Vem är Ágnes Geréb?

I Ungern är det i praktiken olagligt att föda hemma och den barnmorska som bistår vid en hemfödsel bryter mot lagen. Läs den här artikeln från 2010  i The Guardian.

Fem av landets 15 hembarnmorskor har fått fängelsestraff. Ágnes Geréb är en av dem – en erfaren och internationellt känd gynekolog/förlossningsläkare och barnmorska som har bistått vid 3500 hemfödslar. Såhär uttalar sig Mirtill Rackeveie i artikeln, en kvinna som Ágnes hjälpt att föda hemma:

”I decided to have home births because I had seen my sister have a child in hospital and it was awful,” she said. ”My sister was reluctant to have any more children because of her traumatic experience but my home births were so lovely that she decided to try it,” she added. ”The difference for her was so great that she went on to have third and fourth children, also at home. So now she has three children in the world who would not exist were it not for Agi. Agi is a wonderful woman.”

Ágnes Geréb har länge arbetat för en mänskligare och mer kvinnocentrerad förlossningsvård  i Ungern, hon var först med att låta pappor följa med in i förlossninsgrummet.

Såhär skriver Hermine Hayes- Klein, en amerikansk advokat – och jag ryser när jag läser:

Travesty of Justice Alert! Hungarian ob-gyn turned home birth midwife Ágnes Geréb is being sent to prison– again. This gentlest and wisest of women has endured decades of suffering at the hands of the Hungarian legal system, for daring to support women in childbirth on their terms. She has been imprisoned, dragged through a million hearings, placed on house arrest in her apartment for over three years, and forbidden to even talk to a pregnant woman– but they’re not done torturing her.

Why do I use my law degree to defend midwives? Because they are probably the most abused profession in the history of the world, next to sex workers. For centuries, the legal system has been used to destroy midwives and midwifery– sometimes with torture and murder, other times (like now) with prison, impoverishment, home raids, and hurting their families. Anybody who works in maternity care will eventually be involved in cases where baby, or mother, do not survive. Ob-gyns complain vociferously that they are the most sued of medical specialties. But when a doctor is the caregiver in a stillbirth, their biggest risk is a lawsuit. For a midwife, the risk is total annihilation.

***

For offering women a choice, for embarrassing the doctors who cut the babies out of most of the women who walk through the door, and for holding the secret of how the female body works and what childbirth really is, midwives are an endangered species. At my first Human Rights in Childbirth conference in 2012, a Hungarian ob-gyn reported how, when Ágnes opened her birth center, the doctors said, ”But Agnes, you don’t want to take money out of the pockets of doctors, do you?” She wanted to offer women a choice, she wanted to offer babies a gentle birth, and she did. For that, they won’t stop punishing her.

Om du vill skriva under ett upprop för Ágnes Geréb, klicka på den här länken!

 

Att behöva kliva ur sin comfort zone mitt under födseln

Ibland behöver en planerad hemfödsel avslutas på sjukhus. Den vanligaste anledningen är att förlossningen inte går framåt på ett bra sätt och på sjukhuset kan man då hjälpa till med ett värkstimulerande dropp. Så länge mor och barn mår bra är det ju inte bråttom in till sjukhuset och man kan överföra i lugn och ro. Akuta ambulanstransporter till sjukhus är lyckligtvis sällsynta, även om de förekommer! Ändå kan det  ibland upplevas som lite av ett misslyckande, särskilt för den födande kvinnan som planerat och sett fram emot att få föda hemma. Men det finns tillfällen då det upplevs som en lättnad när förslaget om att åka in till sjukhuset kommer upp. Särskilt om det har känts trögt och som om det inte ”händer något”. Även den mest entusiastiska kan ju bli trött.

Därför var det intressant att läsa den här studien Birthplace in Australia: Processes and interactions during the intrapartum transfer of women from planned homebirth to hospital i midwiferyjournal.com

Forskarna har studerat själva processen vid överföringen från hemmet till sjukhuset mitt under pågående födsel. Syftet var att undersöka kvinnans, barnmorskornas och förlossningsläkarens upplevelse av överföringen. För att göra detta har man använt sig av en forskningsmetod som kallas för Grounded theory. Det är en kvalitativ ansats, ett sätt att studera verkligheten genom att iaktta till exempel ett skeende eller en process. 36 personer (födande, barnmorskor och läkare)  som hade varit med vid en konvertering av hemfödsel till en sjukhusfödsel intervjuades.

