Så startade Doula och Kulturtolk

Bodil Frey var initiativtagare till det första Doula och Kulturtolksprojektet i Göteborg; det som har blivit uppmärksammat och nu fått stor spridning i Sverige. Här beskriver hon med egna ord hur verksamheten kom till!

Jag började som doula för femton år sedan, och funderade redan då på hur doulor skulle kunna hjälpa de kvinnor som har störst behov av stöd. Många av dem kanske inte kan betala för en privat doulatjänst.

Så småningom, 2006, lyckades jag att starta ett projekt med EU-medel där vi doulor stödde ensamstående kvinnor i Göteborg under förlossningen. Vi hade ett samarbete med Minna-mottagningen för att få kontakt med kvinnorna. Det var mycket positivt och tjugo kvinnor fick stöd, men sedan var det ettåriga projektet slut.

Föreningen Födelsehuset startade på mitt initiativ 2007, och efter flera nya ansökningar om doulaprojekt fick vi till slut ja på en ansökan till Folkhälsokommittén i Västra Götaland. Den handlade om att utbilda doulor med olika språk, så att de skulle kunna stötta gravida kvinnor som inte kunde svenska. Så 2008 kunde Doula och Kulturtolk starta, och vi rekryterade 12 kvinnor med olika språk.

Vi hade tagit reda på vilka som var de viktigaste språken, och hade några fler arabisk- och somalisktalande än andra språk. Vårt krav på svenska språket var att den blivande doulan skulle kunna tillräckligt bra svenska. Det var inte nödvändigt att ha samma standard som en tolk. Men förmågan att kommunicera bra, och att vara en varm person som tycker om att hjälpa andra, var viktigt. Vi frågade förstås också under intervjun hur de kunde lösa att plötsligt kallas iväg till en förlossning.

Vår utbildning var på tio dagar, fördelade på fem veckor. Det var den ”vanliga” doulautbildningen som bara är på fyra dagar, samt ett tillägg av studiebesök på förlossningen, mer grundlig info om kroppen och förlossningen, och hemuppgift om traditioner och hur man ser på graviditet och förlossning i deras hemland. Samt diskussion om möjliga kulturkrockar och missförstånd. En viktig uppgift, som också finns med i den vanliga doulautbildningen, var att skriva om de egna förlossningarna och berätta för gruppen. Det var mycket rörande och intressant. En del hade fött i sitt hemland, andra som nyanlända till Sverige.

Kursen hölls av mig, som hållit många doulautbildningar innan, och barnmorskan Eva-Maria Wassberg, som höll i vissa delar.

När doulorna började arbeta, (de fick betalt per timme för sina uppdrag) visade det sig fungera mycket bra. Och eftersom Folkhälsokommittén även hade finansierat en utvärdering och ”krattat manegen” med kontakter till politiker i Hälso- och Sjukvårdsnämnden, kunde verksamheten få en permanent finansiering istället för att ta slut efter första projektåret.

Regelbundna möten mellan doulorna och verksamhetsledaren, både enskilt och i grupp, var mycket viktigt för en bra kvalitet i arbetet, och för att ge rätt stöd och vidareutbildning till doulorna. Jag lärde mig också otroligt mycket genom allt jag fick höra av dem. En ganska chockerande bild av stora hål i vårt välfärdsnät blev synlig. Många nyanlända gravida och nyblivna mammor har väldiga problem i hela sin livssituation och ingen som hjälper dem. De skulle behöva mer stöd och information på sitt eget språk, men får mycket mindre än vi ”vanliga svenskar”.

Efter fem år slutade jag som ledare för doulaverksamheten i Födelsehuset, men har sedan fortsatt att arbeta med liknande teman i Föreningen Tidigt Föräldrastöd. Nu har vi ett treårigt Arvsfondsprojekt som heter ”Jämlik start i livet”. Där har vi bland annat kulturtolkar på en Familjecentral i Angered. Vi kan även ställa upp med doulor till svensktalande kvinnor med särskilt behov av stöd. De hänvisas till oss från barnmorskor på mödravården, socionomer och andra.

