Identification and Treatment of Women with a fear of birth: Elin Ternströms avhandling

Elin Ternström

Jag publicerade ett foto av Elin Ternström på mitt instagramkonto med texten:

Så stolt över Elin som har lämnat in sin avhandling och snart disputerar på ett otroligt viktigt ämne! Förlossningsrädsla.

Reaktionerna från mina följare var omedelbara. Många av er efterfrågade möjligheten att få ta del av Elin Ternströms forskning och därför är jag så glad att idag kunna dela länken till avhandlingen i sin helhet här: Förlossningsrädsla fulltext diva.

Det finns en sammanfattning på svenska för den som vill, på sidan 65. Det kommer även en längre sammanfattning av avhandlingen och de studier som gjorts för er som vill läsa här på bloggen! Jag kan avslöja att det är en stark (välgjord) och välskriven avhandling. Elin och hennes kollega var med i ett stort reportage i DN nyss  just med anledning av denna forskning.

 

Risken med kaffe och maskrosfrön

Antalet barn som dog i plötslig spädbarnsdöd sjönk dramatiskt efter rådet till nyblivna föräldrar att nyfödda skulle sova på rygg istället för på mage. Risken för den plötsliga döden sjönk alltså med en så enkel åtgärd! Det är inte svårt att lägga ett spädbarn på rygg istället för på mage. Tänk,  en enkel rutinåtgärd som har räddat liv.

Det finns andra tillfällen där det inte är lika enkelt att lyda ett råd. Och där forskare inte har kunnat bevisa någon dramatisk effekt eller skillnad med en viss åtgärd, utan kanske snarare hittat ett beteende som är associerat med en liten riskökning; alltså ett orsakssamband. Det kan vara så att gravida bör lägga sig på en särskild sida och sova för att minska risken för att barnet i livmodern ska dö, men det är inte bevisat (läs studien här!). När det kommer många sådana här studier som indikerar eller pekar på saker som kvinnor bör avhålla sig ifrån under graviditeten så kan det leda till en begriplig oro hos många som väntar barn.

Själv kunde jag absolut inte sova på rygg under mina graviditeter. Jag kunde knappt sova överhuvudtaget, utan låg och vred mig från sida till sida, grät ofta på nätterna för att jag hade så ont i rygg och bäcken. Mina graviditeter har verkligen inte varit någon dans på rosor utan jag har periodvis mått väldigt dåligt, men det har helt enkelt varit värt det, varje gång. Jag har behövt äta många värktabletter för att klara av smärtan och mot slutet av min sista graviditet behövde jag äta Citodon för att kunna SITTA och äta lunch med vänner.  Men jag har varit jätterädd för att  äta  medicin som inte är bra för barnet och när jag drabbades av gallsmärtor så tog jag inte Voltaren eftersom det står uttryckligen att man inte ska ta det under graviditeten. Jag fick åka in till akuten där läkaren gav mig en annan kramplösande medicin.

Rekommendationen när man väntar barn är att inte äta Ipren, Treo, Voltaren och ogärna Citodon. Förstahandsvalet har då varit Alvedon som innehåller paracetamol för den som har en smärtproblematik. Nu har två nya studier visat på en koppling till försämrad språkutveckling och ADHD när modern äter paracetamol under graviditeten. Återigen är det inte bevisat att det är själva medicinen som är boven och paracetamol rekommenderas fortfarande till gravida vid behov. Men även forskningsresultat som inte är tvärsäkra sprids som maskrosfrön för vinden och landar i mammagrupper, på fikabordet där några blivande föräldrar mumsar kakor eller på köksbordet hemma.

Det senaste maskrosfröt som träffade mig var att det finns risk för övervikt hos barnet när mamman har druckit kaffe som gravid. Forskare har funnit ett orsakssamband och återigen kan det vara motiverat att begränsa sin konsumtion av kaffe när man väntar barn.

