Behövs doulor?

Foto: Lovisa Engblom

Doulor må vara ett lite nyare fenomen i Sverige men i andra västländer, som i NordAmerika och England, är det en mycket vanligare företeelse. Ett mer etablerat begrepp. Såhär skriver barnmorskan Ina May Gaskin under rubriken Hire a doula:

”The evidence in favor of doulas comes from more than eleven carefully designed studies: Quite simply, hiring one cuts in half the odds of you having a forceps or vacuum-extractor delivery ( tång och sugklocka). That’s not all! Having a doula also shortens labor by greatly reducing stress, pain and anxiety. In the typical U.S birthing unit, the doula you bring with you may be the only person whose sole responsibility is to make you more comfortable and help your labor as effectively as possible. ”

De studier som Ina May refererar till är inte gjorda under svenska förhållanden och förlossningsvård skiljer sig markant mellan olika länder. Det vet vi. Men som svensk förlossningsvård är uppbyggd idag, med stora centraliserade förlossningsavdelningar där barnmorskor ofta har hand om flera födslar samtidigt och ges väldigt liten reell möjlighet att jobba inom alternativa vårdformer som innebär kontinuitet innan, under och efter födseln – som hemfödslar och caseload med kontinuerligt stöd av barnmorska – så är mitt svar ett solklart JA! Doulor behövs mer än någonsin.

Doulaeffekten bygger på detta:

  • Den personliga relation som doulan bygger med paret redan under graviditeten. Fokus är enbart på att vara ett trygghetsskapande stöd; ett slags ankare, någon som finns där genom hela processen.
  • Kontinuerligt känslomässig och fysiskt stöd genom hela förlossningen. Det kan innebära att följa med paret från hemmet till sjukhuset och sedan stanna kvar över flera personal och skiftbyten på sjukhuset.
  • Stöd även efter förlossningen.
  • Doulor jobbar ofta fristående och finns där enbart för paret – oberoende och självständiga från någon förlossningsklinik – det är också en poäng.

Det är väldigt få barnmorskor i Sverige som kan jobba på det här sättet. Men det är absolut inte omöjligt! Hembarnmorskor arbetar enligt samma principer. Den relation man bygger med paret under graviditeten är en förutsättning för själva hemfödseln. Tillit, trygghet och förtroendekapital är nödvändiga i sammanhanget. Kvinnor som föder hemma får sedan kontinuerligt stöd av minst en men oftast två barnmorskor som kan vara närvarande fullt ut. Hembarnmorskan står ofta även för eftervården i hemmet.

Det här sättet att arbeta går att överföra till sjukhusförhållanden och riskgravidtiteter och då kallas det för caseload. Barnmorskan träffar och tar hand om paret under graviditeten, har jour runt beräknad förlossning och finns sedan med under hela födseln. I Sverige idag finns det väldigt få sådana här projekt men förhoppningsvis kommer vi att få se fler inom en snar framtid!

Ett nationellt beslut om en barnmorska per födande kvinna skulle göra en enorm skillnad för förlossningsvården i Sverige idag. Det skulle innebära en helt annan trygghet för gravida kvinnor och locka tillbaka många barnmorskor till förlossningsvården. Ja det skulle lösa upp en stor knut och på sikt kunna vända en negativ spiral med brist på barnmorskor och brist på bemannade förlossningsplatser. Om skattepengar ska gå till att finansiera fler barnmorskor eller doulor så är mitt självklara svar: barnmorskor.

Men även om ett sådant beslut fattades så utesluter det inte på något sätt det stöd doulor kan ge till födande kvinnor. Vi barnmorskor ska nog vara ganska försiktiga med att underskatta den trygghetsskapande effekt doulan kan ha på förlossningsförloppet. För även om barnmorskan tillåts vara närvarande i förlossningsrummet och då också får tid att ge ett omvårdande känslomässigt stöd så är det fortfarande flera  av doulapunkterna som inte uppfylls. Men det innebär ju inte att barnmorskor ska bytas ut mot doulor! Doulan kan inte göra sitt jobb på ett bra och tillfredsställande sätt utan en barnmorska.