För den födande kvinnan: Att behöva förflyttas till sjukhus var att behöva ryckas upp ur sin comfort zone, både fysiskt och psykiskt!  Ett visst mått av osäkerhet infann sig med nya förväntningar på vad förlossningen skulle komma att innebära. Förtroendet och tilliten mellan kvinnan och hennes hembarnmorska var avgörande för känslan av trygghet och välbefinnande – även på sjukhuset. Men barnmorskan och läkaren som tog emot på sjukhuset – de var också tvungna att kliva ur sina bekvämlighetszoner! Jag citerar:

This was due to the challenges of converging with others who possessed conflicting paradigms of safety and risk in birth that were at odds with their own, and adapting to different routines, roles and responsibilities. These differences were derived from diverse professional, social and personal influences and often manifested in stereotyping behaviours and ‘us and them’ dynamics.

Och här något mycket viktigt:

When midwife-woman partnerships were respected as an inclusive part of women’s care, collaboration ensued, conflict was ameliorated, and smooth transfers could be celebrated as successes of the maternity care system.

Jag tycker det är av största vikt att vi inte ser på konverteringar till sjukhus som misslyckade hemfödslar. Tvärtom, en smidig konvertering av den planerade hemfödseln borde tas som intäkt för att systemet faktiskt fungerar som det är tänkt!

Sjukhusbrickan!

 

 

 

 

 

Poddavsnitt om hemfödslar!


Om ni har en ledig stund att fylla i helgen så lyssna gärna på det här lysande poddavsnittet om hemfödslar! Det är jättebra. Ann Petrén är en av Sveriges mest erfarna hembarnmorskor och jag tycker hon formulerar sig suveränt. Hon berättar tydligt och väldigt konkret hur hon arbetar med hemfödslar. Ann är själv mamma till nio barn. Ett av de barnen heter Anna och både henne och mamma Ann har jag fått förmånen att lära känna. Anna medverkar  i podden tillsammans med sin mamma – hon är nämligen också barnmorska och jobbar på en avdelning för planerade kejsarsnitt. Själv födde hon tre av sina fyra barn hemma med mamma Ann som barnmorska. Mycket insiktsfullt om hemfödslar. Bra frågor och diskussion – cred till poddmakarna Karin och Carina!

Att föda hemma!

 

Trust, intimacy and love – the chemistry of connection

Lena Ahlner har arbetat med födslar länge. Såhär presenterar hon sig på egenbarnmorskas hemsida:

Jag vill verka för att födandet blir den trygga och stärkande upplevelse som den kan vara. Så får vi starkare kvinnor, tryggare barn, bättre anknytning, fler som ammar och bättre familjerelationer. Det är starka krafter som styr födandet. Samtidigt är processen ytterligt lättstörd och fungerar allra bäst om kvinnan får vara ostörd i sin egen miljö.

Kontinuiteten i det fria barnmorskearbetet är bland det jag tycker mest om; att träffas före, under och efter födseln – till skillnad från de korta mötena på ett sjukhus. Att bistå vid hemfödslar är fantastiskt roligt. Sedan flera år har jag varit med på hemfödslar och är sen några år legitimerad barnmorska. Fram till nedläggningen i maj 2016 arbetade jag på BB Sophia.

Lena var den enda barnmorska från Sverige som åkte på Midwifery today international conference som hölls i Helsingfors den 4-8 oktober i år. När hon var där drabbades hon av samma känsla som jag drabbas av ibland ”Om inte jag gör det, vem gör det då?” Det här är konferensen med betoning på midwifery. När jag hör Lena berätta så önskar jag att jag hade varit där!