Det är mycket glädjande att idén doulor med olika språk spridits till och integrerats i flera delar av Sverige: Skåne, Halland, Stockholm, Södertälje, Västerbotten och Värmland. Jag hoppas att även svensktalande kvinnor med särskilt stödbehov kan få rätt till en doula framöver! Som jag ser det är det en liten insats som kan betyda så oerhört mycket i en sårbar situation.

Info om projektet Jämlik start i livet: http://tidigtforaldrastod.se/projekt-jamlik-start-livet/

 

 

Kulturdoulor

– Doulorna blir som de systrar och mödrar som brukar vara med på förlossningar i mångas hemländer. Vi möts i en tvärkulturell gemenskap och kan prata om förlossning, amning, kvinnors rättigheter och relationer till partnern.

Så säger barnmorskan Maria Hogenäs som var med och startade det första projektet med doula och kulturtolkar i Göteborg 2008. Forskning visar nämligen att kvinnor som är födda i utlandet och som  inte kan svenska löper en högre risk att drabbas av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Kulturtolksdoulor arbetar både som doulor och kulturtolkar.

Barnmorskan Anna Moestrup Jensen har byggt upp verksamheten med kulturtolksdoulor i Södertälje och har nu även fått grönt ljus av hälso- och sjukvårdsförvaltningen att pröva samma stödmodell i Storstockholm. Vi i inspirationsgruppen bjöd in henne till höstens inspirationskväll här i Uppsala!

 

 

 

Vad tycker vården om doulor?

Foto: Lovisa Engblom

Jag tycker att doulor gör ett fantastiskt jobb. Efter egen erfarenhet av att doula så vet jag vilket åtagande det är. Det är varken särskilt glamoröst eller några lättförtjänta pengar. Det innebär jourer och långa arbetspass, väldigt mycket jobb helt enkelt – men ett otroligt meningsfullt och roligt sådant.  Det går inte att bli rik på att doula om man inte tar mer uppdrag än någon rimligen orkar; eller blir en administratör som administrerar en grupp med doulor vid sidan av andra mer inkomstbringande uppdrag inom företaget.

Så missriktad ilska och frustration över vårdens tillkortakortakommanden är ingenting som doulor ska behöva ta. Jona Elings landar därför  lite fel i den här  krönikan från 2014 – Jona som jag oftast tycker skriver jättebra.  Att doulor skulle vara vårdens medgångsupportrar, var kommer det ifrån? Ingen vet på förhand vad ett uppdrag kan innebära. Det kan komma att innebära traumatiska livshändelser som en dödfödsel eller ett urakut snitt. Att vara mitt i människors liv är att utsätta sig. Som doula finns inga garantier alls. Oftast finns ingen skyddande arbetsgivare som står bakom när det inte går som alla tänkt , däremot finns det ofta en stor portion tillit mellan doulan och det födande paret. Och vad är det för fel med att vilja stödja en i grund och botten frisk process?

Så länge barnmorskor behöver lämna förlossningsrummen i tid och otid för att skynda till nästa föderum – ja så länge stödet till de födande fortsätter att vara villkorat, så kommer vi se fler och fler doulor i förlossningsrummen. Det är min övertygelse. Det som är synd är att det riskerar att bli en sådan uppdelning mellan det medicinska och emotionella stödet. En barnmorska kan göra allt det en doula gör, om bara tiden och en annan möjlighet till kontinuitet i vården fanns – men en doula kan inte göra allt det barnmorskor gör.

Vi barnmorskor behöver spänna bågen högt och fortsätta vara proffs på att ge både ett medicinskt såväl som ett kontinuerligt omvårdande stöd. När jag arbetar som hembarnmorska får jag ihop världarna. Då behöver jag inte välja om jag ska vara barnmorska eller doula – det blir en helhet ändå. För jag är omåttligt förtjust i mitt barnmorskehantverk. Det är en fröjd att suturera en bristning riktigt noggrant eller kunna känna hur barnet ligger under födseln- kanske i en vidöppen bjudning? Det vill jag absolut inte vara utan.

Men mitt sätt att fortsätta utvecklas är att gå mellan dessa världar och arbeta både som sjukhusbarnmorska, hembarnmorska och doula. När jag har tur får jag ihop dessa världar, men ibland behöver jag skilja dem åt och vara på ett ställe i taget. Det går bra det också.