Hur födande kvinnor väljer att göra är en sak. Många skulle nog känna sig väldigt nöjda med ett löfte om en närvarande barnmorska på sjukhuset och då välja att inte anlita en doula. Gott så. Det är upp till var och en att besluta om. Men alla  vi som arbetar med födande – vår kompass måste alltid vara att ha den födande kvinnans bästa för ögonen. I dagsläget innebär det fler barnmorskor. Och doulor.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

Beskedet som rörde upp känslor!

Foto: Lovisa Engblom

Igår lanserade Ella Bohlin hälso- och sjukvårdsnämndens beslut att alla gravida som saknar nätverk ska erbjudas stöd av doula från och med 2018! Landstinget ska alltså gå in och subventionera ett doulastöd till den som saknar en partner att ha med på sin födsel. Det blev jubel i många doulatrådar och nätverk. Dels för att födande kvinnor behöver stöd i större utsträckning – och allt, även en tumvante  mer stöd känns som ett steg i rätt riktning. Men också för att det upplevdes som en klockren bekräftelse på det viktiga jobb doulor gör!

Som förslaget är utformat med stöd till en kvinna som saknar nätverk så tycker jag att det är ett bra förslag. En doula istället där det inte finns någon partner med i bilden – är ju jättebra – som princip. Även om vi ännu inte vet någonting om förslagets utformning.  Men i Ella Bohlins lansering av förslaget så blandade hon in svepande formuleringar om att det här kommer bidra till att fler kan känna en ökad trygghet i ett landsting där förlossningsrädslan har ökat mer än i övriga delar av landet. Förlossningsrädslan i SLL har tydligen ökat från 6 procent under 2010 till 8 procent under 2016. Detta var Ella Bohlin bekymrad över och svaret var doulor till kvinnor utan nätverk.

Men är doulor till kvinnor utan nätverk svaret på en allmänt ökad förlossningsrädsla?

I en tid av brist på förlossningsplatser och brist på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården som den ser ut idag – där arbetet har kommit att bli mer av en förlossningsteknikers arbete (eftersom vi måste springa mellan flera födande) än ett där vi som barnmorskor får använda hela vårt verktyg och faktiskt vara midwifes – vilket innebär att göra många av de uppgifter som en doula också kan göra – ja då kändes det plötsligt som ett tunt förslag. Som om någon ville dela ut paraplyer i ett hus där taket läcker.

Taskshifting är populärt hos politiker  och arbetsgivare inom landstinget som inte ser hur de ska kunna locka tillbaka sjuksköterskor och barnmorskor som har lämnat vården. Vi vet att det inte råder brist på utbildade inom dessa yrkesgrupper – de vill bara inte jobba inom slutenvården i tillräckligt hög utsträckning. Eftersom arbetsvillkoren inte är tillräckligt attraktiva! Så istället för att göra dem mer attraktiva är det såklart frestande att byta ut legitimerade barnmorskor mot till exempel sjuksköterskor på förlossnings och BB-avdelningar. Eller legitimerade sjuksköterskor mot undersköterskor. Det görs redan idag. Eller varför inte barnmorskor mot doulor? Det var det som många barnmorskor såg komma inbäddat i det här förslaget. Och jag tror att det gjorde många doulor besvikna. Varför kunde inte barnmorskor bara vara glada för de födande kvinnorna och för doulornas skull? Jag kan förstå det.

Barnmorskor har kämpat i åratal för att få gehör för en barnmorska per födande kvinna – utan att lyckas. Därför blev det bitterljuvt att höra om det här förslaget där det snabbt drogs växlar om att nästa steg är en landstingssubventionerad doula till alla födande kvinnor.

Låt oss därför vara väldigt försiktiga och hålla isär saker. Första steget inom SLL måste vara att utreda varför förlossningsrädslan har ökat och åtgärda orsaken till det.

Alla kvinnor som föder behöver en utbildad barnmorska som kan ge både ett medicinskt och ett omvårdande stöd – vilket inte alla får i Sverige idag. Gärna ett kontinuerligt stöd som finns med både innan, under och efter födseln. Det är och måste vara steg nummer ett. Subventionerade doulor till alla istället för eller innan det finns en barnmorska till alla födande skulle bli ett sätt för landstinget att slippa jobba mot målet en barnmorska per födande kvinna; vilket i förlängningen kan innebära ett stort taskshifting där barnmorskans roll undermineras. Det vore inte särskilt lyckosamt varken för födande, barnmorskor eller doulor.