Lena har återberättat för mig i stora drag vad konferensen handlade om och vilket ”take home-message” hon reste hem med. Gemensamt för barnmorskor världen över är att snaran dras åt och spannet normal förlossning hela tiden minskar – den övergripande trenden är en medikalisering av födandet där vi i högre grad blir assistenter till obstetriker, så kallade obstetric nurses. Barnmorskor som arbetar självständigt med betoning på midwifery har det svårt i samtliga länder. Hit hör såklart hembarnmorskor.  En föreläsare konstaterade att det är otroligt lätt att bränna ut sig som barnmorska i det klimat som råder – låta passionen för arbetet bli en förtärande kraft – som i slutändan drabbar oss själva hårt. Vi barnmorskor måste därför akta oss för att inte hamna där –  för i det diket gör vi ingen nytta! Vi  måste ta hand om oss själva och ta hand om varann. Här tror jag att vi i Sverige behöver bli bättre. För i ett tufft klimat är det lätt att som kår glida isär i olika fraktioner.

I Tyskland höjs hela tiden kostnaden för den försäkring som hembarnmorskor behöver för att kunna arbeta. Nu är försäkringen så dyr att färre och färre barnmorskor har råd att teckna den. Det är också ett sätt att komma åt fenomenet med hemfödslar.

Här kommer glimtar från ett föredrag som hölls av barnmorskan Elizabeth Davis:

The physiology of intuition

  • Induced by oxytocin
  • Induced by endorphins
  • Induced by entraining to others in alpha or theta states
  • Enhanced by intentionally increasing oxytocin levels
  • Decreased by activity in the cerebral cortex (observation, performance anxiety, sense of time constraints)
  • Decreased by memories of trauma
  • Decreased by adrenaline- EXCEPT in crisis situations (”Lion in the middle of the road”)

 

The Truth About Labor Plateaus

  • The first occurs at 4 cm – this is the point of realizing labor is bigger than you are, you don’t do birth; it does you!
  • The second occurs at 7 to 8 cm, the point of accessing deep traumas: physical, sexual, obstetrical, emotional.
  • The third occurs with transition, the point of sensory overload that leads to fear of annihilation.
  • The fourth occurs with crowning, the point of bringing baby into the world and letting go of pregnancy.

Den här bilden tyckte jag var så träffande! What does not necessarily HELP (H)ERR

Mina reflektioner: Varför är det självklart och logiskt att en kvinna med ett förväntat stort barn (ja där risken att barnet ska fastna antas vara större) ska föda i gynläge? Så att vi som personal ska kunna ”komma åt” att göra en massa interventioner enligt HELPERR, som klipp till exempel. Det fysiologiskt mest gynnsamma läget borde ju vara om kvinnan föder på alla fyra med det största utgångsmåttet. Säte – handsoff och alla fyra! Det är ju bättre att arbeta förebyggande och inte krångla till det från början istället för att behöva krångla sig ur ett ogynnsamt läge. Vi måste ju arbeta enligt devisen att förhoppningsvis slippa behöva göra interventioner, inte förutsätta att vi kommer behöva göra det. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Om man nu ändå skulle behöva lägga ett klipp så finns det ingenting lättare än att lägga klipp när kvinnan står på alla fyra. Jag vet av egen erfarenhet.

Det är av konvention och fördomar som vi tror att det är lättare att komma åt att göra interventioner när en kvinna ligger i gynläge. Så vad borde vi göra istället?

Take a BREATH

 

Move the Mother

 

Move the Baby

 

Remember to Breathe

 

Följ Elizabeth Davis på  http://elizabethdavis.com 

Nästa konferens kommer att hållas i Mount Laurel, New Jersey den 18-22 April 2018! Jag blir vansinnigt sugen på att försöka åka dit. För det vore ju kul om Lena fick sällskap av några fler från Sverige nästa gång. Vi får se vad min bebis säger om saken. All information finns på midwiferytoday.com

 

 

 

 

 

 

 

Filterbubblor

 

Jag har jobbat ganska intensivt de senaste två veckorna, haft jour,  varit med på födslar på natten,  jobbat som skolsköterska på dagen, tagit hand om barn, sovit som en höggravid… Så nu sitter jag här i ett hem som är i behov av uppryckning och en blogg som har fått vänta på att uppdateras i hela tre dagar! Så ja, det kan bli mycket även för mig. Men intensiva perioder är helt okej om man ser till att varva dem med mer lågintensiva perioder då och då.

