Hembarnmorskan

Hembarnmorskan Helena Maass

Igår kom min barnmorskekollega Helena Maass till Uppsala och vi hann med ett längre samtal mellan våra två inbokade träffar. För mig är det väldigt värdefullt att ha kollegor som har lång erfarenhet av att arbeta med just hemfödslar och Helena har arbetat med detta sedan år 2002. Jag är väldigt tacksam över att få möjligheten att arbeta ihop med henne. I mitt nyligen påbörjade projekt ingår det att intervjua några yrkesverksamma, både hembarnmorskor och andra som jobbar med födande, och även par som har fött hemma. Helena är som klippt och skuren för en intervju eftersom hon är så professionellt kunnig inom området – skarp – och samtidigt verbal. Det enda som möjligen kan behöva slipas på är min samtals och intervjuteknik. Jag är ju bara jag. Men det räcker ganska bra. Känslan av att få tid att verkligen sitta ner och samtala med en person som är kunnig på det här området ger mig gåshud. Vi pratade bland annat om att den normala fysiologiska födseln har blivit ett undantag på sjukhus. Nästan som ett exotiskt inslag i en annars väldigt stressad vardag på förlossningskliniker runtom i landet. Här får ni ett litet smakprov från intervjun med Helena:

– Allas kompetens behövs runt kvinnan som föder men vi får inte glömma bort att den största kompetensen besitter kvinnan själv. Vi behöver ge kvinnan makten över sin egen kropp tillbaka. Tänk bara alla som får diagnosen värksvaghet! Man har glömt bort att det finns naturliga pauser i en födsel. Vi behöver hämta tillbaka den här grundläggande kunskapen kring hur en kvinnokropp fungerar under en födsel för det har vi tappat bort. När man gång på gång under de här hemfödslarna får bevittna det, då blir det ju ännu sorgligare när man ser hur vi patologiserar kvinnors normala födslar. Det finns ju nästan inga normala födslar kvar på sjukhus.

Gå gärna in på mitt instagramkonto och se ett videoklipp där Helena reflekterar över hur det kan komma sig att det så ofta går bra för de som väljer alternativet planerad hemfödsel.

hemmet, en plats att föda på

Forskning om hemfödslar

Place of birth?

För att kunna beskriva orsak och verkan inom till exempel medicinsk forskning så är randomiserade kontrollerade studier ett väldigt bra verktyg. Ett randomiserat (slumpmässigt) urval borgar för att inte ett visst klientel av människor studeras. Men av uppenbara skäl går det inte alltid att genomföra sådana studier – även om det vore det bästa för själva vetenskapen. Det är helt enkelt inte etiskt försvarbart att lotta människor till att äta en medicin man vet fungerar mycket sämre än en annan medicin. Eller lotta människor till antingen en hemfödsel eller en sjukhusfödsel för att studera vad som är säkrast för barnet. Eller låta x antal gravida dricka x  glas vin om dagen för att se om det finns någon nedre gräns för hur mycket alkohol ett foster ”tål”.

Vi får helt enkelt leva med att vissa studier aldrig kommer kunna bli gjorda.

På forskningsområdet hemfödslar så finns det några stora och välgjorda observationsstudier att  dra lärdom av och det är inte fy skam. Nu har forskare gjort en systematisk översikt (metaanalys) och gått igenom den forskning som finns inom området förlossning och plats (på engelska: different places of birth).

Syftet med studien var att jämföra utfall för mor och barn vid hemfödslar, sjukhusfödslar och andra alternativ till gängse vård (till exempel småskaliga birthcenters) i höginkomstländer. Resultatet är intressant att ta del av för det tyder på att de kvinnor som planerade att föda på sjukhus hade lägre odds för normal vaginal förlossning och större risk för stor vaginal bristning och stor blödning. Däremot hittade forskarna inga skillnader i barnadödlighet. Författarna till översiktsartikeln drar därför följande slutsats:

High-quality evidence about low-risk pregnancies indicates that place of birth had no statistically significant impact on infant mortality. The lower odds of maternal morbidity and obstetric intervention support the expansion of birth centre and home birth options for women with low-risk pregnancies.