Att vi skulle få den oerhörda lyxen med en barnmorska per födande kvinna och en landstingssubventionerad doula tror jag tyvärr är en utopi. Förslag inom landstinget fungerar ofta som krocket där ett initiativ slår ut ett annat – patient och personalgrupper ställs mot varann dagligdags. Även om det är olyckligt att så görs. Därför tror jag inte det är att måla fan på väggen att tro att doulor kan bli ett bra sätt att spara in på barnmorskor. Vad det i förlängningen skulle kunna innebära? Ja en ännu mer läkarstyrd förlossningsvård där barnmorskor blir obstetric nurses och omvårdnad,  stöd och trygghet ges av doulor. Det finns en poäng med en barnmorskeprofession som kan ge stöd till födande OCH peta i den medicinska handläggningen. Jag säger inte att vi barnmorskor alltid är bäst på att ge känslomässigt stöd till födande – en del doulor är helt klart fantastiska på att vara det trygghetsskapande stödet – men eftersom doulor inte får ta något medicinskt ansvar  så kan vi inte ersätta barnmorskor.

Det borde inte behöva bli några som helst intressekonflikter här –  jag vet att vi barnmorskor och vi doulor i slutändan vill samma sak för födande kvinnor!  Ändå kommer motsättningar mellan  kvinnor som vill stötta kvinnor som ett brev på posten när system är såriga och bräckliga – det ingår i strukturen. Låt oss därför inte hamna i den fällan! Det sår bara split och gagnar ingen av oss.

 

 

 

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Barnmorskedoula

Foto: Lovisa Engblom

Idag har jag uppdaterat informationen om mina doulauppdrag under menyfliken DOULA. Anledningen till det är att jag känner att jag vill introducera begreppet barnmorskedoula. Min erfarenhet som doula säger mig nämligen att uppdragen brukar bli allra bäst när jag först kommer hem till par som ska föda barn – inte att vi möts upp på sjukhuset. För det är just i det tidiga förlossningsförloppet jag som doula kan göra en ganska stor och avgörande insats; som sedan sätter tonen för resten av förloppet. Jag blir en bro mellan hemmet och sjukhuset.

Barnmorskedoula kan man kalla för ett kombinerat barnmorske och doulauppdrag. Det går till på precis samma sätt som ett vanligt doulauppdrag men med den skillnaden att jag och paret drar nytta av att jag är en erfaren barnmorska. När förlossningen väl sätter igång så kan jag komma hem till den som ska föda och göra en första bedömning. Jag lyssnar på fosterljud och undersöker hur barnet har trängt ned och om modermunnen har börjat öppna sig. Vi kan då tillsammans avgöra när det är dags att åka till sjukhuset för att föda. Det här upplägget brukar bidra till att kvinnan och hennes partner tryggt kan stanna hemma under hela latensfasen och slipper komma in till sjukhuset för tidigt – eller för sent.

När jag är hemma hos ett par så tar jag även ett medicinskt ansvar inom ramen för min barnmorskelegitimation och det är hela anledningen till att jag vill hålla isär begreppen barnmorskedoula och doula. När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag över det ansvaret till barnmorskorna och läkarna som arbetar på förlossningen och fokuserar sedan hela min uppmärksamhet på det känslomässiga stödet. Sådana här uppdrag går att ta om man är legitimerad barnmorska och även har tecknat en patientskadeförsäkring.

Foto: Lovisa Engblom

Min erfarenhet säger mig att oavsett om jag under ett doulauppdrag drar nytta av mina barnmorskekunskaper eller inte så är den allra viktigaste uppgiften att vara det trygghetsskapande stödet – först hemma och sedan på sjukhuset.  Ett uppdrag blir alltså  inte nödvändigtvis bättre för att det är en barnmorska som doular.

Doulahelg!

Susanna Heli!