Igår bläddrade jag som hastigast i Cecilia Chaprowskas och Agnes Wolds  praktika för nyblivna föräldrar – barnläkaren och immunologen som i sin bok vill göra upp med en del råd och myter; ambitionen är att basera det hela på vetenskap och fakta snarare än tolkningar, allmänt tyckande och moralism.  Ambitionen är mycket lovvärd! Och jag måste återkomma med en mer fullödig reflektion efter en bättre läsning av boken – men kapitlet om förlossning och särskilt stycket om hemfödslar läste jag i sin helhet. Såklart. Några saker slår mig genast. Att det är svårt att skriva riktigt drabbande och intressant när ambitionen är att det hela ska vara så objektivt som möjligt – ja fritt från eget ställningstagande. Det blir lätt en torr och snudd på intetsägande genomgång. Men sakligt. Och det är nog just det som är hela tanken! Fast problemet är att det politiska ställningstagandet pyser ut ändå. Det är svårt att vara objektiv.

I stycket om hemfödslar går de igenom den forskning som finns på området och konstaterar helt riktigt att det inte finns några randomiserade kontrollerades studier på området, att de studier som är gjorda framförallt är observationsstudier där man studerat en viss population – de som från början har valt att föda hemma. Att detta gör tolkningen av materialet svårare.

Det här är ett aber inom vissa forskningsområden. Eftersom det oftast inte är etiskt försvarbart att lotta människor till hemfödslar eller till exempel vattenfödslar – vi har  helt enkelt fenomen där det aldrig kommer kunna gå att göra randomiserade kontrollerade studier –  så måste vi dra slutsatser utifrån de studier som finns och som trots allt har gått att genomföra! De ger oss nämligen ledtrådar och mycket värdefull information. Men de är inte tvärsäkra. En del menar att det som inte är bevisat ofarligt genom stora randomiserade kontrollerade studier bör förbjudas. Jag anser att det är att vara kategorisk och att göra det väl enkelt för sig själv men desto svårare för de som omfattas av fenomenet, ja som kanske önskar att föda hemma eller vill föda i vatten. Man lämnar dem i sticket! För att förbjuda något är inte att vara objektiv, det är att ta ställning emot något i allra högsta grad.

Cecilia och Agnes landar ganska mjukt och välavvägt i sitt stycke om hemfödslar men de avslutar med att konstatera att de hittills aldrig har träffat en intensivvårdsöverläkare som vill föda hemma. Ungefär som om det vore ett sakligt och vetenskapligt argument mot? En narkosläkare som har stått i åratal på de allra värsta komplikationerna, de stora blödningarna, katastrofsnitten och det mest urakuta – kan det vara så att den personen har blivit ganska färgad av det? Precis som en polis som har jobbat med våld i förorter kan bli cynisk eller en ortoped som har sett alla frakturer som barn får av studsmattor och därefter vill förbjuda studsmattor, eller varför inte en ögonläkare som till slut anser att ögonlinser borde förbjudas. Att få en väldigt viktad bit av verkligheten serverad upprepade gånger, det gör något med vår mänskliga hjärna; det är jag övertygad om.

Jag har hört att så många som 50% av danska jordemödrar föder hemma i Danmark. Men det är inget sakligt argument för hemfödslar, det är ett känslomässigt argument.