Det är viktigt att sådana här studier görs och många blivande föräldrar är beredda att gå långt för att skydda sitt barn i livmodern. Ja, vissa skulle med både glädje och lätthet klä sig i silverhandskar och leva instängda i en bubbla om det visade sig vara bäst för barnet. Självklart ska inga maskrosfrön hållas borta från den som vill ha all information om vad som möjligen kan hjälpa till att skydda barnet!

De som får det svårt är den grupp kvinnor som likt jag har behövt äta värktabletter och annan medicin, som har druckit mycket kaffe för att det är gott och för att orka med – och de som absolut inte kunnat sova på sidan mot slutet av graviditeten.Det finns faktiskt gravida som enbart sover gott just på rygg. Eller som kämpar med att lyda livsstilsråd mot fetma och övervikt, smärtsamt medvetna om att det inte är bra för varken mamma eller barn med för många extrakilon.  Utan värktabletter, kaffe eller choklad under mina graviditeter så hade jag gått under. Jag menar det bokstavligen.

När man läser den här bloggen skulle man kunna tro att jag orkar allt och med lätthet kryssar mig igenom livet med barn, jobb, familj och en och annan graviditet. Men det är inte sant. Jag vet hur det är att gå under. Som mamma. Som mig själv. Men jag vet också hur det är att komma tillbaka till livet och glädjen. Att inte få sova under långa perioder är något av det värsta man som förälder kan behöva gå igenom. Jag och min man har erfarenhet av att inte få sova gott på nästan tre år på grund av ett barn som var sjukt och som inte mådde bra. Efter något desperat år började vi sova i skift, en vaknatt var. Så nu när jag har blivit mamma för femte gången tackar jag för den information jag har fått om att mitt barn behöver sova i ett babynest med egen filt om hon sover i vår säng. Eller helst i egen säng om det går. Sen gör jag på det sätt som blir bäst för oss eftersom jag tror att det är viktigare för oss alla att jag får sova några timmar då och då än att jag inte får sova alls. Jag bedömer att risken att jag som trött och outsövd  mamma till exempel skulle krocka med fem barn i bilen är så mycket större och allvarligare för oss som familj, än den eventuella risk jag utsätter mitt yngsta barn för när hon sover gott bredvid mig i sängen.

 

 

Minne som en guldfisk

Patientsäkerhet blev ett begrepp i Sverige på 30-talet i efterdyningarna av en skandal; fyra patienter som dog på Maria sjukhus i Stockholm när en anställd förväxlade rengöringsmedel med lokalbedövning. Lagen om lex Maria antogs. Nu har läkaren Jonas Wrigstad skrivit en spännande avhandling med titeln The inside of a paradigm. An expedition through an incident reporting system.

Vårdskador kallas de skador som uppkommer som en direkt konsekvens av vården. Jonas ville undersöka närmare på vilket sätt vi som arbetar inom vården drar lärdom av alla de rapporterade brister som kommer in i form av avvikelsehanteringar.  Vad förändras och vad blir det kollektiva minnet – själva lärandet – efter att en vårdskada uppstått?

Avhandlingens huvudsakliga fokus var att undersöka hur vårdskador utreds, hur hälso- och sjukvårdssystemet lär sig av utredningarna samt hur lärandet sedan sprids vidare! Det som är nydanande och intressant med de här resultaten är att det verkar finnas påtagliga brister i spridandet och lärandet efter avvikelser. Trots utredningar som kommer fram till liknande resultat verkar vi kunna göra om samma fel igen och igen.  Det har blivit lite av ett självsnurrande hjul med samma typ av utredningar som kommer fram till samma typ av slutsatser. Att handlägga och avsluta ett ärende effektivt har blivit ett mål i sig. Såhär beskriver Jonas Wrigstad själv fenomenet:

 

Den övergripande slutsats, som kan dras från denna avhandling är att hela avvikelserapporteringssystemets sätt att fungera är en del av ett paradigm med en historisk förankring där genomförande av utredning blir viktigare än utredningsresultat.

