Ett svenskt caseload midwifery?

Foto: Lovisa Engblom

När jag var 19 år så fick jag träffa flera kvinnor i NordAmerika som hade fött sina barn hemma. Att läsa Ina May Gaskins ”Spiritual midwifery” är som att kastas tillbaka dit. Hippies såklart. Som går att avfärda som tokar om man tar på sig sina kritiskt granskande glasögon och börjar kalla kvinnorna för patienter istället. Ja hur såg barnafödandet ut i en hippie-bilkaravan på väg i ett amerikanskt 70-tal? De totala kontrasterna mellan sjukhusfödslarna där papporna inte var välkomna, alla fick epidural vare sig man ville eller inte och där det var standard att separera mor och barn efteråt. Jag kan förstår att det växte fram en annan födslokultur i dessa kretsar, konstigt hade väl varit annars.

Födsloberättelserna från Ina May Gaskins hippiekaravan som sedan blev en stor farm i Tennesse präglas av en total tillit till kroppens förmåga att föda barn, en genuin nyfikenhet inför födandet som ett mysterium och en syn på det hela som en stor existensiell händelse i livet. Som bör ske i en omgivning där den födande känner sig som mest trygg.

Det är den trygghetsskapande faktorn som skiljer sig åt mellan dessa kulturer!

För vissa kan inte tänka sig något tryggare än att föda på ett stort  sjukhus med all tillgänglig teknik och full backup av specialistläkare på plats. Andra kan inte tänka sig något tryggare än att föda hemma med hjälp av erfarna barnmorskor som paret har lärt känna innan.

När jag började läsa till barnmorska så var min förhoppning att få verka som den där trygghetsskapande barnmorskan i sammanhanget, på sjukhus eller hemma. Men att få möjligheten att vara fullt närvarande i ett skeende. Gärna hos ett par som jag fått förmånen att lära känna innan. Att få lära känna ett par innan en förlossning är att ge alla inblandade ett så enormt trygghetsskapande försprång. Det där förtroendekapitalet som allting sedan bygger på -det har redan hunnit börja förvaltas.

Sen när man befinner sig i en verklighet med brist på förlossningsplatser och det hela ofta handlar om att ro hem en avdelningslogistik, ja då är det lätt att undra var man som barnmorska har hamnat! Jag känner mig  mer som en förlossningtekniker än något annat när jag  springer mellan olika föderumoch drar i några spakar för att sedan göra hastig sorti. För att orka arbeta på det sättet och låta födandet anpassa sig efter avdelningen snarare än tvärtom, ja då behöver man skapa sig en distans.

Handlar det om upprätta förlossningsställningar? Handlar det om kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln? Både ja och nej.  Att arbeta aktivt med upprätt födande är ett sätt att  låta kvinnan bli ett subjekt  och vara en aktiv medspelare i sitt eget barns födsel. Det kan vara ett medel men måste inte alltid vara ett mål i sig.

Kontinuerligt stöd av barnmorska är ett annat sätt att få loss den där kvalitativa trygghetsskapande resursen som gagnar födandet. Men kontinuerligt stöd av barnmorska bygger på att barnmorskan kan vara kontinuerligt närvarande. Och det kan man bara om man som barnmorska har full backup, stöd och inte 1000 andra saker som ska hinnas med samtidigt.

Caseload midwifery är en modell som skulle passa perfekt in i den svenska förlossningsvården idag och som landstinget i Västernorrland blir först med i ett treårigt projekt! Dels för att komma åt den där trygghetsskapande faktorn i födandet som många saknar idag. Men också som ett sätt att locka tillbaka barnmorskor till förlossningsvården.

Vår inspirationskväll den 19 april!

Foto: Lovisa Engblom

Ni är alla hjärtligt välkomna! Karin Johansson och Gunilla Aneblom är inbjudna var och en för sig att komma och föreläsa om sina erfarenheter och kunskaper om stöd. Jag är stolt över att vi på så sätt kommer att få olika infallsvinklar på temat – förhoppningsvis kan det leda till bra diskussioner och en dynamik! Båda har gedigen erfarenhet inom ämnet.