Doulor blir proffs på det omvårdande, psykosociala och emotionella stödet till par som föder; de blir också proffs på alla de tekniker som stärker det naturliga i födandet, tex olika förlossningsställningar, spinning babies, massage, rebozo… Det är fantastiskt att det finns en hel grupp som förkovrar sig enbart i detta och här finns mycket inspiration att hämta för oss barnmorskor! Det är också så jag önskar att vi som jobbar inom kvinnovården ska se på doulor – som en enorm tillgång. För både barnmorskor och doulor behövs. Vi kan och måste samarbeta; på köpet har vi massor att lära av varann.

Men fenomenet med doulor får aldrig bli en ursäkt att inte fortsätta arbeta för en barnmorska – en födande. Alla födande har rätt till kontinuerligt stöd under sin födsel. Inte bara prinsessor eller de som har råd att köpa stöd. Om vi barnmorskor släpper det målet har vi verkligen gått med på ett större taskshifting och bundit ris åt vår egen rygg.

 

Peak experience

De här dagarna är som allra vackrast. Sol och sensommar. Jag är glad idag och det kommer ni märka i det här blogginlägget. Så är jag fortfarande lite tagen av den stora uppslutningen i söndags när vi marscherade tillsammans för en trygg och säker förlossnings och BB-vård i hela Sverige. Men jag vet också att många barnmorskor på förlossnings och BB-avdelningar runtom i landet nu är tröttare än någonsin.

Själv har jag njutit av att få komma tillbaka till Uppsala Waldorfskola där jag är skolsköterska. Det är rörande att välkomna tillbaka elever som har vuxit sig stora under sommaren och få träffa alla nya elever i klass ett! Min kära mor, som både är lektor i engelska på Katedralskolan i Uppsala och konstnär, har låtit mig få låna en av hennes vackra tavlor från utställningen ”Paradis” till mitt rum. Jag får låna den tills den får en köpare.  Nu hoppas jag att ingen vill köpa den på ett bra tag så att elever och föräldrar på skolan får njuta av den istället. Och den föreställer inte elefanter.

Populära elefanter

Inspirationsgruppen träffades i veckan!  Vi är nu sex barnmorskor på plats, Paola är tillbaka från sin vistelse i Skottland, och det är alltid roligt att träffa alla igen. Ja det är svårt att sluta prata om allt som händer i våra små och stora världar. Att dessutom  få sitta ner och diskutera uppslag inför vår nästa inspirationskväll i höst är ett privilegium. Vi har en jättespännande inspirationskväll på gång i slutet av oktober och så fort allt är klart med föreläsare och lokal så kommer vi att börja annonsera inför träffen! Ni som vill vara säkra på att få information om våra träffar och möjlighet att anmäla er först av alla kan maila till inspiragruppen@gmail.com  redan nu och be om att bli tillagda på vår maillista.

Igår hade jag återträff med en familj som fick sitt tredje barn i somras! Jag var med som doula. Det är så otroligt fint att få bli inbjuden till en familj på det sättet,  ja att få vara med som ett stöd under den stora och livsomvälvande händelsen. Det liknar faktiskt ingenting annat och är mer meningsfullt än vad jag någonsin föreställt mig. Som en barnmorska så klokt sa;

”en förlossning är en peak experience i livet, inte vilka random timmar som helst”

Och med peak menar hon inte att det alltid är en odelat positiv eller härlig upplevelse, tvärtom kan den vara traumatisk – men att den sätter spår för livet. Att man bär den med sig som en stor, viktig och avgörande händelse. Varje gång jag träffar en familj där jag har fått vara med så påminns jag om det.

Sommarbarn

Skruttvecka, gräddtårta och poddavslut

Regnig majdag. Den här veckan har varit en skruttvecka på alla sätt. Sjuk mamma och sjuka barn. Barn som har turats om att vara sjuka i olika omgångar med olika åkommor. Det är en prövning att själv vara sjuk och pyssla om de sjuka barnen samtidigt som de friska behöver sin friskvård. Högar med snorpapper varvat med glasspapper och tålamod behövs i väntan på att alla ska bli friska. Det enda som faktiskt är bra med att gå hemma och vara sjuk är att jag hinner skriva! Bloggen har slagit rekord i antal läsare.