Länk till ARTIKELN finns här!

I SVD om att föda hemma

Läs den här fina artikeln om att föda hemma i SVD idag!

Blev så glad av att läsa artikeln för den beskriver  alternativet planerad hemfödsel på ett fint och respektfullt sätt. Efter att ha fött sitt tredje barn på Södra BB (som lades ner våren 2016) framstår  mamma Lisen Forsbergs val att föda i hemmet som ett klokt och logiskt val:

– Med tanke på mina tidigare snabba förlossningar var risken att bli hänvisad – eller risken att föda i en taxi – verkligen ingenting jag ville vara med om.

Barnmorskan Ann Petrén är kritisk till att diskussionen framförallt förs utifrån ett risktänkande och ifrågasätter att debatten ofta förs av personer som inte ansvarar för normalförlossningar:

– När något avvikande sker går det väldigt sällan från noll till hundra superfort, det händer nästan aldrig. Det vet ju vi barnmorskor som ansvarar för normalförlossningar. Därför är det absurt att exempelvis narkosläkare uttalar sig om förlossningsverksamhet. Det är ju bara med när något har hänt.

Artikeln är skriven av Elisabeth Ubbe som är barnmorska och bildjournalist. Ett längre fotoprojekt är att dokumentera födande i hemmet och på sjukhus.

trygghet och stöd

Rätten till den egna kroppen

Igår var en glädjens dag för alla som kämpat för att legalisera aborter i Argentina. Kongressen sa ja till att legalisera abort till och med graviditetsvecka 14! Det är ett stort steg för Argentina, Sydamerika och kvinnor världen över.

Inatt drömde jag om en orm. Den låg i en låda med lite sågspån i botten och min uppgift var att få ormen att somna. Den rörde sig sådär hastigt och ryckigt och vågigt som ormar gör när de är vakna. Jag var lite förtvivlad över att ormen aldrig somnade trots mina försök att söva den. Så vaknade jag till min egen sprattlande bebis som låg och buffade mig på magen. Ormen blev till en go bebis som bara ville väcka sin förkylda och skönsovande mamma.

Såhär viktigt skriver barnmorskan Liisa Svensson:

”Jag vill uppmana alla jag känner, som anser att kvinnor är myndiga nog att bestämma var de vill föda sina barn, skriv under. Just nu behöver kvinnors rätt att göra detta val inom ramen för hälso- och sjukvården i Stockholms län försvaras. Det talas om delaktighet och självbestämmande i vården, evidensbaserad vård och vård på lika villkor. Ska detta inte omfatta friska kvinnor med normala graviditeter som vill föda hemma med assistans av barnmorska? Evidensen stöder detta som ett gott alternativ till att föda på sjukhus, med likvärdig säkerhet, ökad chans till spontan vaginal födsel, minskad risk för förlossning/vårdskador och hög grad av stärkande förlossningsupplevelse. Intresset och efterfrågan har fördubblats i Stockholm och många barnmorskor vill arbeta med att bistå hemfödslar. Utanför Stockholm och Umeå får de som föder hemma betala själva och några föder utan assistans av barnmorska. Nu menar man att vårdformen planerad hemförlossning i Stockholm, som fungerat väl och haft goda utfall sedan 2001, inte kan fortsätta i nuvarande form. Inga nya barnmorskor har godkänts under 2 år trots det mer än fördubblade antalet ansökningar. Istället borde Stockholm stå som förebild för resten av Sverige och alla landsting skulle ta efter och låta kvinnor själva bestämma var de vill föda, inget annat är egentligen rimligt i ett land som Sverige 2018. Kvinnor är kapabla och ska ha full rätt att själva fatta dessa beslut gällande sin kropp och sitt födande. Skriv under om du håller med! Och fortsätt gärna att dela.” 