I utredningarna finner man ofta de bakomliggande orsakerna till skadan i nära anslutning till där de inträffade, varpå lösningen ofta blir väldigt lokalt förankrad i rum och tid. Några exempel: Frågan om det är rimligt att en sjuksköterska har ensamt ansvar för 25 patienter på natten – eller om en barnmorska  verkligen ska ha två födande samtidigt  – ställs sällan i dessa utredningar. Eftersom de kräver lösningar som ligger på en övergripande organisatorisk nivå. Istället fokuseras  det ofta på individerna som var med, kommunikationen mellan dessa; och resultatet blir inte sällan författande av nya lokala pm och riktlinjer på just det sjukhus där skadan inträffade.

 

 

En god, kvalificerad omvårdnad spelar roll!

Äpplen och päron, same same but different

Jag läser i DN att  9000 personer står i kö till operation på Karolinska. Orsaken är framförallt svårigheten att rekrytera sjuksköterskor och då särskilt specialistsjuksköterskor. Jag läser även att försöken med sjuksköterskelösa avdelningar  har gått i stå och nu läggs ner på många håll i landet. Orsaken: det blev ett sämre utfall och innebar merjobb för sjuksköterskorna på de andra avdelningarna eftersom de sjuksköterskelösa avdelningarna behövde sjuksköterskehjälp! Ibland vet man verkligen inte om man ska skratta eller gråta.

Att bedriva experimentella studier med omvårdnad är helt okej, det är bara att tuta och köra så länge man tror att det finns pengar att spara. Trots att det kan vara livsfarligt. Forskning visar nämligen att med färre sjuksköterskor ökar mortalitet, sjukhusrelaterade infektioner och återinskrivningar medan  patienternas nöjdhet minskar. Professor Linda Aiken som har studerat detta har i sin mest uppmärksammade studie lyckats påvisa att för varje extra patient inom kirurgi som en sjuksköterska ansvarar för ökar mortaliteten med 7 procent. Det borde få vem som helst att backa från att utföra studier på sjuksköterskelösa avdelningar.

Jag citerar ur en artikel i tidningen Vårdfokus:

 I Sverige sker ett paradigmskifte i synen på vårdpersonal på akutsjukhusen. Tidigare årtionden var strävan mot en så hög andel sjuksköterskor som möjligt, med hög nivå på den samlade kompetensen. Då förlorade många undersköterskor och vårdbiträden sina jobb, och sjuksköterskorna fick börja utföra även enklare arbetsuppgifter.

Nu talar politiker och vårdmakthavare — från regeringen och landstingen — om att använda lägre utbildad vårdpersonal mer. De ska ges möjlighet att arbeta ”på toppen av sin kompetens”. Reell kompetens uppvärderas medan formell kompetens, vilket oftast betyder att vara legitimerad, inte längre är ett lokalt krav för vissa arbetsuppgifter.

Men Linda Aikens världsberömda forskning talar emot den utvecklingen. Varje tio­procentig minskning av andelen sjuksköterskor är asso­cierad med ökad risk för patienterna att dö med 11 procent.

Samma forskning visar att man inte heller sparar pengar på de sjuksköterskelösa avdelningarna. Vi har under  sommaren hört både läkare och politiker tala om att anställa fler assistenter och undersköterskor för att  (i teorin) avlasta för sjuksköterskor – och barnmorskor – så att de ska ”slippa” utföra mindre kvalificerade uppgifter och på så sätt räcka till för fler. Men en sjuksköterska eller en barnmorska räcker uppenbarligen inte till för fler bara för att man anställer fler assistenter/undersköterskor eller vårdbiträden. Det är vad denna forskning visar.

Jag bifogar länkar till några av studierna här:

Nursing skill mix in European hospitals.

The Lancet: Staffing and education of nurses and hospital mortality.

 

 

 

 

 

 

Det obstetriska dilemmat

Jag har precis börjat läsa en så fantastisk bok, det är ”Onaturlig födelse” av Tove Paulsson Holmberg – en ny avhandling i idé och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hon har studerat obstetriska manualer som är författade av den svenska förlossningsläkaren Johan von Hoorn som levde år 1662-1724. Såhär beskriver Tove sin egen avhandling:

Barnafödandets kultur i Sverige  vid sekelskiftet 1700 var liksom kulturen i sin helhet djupt präglad av dödens starka och obevekliga närvaro. Lidande och död i samband med förlossningen beskrevs som ett livsvillkor bortom mänsklig kontroll. Avhandlingens syfte är att undersöka hur läkarrollen tar form i en sådan kontext och belysa vilka argument om medicinskt ansvar som kunde formuleras och framföras under dessa förutsättningar.