En gång var jag barnmorska på en helt normal födsel där partnern till den födande kvinnan var en erfaren barnläkare. Hon var ett jättefint stöd till sin födande partner men när barnet kom ut så fick hon panik. Jag, som tog emot barnet  hade ingen panik för jag kände omedelbart att det var ett friskt barn som hade klarat födseln bra, hjärtat slog fint under min hand och det var god stuns och tonus i den lilla barnakroppen. Skriket kom inte omedelbart utan det tog några sekunder som det kan göra. Men partnern vågade inte riktigt lita på mig utan bad mig bekräfta att allt stod rätt till, frågade om jag hade pulsen där och om barnet verkligen mådde bra. Hon svettades och såg riktigt plågad ut. Jag sa lugnt att det här barnet mår jättebra och sekunden efter kom det klassiska gallskriket och hon kunde pusta ut. Hela situationen gjorde mig  först förbryllad. För som barnmorska har jag ju varit med på hundratals födslar och barnen som föds mår oftast bra. Men jag har varit med på tillräckligt många födslar där barnet har varit taget och ibland mått jättedåligt, så jag har lärt mig att noga se skillnad på vad som är normalt och vad som inte är det. En slapp barnkropp med dålig tonus är inget gott tecken. Men en kropp med spänst och kraft är ett riktigt gott tecken, trots att skriket dröjer några sekunder.

Jag förstod att partnern och barnläkaren inte hade samma erfarenhet som mig av att vara med på födslar där barnen kommer ut och mår bra. Barnläkaren blir ju framförallt kallad när man misstänker det motsatta och hade säkerligen  fått vara med i efterförloppet på flera hundra födslar med dåliga och tagna barn – ja hon hade blivit expert på det. Den expert man verkligen vill ha på plats när en nyfödd behöver hjälp! Men hennes kunskap om dåliga barn hjälpte inte riktigt i den här situationen när barnet mådde bra utan gav henne ångest.

Jag tror att det är viktigt att vi kliver ur våra filterbubblor och försöker lära av varann. Se helheten. Precis som det är  viktigt att barnmorskor lär sig om det komplicerade födandet så är det viktigt att barn, narkos och förlossningsläkare tränar på att se det friska i födandet. Jag tror nämligen att det krävs upprepad träning åt båda hållen. Och om vi rör oss emellan våra respektive bubblor och utbyter dessa erfarenheter med varann så kan vi nå så mycket längre ihop. Till gagn för alla födande.

 

 

Vem vågar ta ansvaret?

Numera får jag ofta frågan och kommentaren; ”Hur vågar du jobba med hemfödslar? Något kan ju hända.” Efter ett tag blir man ganska luttrad och van vid de här kommentarerna, men ibland kan jag inte låta bli att förvånas och tänka: Ja, något kan hända. Välkommen till verkligheten.

Att jobba med hemfödslar som barnmorska är att jobba inom ramen för sin barnmorskelegitimation. Det är inte samma sak som att sätta sig i en raket på väg till mars utan utbildning, hålla alla tummar och helt enkelt hoppas på det bästa. Det är att arbeta självständigt som barnmorska, våga lite på sitt hantverk, den egna yrkeskunskapen, men också – och här är kruxet –  våga ta ansvaret. Att våga ta ansvar är inte samma sak som att ha en religiös övertro på sig själv utan, tvärtom, att inse både styrkor och begränsningar. I det ingår att använda sig av alla situationer som uppstår inom yrket och fortsätta att utvecklas genom att dra lärdom av dem.  Det behövs en stor portion ödmjukhet inför det faktum att man inte klarar allt, men också – en medvetenhet om att man som barnmorska faktiskt kan och klarar någonting. Men kanske det viktigaste av allt; det behövs en medvetenhet om att kvinnor kan och klarar av att föda barn.

Där skulle jag säga att vi i vårt samhälle tvivlar starkt. Spannet normal förlossning krymper sakta men säkert. 70 % av alla förstföderskor får värkstimulerande dropp på sjukhuset. Just nu pågår en stor studie i Sverige om igångsättning i vecka 41 eftersom det redan är praxis i andra stora västländer. Om det skulle visa sig vara bättre för barnet att komma ut i vecka 41 så kanske praxis ändras här också. Det skulle innebära fler igångsättningar och ännu mera dropp. Få sjukhus i Sverige kan erbjuda kontinuerligt stödjande vård, continuity of care eller till exempel vattenfödslar som alternativ till mer medicinsk smärtlindring – idag får en ständigt högre procent av alla födande uppleva att stödet under en födsel kommer i form av en epidural, med påföljande interventionskaskad.