Föreläsning på barnmorskeprogrammet

Idag har jag föreläst på barnmorskeprogrammet här i Uppsala. Det gick bra och var jätteroligt! För sju år sedan var det jag som satt där i skolbänken och det var väldigt fint och speciellt att se mig själv – mig själv för sju år sedan – i de nya barnmorskestudenterna. Vad mycket som har hänt på de sju åren! Vilken process det är att gå igenom. Både att läsa till barnmorska och sedan att verka i sitt yrke. Jag försökte hålla den föreläsning jag själv hade velat få höra som barnmorskestudent. Det blev många frågor och en bra diskussion. Jag kände mig både glad och rörd, det finns så många fina och proffsiga, inkännande barnmorskor. Men vet ni vad – det kommer snart finnas ännu fler! Jag hoppas och önskar att de här studenterna ska få en fin och bra start på sitt yrkesverksamma liv.

Föreläsningen tog avstamp i kontinuerligt stöd under en förlossning. Vad är det? Hur ger man det? Vad säger forskningen? Att ge en kontinuerligt stödjande vård under förlossningen – behöver det innebära att man gör något hela tiden? Jag visade de här bilderna för att illustrera vad det kan innebära att vara närvarande i ett föderum.

Barnmorskan Liisa är närvarande i förloppet. Hon sitter lugnt och tryggt ner och samtalar lite med pappan. På den andra bilden är hon närmare den som föder, kanske säger några lugnande ord, ger lite avslappnande massage. Bilderna fångar på ett fint sätt den bubbla av intimitet och förtroende man kan bygga upp med paret som barnmorska. De andas trygghet, lugn och ro. Ingen stress.

Jag tog även upp hur man övervakar ett förlossningsförlopp. Vad får man för information när man övervakar en förlossning från expeditionen via en storbildskärm? Och framförallt, vilken information får man inte? (Man får till exempel inte veta om mamman mår bra, om hon gråter eller vilar, om hon har gett upp, står på alla fyra eller nyss har varit på toaletten och kissat.) Jag diskuterade skillnaden mellan att ge en kontinuerligt stödjande vård och ett intermittent stöd.

Jag refererade till de studier som har gjorts och  vad det samlade kunskapsläget säger om en kontinuerligt stödjande vård.  Sedan kom jag in på det här med hemfödslar! Även normen sjukhusförlossningen diskuterades. Att de flesta som väljer att föda hemma måste ta ett aktivt ställningstagande och ofta försvara sitt beslut för omgivningen. Så även de barnmorskor som väljer att bistå vid hemfödslar i Sverige idag. Jag presenterade forskning  från olika länder där hemfödslar är vanliga och tog även upp Helena Lindgrens och Ingela Sjöbloms forskning om hemfödslar i Sverige. Samt Nordic homebirth, som är ett pågående projekt sedan 2010.

Avslutningsvis så packade jag upp min hembarnmorskeväska och visade vad den innehåller. För att göra något väldigt konkret av det hela. Vi kom också in på en diskussion om vattenfödslar. Det var väldigt fint att få möta så genuint intresserade och nyfikna barnmorskestudenter. Tack för det!

 

Så kan du stötta den som ska föda

I det senaste numret av Vi föräldrar Gravid är jag med som ”expert” tillsammans med doulan Jenny Gustafsson. Här ett litet axplock på tips som vi ger:

Trygghet smittar

Som stödperson under förlossningen är din främsta roll att sprida trygghet och vara närvarande. -Trygghet är en känsla som smittar så om du är väl förberedd och bottnar i din uppgift som du stöd hjälper du den födande mycket, säger Märta Cullhed Engblom.

Handfast beröring lugnar

Att ha en kär kropp nära sig minskar stress och flyktbeteenden mentalt och fysiskt för den födande. Men tänk också på hur du berör. -Tafatta klappar lugnar ingen, men handfast, jordande, tung beröring kan vara lugnande, säger Jenny Gustafsson.

Massera, massera

-Beröring stimulerar hormonet oxytocin som hjälper till att föra förlossningen framåt, säger Märta Cullhed Engblom.

Ställ alla frågor – och säg vad ni vill

-Jag vet att många drar sig för att göra det men man ska inte vara rädd för att ställa krav på vårdpersonalen. Förmedla vad ni vill och ställ alla frågor ni har, säger Märta Cullhed Engblom. Detta instämmer även doulan Jenny Gustafsson i. – En viktig uppgift man har som stödperson är just att bevaka den födandes intressen och vara uppmärksam på hennes signaler och föra fram eventuella önskemål till personalen, säger Jenny Gustafsson.