Under helgen var jag upptagen med att skriva flera debattinlägg om förlossningsvården. Lappen som blev viral flög iväg med bärande vingar och tog med sig min blogg på köpet. Tack för det! Jag har också skrivit om yteffektiva funktionsrum och återigen lyft forskningen om ett kontinuerligt stöd under födseln. Det omvårdande stödet betyder jättemycket! Förlossningsutfallet påverkas i allra högsta grad – till det bättre. Varför har vi inte tagit den forskningen till oss? Varför implementeras inte den i stor skala? Nu är det upp till den enskilda individen att köpa sig stöd i form av en doula –  för att vara på den säkra sidan. Då vet man iallafall att doulan kan vara närvarande när ingen annan kan det. Alla borde få känna sig trygga med att det kommer finnas ett stöd under födseln, oavsett plånbok –  ett skattefinansierat stöd i form av den egna barnmorskan!

Att ha med sig en doula ändå, trots att den egna barnmorskan faktiskt kan vara närvarande, ja det blir ju som att toppa en redan god gräddtårta med bär. Föder man barn två, tre gånger i livet så kan det få vara perfekt.  Gräddtårta och bär gifter sig dessutom utmärkt med varann.

I fredags så sändes det sista avsnittet av Karins preggopodd! Hon hade egentligen tänkt att den skulle få fortsätta ett tag till, eftersom den går så bra! – men hon behövs nu på sitt vanliga jobb som programledare. Jag hade sett fram emot  att få medverka i ett saftigt förlossninsgsspecial, nu när jag har blivit av med min poddoskuld! Men det får bli i en annan podd en annan gång. Sista avsnittet gästas av handbollsstjärnan Michaela Ek som väntar sitt första barn. God lyssning denna regniga majdag!

 

 

 

 

Vårkänslor

Så kom den. Dagen då vårsolen lyste och himlen var blå. Vindstilla. Precis när april höll på att gå över i en mikrodepression av hagel, snöblandat regn och råkall vårkyla så kom räddningen. Idag klev jag ut i trädgården och började påta. Åkte och köpte barkmull och gödsel, spontanshoppade  fem pelargoner i olika färger. Vår radhustäppa är minimal men alldeles underbar. Jag och min yngste son räfsade bort löv, slet bort fjolårets vissna perenner  från rabatterna och sådde gräsfrö på den plätt av gräsmattan som alltid blir en lervälling när vårfloden kommer. Nu är det toppdressat och klart. Nygödslade rabatter. Hela grannskapet har visst smittats av vårsolen för plötsligt är alla ute och påtar.

Jag förundras ibland över det där som säger poff! Grönskan i juni är precis ett sådant poff. Det där som först går långsamt, trevande och försiktigt för att sedan explodera i ett stort nu. Det finns andra processer i livet som också plötsligt säger poff. Just nu är jag doulajour åt flera födslar och varje födsel är som ett enda stort sprakande fyrverkeri. Först det där smygande och trevande, något som kanske kan vara  förvärkar (en föraning) eller en latensfas? Väntan. Sedan går det så rasslande fort och plötsligt är alla över på den andra sidan. Att sugas in i ett nu. Det gillar jag.

Alla som är intresserade av hemfödslar är välkomna på ett informationsmöte den 10 maj kl 17-18:30  på Allvis familjehälsa, Tideliusgatan 12 i Stockholm. Nu på fredag är det 10-årsjubileum för Uppsalas barnmorskeprogram här i Uppsala. Då hoppas jag få träffa många av mina kollegor här i Uppsala! Jag är också väldigt nyfiken på er barnmorskestudenter som går ut nu i vår och som kanske har hunnit skriva klart en magisteruppsats? Jag blir jätteglad för de arbeten eller uppsatser som ni mailar till mig. Så ni som vill att fler ska få ta del av ert arbete, maila till info@fodamedstod.se