Snittsiffrorna stiger stadigt. I USA ligger de på över 30 % av alla födslar, och i Sverige på snart 20 % av alla födslar. Det finns givetvis en mängd olika infallsvinklar på dessa siffror  men ibland är det nyttigt att ställa sig utanför och bara betrakta siffrorna. Att försöka se skogen istället för alla träd som står nära och fråga sig – vart är vi på väg?

När vi tvivlar på att kvinnor kan och klarar av att föda utan dropp, igångsättning, snitt, forcerad krystning eller epidural, när till och med  vi barnmorskor tvivlar på att vi barnmorskor kan ta ansvar – ja då förstår jag att jag så ofta får frågan. ”Hur vågar du jobba med hemfödslar?”

För det är ju just när det händer något under en födsel som det är bra att en barnmorska finns nära. Hemma eller på sjukhuset.

 

 

 

 

 

 

Heidi gästbloggar!

Hemförlossningsbarnmorskan och ansvaret

Med den här rubriken tänker ni säkert att jag ska prata om vilket enormt ansvar hemförlossningsbarnmorskan har.

Jag ska börja från början. När jag tidigare jobbade som sjuksköterska i telefonrådgivning gav jag ibland råd till människor att åka till akuten, ibland med ambulans. Jag förklarade också varför jag gav detta råd, motiverade mitt råd. Det hände att de människorna då gjorde en annan bedömning. De kunde antingen välja att inte åka in alls, eller så valde de att ta sig in på annat sätt än med ambulans. Ibland gav de mig skäl till varför, andra gånger inte. Det här var för mig inte så problematiskt. Jag känner inte dessa människors kroppar och situationer lika väl som de själva gör. Däremot känner jag till allmänna rekommendationer och vad de är grundade på. Om människor sedan tar ett annat beslut, är det deras rätt att göra det. Om jag ska vara helt ärlig, så har jag oftast tillit till deras beslut också. Dessutom är det upp till varje människa hur man väljer att bedöma risker och vinster, även om de skulle välja något som enligt mig är riskfyllt.

Jag har märkt att detta inte är oproblematiskt för alla sjuksköterskor. Jag har också sett att några länge försöker övertala. Ibland har jag nästan känt mig ansvarslös för att jag inte gör det.

Om man nu tar det här till hemförlossningar så var jag nyligen engagerad i en diskussion kring om huruvida en kvinna med en viss generell riskfaktor i sin graviditet borde få föda hemma eller inte. En annan barnmorska skrev till henne att hon inte var någon kandidat för hemförlossning. I min värld är det helt upp till kvinnan själv att avgöra. Riskfaktor eller inte.

Det är ju så att de saker som anses som riskfaktorer i ett land, kanske inte gör det i ett annat. Ibland lever vissa rädslor kvar i vården trots att de inte stöds av forskningen. Ibland finns det andra risker man väljer när man väljer att behandla den första risken, eller väljer att föda på sjukhus. Hur dessa risker och fördelar väger mot varandra för just henne, kan bara kvinnan som ska föda själv bestämma. Jag har tillit till att kvinnan också räknar in barnets bästa i sitt beslut.

Så ansvaret, vems är det? Ja det beror på vad vi pratar om. Jag som barnmorska tar ansvar för att ge kvinnan information kring forskningsunderlaget i olika frågor, som de ser ut idag, efter bästa förmåga. Jag tar också ansvar för att göra allt jag kan för att bistå hennes förlossning, som hon har valt födelseplats för. Jag tar ansvar för att göra vad jag kan för att hon och barnet ska må så bra som möjligt.

Ansvaret att bestämma över kvinnans kropp och liv, det tar jag inte. Att hon väljer att föda med mig närvarande innebär inte att hon ger mig rätt att bestämma över henne.

Jag tar också ansvar för att vara så lyhörd jag bara kan. Helena Lindgren med flera, forskar bland annat om lyhördhet och att följa kvinnan, och deras resultat tyder på att det ger mindre förlossningsskador. Octavia Wiseman forskar om infektioner efter förlossningsskador, och har sett att kvinnorna själva har känt på sig att något var fel, långt innan barnmorskan anat det. Så lyhördhet, det lovar jag att öva på hela livet.