Förra hösten anmälde jag mig till Föda utan rädslas doulautbildning! En hembarnmorskehelg kom emellan och det hela fick skjutas på framtiden. Nu är jag äntligen på plats här i Stockholm alldeles höggravid och otymplig – men det är underbart att få vara det i sällskap med en stor grupp blivande doulor. Eftersom jag är barnmorska har flera undrat varför jag går en doulaubildning, det behöver jag väl ändå inte? Nej jag behöver ingenting. Men jag vill! Jag ser mina färdigheter och kunskaper i arbetet med födande som ett stort dragspel, eller varför inte en solfjäder, som går att dra ut långt åt alla möjliga håll. Att gå en doulautbildning är ett sätt att få fördjupa mig i  den känslomässiga delen av födandet och träffa andra som också är intresserade av just den biten. Det är inspirerande och väldigt roligt.

Litteratur

 

Så startade Doula och Kulturtolk

Bodil Frey var initiativtagare till det första Doula och Kulturtolksprojektet i Göteborg; det som har blivit uppmärksammat och nu fått stor spridning i Sverige. Här beskriver hon med egna ord hur verksamheten kom till!

Jag började som doula för femton år sedan, och funderade redan då på hur doulor skulle kunna hjälpa de kvinnor som har störst behov av stöd. Många av dem kanske inte kan betala för en privat doulatjänst.

Så småningom, 2006, lyckades jag att starta ett projekt med EU-medel där vi doulor stödde ensamstående kvinnor i Göteborg under förlossningen. Vi hade ett samarbete med Minna-mottagningen för att få kontakt med kvinnorna. Det var mycket positivt och tjugo kvinnor fick stöd, men sedan var det ettåriga projektet slut.

Föreningen Födelsehuset startade på mitt initiativ 2007, och efter flera nya ansökningar om doulaprojekt fick vi till slut ja på en ansökan till Folkhälsokommittén i Västra Götaland. Den handlade om att utbilda doulor med olika språk, så att de skulle kunna stötta gravida kvinnor som inte kunde svenska. Så 2008 kunde Doula och Kulturtolk starta, och vi rekryterade 12 kvinnor med olika språk.

Vi hade tagit reda på vilka som var de viktigaste språken, och hade några fler arabisk- och somalisktalande än andra språk. Vårt krav på svenska språket var att den blivande doulan skulle kunna tillräckligt bra svenska. Det var inte nödvändigt att ha samma standard som en tolk. Men förmågan att kommunicera bra, och att vara en varm person som tycker om att hjälpa andra, var viktigt. Vi frågade förstås också under intervjun hur de kunde lösa att plötsligt kallas iväg till en förlossning.

Vår utbildning var på tio dagar, fördelade på fem veckor. Det var den ”vanliga” doulautbildningen som bara är på fyra dagar, samt ett tillägg av studiebesök på förlossningen, mer grundlig info om kroppen och förlossningen, och hemuppgift om traditioner och hur man ser på graviditet och förlossning i deras hemland. Samt diskussion om möjliga kulturkrockar och missförstånd. En viktig uppgift, som också finns med i den vanliga doulautbildningen, var att skriva om de egna förlossningarna och berätta för gruppen. Det var mycket rörande och intressant. En del hade fött i sitt hemland, andra som nyanlända till Sverige.

Kursen hölls av mig, som hållit många doulautbildningar innan, och barnmorskan Eva-Maria Wassberg, som höll i vissa delar.

När doulorna började arbeta, (de fick betalt per timme för sina uppdrag) visade det sig fungera mycket bra. Och eftersom Folkhälsokommittén även hade finansierat en utvärdering och ”krattat manegen” med kontakter till politiker i Hälso- och Sjukvårdsnämnden, kunde verksamheten få en permanent finansiering istället för att ta slut efter första projektåret.

Regelbundna möten mellan doulorna och verksamhetsledaren, både enskilt och i grupp, var mycket viktigt för en bra kvalitet i arbetet, och för att ge rätt stöd och vidareutbildning till doulorna. Jag lärde mig också otroligt mycket genom allt jag fick höra av dem. En ganska chockerande bild av stora hål i vårt välfärdsnät blev synlig. Många nyanlända gravida och nyblivna mammor har väldiga problem i hela sin livssituation och ingen som hjälper dem. De skulle behöva mer stöd och information på sitt eget språk, men får mycket mindre än vi ”vanliga svenskar”.