I ett större perspektiv kan denna undersökning ses som ett bidrag till förståelsen av den långsamma historiska process som gradvis ledde till att obstetrisk risk kom att betraktas som oacceptabel och att död i samband med barnafödande inte längre kunde beskrivas som ett naturligt och förväntat fenomen – en förändrad förväntningshorisont, där liknelsen mellan livets början och dess slut, porten in och ut ur livet, skulle försvagas och förminskas.”

Det är befriande att läsa en avhandling om obstetrik och barnmorskekonst inom humaniora. För vi kan inte förstå all utveckling inom den här disciplinen genom att enbart titta på medicinska studier. Författaren beskriver hur förlossningshjälp är ett grundläggande mänskligt behov – till skillnad från andra primater – och resonerar kring det evolutionära dilemmat med stor hjärna och en upprätt gång som sätter en gräns för det kvinnliga bäckenets vidd. Vi barnmorskor och förlossninsgläkare vet ju hur svårt det kan vara när någon av barnets rotationer på sin väg ut genom bäckenet blir fel. Förutsättningarna för en vaginal förlossning förändras radikalt beroende på hur barnet bjuder sig. Ja det finns gott om obstetriska dilemman!

På måndag kommer min käre bror Josef hit på kvällen, han är min bloggsupport, och vi ska gå igenom min blogg och förbättra/uppdatera vissa funktioner. Ni som läser – kom gärna med förslag på hur bloggen kan bli mer användarvänlig! Och idag kan ni läsa om min systers roman Gudarna som ska bli långfilm av Ahang Bashi i Uppsala Nya Tidning.

Jag bjuder på en bild från releasefesten för boken Gudarna, då min dotter utbrast:” Mamma du ser ut som en kulturtant!”

Två kultursystrar

 

 

 

En studie om vattenfödslar i Sverige!

 

Äntligen har vi en färsk svensk studie om vattenfödslar att dra lärdom av! Det är Hanna Ulfsdottir et al (2017) som har studerat-

Waterbirth in Sweden – a comparative study!

306 vattenfödslar i Sverige jämfördes med 306 spontana vaginala födslar som inte ägde rum i vatten. Kvinnor som födde i vatten löpte en minskad risk för andra gradens bristning, hade kortare förlossningar och färre interventioner än kvinnorna i jämförelsegruppen. Man såg ingen skillnad i apgar-poäng eller behov av vård på neonatalavdelning hos barnen till kvinnorna i de två grupperna. Däremot fick tre av barnen i vattengruppen en navelsträngsruptur vilket innebär att navelsträngen går av när barnet lyfts upp ur vattnet. Det är sällan en allvarlig komplikation men barnmorskor som bistår vid vattenfödslar bör ändå vara medvetna om den risken. Kvinnorna i vattengruppen gav högre poäng när de fick skatta sin förlossningsupplevelse!

Detta är ännu en observationsstudie som visar det vi redan visste – nämligen att det inte är farligt för friska kvinnor med normala förlossningsförlopp att föda i vatten. Det är inte heller farligt för friska barn att födas i vatten. Tvärtom kan det vara något väldigt positivt.

Forskning och fakta om hemförlossningar

Att behöva kliva ur sin comfort zone mitt under födseln

Ibland behöver en planerad hemfödsel avslutas på sjukhus. Den vanligaste anledningen är att förlossningen inte går framåt på ett bra sätt och på sjukhuset kan man då hjälpa till med ett värkstimulerande dropp. Så länge mor och barn mår bra är det ju inte bråttom in till sjukhuset och man kan överföra i lugn och ro. Akuta ambulanstransporter till sjukhus är lyckligtvis sällsynta, även om de förekommer! Ändå kan det  ibland upplevas som lite av ett misslyckande, särskilt för den födande kvinnan som planerat och sett fram emot att få föda hemma. Men det finns tillfällen då det upplevs som en lättnad när förslaget om att åka in till sjukhuset kommer upp. Särskilt om det har känts trögt och som om det inte ”händer något”. Även den mest entusiastiska kan ju bli trött.