Jag tar inte ansvar för att allt alltid kommer att gå precis som tänkt. Det kan ingen göra, varken på sjukhus eller hemma. Ina May Gaskin sa ”Birth is as safe as life gets”.

Så slutsatsen av det hela är: Ja, jag som barnmorska kan tänka mig bistå en kvinna som väljer att föda hemma trots generella riskfaktorer. Nej, denna kvinna behöver inte ta ansvar för att hon då ger hemförlossningar dåligt rykte. Ja, jag tror att vi i Sverige behöver göra kvinnor myndiga, även under en graviditet och förlossning.

Jag avslutar med ett citat av konstnären Teafly:

”My body is not a democracy. It is an empire and I am its dictator. You do not get a vote. There will be no coup d’etat. Rebel forces will not overthrow me. I am in charge of it forever.”

Länk till hennes illustration med denna text:

My body is not a democracy

Jag önskar alla gravida en, inte bara säker, men också glädjefylld förlossning.

Heidi Aalto, barnmorska & konstnär.

Följ Heidi på www.zerafiasstickning.wordpress.com

Informationsträffar om hemfödslar i höst!

Foto: Lovisa Engblom

Preliminära datum för hösten är 13 september och 11 oktober. Träffarna börjar kl 17 och hålls på Allvis familjehälsa som ligger på Rosenlunds sjukhus; Tideliusgatan 12  i Stockholm.  Alla som är intresserade av att veta mer om hemfödslar är välkomna! Några av de verksamma hembarnmorskorna kommer vara på plats för att informera.

Barnmorskeväskan

Min nya och rymliga barnmorskeväska

Jag fick en fråga av en kollega som är barnmorska vad man behöver ha som hembarnmorska. Ja en lista på alla de saker som ska införskaffas och packas ner i barnmorskeväskan. Så nu tänker jag ägna ett blogginlägg  åt detta eftersom frågan säkert kommer dyka upp igen. Och då finns listan arkiverad här under kategorin Barnmorskeväska. Eftersom de flesta hembarnmorskor  i Sverige behöver fylla sin väska helt själva utan hjälp från någon klinik så är det lite pyssel att börja helt från scratch. Listan blir ganska lång. Egentligen är det väldigt lite som behövs vid en normal födsel där allt går fint. Man kommer ganska långt med handskar, lite glidslem och en tratt att avlyssna fosterljud med. Samt något att dokumentera det hela på. En steril sax  för att klippa  navelsträngen och sedan något att klampa navelstumpen med. Men en full barnmorskeväska ska även ta täckning för de akuta situationer som kan uppstå under eller efter födseln, för en eventuell suturering av bristning – samt för efterskötning av mor och barn. Jag ger här tips på var jag har införskaffat de olika sakerna så att inte alla behöver uppfinna hjulet själva gång på gång. Bloggen är inte sponsrad av något företag.

Födsel

  • Barnmorsketratt
  • Doppler för att avlyssna fosterljud i tex vatten. Jag beställde min från Amazon uk. Mycket billigare än att köpa en i Sverige. Man får en fin doppler av god kvalité för 400-500 istället för 2000 kronor.
  • Undersökningshandskar
  • Glidslem för vaginal undersökning
  • Partogram, FV1 och FV2 på gammal hederlig pappersjournal. Journaler är dyrt så det bästa är att dokumentera en kladd i ett block först innan renskrivning i  journal.
  • Födelseanmälan på papper att skicka till Skatteverket.
  • Sax, två peanger och navelklämmor.
  • Tappningskateter
  • Den barnmorska som vill kunna lägga en utgångsklocka kan beställa och packa ner en kiwiklocka

Suturering

  • Nålhållare, pincett anatom och sax.
  • Sterila tussar.
  • Ev ett tvättset.
  • Suturmaterial (går endast att beställa i dyra storpack så här är det bra att gå ihop några barnmorskor)
  • Pannlampa, finns utmärkta på Clas Ohlson.