Efter fem år slutade jag som ledare för doulaverksamheten i Födelsehuset, men har sedan fortsatt att arbeta med liknande teman i Föreningen Tidigt Föräldrastöd. Nu har vi ett treårigt Arvsfondsprojekt som heter ”Jämlik start i livet”. Där har vi bland annat kulturtolkar på en Familjecentral i Angered. Vi kan även ställa upp med doulor till svensktalande kvinnor med särskilt behov av stöd. De hänvisas till oss från barnmorskor på mödravården, socionomer och andra.

Det är mycket glädjande att idén doulor med olika språk spridits till och integrerats i flera delar av Sverige: Skåne, Halland, Stockholm, Södertälje, Västerbotten och Värmland. Jag hoppas att även svensktalande kvinnor med särskilt stödbehov kan få rätt till en doula framöver! Som jag ser det är det en liten insats som kan betyda så oerhört mycket i en sårbar situation.

Info om projektet Jämlik start i livet: http://tidigtforaldrastod.se/projekt-jamlik-start-livet/

 

 

Kulturdoulor

– Doulorna blir som de systrar och mödrar som brukar vara med på förlossningar i mångas hemländer. Vi möts i en tvärkulturell gemenskap och kan prata om förlossning, amning, kvinnors rättigheter och relationer till partnern.

Så säger barnmorskan Maria Hogenäs som var med och startade det första projektet med doula och kulturtolkar i Göteborg 2008. Forskning visar nämligen att kvinnor som är födda i utlandet och som  inte kan svenska löper en högre risk att drabbas av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Kulturtolksdoulor arbetar både som doulor och kulturtolkar.

Barnmorskan Anna Moestrup Jensen har byggt upp verksamheten med kulturtolksdoulor i Södertälje och har nu även fått grönt ljus av hälso- och sjukvårdsförvaltningen att pröva samma stödmodell i Storstockholm. Vi i inspirationsgruppen bjöd in henne till höstens inspirationskväll här i Uppsala!

 

 

 

Vad tycker vården om doulor?

Foto: Lovisa Engblom

Jag tycker att doulor gör ett fantastiskt jobb. Efter egen erfarenhet av att doula så vet jag vilket åtagande det är. Det är varken särskilt glamoröst eller några lättförtjänta pengar. Det innebär jourer och långa arbetspass, väldigt mycket jobb helt enkelt – men ett otroligt meningsfullt och roligt sådant.  Det går inte att bli rik på att doula om man inte tar mer uppdrag än någon rimligen orkar; eller blir en administratör som administrerar en grupp med doulor vid sidan av andra mer inkomstbringande uppdrag inom företaget.

Så missriktad ilska och frustration över vårdens tillkortakortakommanden är ingenting som doulor ska behöva ta. Jona Elings landar därför  lite fel i den här  krönikan från 2014 – Jona som jag oftast tycker skriver jättebra.  Att doulor skulle vara vårdens medgångsupportrar, var kommer det ifrån? Ingen vet på förhand vad ett uppdrag kan innebära. Det kan komma att innebära traumatiska livshändelser som en dödfödsel eller ett urakut snitt. Att vara mitt i människors liv är att utsätta sig. Som doula finns inga garantier alls. Oftast finns ingen skyddande arbetsgivare som står bakom när det inte går som alla tänkt , däremot finns det ofta en stor portion tillit mellan doulan och det födande paret. Och vad är det för fel med att vilja stödja en i grund och botten frisk process?

Så länge barnmorskor behöver lämna förlossningsrummen i tid och otid för att skynda till nästa föderum – ja så länge stödet till de födande fortsätter att vara villkorat, så kommer vi se fler och fler doulor i förlossningsrummen. Det är min övertygelse. Det som är synd är att det riskerar att bli en sådan uppdelning mellan det medicinska och emotionella stödet. En barnmorska kan göra allt det en doula gör, om bara tiden och en annan möjlighet till kontinuitet i vården fanns – men en doula kan inte göra allt det barnmorskor gör.