Därför var det intressant att läsa den här studien Birthplace in Australia: Processes and interactions during the intrapartum transfer of women from planned homebirth to hospital i midwiferyjournal.com

Forskarna har studerat själva processen vid överföringen från hemmet till sjukhuset mitt under pågående födsel. Syftet var att undersöka kvinnans, barnmorskornas och förlossningsläkarens upplevelse av överföringen. För att göra detta har man använt sig av en forskningsmetod som kallas för Grounded theory. Det är en kvalitativ ansats, ett sätt att studera verkligheten genom att iaktta till exempel ett skeende eller en process. 36 personer (födande, barnmorskor och läkare)  som hade varit med vid en konvertering av hemfödsel till en sjukhusfödsel intervjuades.

För den födande kvinnan: Att behöva förflyttas till sjukhus var att behöva ryckas upp ur sin comfort zone, både fysiskt och psykiskt!  Ett visst mått av osäkerhet infann sig med nya förväntningar på vad förlossningen skulle komma att innebära. Förtroendet och tilliten mellan kvinnan och hennes hembarnmorska var avgörande för känslan av trygghet och välbefinnande – även på sjukhuset. Men barnmorskan och läkaren som tog emot på sjukhuset – de var också tvungna att kliva ur sina bekvämlighetszoner! Jag citerar:

This was due to the challenges of converging with others who possessed conflicting paradigms of safety and risk in birth that were at odds with their own, and adapting to different routines, roles and responsibilities. These differences were derived from diverse professional, social and personal influences and often manifested in stereotyping behaviours and ‘us and them’ dynamics.

Och här något mycket viktigt:

When midwife-woman partnerships were respected as an inclusive part of women’s care, collaboration ensued, conflict was ameliorated, and smooth transfers could be celebrated as successes of the maternity care system.

Jag tycker det är av största vikt att vi inte ser på konverteringar till sjukhus som misslyckade hemfödslar. Tvärtom, en smidig konvertering av den planerade hemfödseln borde tas som intäkt för att systemet faktiskt fungerar som det är tänkt!

Sjukhusbrickan!

 

 

 

 

 

Doulor och barnmorskor – sida vid sida

I tidskriften Midwifery går det att läsa A qualitative study of volunteer doulas working alongside midwives at births in England.

Syftet med studien var att undersöka doulors och födande kvinnors upplevelser av doulastöd under födseln i relation till barnmorskans roll. Forskarna intervjuade 19 doulor och 16 mammor som hade fått stöd av just en doula under födseln. På så sätt kunde tre övergripande teman tas fram. Under dessa huvudteman togs även några underteman fram:

  1. Doulan som ett komplement till barnmorskan. Fysiskt och känslomässigt stöd, kontinuerlig närvaro, kvinnocentrerat stöd,  doulan försäkrar sig om att kvinnan gör sig förstådd och att hon förstår. Doulan skapar ett team runt den födande.
  2. Doulan som en kollega. Sedd som en arbetspartner, samarbetar för att hjälpa barnmorskan och – doulan som identifierar sig med barnmorskan.
  3. Doulan som en utmaning för barnmorskan. Förvirring rörande doulans roll, försvarare av det informerade valet och ibland försök till att balansera viss behandling/intervention som ses som ”disempowering” i sammanhanget.