Här nedan finns en länk till den namninsamling som Liisa syftar till:

Namninsamling

 

 

 

 

Debattinlägg om hemfödslar

Frågan om de landstingsfinansierade hemfödslarna är uppe till debatt igen. Senast i dagens DN – Stockholmsdelen. Som vanligt är frågan kontroversiell och splittrande. Det intressanta är att antalet hemfödslar har ökat markant de senaste åren. Kanske beror det på att både BB Sophia och Södra BB försvann i ett slag –  jag har förstått det som att flera av familjerna som födde första barnet på någon av dessa kliniker istället valde alternativet planerad hemfödsel när det andra eller tredje barnet skulle födas. Eftersom alla andra alternativ till gängse förlossningsvård försvunnit.

Tre saker vill jag lyfta.

Ta hänsyn till vad kvinnor vill 

Det borde mana till självrannsakan och reflektion att antalet hemfödslar har ökat.  Vad är det som gör att vissa vill välja alternativet planerad hemfödsel?

Beakta att hemfödslar alltid kommer att finnas

De allra flesta kvinnor föder på sjukhus i Sverige. Men en minoritet av kvinnorna föder hemma och kommer att göra så även i framtiden. Precis som aborter alltid har funnits och alltid kommer att finnas så behöver vi vara pragmatiska och kompromissvilliga snarare än ideologiska när vi diskuterar dessa fenomenen. Att blunda för och visa på en ovilja att befatta sig med fenomenet blir i förlängningen att utsätta kvinnor och barn för onödiga risker i ett välfärdsland som Sverige.

För att det ska vara tryggt och säkert med en hemfödsel så behövs hembarnmorskor med erfarenhet och en vårdkedja där det finns en tvärprofessionell kunskap om hemfödslar, samt en möjlighet att vid behov arbeta i team runt mor och barn.

Ta hänsyn till barnperspektivet

Barnperspektivet är idag viktigt så länge kvinnor väljer ”rätt”.  Om kvinnor istället väljer att föda hemma så ryker barnperspektivet all världens väg eftersom kvinnorna (och barnen) då får skylla sig själva. Flera väljer att föda hemma utan assistans, eller tar hjälp av doulor istället för barnmorskor. I stora delar av Sverige  utsätter vi alltså idag både kvinnor och barn för en ökad risk  genom att kategoriskt neka dem ett professionellt stöd i hemmet. Ja sjukhusets portar är alltid öppna – men alla vill inte och kommer inte vilja åka in till sjukhus för att föda. Ett barn har rätt till en ”skilled birth attendant” helt oberoende av moderns val av födelseplats. Denna person – en barnmorska – ska självklart ha en påfylld förlossningsväska med de vanligaste läkemedlen nära till hands. Utan en närvarande barnmorska i hemmet finns det ingen som kan göra kvalificerade  bedömningar under födseln – till exempel lyssna på fosterljud eller ventilera ett medtaget barn.

Slutligen

Hembarnmorskor är ingen homogen grupp. Det som förenar är en hängivenhet till barnmorskehantverket och viljan att bistå födande kvinnor med våra färdigheter inom yrket på kvinnans egna villkor. Själv har jag inget emot att som hembarnmorska få en koppling till klinik,  för kvinnornas skull behövs mer av ett respektfullt tvärprofessionellt samarbete runt hemfödslar – inte mindre. Barnmorskor är inte pjäser som enkelt kan flyttas från ett ställe till ett annat, att imaginärt ”entlediga” hembarnmorskor från sina uppgifter i hemmen kommer inte att lösa någon barnmorskebrist.

Vem är Ágnes Geréb?

I Ungern är det i praktiken olagligt att föda hemma och den barnmorska som bistår vid en hemfödsel bryter mot lagen. Läs den här artikeln från 2010  i The Guardian.