Denna dagen ett doulaliv

På tisdagkvällen var jag trött. Sådär trött som man kan bli efter en dag av anspänning och med en fantastiskt trevlig men intensiv påskhelg bakom sig.  Efter middagen fick jag ett sms av Karin som skulle komma och prata stöd på vår inspirationskväll. Hon ville att jag skulle ringa upp. Vi pratades vid och jag förstod att hon behövde åka iväg på en födsel, kanske under natten. Det är så  ett doulaliv kan se ut! Eftersom jag själv är doula och barnmorska så blev jag inte putt utan kände snarare det där pirret. Det-drar-ihop-sig-till-födsel-pirret. Ett fokus i nuet som tar över då det mesta får stå tillbaka – att  låta sig svepas med och gå upp i ett skeende. Men synd på vår rara inspirationskväll såklart! Hur skulle vi göra nu? Barnmorskan Gunilla var redan klar för kvällen men det skulle ju vara två olika perspektiv på stöd, det var så vi hade tänkt oss upplägget. Min man påminde mig försiktigt om att han skulle behöva åka på en vetenskaplig salong onsdag kväll. Okej, så nu var det en föreläsare mindre men fyra barn med i ekvationen istället. Eftersom jag själv är doulajour  så bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sova på saken.

Men det hann plinga till i min telefon precis innan jag somnade. Det var Karin som skrev att hon hade ordnat så att Emma Philipsson (från förlossningspodden!) som också är doula kunde komma till inspirationskvällen istället. Bingo! Nu var det bara de fyra barnen som skulle råddas. Och jobb. Och jouren. Men först sova.

Jobbdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det är en annan historia. På eftermiddagen hämtade jag upp alla barnen från dagis och skola, svängde in på det lokala hamburgerstället med vår stora familjebil och köpte hamburgare drive thru. Till barnens stora förtjusning och till min måttliga. Men vad gör man inte. Så åkte jag raka vägen till ABF:s lokaler bredvid lilla Teatern mitt i centrala Uppsala. Barnen fick äta hamburgare och chicken nuggets medan vi kokade kaffe och bredde smörgåsar till fikat. Elin hade med sig sin Abbe och Emma Philipsson dök upp mitt i kaffekokandet.

 

 

Emma Philipsson

Sen blev klockan halvsju och inspirationskvällen kunde börja.

Abbe fick gå hem med pappa!

Mina två äldsta döttrar var med men mina två söner fick sitta och spela spel (nej inte brädspel) i soffan alldeles utanför. Min yngsta var helt klart the weakest link i hela operationen. Honom behövde jag gå ut och titta till med jämna mellanrum så tyvärr blev det bara ett halvt öra till  barnmorskan Gunilla Aneblom som inledde kvällen. Synd för mig.

Gunilla Aneblom

I fikapausen kom min bror och tog tre av mina fyra barn med sig. Tack Josef!

Emma berättade om sitt arbete som doula och om den podcast hon producerar – nämligen förlossningspodden! Det blev en diskussion som kom att handla om förlossningsvården i stort, om hur en doula bara kan göra sitt jobb under födseln om en barnmorska finns med i bilden och   att doulor är en unik resurs – men aldrig en ursäkt för att låta barnmorskor rådda fler och fler födslar samtidigt. Barnmorskor behöver ges förutsättningar att göra sitt arbete utifrån hela sin kompetens  och där ingår att ge både ett medicinskt och omvårdande stöd till kvinnor som föder. Men som jag har skrivit förut, det går inte att få för mycket stöd under en födsel, bara för lite. Problemet idag är att för många kvinnor får för lite emotionellt stöd under sin födsel.

Min äldsta dotter tyckte att det var en lyckad kväll och undrade om inte hon kan få vara med på vår nästa inspirationskväll! Det gjorde mig väldigt glad. Och Karin som inte kunde komma var ändå högst närvarande eftersom det under kvällens gång kom fram att hon själv, för inte alltför länge sedan, varit med som doula när Emma födde sitt andra barn.

 

 

Vår inspirationskväll den 19 april!

Foto: Lovisa Engblom

Ni är alla hjärtligt välkomna! Karin Johansson och Gunilla Aneblom är inbjudna var och en för sig att komma och föreläsa om sina erfarenheter och kunskaper om stöd. Jag är stolt över att vi på så sätt kommer att få olika infallsvinklar på temat – förhoppningsvis kan det leda till bra diskussioner och en dynamik! Båda har gedigen erfarenhet inom ämnet.