Det är en intressant studie eftersom den försöker fånga och sätta ord på det där subtila samspelet mellan barnmorskor och doulor som äger rum i föderummet. För med handen på hjärtat – visst finns det barnmorskor som har känt sig en aning obekväma runt en doula någon gång? Personkemin kanske inte stämmer eller så känns det hela aningen pretentiöst om det är en ”känd” doula som medverkar, barnmorskan har plötsligt någon annans ögon på sig – någon som har all tid i världen att studera saker som händer i föderummet. Och med samma hand på hjärtat – visst finns det doulor som har känt sig en aning obekväma runt en barnmorska någon gång? Där det kanske upplevs som om barnmorskan har en helt egen agenda skild från det team som kvinnan/partnern och doulan utgör.

Just därför är det viktigt att studera och diskutera detta. Doulor är nämligen ett fenomen som växer! Till gagn för så många födande. Författarnas slutsats är också att doulor kan spela en stor och viktig roll för att förbättra kvinnor förlossningsupplevelser genom att erbjuda ett fysiskt och känslomässigt stöd som kompletterar barnmorskans roll – särskilt i den fragmenterade sjukhusmiljö där kvinnor inte erbjuds kontinuerlig vårdkedja under graviditeten och kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln; så kallad caseload. Och särskilt till de kvinnor som inte själva har ett så stort stödjande nätverk runt sig. De flesta doulor i studien var medvetna om doulauppdragets möjligheter och begränsningar – men ibland uppstod ändå oklarheter om den egna rollen i förhållande till barnmorskans roll. Det behöver tydliggöras på vilket sätt doulor kan stötta födande kvinnor eftersom det underlättar ett bra och effektivt samarbete mellan barnmorskan och doulan i föderummet.

 

Obstetriskt våld?

 

Foto: Lovisa Engblom

Maria Björkman och Josefin Westerberg har inom ramen för en magisteruppsats studerat barnmorskors syn på medikalisering och obstetriskt våld. Jag skrev ett inlägg om empowerment tidigare i veckan och då refererade jag till obstetriskt våld utan att nämna just det orden. Vi vet att obstetriskt våld förekommer världen över även om det diskuteras väldigt sällan i en svensk kontext. Begreppet innebär en avhumaniserande behandling, onödig medikalisering och ett försjukligande av naturliga processer, vilket leder till att kvinnor förlorar sin autonomi och berövas möjligheten att fritt bestämma över sin kropp och sexualitet. 

När jag gav exempel på obstetriskt våld som förekommer i världen så nämnde jag att kvinnor kan tvingas ligga ner under hela värkarbetet, få utstå våld, hot och slag under själva födseln – samt onödiga medicinska interventioner som de inte kan tacka nej till eftersom de befinner sig i beroendeställning.

Syftet med den här studien var att undersöka svenska barnmorskors upplevelser av en ökad medikalisering inom förlossningsvården samt deras syn på begreppet obstetriskt våld. Sex barnmorskor intervjuades på två olika förlossningskliniker i Sverige. Det är alltså en kvalitativ studie där en liten grupp barnmorskor har fått ge sin syn på saken – men då desto mer utförligt. Det ger viktiga ledtrådar och en fördjupad ingång till ämnet.

Flera av de intervjuade  barnmorskorna ansåg att omotiverade och onödiga medicinska interventioner förekommer och att kvinnors autonomi  ibland berövas dem i samband med förlossningen eftersom förlossningsvården idag ofta erbjuder ett ”färdigt koncept” – i samband med det fråntas många rätten till ett informerat val. I ”konceptet” ingår bland annat en intravenös infart på samtliga födande, intermittent kateterisering (att man tappar blåsan på urin med en kateter) samt obefogad användning av skalpelektrod på barnet och kontinuerlig ctg-registrering. Alla barnmorskor framhöll nyttan av dessa interventioner när de kunde motiveras.

Många barnmorskor upplevde en frustration ( de upplevde sig otillräckliga) men underordnade sig ändå den medicinska strukturen. De önskar i högre grad än idag kunna ha kvinnorna i fokus och få bevara det naturliga i födelseprocessen. Flera pekade på bristen på närvaro hos kvinnorna under förlossningen som en orsak till den allt högre användningen av epiduralbedövning.