Fem av landets 15 hembarnmorskor har fått fängelsestraff. Ágnes Geréb är en av dem – en erfaren och internationellt känd gynekolog/förlossningsläkare och barnmorska som har bistått vid 3500 hemfödslar. Såhär uttalar sig Mirtill Rackeveie i artikeln, en kvinna som Ágnes hjälpt att föda hemma:

”I decided to have home births because I had seen my sister have a child in hospital and it was awful,” she said. ”My sister was reluctant to have any more children because of her traumatic experience but my home births were so lovely that she decided to try it,” she added. ”The difference for her was so great that she went on to have third and fourth children, also at home. So now she has three children in the world who would not exist were it not for Agi. Agi is a wonderful woman.”

Ágnes Geréb har länge arbetat för en mänskligare och mer kvinnocentrerad förlossningsvård  i Ungern, hon var först med att låta pappor följa med in i förlossninsgrummet.

Såhär skriver Hermine Hayes- Klein, en amerikansk advokat – och jag ryser när jag läser:

Travesty of Justice Alert! Hungarian ob-gyn turned home birth midwife Ágnes Geréb is being sent to prison– again. This gentlest and wisest of women has endured decades of suffering at the hands of the Hungarian legal system, for daring to support women in childbirth on their terms. She has been imprisoned, dragged through a million hearings, placed on house arrest in her apartment for over three years, and forbidden to even talk to a pregnant woman– but they’re not done torturing her.

Why do I use my law degree to defend midwives? Because they are probably the most abused profession in the history of the world, next to sex workers. For centuries, the legal system has been used to destroy midwives and midwifery– sometimes with torture and murder, other times (like now) with prison, impoverishment, home raids, and hurting their families. Anybody who works in maternity care will eventually be involved in cases where baby, or mother, do not survive. Ob-gyns complain vociferously that they are the most sued of medical specialties. But when a doctor is the caregiver in a stillbirth, their biggest risk is a lawsuit. For a midwife, the risk is total annihilation.

***

For offering women a choice, for embarrassing the doctors who cut the babies out of most of the women who walk through the door, and for holding the secret of how the female body works and what childbirth really is, midwives are an endangered species. At my first Human Rights in Childbirth conference in 2012, a Hungarian ob-gyn reported how, when Ágnes opened her birth center, the doctors said, ”But Agnes, you don’t want to take money out of the pockets of doctors, do you?” She wanted to offer women a choice, she wanted to offer babies a gentle birth, and she did. For that, they won’t stop punishing her.

Om du vill skriva under ett upprop för Ágnes Geréb, klicka på den här länken!

 

Forskning och fakta om hemförlossningar

Att behöva kliva ur sin comfort zone mitt under födseln

Ibland behöver en planerad hemfödsel avslutas på sjukhus. Den vanligaste anledningen är att förlossningen inte går framåt på ett bra sätt och på sjukhuset kan man då hjälpa till med ett värkstimulerande dropp. Så länge mor och barn mår bra är det ju inte bråttom in till sjukhuset och man kan överföra i lugn och ro. Akuta ambulanstransporter till sjukhus är lyckligtvis sällsynta, även om de förekommer! Ändå kan det  ibland upplevas som lite av ett misslyckande, särskilt för den födande kvinnan som planerat och sett fram emot att få föda hemma. Men det finns tillfällen då det upplevs som en lättnad när förslaget om att åka in till sjukhuset kommer upp. Särskilt om det har känts trögt och som om det inte ”händer något”. Även den mest entusiastiska kan ju bli trött.

Därför var det intressant att läsa den här studien Birthplace in Australia: Processes and interactions during the intrapartum transfer of women from planned homebirth to hospital i midwiferyjournal.com

Forskarna har studerat själva processen vid överföringen från hemmet till sjukhuset mitt under pågående födsel. Syftet var att undersöka kvinnans, barnmorskornas och förlossningsläkarens upplevelse av överföringen. För att göra detta har man använt sig av en forskningsmetod som kallas för Grounded theory. Det är en kvalitativ ansats, ett sätt att studera verkligheten genom att iaktta till exempel ett skeende eller en process. 36 personer (födande, barnmorskor och läkare)  som hade varit med vid en konvertering av hemfödsel till en sjukhusfödsel intervjuades.