 

Vad är en barnmorskeledd enhet?

De senaste åren så har det stormat på hela havet i förlossningsvården, både i verkligheten och i mediedebatten. BB Sophia dök upp som en stjärna men sänktes lika fort. Södra Bb försvann i ett huj efter en lång och seg debatt där termer som ”lattemammor” och ”lyxvård” användes. Sedan har vi fått rapporter om platsbrist, hänvisningar och kaos på de kvarvarande klinikerna. Den ideella föräldraorganisationen födelsevrålet  fick fart under den här tiden under parollen Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Foto: Lovisa Engblom

Barnmorskeledd enhet är ett begrepp som har dykt upp då och då, ibland helt felanvänt, ibland helt rättanvänt. Södra BB var en barnmorskeledd enhet trodde några. Eller det skulle iallafall starta en inom kort på Huddinge sjukhus enligt andra. Svaret är att Sverige inte har haft någon barnmorskeledd enhet sedan ABC-kliniken fanns på Södersjukhuset. Södra BB var ett modified in hospital birth-center. Barnmorskeledd enhet betyder att verksamheten leds av en grupp barnmorskor som erbjuder mödravård, förlossningsvård och eftervård inom sin profession, det vill säga inom området normal förlossning. Helt enkelt friska gravida med förväntat normala födslar. Inte för att friska gravida är bättre än några andra utan för att barnmorskor är experter på just det området och därför kan och får leda en sån verksamhet.

På en sådan enhet erbjuds ungefär samma vård som hembarnmorskor kan ge i hemmet. Epiduralbedövning får inte barnmorskor lägga själva så det kan man alltså inte få. På ABC- kliniken kunde man inte få en epidural och om något komplicerade förlossningen så behövde  kvinnan flyttas över till SÖS förlossning. Alla vill av förklarliga skäl inte föda på en barnmorskeledd enhet. Men många vill! Hela 41 % enligt en undersökning http://enbrastart.se/forlossningsenkaten/svar-om-barnmorskeledd-enhet-och-hemforlossning/  Södra BB var en finurlig kompromiss där kvinnorna inte behövde flyttas utan läkarna flyttade på sig istället, därav namnet modified- in hospital birth-center.

Barnmorskeledda enheter finns i många andra länder som ett alternativ till gängse vård och har visat sig vara ett medicinskt säkert alternativ för de kvinnor som uppfyller normalkriterierna.  Det som lockar är ofta möjligheten att få lära känna barnmorskan innan, kunna få ett kontinuerligt stöd (och en intermittent övervakning av barnets hjärtljud) med så få ingrepp i det normala förloppet som möjligt. Vattenfödslar är vanligt. Man får möjlighet att föda i en  hemlik miljö  med ett team av barnmorskor som man känner. Nästan som hemförlossning men ändå inte.

I Sverige idag är detta ett mycket omdiskuterat och kontroversiellt alternativ för många som tar beslut om förlossningsvårdens utformning. En del ryggar instinktivt när de hör ordet barnmorskeledd. Kanske för att själva namnet antyder en maktförskjutning från läkarledd. För att barnmorskeledda enheter ska fungera bra så måste det finnas ett gott teamwork med läkare på ett akutsjukhus vid behov. Annars faller konceptet.

Rättelse: Södra BB var en barnmorskeledd enhet de första åren, mellan 2003-2008, sedan blev en läkare ytterst ansvarig. Södra BB var alltså under de åren ett modified in hospital birth center,  med barnmorskor som ledde verksamheten.

 

 

 

 

 

Vårt grannland Norge

I Norge får gravida röd eller grön stämpel av en läkare sent i graviditeten.  Det kan låta hemskt men det handlar om en slags klassificering – förväntat normal eller förväntat komplicerad förlossning? Sen går man på det. Gröna kvinnor kan välja om dom vill föda hemma, i vatten, på småskalig enhet eller  på storsjukhus. Inga konstigheter. Det finns många val i förlossningskiosken. För röda mammor erbjuds vård på ett sjukhus  för säkerhets skull och det finns inte riktigt lika många val i kiosken, men vården som ges är värdig – max en födande åt gången per barnmorska!  Min kollega Ann Ljungblom som har jobbat på många ställen i Norge berättar att man måste dokumentera om man  som barnmorska är ute ur födelserummet i mer än 10 minuter och motivera anledning. Kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska är alltså grejen.

