetare:

-Erkänn att ni i själva verket är livrädda!

 

Människokänsla

En barnmorska som jag har haft turen att ha som chef gav mig den finaste av komplimanger. Hon sa ” – Man kan vara barnmorska på olika sätt, och ditt sätt att vara barnmorska på är ett sätt som jag tycker mycket om. Du har verkligen den här känslan för kvinnan.” Jag hade då kommit  långt i min process och kunde verkligen uppskatta det hon sa. Samtidigt berättade det en hel del om hennes eget förhållningssätt som barnmorska för tänk om hon istället hade sagt ”- Du är en så duktig barnmorska, du förlöser på så bra här.”

Att vi verkar i en medicinsk kontext påverkar oss på en massa olika sätt och jag ska försöka att förklara hur på ett mycket mer utförligt sätt, men det får bli en annan dag. Barnmorskeyrket är ett hantverk och att få fingertoppskänsla i sitt hantverk kommer inte på beställning. Det är en intrikat väg dit som innefattar tid, vanan i handen och en djupare förståelse för hela processen bakom. Såhär säger den franske bagaren om sitt hantverk:

” Jag har jobbat, bakat och lagat mat i många olika länder och jag har lärt mig den hårda vägen att ett recept inte är mycket värt om man inte förstår processen bakom det. Proportionerna kan skilja sig åt beroende på hur man bakar eller lagar, var man bakar eller lagar, eller helt enkelt vilken typ av råvaror man använder.”

Jag har en djup respekt för alla som har övat upp känslan i sitt hantverk, läs mer om den franske bagaren på www.brodpassion.se. Eftersom barnmorskeyrket är ett hantverk som inbegriper andra människor så är det en tillgång med ett humanistiskt förhållningssätt. Att öva upp sin människokänsla kan man göra på väldigt många olika sätt – ett lättillgängligt och lustfyllt sådant är att läsa böcker.

 

Föda ensam

Många kvinnor världen över föder utan tillräckligt stöd, även i Sverige. Men det är inte så vanligt att kvinnor föder helt ensamma idag, och därför blev jag så berörd när jag läste Moa Martinsons skildring av en kvinna som föder helt ensam på natten medan barnaskaran sover. En av de finaste skildringar jag har läst. Ur Kvinnor och äppelträd:

”Sally ligger här nu på ett golv och föder. Tänker på mycket, tänker på att hon är ensam, att hon inte får skrika högt, barnen kan väckas. På knä kryper hon in i kammaren igen. Den blanka kopparlampan står på en stol bredvid bädden, fylld med dyr krisfotogen och lågan fladdrar ängsligt för varje rörelse Sally gör i det lilla rummet…

Ny törn, hon skriker långt ner i bröstet, hest likt en döende. Det sliter i korsryggen, svetten lackar, kroppen kommer i darrning, hon tar ned med handen – nej ännu ej – det går långsamt, går så sakta, stönar hon. Ny frist. Hon kryper efter tråd och sax och rena trasor och lägger bredvid bädden. Ellen kommer inte förrän imorgon, inte förrän imorgon. Nu igen, helvete, förbannelse, hjälp mig! Hon skjuter knytnävarna mot varann över underlivet, spjärnar med fötterna mot väggen, skriker hest, tyst, långt ner i bröstet. Ny frist. Hon känner ned med handen. Så långt, milde Gud, och inget vatten kommer. Hon känner hur hinnan om fostret spänner i blygden. Ursinnig, galen av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld. Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon inte använda.

Äntligen! En ström av varmt blodblandat vatten forsar om henne, fostrets huvud nästan lösgörs ur den trånga porten. Vilken lättnad! Hon sträcker sig bakåt, väntar på nästa värk, skjuter händerna under korsryggen och tar i allt hon förmår för att bli fri från den olidliga plågan, från bändet i underlivet som vill riva hennes kropp itu. Hon biter munnen blodig, hon reser sig, lägger sig. Den trånga porten vill inte ge efter. Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten, tränger fram och kräver plats: ett nytt liv, liv, ty en gäll stämma skriker vilt så fort jorden nås. Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde, ty med ansiktet mot jorden föds människan. Det tillkommer henne själv att sträva upp mot rymderna. Och hon strävar mot rymderna men jorden tar henne ändå.”