För den födande kvinnan: Att behöva förflyttas till sjukhus var att behöva ryckas upp ur sin comfort zone, både fysiskt och psykiskt!  Ett visst mått av osäkerhet infann sig med nya förväntningar på vad förlossningen skulle komma att innebära. Förtroendet och tilliten mellan kvinnan och hennes hembarnmorska var avgörande för känslan av trygghet och välbefinnande – även på sjukhuset. Men barnmorskan och läkaren som tog emot på sjukhuset – de var också tvungna att kliva ur sina bekvämlighetszoner! Jag citerar:

This was due to the challenges of converging with others who possessed conflicting paradigms of safety and risk in birth that were at odds with their own, and adapting to different routines, roles and responsibilities. These differences were derived from diverse professional, social and personal influences and often manifested in stereotyping behaviours and ‘us and them’ dynamics.

Och här något mycket viktigt:

When midwife-woman partnerships were respected as an inclusive part of women’s care, collaboration ensued, conflict was ameliorated, and smooth transfers could be celebrated as successes of the maternity care system.

Jag tycker det är av största vikt att vi inte ser på konverteringar till sjukhus som misslyckade hemfödslar. Tvärtom, en smidig konvertering av den planerade hemfödseln borde tas som intäkt för att systemet faktiskt fungerar som det är tänkt!

Sjukhusbrickan!

 

 

 

 

 

Poddavsnitt om hemfödslar!


Om ni har en ledig stund att fylla i helgen så lyssna gärna på det här lysande poddavsnittet om hemfödslar! Det är jättebra. Ann Petrén är en av Sveriges mest erfarna hembarnmorskor och jag tycker hon formulerar sig suveränt. Hon berättar tydligt och väldigt konkret hur hon arbetar med hemfödslar. Ann är själv mamma till nio barn. Ett av de barnen heter Anna och både henne och mamma Ann har jag fått förmånen att lära känna. Anna medverkar  i podden tillsammans med sin mamma – hon är nämligen också barnmorska och jobbar på en avdelning för planerade kejsarsnitt. Själv födde hon tre av sina fyra barn hemma med mamma Ann som barnmorska. Mycket insiktsfullt om hemfödslar. Bra frågor och diskussion – cred till poddmakarna Karin och Carina!

Att föda hemma!

 

Filterbubblor

 

Jag har jobbat ganska intensivt de senaste två veckorna, haft jour,  varit med på födslar på natten,  jobbat som skolsköterska på dagen, tagit hand om barn, sovit som en höggravid… Så nu sitter jag här i ett hem som är i behov av uppryckning och en blogg som har fått vänta på att uppdateras i hela tre dagar! Så ja, det kan bli mycket även för mig. Men intensiva perioder är helt okej om man ser till att varva dem med mer lågintensiva perioder då och då.

Igår bläddrade jag som hastigast i Cecilia Chaprowskas och Agnes Wolds  praktika för nyblivna föräldrar – barnläkaren och immunologen som i sin bok vill göra upp med en del råd och myter; ambitionen är att basera det hela på vetenskap och fakta snarare än tolkningar, allmänt tyckande och moralism.  Ambitionen är mycket lovvärd! Och jag måste återkomma med en mer fullödig reflektion efter en bättre läsning av boken – men kapitlet om förlossning och särskilt stycket om hemfödslar läste jag i sin helhet. Såklart. Några saker slår mig genast. Att det är svårt att skriva riktigt drabbande och intressant när ambitionen är att det hela ska vara så objektivt som möjligt – ja fritt från eget ställningstagande. Det blir lätt en torr och snudd på intetsägande genomgång. Men sakligt. Och det är nog just det som är hela tanken! Fast problemet är att det politiska ställningstagandet pyser ut ändå. Det är svårt att vara objektiv.