Författarna tills studien drar dessa slutsatser:

 Det obstetriska våldet anses vara en verklighet på två förlossningskliniker i norra Sverige, där det gör sig synligt genom ett försvårande av födelseprocessen och en förlorad autonomi för de födande kvinnorna. Barnmorskors arbete begränsas och styrs av en medicinskt präglad klinikledning och mentalitet. Den medikaliserade förlossningsvården innebär således en begränsning både för födande kvinnor och barnmorskor.

Här finns en länk till studien:  Westerberg och Björkman 2017

 

 

 

Normal Labour and Birth 2017


Elisabet Calais delar här med sig av sina reflektioner från konferensen Normal Labour and Birth 2017:

Alltså, det här med att åka på konferens och bara låta sig inspireras tror jag de flesta av oss njuter av. Så var det även för mig, när jag under några dagar i början av oktober deltog i en internationell konferens i England, närmare bestämt Normal Labour and Birth Conference 2017. I den lilla staden Grange-Over-Sands, vid havet norr om Manchester, fick 160 deltagare möjligheten att samtala, nätverka, utbyta erfarenheter och inspireras av goda exempel från olika delar av världen. Engagerade, hängivna barnmorskor, professorer, läkare, politiker, forskare från WHO m fl bidrog med kunskap och nya insikter. Det blir mäktigt att samlas så här och man fylls av tillförsikt och hopp om att vården kring barnafödande faktiskt KAN förändras. Långsamt. Kanske till och med i Sverige?

Faktum är att jag skrev en artikel i Sydsvenskan om en ”Mänskligare förlossningsvård på kvinnors villkor” (23 september 2012), som å ena sidan upprörde samtliga chefsläkare och chefsbarnmorskor på SUS Lund-Malmö. Men som å andra sidan spreds via sociala medier och togs emot med hög grad av igenkänning hos de flesta av mina kollegor runt om i landet. Och när jag läser den så här fem år senare, inser jag att ingenting faktiskt har hänt. Förutom då att man har monterat ner Sveriges enda barnmorskeledda förlossningsavdelning, Södra BB. Men annars är det sig likt. Så långsamt är bara förnamnet!

Jag gillar att lyfta blicken. Att vidga perspektivet. Att se saker och ting lite från ovan ibland. Som barnmorska är jag verksam inom mödrahälsovården, och driver tillsammans med en kollega en privat barnmorskemottagning i Lund, Admira Kvinnohälsa. Vi är stolta över vår mottagning och i Sverige ska vi också vara stolta över vår mödrahälsovård. Den gravida kvinnan och hennes partner erbjuds kontinuitet, där EN barnmorska följer dem genom graviditeten. Vår svenska mödrahälsovård har också bidragit till en förbättrad folkhälsa.

Men jag frågar mig, hur kommer det sig att det i Sverige är mycket högre sannolikhet att kvinnan erbjuds en epidural (ryggbedövning) som smärtlindring än kontinuerligt stöd av en barnmorska under hela förlossningen? Eller möjligheten att bada eller till och med föda i vatten? Egentligen borde det ju inte alls vara så här i Sverige. Ett rikt land som har ALLA möjligheter att arbeta utifrån den forskningen och de internationella riktlinjer som säger oss vilken vård som är den bästa för kvinnor och deras familjer. Och just detta blev väldigt tydligt under konferensen – Sverige ligger långt efter internationellt sett.