Vi barnmorskor behöver spänna bågen högt och fortsätta vara proffs på att ge både ett medicinskt såväl som ett kontinuerligt omvårdande stöd. När jag arbetar som hembarnmorska får jag ihop världarna. Då behöver jag inte välja om jag ska vara barnmorska eller doula – det blir en helhet ändå. För jag är omåttligt förtjust i mitt barnmorskehantverk. Det är en fröjd att suturera en bristning riktigt noggrant eller kunna känna hur barnet ligger under födseln- kanske i en vidöppen bjudning? Det vill jag absolut inte vara utan.

Men mitt sätt att fortsätta utvecklas är att gå mellan dessa världar och arbeta både som sjukhusbarnmorska, hembarnmorska och doula. När jag har tur får jag ihop dessa världar, men ibland behöver jag skilja dem åt och vara på ett ställe i taget. Det går bra det också.

Doulor blir proffs på det omvårdande, psykosociala och emotionella stödet till par som föder; de blir också proffs på alla de tekniker som stärker det naturliga i födandet, tex olika förlossningsställningar, spinning babies, massage, rebozo… Det är fantastiskt att det finns en hel grupp som förkovrar sig enbart i detta och här finns mycket inspiration att hämta för oss barnmorskor! Det är också så jag önskar att vi som jobbar inom kvinnovården ska se på doulor – som en enorm tillgång. För både barnmorskor och doulor behövs. Vi kan och måste samarbeta; på köpet har vi massor att lära av varann.

Men fenomenet med doulor får aldrig bli en ursäkt att inte fortsätta arbeta för en barnmorska – en födande.  Alla födande borde ha rätt till ett kontinuerligt stöd av barnmorska under sin födsel.

 

Peak experience

De här dagarna är som allra vackrast. Sol och sensommar. Jag är glad idag och det kommer ni märka i det här blogginlägget. Så är jag fortfarande lite tagen av den stora uppslutningen i söndags när vi marscherade tillsammans för en trygg och säker förlossnings och BB-vård i hela Sverige. Men jag vet också att många barnmorskor på förlossnings och BB-avdelningar runtom i landet nu är tröttare än någonsin.

Själv har jag njutit av att få komma tillbaka till Uppsala Waldorfskola där jag är skolsköterska. Det är rörande att välkomna tillbaka elever som har vuxit sig stora under sommaren och få träffa alla nya elever i klass ett! Min kära mor, som både är lektor i engelska på Katedralskolan i Uppsala och konstnär, har låtit mig få låna en av hennes vackra tavlor från utställningen ”Paradis” till mitt rum. Jag får låna den tills den får en köpare.  Nu hoppas jag att ingen vill köpa den på ett bra tag så att elever och föräldrar på skolan får njuta av den istället. Och den föreställer inte elefanter.

Populära elefanter

Inspirationsgruppen träffades i veckan!  Vi är nu sex barnmorskor på plats, Paola är tillbaka från sin vistelse i Skottland, och det är alltid roligt att träffa alla igen. Ja det är svårt att sluta prata om allt som händer i våra små och stora världar. Att dessutom  få sitta ner och diskutera uppslag inför vår nästa inspirationskväll i höst är ett privilegium. Vi har en jättespännande inspirationskväll på gång i slutet av oktober och så fort allt är klart med föreläsare och lokal så kommer vi att börja annonsera inför träffen! Ni som vill vara säkra på att få information om våra träffar och möjlighet att anmäla er först av alla kan maila till inspiragruppen@gmail.com  redan nu och be om att bli tillagda på vår maillista.

Igår hade jag återträff med en familj som fick sitt tredje barn i somras! Jag var med som doula. Det är så otroligt fint att få bli inbjuden till en familj på det sättet,  ja att få vara med som ett stöd under den stora och livsomvälvande händelsen. Det liknar faktiskt ingenting annat och är mer meningsfullt än vad jag någonsin föreställt mig. Som en barnmorska så klokt sa;

”en förlossning är en peak experience i livet, inte vilka random timmar som helst”

Och med peak menar hon inte att det alltid är en odelat positiv eller härlig upplevelse, tvärtom kan den vara traumatisk – men att den sätter spår för livet. Att man bär den med sig som en stor, viktig och avgörande händelse. Varje gång jag träffar en familj där jag har fått vara med så påminns jag om det.

Sommarbarn