I stycket om hemfödslar går de igenom den forskning som finns på området och konstaterar helt riktigt att det inte finns några randomiserade kontrollerades studier på området, att de studier som är gjorda framförallt är observationsstudier där man studerat en viss population – de som från början har valt att föda hemma. Att detta gör tolkningen av materialet svårare.

Det här är ett aber inom vissa forskningsområden. Eftersom det oftast inte är etiskt försvarbart att lotta människor till hemfödslar eller till exempel vattenfödslar – vi har  helt enkelt fenomen där det aldrig kommer kunna gå att göra randomiserade kontrollerade studier –  så måste vi dra slutsatser utifrån de studier som finns och som trots allt har gått att genomföra! De ger oss nämligen ledtrådar och mycket värdefull information. Men de är inte tvärsäkra. En del menar att det som inte är bevisat ofarligt genom stora randomiserade kontrollerade studier bör förbjudas. Jag anser att det är att vara kategorisk och att göra det väl enkelt för sig själv men desto svårare för de som omfattas av fenomenet, ja som kanske önskar att föda hemma eller vill föda i vatten. Man lämnar dem i sticket! För att förbjuda något är inte att vara objektiv, det är att ta ställning emot något i allra högsta grad.

Cecilia och Agnes landar ganska mjukt och välavvägt i sitt stycke om hemfödslar men de avslutar med att konstatera att de hittills aldrig har träffat en intensivvårdsöverläkare som vill föda hemma. Ungefär som om det vore ett sakligt och vetenskapligt argument mot? En narkosläkare som har stått i åratal på de allra värsta komplikationerna, de stora blödningarna, katastrofsnitten och det mest urakuta – kan det vara så att den personen har blivit ganska färgad av det? Precis som en polis som har jobbat med våld i förorter kan bli cynisk eller en ortoped som har sett alla frakturer som barn får av studsmattor och därefter vill förbjuda studsmattor, eller varför inte en ögonläkare som till slut anser att ögonlinser borde förbjudas. Att få en väldigt viktad bit av verkligheten serverad upprepade gånger, det gör något med vår mänskliga hjärna; det är jag övertygad om.

Jag har hört att så många som 50% av danska jordemödrar föder hemma i Danmark. Men det är inget sakligt argument för hemfödslar, det är ett känslomässigt argument.

En gång var jag barnmorska på en helt normal födsel där partnern till den födande kvinnan var en erfaren barnläkare. Hon var ett jättefint stöd till sin födande partner men när barnet kom ut så fick hon panik. Jag, som tog emot barnet  hade ingen panik för jag kände omedelbart att det var ett friskt barn som hade klarat födseln bra, hjärtat slog fint under min hand och det var god stuns och tonus i den lilla barnakroppen. Skriket kom inte omedelbart utan det tog några sekunder som det kan göra. Men partnern vågade inte riktigt lita på mig utan bad mig bekräfta att allt stod rätt till, frågade om jag hade pulsen där och om barnet verkligen mådde bra. Hon svettades och såg riktigt plågad ut. Jag sa lugnt att det här barnet mår jättebra och sekunden efter kom det klassiska gallskriket och hon kunde pusta ut. Hela situationen gjorde mig  först förbryllad. För som barnmorska har jag ju varit med på hundratals födslar och barnen som föds mår oftast bra. Men jag har varit med på tillräckligt många födslar där barnet har varit taget och ibland mått jättedåligt, så jag har lärt mig att noga se skillnad på vad som är normalt och vad som inte är det. En slapp barnkropp med dålig tonus är inget gott tecken. Men en kropp med spänst och kraft är ett riktigt gott tecken, trots att skriket dröjer några sekunder.