I Norge har man tagit till sig den evidens som finns och man utför inget ovetenskapligt ”doortest”  med en ctg-registrering på alla gravida som kommer till förlossningen för att föda, bara på dom röda – alltså på indikation. Dom gröna mammorna, där lyssnar barnmorskan med tratt eller doppler, intermittent, dvs inte kontinuerligt. Om något oväntat händer och det hela tippar över mot rött, ja då går man på det – återigen, på indikation. Den här screeningen  med ctg på alla gravida som man gör i Sverige i intagningsrummet på förlossningen, röda som gröna, den har inget vetenskapligt stöd. Men av någon anledning tycker dom som bestämt detta att vi har rätt att screena gravida kvinnor utan vetenskapligt stöd. Säg den man som skulle gå med på motsvarande.

Men det är ju inte farligt iallfall! Och gör inte ont! Nej, men man låter gravida kvinnor underkasta sig en ritual under vetenskaplig flagg – när det inte finns nån flagg att hissa. I Norge så bestämde man redan år 2010 att det var max en födande per barnmorska som gällde. En jordmor per födande. Min vän Ann åker till Norge och jobbar med jämna mellanrum,  hon är alltid glad när hon kommer tillbaka. Jag har just skickat in min ansökan om norsk legitimation som jordmor och betalat in hela 1600 kronor. Jag vet att det finns många barnmorskor i Sverige som älskar sina arbetsplatser, kollegor och sina chefer – men som längtar efter mindre av platsbrist och samvetsstress; bättre förutsättningar i allmänhet. Jag är en av dom.

Ann Petrén uttalar sig om farlighetsstigmat

Det hembarnmorskor pysslar med är att ge ett kontinuerligt stöd till kvinnor som föder barn. Man lyssnar på fosterljud också i hemmet – men intermittent och på indikation. Det är ett professionellt tillvägagångssätt och knappast flummigt. Att använda den teknik vi har urskiljningslöst och på breda indikationer som inte har stöd i evidens –  det skulle jag kalla för flummigt.

Ann Petrén

Ann är, precis som Cayenne och några andra, en av de få barnmorskor i Sverige idag som har lång och gedigen erfarenhet av hemfödslar. Många är det som  har haft turen att ha henne som stöd under sin födsel i hemmet! Ann arbetade tidigare på BB Stockholm och BB Sophia men har nu fullt upp som hembarnmorska. Den här veckan har man kunnat läsa i tidningen om Sara som födde hemma med Anns hjälp;  hon uttalar sig då om ett säkerhetstänkande som har gått lite långt,  ja ett säkerhetstänk som blir på bekostnad av säkerhet för mor och barn:

”Just det där med ”farligheten” är ett stigma, menar Ann.

– Av mina 260 hemförlossningar har tre mammor fått åka in på grund av blödning, och en bebis som var lite stånkig har fått åka till sjukhus, säger hon.

Sara har varit lite försiktig med att berätta att hon ska föda hemma.

– Människor runt omkring mig var rädda. Men jag var aldrig rädd. Det är mer sannolikt att jag blir påkörd utanför förlossningskliniken än att mitt ostörda normalförlopp resulterar i en allvarlig skada på mig eller bebisen. Varför skulle jag vilja åka hemifrån?

Sara hade gjort alla riskbedömningar och kollat allt på MVC.

– Och Ann har varit barnmorska längre än vad jag levt, jag kände mig helt trygg med mina barnmorskor och min doula.

Ann menar att säkerhetstänket faktiskt kan överdrivas.

– I jakten på den optimala säkerheten missar man de naturliga bitarna, att man kan tjäna på att minimera inblandning under en födsel. Om det varit så farligt att föda hade vi inte varit där vi är i befolkningsmängden i dag. De flesta födslar sker okomplicerat, också i tredje världen, sedan är det dåligt vatten och mödravård och annat som är farligt, säger hon.”

Läs hela artikeln här!

Expressen hakade på och berättade också historien om när  Sara födde sin Unni i badrummet!