Doulakurs som förberedelse

Jag frågade om era erfarenheter av förlossningsförberedelse. Har du något du vill dela med dig av? Maila till info@fodamedstod.se  Såhär fint skriver Evamarie Brännwall om att förbereda sig inför förlossningen:

Hej! Först vill jag tacka dig för den otroliga blogg du skriver – tack!

Jag vill dela med mig av en lite annorlunda förlossningsförberedelse. Jag gick Föda utan Rädslas doulautbildning. Självklart gick jag inte den primärt som förberedande utan för att jag vill få doula, men jag hade ändå väldigt stor nytta av den och jag tyckte den var fantastiskt bra. Roligt att du tog upp föda utan rädsla som ett exempel då utbildningen hade det som grund.  Jag läste boken, och fick även öva på de olika verktygen under kurshelgerna när jag var gravid, och jag kände redan då att ”wow, vilken grej! ”. Det är så enkla verktyg, inget komplicerat utan väldigt grundläggande.  Vem har inte spänt sig och använt falsettrösten när man trampar på lego eller slår i lilltån? Men om man prövar att  göra tvärtom – wow!

Jag har fött två barn, båda förlossningarna har varit helt otroliga upplevelser men andra skiljde sig ändå ganska mycket från första upplevelsen. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på det men allting handlade om att jag kunde slappna av i kroppen, andas djupt och långsamt och bli tuuuuung (med basröst, så himla effektivt!). Det känns också bra att ha fått testa skillnaden med att ha med sig fur och inte i två väldigt positiva och fina upplevelser. Då jag själv vill doula (och även tänkt gå profylaxutbildning så jag själv kan hålla kurser inspirerade av fur) känns det extra bra att ha något att basera det på som jag själv verkligen tror på. Jag är glad att det pratas om fur och att fler får möjlighet att använda det.  Ämnet har kommit att bli ett av mina favoriter.

Evamarie Brännwall

Tack för att du delar med dig!

Amningsfredag

Igår var det amningsfredag i Grönwallssalen  på Akademiska sjukhuset i Uppsala! Elin  skrev ett kärvänligt sms till mig på eftermiddagen ”Men du, skulle inte du komma på amningsfredagen…” Och jo det skulle jag såklart! Men det blev visst lite mycket för mig den här veckan för jag glömde helt bort att det var just den HÄR fredagen. Jag hade liksom redan tagit helg efter föreläsning på barnmorskeprogrammet, workshop, vaccinering av skolbarn och diverse administrativt jobb och bloggande. Vilken tur att jag ändå har lyckats få en liten glimt av vad som  hände igår! Jeanette Engebjär som var där har berättat för mig.

Det var stödet runtomkring och förberedelsen som var temat på amningsfredagen. Anouk Jolin berättade om sina amningsförberedande kurser och en mamma som gått kursen och hjälpmammats av Anouk (ideellt hembesök) berättade sin berättelse, naket och sårbart, från en födsel som blev en förlossning, ett akut separarerande som medförde att mamma och barn inte möttes på 6 timmar. Vilket gav en distans till det nya barnet som tog över ett år att läka! När tiden sedan blev mogen kom en ny graviditet med två barn. Som i slutändan blev en lyckad amningsresa med stort stöd från hemsjukvården/neonatal, hjälpmamma samt barnmorskekompetens från amningscentrum. Maria Göransson berättade om Uppsalas stolthet; det framgångsrika konceptet BB på väg.

Doulorna Vicky och Frida berättade om sina uppdrag – att de utför dem med största kärlek.
Frida återberättade om en doulainsats där hon verkligen haft silkesvantarna på och ett år senare möter pappan på stan – då står han i tårar över vad som skedde under den födseln. Det föddes nämligen också en pappa den dagen!

Cayenne beskrev hur hon alltid möter sina blivande mammor som barnmorska med frågan: ”Hur är du själv född?” Hennes egen födsel har lett henne framåt till att än idag bistå födande kvinnor hemma och det har blivit ungefär 700 hemfödslar genom åren.
Hon ger oss insikten om hur mycket det är som vi bär med oss – att allt detta kan ge hinder eller flöde i själva födandet.

 

Foto: Lena Reiman

Nästa amningsfredag blir den 10 november!