Jag förstod att partnern och barnläkaren inte hade samma erfarenhet som mig av att vara med på födslar där barnen kommer ut och mår bra. Barnläkaren blir ju framförallt kallad när man misstänker det motsatta och hade säkerligen  fått vara med i efterförloppet på flera hundra födslar med dåliga och tagna barn – ja hon hade blivit expert på det. Den expert man verkligen vill ha på plats när en nyfödd behöver hjälp! Men hennes kunskap om dåliga barn hjälpte inte riktigt i den här situationen när barnet mådde bra utan gav henne ångest.

Jag tror att det är viktigt att vi kliver ur våra filterbubblor och försöker lära av varann. Se helheten. Precis som det är  viktigt att barnmorskor lär sig om det komplicerade födandet så är det viktigt att barn, narkos och förlossningsläkare tränar på att se det friska i födandet. Jag tror nämligen att det krävs upprepad träning åt båda hållen. Och om vi rör oss emellan våra respektive bubblor och utbyter dessa erfarenheter med varann så kan vi nå så mycket längre ihop. Till gagn för alla födande.

 

 

Vem vågar ta ansvaret?

Numera får jag ofta frågan och kommentaren; ”Hur vågar du jobba med hemfödslar? Något kan ju hända.” Efter ett tag blir man ganska luttrad och van vid de här kommentarerna, men ibland kan jag inte låta bli att förvånas och tänka: Ja, något kan hända. Välkommen till verkligheten.

Att jobba med hemfödslar som barnmorska är att jobba inom ramen för sin barnmorskelegitimation. Det är inte samma sak som att sätta sig i en raket på väg till mars utan utbildning, hålla alla tummar och helt enkelt hoppas på det bästa. Det är att arbeta självständigt som barnmorska, våga lite på sitt hantverk, den egna yrkeskunskapen, men också – och här är kruxet –  våga ta ansvaret. Att våga ta ansvar är inte samma sak som att ha en religiös övertro på sig själv utan, tvärtom, att inse både styrkor och begränsningar. I det ingår att använda sig av alla situationer som uppstår inom yrket och fortsätta att utvecklas genom att dra lärdom av dem.  Det behövs en stor portion ödmjukhet inför det faktum att man inte klarar allt, men också – en medvetenhet om att man som barnmorska faktiskt kan och klarar någonting. Men kanske det viktigaste av allt; det behövs en medvetenhet om att kvinnor kan och klarar av att föda barn.

Där skulle jag säga att vi i vårt samhälle tvivlar starkt. Spannet normal förlossning krymper sakta men säkert. 70 % av alla förstföderskor får värkstimulerande dropp på sjukhuset. Just nu pågår en stor studie i Sverige om igångsättning i vecka 41 eftersom det redan är praxis i andra stora västländer. Om det skulle visa sig vara bättre för barnet att komma ut i vecka 41 så kanske praxis ändras här också. Det skulle innebära fler igångsättningar och ännu mera dropp. Få sjukhus i Sverige kan erbjuda kontinuerligt stödjande vård, continuity of care eller till exempel vattenfödslar som alternativ till mer medicinsk smärtlindring – idag får en ständigt högre procent av alla födande uppleva att stödet under en födsel kommer i form av en epidural, med påföljande interventionskaskad.

Snittsiffrorna stiger stadigt. I USA ligger de på över 30 % av alla födslar, och i Sverige på snart 20 % av alla födslar. Det finns givetvis en mängd olika infallsvinklar på dessa siffror  men ibland är det nyttigt att ställa sig utanför och bara betrakta siffrorna. Att försöka se skogen istället för alla träd som står nära och fråga sig – vart är vi på väg?

När vi tvivlar på att kvinnor kan och klarar av att föda utan dropp, igångsättning, snitt, forcerad krystning eller epidural, när till och med  vi barnmorskor tvivlar på att vi barnmorskor kan ta ansvar – ja då förstår jag att jag så ofta får frågan. ”Hur vågar du jobba med hemfödslar?”

För det är ju just när det händer något under en födsel som det är bra att en barnmorska finns nära. Hemma eller på sjukhuset.