Kontinuerligt stöd eller kontinuerlig övervakning

Förlossningsvården är idag institutionaliserad. Det innebär att man föder på en sjukhusavdelning med en viss uppsättning av personal varje dag – till exempel läkare, barnmorskor och undersköterskor; det finns rutiner och riktlinjer för handläggning som man bör följa och ofta får varje avdelning sin specifika kultur och särprägel. Jag som har  jobbat på flera olika kliniker har sett detta ganska tydligt. Det behöver inte vara fel! Tvärtom så kan det vara bra med stöd i pm och riktlinjer och har man tur så uppstår en lyckosam, dynamisk arbetskultur där man kan få växa både som person och i sin profession.

Men en sak som har förblindat vår institutionaliserade förlossningsvård är tekniken. Den har vi omhuldat med hull och hår och infört på bred front utan att tillräckligt ha utvärderat dess effekter på förlossningsutfallet. Teknik har nämligen den effekten! Det finns något magiskt och lockande med nya innovationer, ny teknik – det vet alla som har köpt den nya modellen av iphone. Man vill ha allt det nya och därför måste  det per definition vara något bra. Ja ofta är det också något bra, iallafall något som innebär möjligheter man inte haft tidigare.

Det som vi inte alltid tänker på är den undanträngningseffekt teknik kan ha på skeenden i livet. Idag är koncentrationstid en bristvara. Att läsa en bok tar tid och koncentration, säg den bokläsare som idag inte blandar upp sin koncentration med att skriva sms, kolla på Facebook en extra gång eller kanske instagramma sin lässtund från en fördelaktig vinkel. Sen måste man ju börja kolla hur många likes man får. Middagsro får en annan innebörd när alla sitter och knappar på sin telefon hela tiden.  Men säg den förälder som inte njutit av känslan när barnen försvinner in i sina mobilspel (eller tar promenader helt frivilligt med det nya spelet!) och man får dricka sin kopp kaffe i lugn och ro.

Tekniken att övervaka ett barns hjärtljud har trängt undan behovet av en kontinuerligt närvarande barnmorska. Man kan sätta på ctg-dosorna och sen koppla in registreringen på en storbildsskärm som övervakas från expeditionen. Kort sagt, kvinnan kan ligga uppkopplad till kontinuerlig övervakning istället för att erhålla ett  kontinuerligt stöd. Det öppnar för möjligheten att ha flera komplicerade förlossningsförlopp samtidigt. Koordinatorn kan övervaka hjärtljuden på flera olika barn samtidigt och på så sätt är man trygg med att man har lite koll på barnen. En falsk trygghet skulle jag säga.

Kvinnor med normala förlossningsförlopp som inte behöver kontinuerlig övervakning får ofta finna sig i det ändå – eftersom det underlättar när barnmorskor ansvarar för två/ tre födande samtidigt. Och när  kvinnor kommer till förlossningsavdelningen så gör man ett intagningstest med ctg, på alla. Det finns ingen forskning som visar ett bättre förlossningsutfall när man gör ett ”doortest” på alla, men det har blivit en institution.

Såhär skriver SBU i sin utvärdering av ett kontinuerligt stöd under förlossningen:

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel.
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen.
  • Ingen effekt kunde observeras gällande komplikationer hos barnet som krävde inläggning på neonatalavdelning eller amningsbesvär.

Gällande de sekundära effektmåtten visades att kontinuerligt stöd gav:

  • Kortare förlossning.
  • Lägre sannolikhet för kejsarsnitt.
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning.
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring.
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min.
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Ett antal subgruppsanalyser utfördes också. I dessa kunde man bland annat konstatera att effekten av kontinuerligt stöd på kejsarsnittsfrekvens och moderns förlossningsupplevelse var lägre på förlossningskliniker där CTG-övervakning eller ryggbedövning ej var rutin.

Slutsatserna som författarna till Cochrane-rapporten drog är denna:

  • Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
  • Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
  • Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt.
  • Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

De som väljer en planerad hemfödsel med barnmorska kan vara säkra på att få ett kontinuerligt stöd av av densamma. De som föder på sjukhus kan ha tur och få det, men det finns en överhängande risk att det blir en kontinuerlig övervakning och ett intermittent stöd istället. Frågan vi bör ställa oss:

Har införandet av den här tekniken på bred front verkligen varit värt sitt pris?

Liisa ger ett kontinuerligt stöd under en hemfödsel