För att nämna tre exempel:
WHO arbetar ju i högsta grad övergripande och deras avdelning för Reproduktiv Hälsa förser resten av världen med riktlinjer som gäller både för låginkomst- som höginkomstländer. Förlossningsläkaren, forskaren och Medical Officer vid WHO, Dr Olufemi Oladapo, visade på vikten av att låta kvinnor föda i sin egen takt och inte helt utifrån bestämda PM. ”Kroppens sätt att föda har inte förändrats genom årtusenden – bara det som vi gör med kvinnorna”. De flesta förlossningskliniker utgår fortfarande strikt från en sammanställning som publicerades för över 60 år sedan (Friedman, 1955) över hur lång tid en normal förlossning tar. Denna ”kurva”  leder till att barnmorskor och läkare riskerar att ingripa FÖR TIDIGT i förlossningsprocessen, ONÖDIGA INGREPP SOM ÖKAR RISKERNA för förlossningsskador och akuta kejsarsnitt. Många faktorer som påverkar förlossningens längd har förändrats sedan 1955, t ex ryggbedövning är mycket mer vanligt förekommande, liksom värkförstärkande dropp och igångsättningar. Dessutom är dagens födande kvinnor äldre och väger mer. Därför finns sedan flera år uppdaterad forskning och riktlinjer som WHO, ACOG (American Congress of Obstetrician and Gynaecologists) och NICE guidelines (motsvarande Socialstyrelsen i England) menar att man istället bör följa. Och slutsatsen är att kvinnor inte föder som maskiner, vi är individer! Sverige – dags att följa efter!

Ett annat perspektiv som verkligen berörde kom från Indien och Dr Evita Fernandez, förlossningsläkare och ägare av Fernandez Hospital. Indien har världens högsta andel dödfödda barn. Kvinnor föder utan stöd, flera i samma rum på någon rostfri bänk, utan rent vatten och toaletter att besöka under förlossningen. Och trots den enorma bristen på barnmorskor i landet, så är dr Fernandez övertygad om att DET GÅR ATT FÖRÄNDRA!!

Ok. Världens förlossningsvård står inför liknande utmaningar, om än med olika förutsättningar. Överallt ökar ingreppen: igångsättningar av förlossningen, användandet av värkstimulerande dropp och ryggbedövning, att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går (amniotomi), övervakning med CTG över en timme i sträck, antibiotika i samband med förlossningen mm. Ingrepp som absolut kan vara livsnödvändiga men som idag används rutinmässigt i alldeles för hög grad, med ökade risker för mamma och barn.

Mitt sista exempel och det viktigaste ”take home message” från konferensen, och kanske det där Sverige sticker ut allra mest. Till och med om vi jämför oss med våra nordiska grannar. All forskning, stora sammanställningar av studier runt om i världen, men även forskning från Sverige visar på att kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska, gynnar förlossningsarbetet och ger en mer positiv förlossningsupplevelse. Likaså visar forskningen att den mest optimala förlossningsvården är att erbjuda olika vårdformer för friska kvinnor med normala graviditeter såsom bl a småskaliga barnmorskeledda enheter och hemförlossning. Detta ger lika säkra förlossningar men färre ingrepp, skador och fler nöjda föräldrar. Återigen rekommenderar WHO och NICE i sina riktlinjer att det viktigaste är att kvinnan ges möjlighet att själv få välja en plats där hon känner sig trygg att föda sitt barn. I Norge finns ett regeringsbeslut på hur förlossningsvården ska organiseras. I Danmark respekteras kvinnans val, oavsett var hon väljer att föda. I Sverige saknas helt nationella beslut och en organisation av förlossningsvården som gör det möjligt att ge kvinnan kontinuerligt stöd. I praktiken kan man bara ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen om man är frisk omföderska, råkar bo i Stockholm eller Umeå, och väljer att föda hemma.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) genomför just nu en översyn av förlossningsvården. Regeringen har tillsatt hundratusentals miljoner kronor. Svenska Barnmorskeförbundet har utarbetat ett 10-punktsprogram för en God vård i samband med barnfödande. Nödvändiga initiativ men sannolikt inte tillräckligt ändå. Vi måste våga börja ta till oss forskningsresultat och internationella riktlinjer. Vi behöver tillgodose kvinnors önskemål, behov OCH säkerhet. Jag vill att mödrahälsovården ska vara trovärdig när vi informerar kvinnorna och deras partner om den fysiologiska förlossningen och ger dem kunskap för att kunna göra informerade val. Jag är övertygad om att om vi investerar i vad kvinnor vill ha och vad forskningen säger är den bästa vården, så kommer vi även se att barnmorskors arbetsvillkor och möjlighet till återhämtning förbättras.

Tack för ordet.
Elisabet Calais, barnmorska och VD Admira Kvinnohälsa Lund