Barn

  • Handventilator, dvs mask och blåsa i barnstorlek.
  • Stetoskop för barn
  • En hängvåg (tänk fiskvåg) för att väga barnet efteråt, går att köpa på Clas Ohlson. Ett tygstycke som barnet kan ligga i när man väger.
  • Mätsticka.
  • Barntermometer.
  • Måttband för att mäta huvudomfång.

Mor

  • Blodtrycksmanschett
  • Stetoskop för vuxen
  • Termometer

Sprutor och kanyler

  • Sprutor i olika storlekar
  • Kanyler i olika storlekar
  • Liten gul box för stickande och skärande avfall
  • Stasband
  • Grön eller vit venflon samt tegaderm för att fästa.

Den mesta utrustning som behövs finns att beställa på gymo.no 

Läkemedel

Går ju inte att beställa någonstans utan måste ordineras av läkare.

  • Xylocainspray/gel och Carbocain för infiltration vid suturering
  • Syntocinon, methergin eller ev Cytotec vid blödning
  • K-vitamin till barnet.
  • Dropp, tex Ringeracetat och infusionsset.

Tycker du att jag har glömt något? Skriv gärna och berätta vad.

Antalet hemfödslar i Stockholm har ökat med 80%

Foto: Lovisa Engblom

I DN 4/7 kunde vi läsa att antalet hemfödslar i Stockholms län har ökat dramatiskt under  år 2016.  Ökning av hemfödslar i BB-krisens spår.

Det var en väldigt fin intervju med Andrea Herrera som valde att föda sitt andra barn hemma. Hon beskrev sin första förlossning på sjukhus som en upplevelse  av att hela tiden bli övergiven av barnmorskan som behövde skynda till nästa föderum:

Barnmorskorna var ständigt var på väg till nästa rum, till någon föderska som var i ett mer pressat läge än hon.

– Nej, lämna mig inte igen, var en genomgående känsla. På min första förlossningen var det jag, Ivan och lustgasen. På min andra hade jag fyra personer som hjälpte mig genom varje värk, berättar Andrea Herrera.

Jag är glad att stödet runt den födande lyfts fram som något oerhört viktigt både för upplevelse, trygghet och i förlängningen medicinsk utfall. Vid hemfödslar i Stockholms län är kvinnan garanterad ett kontinuerligt stöd av två barnmorskor under hela födseln. Det finns ingen sådan garanti vid födslar på sjukhus. Trenden är snarare den att kvinnor är garanterade en kontinuerlig övervakning på sjukhus – med punktinsatser av stöd när övervakningen eller kvinnan själv larmar. Detta är naturligtvis väldigt olyckligt och ingenting som varken barnmorskor eller förlossningsläkare önskar. Men när situationen är så pressad som den är på sjukhusen så blir det ofta så.

Jag har räknat ut att i snitt  så har 45 kvinnor fött hemma i Stockholms län varje år under nio års tid. Förra året när 81 kvinnor födde hemma så var det en 80% ökning från tidigare år. Den ökningen gissar jag till stor del beror på krisen i förlossningsvården, dels eftersom jag själv har blivit kontaktad av flera kvinnor som vill föda hemma av den anledningen. Men det bekräftas också av andra. I artikeln intervjuas Karin Pettersson som är specialsakkunnig förlossningsläkare i Stockholms läns landsting. Hon säger såhär:

– Under 2016 såg vi att det började öka. Utifrån de kvinnor jag träffat som vill föda hemma så tror jag att det till viss del beror på en besvikelse på att Södra BB och BB Sophia lades ner. De byggde på en småskalighet.

Bland förlossningsläkare i landet är många djupt skeptiska till hemfödslar. Karin har till viss del en annan uppfattning.

 – Med de strikta urvalskriterier som vi har så har jag inga problem med att detta är ett alternativ för en liten grupp kvinnor, säger Karin Pettersson.

Själv tror jag att ett förtydligande inom området hemfödslar med nationella riktlinjer är nödvändigt. Det kommer inte att dramatiskt öka antalet hemfödslar utan istället göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Men det här visar på att en fortsatt kris inom förlossningsvården kan komma att dramatiskt öka antalet som istället väljer att föda hemma.